Nåd

Från helgens tankar om och formulering av nåden i syndens och skuldens landskap:

Nåd är att Han är där. Nåd är stabiliteten i fragmentiseringen. Nåd är helheten i splittringen. Nåd är närvaron i frånvaron. Nåd är att Gud är här.

Med Gud

Många hänvisar, när det ska tala om betydelsen av sin tro, till svårigheter i livet. Dramatiska händelser, svåra perioder, kriser och besvärligheter, då man upplevt att tron varit till hjälp och att Gud stått bi.

Naturligtvis kan jag inte säga emot detta. Det är dessutom – naturligtvis – så det ser ut för mig också, att Gud hjälper då det krisar till sig. Men jag känner mig ändå rejält främmande för en dylik beskrivning av min tro och dess betydelse för mig. För det är inte framförallt i det som skulle kunna betraktas som de stora kriserna i livet som tron kommer till nytta. Den är tvärtom en integrerad del av min vardag, av varje ögonblick av mitt liv, i smått som stort. Och det är där, i det vardagliga, det vanliga med upp- och nedgångar, som jag har Guds sällskap. Oavsett jag upplever att det gör någon nytta eller inte.

Tilltalad

Någonstans i början av dagen sker ett speciellt underverk. En för mig främmande kvinna, som jag suttit mitt emot på tunnelbanan, vänder sig till mig då vi båda gått av på samma station. Hon fäller nästan generat en kommentar om hur bra jag klär i den färg jag bär. Hon ursäktar sig för att hon dröjt med att säga något. Detta medan jag – och nog även hon – är mest fascinerad över att hon gjorde det. Hon blir mitt föredöme i att våga tala – till exempel med främlingar i vackra färger.

Bibeln och bensinen

Bibeln är den tredje mest sålda ljudboken på bensinmackarna. Åtminstone enligt Statoils statistik. Det går inte att låta bli att tänka tanken att det där är en utmärkt illustration: På bensinmacken köps drivmedel som gör att man kan ta sig fram med sin bli genom tillvaron, men där köps också det drivmedel som möjliggör framfarten i det andliga livet. Och dessa två, den jordiska och den andliga resan, är nog ofta mer förenade än vad vi lärt oss se och förstå. Så att Bibeln både säljs och köps på bensinmacken är en utmärkt påminnelse om livets ständiga rörelse och resa.

Det religiösa

Synen på religiösa människor och i vårt fall företrädesvis kristna är alltid lika intressant. Birger Schlaug skriver om detta i Dagens sommarblogg där han gästspelar denna vecka.

Jag har berättat för, för [sic!] några av dem jag träffat, att jag under veckan bloggar för Dagen. Folk tittar undrande på mig. Är Birger galen eller nå´t?

Samma sak hände förresten när jag gick en Alphakurs. Kompisar var oroliga när vintermörkret ersattes av vårljus. De undrade om folk då inte såg att jag var på väg in i kyrkan, och om jag inte borde tänka på ryktet... Ha! Det gäller att vara nyfiken! Och inse att man tillhör en minoritet i världen om man inte tror. Vilket bör föranleda viss ödmjukhet.

Ja, det är ju faktiskt så, att egentligen är det att inte tro som är det konstiga, att säga sig inte vara religiöst troende är anmärkningsvärt. Det tycks liksom svårt för människan att komma undan det religiösa – oavsett vad hon väljer att kalla det har hon ofta någon tro som innefattar någon eller något större än henne själv och oberoende henne själv. Klädsamt med någon som både ser och erkänner detta.

Vidare skriver Schlaug:

Hur många som upplever sig som kristna, är egentligen kristna i Biblens [sic!] mening? Har mött åtskilliga som identifierar sig som kristna – de har sett ett ljus vid något tillfälle, upplevt tröst eller ro när det som bäst behövts eller säger sig mött Jesus i sina hjärtan eller till och med framför sina ögon – men som aldrig har läst boken som utgör urkunden.

Och det är väl just därför som det inte längre är så självklart vad det betyder när någon säger sig vara kristen. Kopplingen mellan urkunden – Bibeln – och tron i Sverige idag tycks ha gått av någonstans på vägen. Det är ju inte utan att jag – utan att ha något enkelt svar – kan undra över vilken del kyrkan har i det där brottet.

(Schlaug bidrar med ytterligare intressanta tankar i sin blogg, varför den rekommenderas för läsning.)

Bereden väg

Idag är det Johannes döparens dag. Så här sex månader före jul rör påminnelsen den man som på ett speciellt sätt beredde väg för Jesus.

Idag är det också dagen då min morfar skulle ha firat sin hundraårsdag, om han hade levt. Morfar var ingen Johannes döparen, han var någon annan. Det finns bara en av oss var, men en sak är lika för oss alla. Och det är det där med att bereda väg.

Alla visar vi med våra liv, med våra val, vägen till någonting. Frågan är vilken väg vi på detta sätt bereder, vem eller vad det är vi låter framträda och vad vi därmed lämnar efter oss.

En fråga värd att betrakta en stund. Beredelsen.

Prissättning

Det är onekligen något rörande med den gamla damen som vägrar lämna sitt hem. Om hennes idoga halsstarrighet kan man tycka olika saker, men det jag faller för är hennes brist på affärssinne. Hon är helt enkelt inte till salu – och inte hennes hus heller uppenbarligen.

Den gamla damen blir erbjuden svindlande summor för sitt lilla kyffe till hus, men hon antar inte erbjudandet om en stor penningsumma i utbyte mot att hon packar sina tillhörigheter och flyttar på sig.

De som har makt att bestämma förordade köpcentrum och parkeringshus i området där hennes hus låg. Och det byggdes, den lilla stugan omringades av betongväggar. Nog hade det varit lugnare att flytta, får man förmoda. Men somligt är inte värt att ge upp, inte ens för alla pengar i världen. Så var det tydligen, av någon anledning, för den gamla damen och hennes hus. Och just det: att inte vara till salu, att inte låta sig köpas för pengar, är en egenskap jag hyser inte så liten respekt för. Inte minst i en tid och ett samhälle där pengar och allt som kan köpas för pengar är det enda som värderas verkligt högt.

En bångstyrig dam på andra sidan Atlanten illustrerar detta på sitt sätt och hon bör inte förlöjligas utan – så här efter sin död – mana till eftertanke. Inte om huruvida vi ska sälja vårt hus om det planeras stora byggen i betong runt omkring, utan om vilket priset är på våra liv.

Inuti

Nog är det alltför sällan man tar sig tid att upptäcka hur vacker en rödlök egentligen är inuti. Det skrämmande är att försumligheten förmodligen är ännu större när det gäller att se skönheten i människan.

Konsten att se Gud

I gårdagens Upsala Nya Tidning skriver Mohamed Omar och Mikael Mogren om den andliga sidan av Uppsala som kulturhuvudstad 2014. Så här formulerar de sig bland annat:

Kulturen är ett språk som Gud talar. När musik, konst, litteratur får inre öppningar att uppstå och vidgas, börjar yttre och inre landskap korrespondera. På latin kallas detta skeende religio (återkoppling), på svenska kallas det helt enkelt religion. På arabiska blir det aqida, från verbet aqqada, som betyder binda eller koppla. [...] Uppsala rymmer med andra ord hela Sveriges andliga historia - från forntiden med högarna i Gamla Uppsala, till de medeltida kyrkorna, artonhundratalets frikyrkor och nittonhundratalets orientaliska invandrarkyrkor, judiska församlingar och muslimska moskéer. Kulturhuvudstadsåret bör fira denna mångfald med ett ekumeniskt möte och dialoger i vänskapens tecken. Men också med konst, litteratur och musik från världens alla hörn. Som ju ryms i Uppsala.

Kopplingen Omar och Mogren gör mellan konst och religion är intressant – och självklar. Frågan är bara varför vi så ofta har svårt att se den där relationen mellan god konst och religiös upplevelse. Avstånden mellan saker och ting är inte alltid så stora som vi frestas tro, samtidigt som skillnaderna mellan saker och ting ofta kan vara större än vad vi vill tro.

Ett kulturhuvudstadsår där religionen får plats är verkligen något att se fram emot.

Skrivna ord

Gårdagens sommarvärd, författaren och journalisten Lena Andersson sa:

Att skriva är inte att producera ord, det är att välja ord.

Väl talat!

Människan och det mänskliga

Så har årets första sommarpratare tystnat. Fredrik Lindström, komikern, programledaren och doktoranden i nordiska språk, har talat om människan och i synnerhet om den förnuftiga människan.

I programmet skissar han, på sitt sätt, en intressant bakgrund till mitt eget påstående: att vi i Sverige skapat ett samhälle som människan – det vill säga vi själva – inte klarar av att leva i.

Landet där allting som skulle kunna ses som en del av människan, istället betraktas som misstag vilka borde kunna ha undvikits (döden är ett bra exempel), det är där vi försöker leva. Och det går för allt för många människor, alltför ofta, inte så bra som det borde kunna gå i landet med så kallad välfärd långt upp över öronen. Men tänk om oförmågan inte beror på människans tillkortakommanden, utan på bristerna i det samhälle hon skapat för sig, inte utifrån vem hon är utan utifrån vem hon tror sig vara.

Så lyssnar människan allt ivrigare på den lömskaste av röster (Ni kommer visst inte att dö.) och låter högmodet leda henne allt längre bort från den som en gång skapade förutsättningarna för mänskligt liv.

Något om språk och om ett litet ord

Äntligen! Jag flyttar ut fåtöljen på balkongen, slår mig ner, lägger upp fötterna på en stol, placerar traven med åtskilliga månaders olästa och halvlästa tidskrifter bredvid mig och börjar läsa.

I Språktidningen (3/2008) hamnar jag i artikeln om Caesar som inte talade latin. Det är alltså så, att Caesar som på något sätt är symbolen för romarriket och det latinska språket, själv förmodligen inte alls talade latin. Det var nämligen inte modernt då han framlevde sina dagar. Sannolikt talade han istället grekiska, den tidens modespråk – som en gång franskan var modespråket för den svenska aristokratin. Således uttalades alla de latinska citat vi kanske kan, inte på latin och förmodligen inte av Caesar heller för den delen. Att de tillskrivs honom är snarare en historisk konstruktion än ett belagt faktum (som för övrigt är ett latinskt låneord, antar jag, av dess form att döma: faktum).

Detta är ju intressant och jag associerar till alla skrönor som cirkulerar som sanningar (och som Bengt af Klintberg förtjänstfullt sammanställt i boken Råttan i pizzan). Här tycks föreligga ett slags villfarelse som blir en sanning bara tid och rum ändras tillräckligt många gånger. Förklaringen till att latinet tillskrivs Caesar eller de citat han förknippas med, beror förmodligen på att grekiskan med sitt alfabete var svårt för den västerländska människan att förstå, varför det hela översattes till latin. Med tiden kom denna översättning att betraktas som originalet. Åtminstone är det den förklaring som ges i Språktidningens artikel.

Trots det spännande i denna forskning var det egentligen ett enskilt litet ord i artikeln jag fastande för. Och det är ett ord varken på latin eller grekiska, utan faktiskt på svenska. Fast det är engelska från början. Artikelförfattaren Anna Larsdotter skriver nämligen så här angående franskans användning i vårt eget land:

Utvecklingen började på 1600-talet, då Ludvig XIV:s Versailles blev Europas kulturella mittpunkt. Alla furstar ville vara som han, och följaktligen gav det rejält med kredd att tala franska även hemmavid.

Det är naturligtvis det lilla ”kredd” jag fastnar för. Utmärkt! Ska vi ta in engelska låneord kan jag se med viss förtjusning på att vi ändå väljer att stava dem på svenska. Därför blir det ”kredd” istället för ”cred”. Och vips har vi fått ett nytt svenskt ord i svenskan och inte ytterligare ett engelskt ord i svenskan. Stor skillnad faktiskt och inte helt oväsentlig, tror jag. I alla fall inte om vi å ena sidan vill värna svenskan som språk och å andra sidan inser att ett levande språk alltid är utsatt för påverkan, till exempel genom låneord. Så allt kredd för den stavningen!

Växlande molnighet

För att det är så vackert.

Dammgömma

Äntligen har jag samlat ihop några trådar. Det vill säga några av de trådar som spindlarna byggt kors och tvärs i mitt tak och där en del damm sedan samlat sig. Annat damm har samlat sig i stora bollar på golvet och överallt där plats finns. Det är så pass mycket damm att jag, medan jag städar, funderar på om man inte skulle kunna använda det till något. Jag konstaterar att det jag samlar ihop förmodligen skulle vara fullt tillräckligt för att stoppa upp en halvstor kanin. Men vem vill ha en uppstoppad kanin?

Innan städningen är slut blir jag dock varse vad dammet kan användas till. Det rasslar nämligen till i dammsugaren och jag förmodar att det var mitt, sedan rätt länge, borttappade guldörhänge som försvann in i dammets dimmor. Så till att gömma guldörhängen i kan man tydligen ha dammet. Ännu har jag inte bestämt mig för om jag ska anta utmaningen och dissekera dammsugarpåsen och dess innehåll för att kunna rädda några karat guld från sopförbränningen.

Men jag konstaterar att det hela är en nog så god påminnelse om att allt vi sysslar med av jordiska ting, vare sig vi kallar det damm eller guld, egentligen bara är stoft och ingenting. I alla fall i jämförelse med det som inte kan köpas för allt guld och alla pengar i hela världen: frälsningen i Jesus Kristus.

Väldoft och skönhet

En hel korg till brädden fylld med väldoft har jag burit hem idag. Det är högsäsong för fläderblommorna. Så jag har samlat dem för framtida behov och på köpet fått en ljuvlig doftupplevelse och synen av små enkla men häpnadsväckande blommor som tillsammans bildar stora klasar att ta vara på. Och så en och annan mörkröd nyckelpiga som nyfiken kilar fram och tillbaka och undrar vad denna märkliga främling sysslar med bland just de blommor om blad som de själva funnit angenäma.

Ett kors

Läser om att den stora uppsalaförsamlingen Livets Ord på måndag ämnar resa ett fjorton meter högt kors på taket till sin kyrka. Ett kors som då de är upplyst, enligt församlingen, kommer att bli ett landmärke för staden. Sedan tidigare finns ju bland annat två domkyrkotorn och ett högt beläget slott som landmärken för denna stad och att dessa nu kompletteras med ett stort och tydligt kors är väl lämpligt på alla vis.

Korset kan då stå där som en symbol för att dess budskap gäller såväl kyrkan som statsmakten, där tornen, slottssilhuetten och korset förenas till ett evangelium för stora och små. Pelle Karlsson formulerar detta på pricken då han skriver:

Korset restes för en värld, förlorad i mörker och nöd.
Gudasonen offret blev och vi finner liv i hand död.
Jag ville gråta av tacksamhet, det var mina synder han bar.
(Segertoner 450)

Den religiösa svensken

Det är spännande att vara svensk just nu.

Så säger prästen Mikael Mogren i Uppsalatidningen, där han intervjuas tillsammans med poeten och muslimen Mohamed Omar. De ha tillsammans skrivit boken Vem är du? som kommer ut på Cordia i mitten av augusti. De filosoferar kring allt möjligt och särskilt kring religion och att vara religiös i det svenska samhället. Och det är just detta Mogren avser då han talar om att det är spännande att vara svensk. För här finns helt plötsligt, mitt ibland oss, det som för inte alls länge sedan var främmande för oss. Här finns muslimen som vår granne, arbetskamrat, vän. Muslimen som för några futtiga årtionden sedan var en hotfull ”annan”.

Vad annat kan jag än hålla med. Det är spännande att vara svensk och religiös i ett samhälle som säger sig ha vänt religionen ryggen och där religionen samtidigt tar en allt större och tydligare plats i enskilda människors liv. Dessutom är det ju så, att den hängivet kristna har mer gemensam med den hängivna muslimen, om än så främmande i språk och färg, än vad hon har med den sekulariserade svensken.

Så jag ser fram emot att få läsa vad Mogren och Omar har att säga om Sverige och det svenska livet av idag.

En bild

Den här bilden är på en av trädgårdarna som finns till beskådan i Stadsparken i Eskilstuna. Den ingår i någon tävling om bästa design eller så.

När jag gick där och tittade härförleden var det ett par tre stycken av de där små trädgårdarna som särskilt tilltalade mig. Någon mer än de andra. Och då tog jag några kort med fotofonen. Det här var det som blev bäst. Men det var inte den här trädgården jag föll för mest. Men så kan det ju vara ibland, att somligt väl kan omtalas i bilder medan annat behöver direktsändningen för att rätt komma till tals. (Eller möjligen en bättre fotograf.)

Men det är intressant det där med bilder (och då menar jag inte bara fotografier, utan även till exempel språkliga bilder), att de kan ha förmågan att lyfta ett sammanhang, belysa det som inte annars skulle ha kommit till synes och ge en upplevelse eller förståelse som annars inte varit möjlig. Det finns sådant som inte går att omtala på annat sätt än i bildens form och så finns det annat som inte klarar bildens inramning för att ges rättvisa. Så märkligt är det med möjligheterna att förstå, förklara och uppleva. Så rikt och begränsat är språket, så rik och samtidigt begränsad är perceptionen och människans möjligheter.

Det tycks alltid finnas något mer än det som går att förmedla, det som går att greppa. Och det är det verkigt spännande, det verkligt vackra. Det om vilket en arrangerad och aldrig så vacker liten trädgård i en park bara ger en aning.

Utsikt

Det är nu rätt många år sedan jag upptäckte värdet av att möblera sovrummet så att det går att ligga i sängen och titta ut genom fönstret. Samtidigt upptäckte jag värdet av att ha ett träd utanför fönstret att fästa blicken på.

Den vy som ryms utanför mitt nuvarande sovrum innehåller flera träd och så här i kvällningen gör solen att det riktigt glittrar om de grova gamla stammarna. En underhållning fri att avnjuta för den som ser den.

Påminnelse

En påminnelse kan behövas. Denna gång med hjälp av Carl Milles.

Människan i Guds hand

Det kom ett brev

Igår fick jag ett brev. Det var poststämplat på alla hjärtans dag. Brevet var avsänt från huvudstaden och kom alltså fram exakt fyra månader senare än vad avsändaren förmodligen tänkt sig. Innehållet var en kontrolluppgift till inkomstdeklarationen. Tur då att inte enbart posten har makt över redovisningen i deklarationen, utan även samvetet. Och Skatteverket förvisso.

Jag läser om flaskposten som tog sexton år på sig att nå fram. Den gjorde resan från en sexåring till en annan. Och nog känns det betydligt mer spännande än mitt vilsegångna brev.

Den sexåring som en gång skrev brevet i den där flaskposten träffar nu – som en vuxen man – den sexåring som blivit brevets mottagare. Så möter det brevskrivande barnet både sin mottagare och sig själv, då korken tas ur flaskan och sexton år av förvarad barndom släpps ut. Vad var det som stängdes in där i flaskan en gång, och vad är det som kommer ut. Ja, jag vet inte, men lockas av att man på något sätt kan stänga in ett stycke tid så där och så möta den som om ingen tid gått, samtidigt som det är just tid som gått.

Så gäckande är tiden, den går och den finns kvar. Och i oss finns både det sexåriga barnet som skickar ett brev i en flaskpost, den vuxna människan som kanske glömt sitt barndomsäventyr och den sexåring som hittar och med spänning öppnar flaskan och släpper ut en svunnen tid som blir närvarande.

Allt flyter samman, allt ryms i en människa, både det som var nu i en annan tid och det som är nu i detta nu.

Mitt brev från arbetsgivaren jag en gång gjorde tjänster åt, är knappast särskilt spännande, men även det låter på sitt sätt tiden möta sig själv. Så på så vis är både försenade brev och långsamt guppande flaskor ett sätt att liksom hejda tiden en stund.

Mönster

Gårdagens predikant talade om mönster. Hur det finns mönster i skapelsen, mönster i historien och mönster i det personliga livet vilka alla visar på en högre tanke. Alla dessa mönster visar på Gud.

Bilden gavs av skogspromenaden då vi finner en rektangel av stenar som ger oss antydan av ett hus, av att här bott människor en gång. Det finns sådana där mönster vilka vi kan förstå som en tanke bakom, en boplats, ett tecken på Gud.

Alltihop var så förtjusande vältaligt om livets enkla märkvärdighet, att det dröjer sig kvar. Det har blivit som ett mönster i mig, att ännu mer uppmärksamma och ta på allvar mönstret. Det mönster som är en grund för en boplats, där Gud själv slagit ner sina bopålar och delar mitt liv och min väg. Som låter mitt liv formas i ett mönster som i avbildens form liknar självaste gudomen.

Korgen full

Mejl är ett snabbt kommunikationsmedel. Det går snabbt att skriva och det går snabbt att skicka. Och för den som regelbundet läser sin mejl går det också snabbt att svara. Detta gör att vissa förväntningar är förknippade med mejl. Det förpliktigar helt enkelt att ha en mejladress, man förväntas ta del av mejlen och svara på dem ögonaböj.

Just nu skördar jag en del konsekvenser av en dylik förpliktelse. För det är ju så att jag har en mejladress och efter blott några få dagars bortovaro har det hopat sig av mejl som behövde svar i förrgår eller allra senast igår och absolut med sista svarschans idag. Eller något sådant, antalet utropstecken i mejlen tycks ha tilltagit logaritmiskt i förhållande till antalet timmar som förflutit utan att jag anat brådskan.

Jag har istället samtalat, njutit och gråtit en smula på andra platser och i andra sammanhang, där datorn inte varit viktig och inte några mejl heller. Nu landar jag brutalt i inkorgen och försöker sona mitt brott, att inte vara omgående anträffbar. I bästa fall finns det någon gnutta nåd kvar för mig försumliga människa. Och förhoppningsvis får jag ånyo någon möjlighet att resa bort utan mejltrafiken i hasorna. Inte för att den normalt sett är särskilt betungande, ack nej, men för att inte glömma att det finns annat och stundom viktigare i livet än att vara anträffbar.

Stort och smått

Det finns stora småsaker och så finns det stora saker som är ganska småaktiga.

Firar med blommor och bön

Om somligt bör det talas med försiktighet. Som till exempel mitt deltagande i dagens nationaldagsfirande. På initiativ från Gud själv och med opraktiskt kort varsel samlades vi till bön i kyrkan. Och vi var där, några stycken som Herren kallat. Framförallt var de där vilka hade meddelat förhinder eller som helt enkelt inte kände till att det var lyst till bön. De var där, vi var där, därför att Guds kallelse ljuder så mycket högre än begränsningarna av mänsklig art.

På vägen hem plockar jag en bukett blommor. Blommorna är av sådan sort och växer på sådant sätt att de av många kanske skulle betraktas som ogräs. Men jag plockar dem till sommarens blombukett. Och så är det med de heligas böner också, av somliga ses de som onödigt ogräs och av andra ses de som vackra blommor värda att ta vara på.

Så förenas firandet av nationaldagen i det rike som kallas Sverige och i det rike vilket är Guds. Och här står en brokig bukett av blommor och talar om det som inte ryms i orden.

Uppmaningen

Uppmaningen för denna dag, Sveriges nationaldag, är att be för landet och folket. En uppmaning som Lewi Pethrus klär i ord i en sång, vars första vers förvisso beskriver ett Sverige som knappast är igenkännbart längre, men där helheten ändå framgår. Det handlar om hur bra vi har det i fred och frihet och att den som är bakom denna ynnest är Gud själv, så låt oss tacka och be.

Svenska folk du borde tacka Gud för landet han dig gav,
detta land, som såg oss födas, där en gång vi får vår grav.
Där föräldrahemmet trygga givit oss en barndom skön,
där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön.

Han med fulla händer givit riklig bärgning åt vårt land:
bröd från slätter, malm från bergen, allt är gåvor av hans hand.
Mörkgrön skog och blomsterängar, sommarsol på evig snö
är ju smycket som han strödde rikligt över land och sjö.

Satte han vid landets gränser en osynlig änglavakt,
som i ofärdstider kunde skydda det mot svärdets makt.
Huru eljest fick det njuta sekellånga fredens dag,
medan hela världen blödde under krigets hårda slag.

Svenska folk, du borde tacka, tacka Gud av all din själ,
för det land som han dig givit, att han vårdat det så väl.
Bed att han det ville hägna med sin nåd från strand till strand.
Tacka så din Gud för gåvan, för ett älskat fosterland.
(Lewi Pethrus, 1952, Segertoner 625)

Vokallöst

En av de mindre notiserna i senaste numret av Språktidningen bjuder på just en sådan detalj som jag finner värd att notera. Det handlar om ett svenskt ord med sju konsonanter i rad, nämligen branschstruktur. Finns det månne något med åtta konsonanter i följd? Jag börjar spana genast.

Lättnad

Sorterar på skrivbordet. Halvmeterhöga travar med böcker bärs till den egna bokhyllan eller till bibliotekets. Utsikten förändras, det blir luftigare. Hundratals papper får hål i kanten och ordnas i pärmar. Dammet kommer fram som ludna områden mellan märkena efter travar och högar. Det kommer bli lättare att städa.

Det är avslutningstider. Avslutning inför en sommar och det innebär avslut och sortering. Och visst är det en viss frihet i det. En frihet som absolut inte ska underskattas. Ibland behöver det rensas i livet, för att utsikten ska bli luftigare, dammet synas och städningen underlättas. För att friheten ska komma fram.

Ett smycke

Jag har ett smycke som påminner mig om det äktenskap som var mina föräldrars. Igår hade de bröllopsdag och om de hade getts möjlighet skulle gårdagen ha varit dagen att fira drygt fyrtio år av gemensam strävan. Nu blev det inte så. Det blev inte så eftersom döden kom emellan. Döden, det som gjorde att äktenskapet mellan mina föräldrar kom att vara i knappa tjugo år och varken mer eller mindre än detta.

För det är ju så med döden, den kommer emellan. Den kommer in och avbryter något som pågår. Döden avbryter livet, den avbryter relationerna mellan människor, den avbryter människans jordiska värv och den avbryter alla möjligheter till ytterligare göranden och låtanden.

På så sätt är döden alltid ytterst dramatisk. Men på samma gång är döden egentligen aldrig dramatisk. Något annat säkert om livet vet vi ju inte. Alla våra planer, alla våra tankar om hur det ska vara, faller platt för vi kan inte veta någonting mer än att döden i något ögonblick, som vi inte känner till, kommer att sätta stopp för allt.

Men så finns det ju en annan sida av döden. Det är den sida som betraktas ur ett helt annat perspektiv än de jordiska görandenas. Det är evighetens perspektiv. Det är dit livet tar vägen då döden sätter stopp, det är där det fortsätter då det tar slut här. Därför påminner smycket jag bär inte bara om mitt eget upphov och dödens oåterkalleliga verkan, utan även om det vilket är bortom, det liv för vilket döden är förutsättningen och det liv för vilket detta är förberedelsen.

När som helst kommer döden på besök och förändrar för alltid. Allting förändras, sånär som på en sak: Livet tar inte slut av döden, det går bara vidare dit där förberedelsen under jordelivet strävat.

Det oplanerade livet

Idag hamnade jag på den buss som orsakar en olycka vid en av hållplatserna. Det tycks inte vara någon fara, ingen skadad vad vi kan förstå, men naturligtvis omtumlande. Det hela gör att bussen blir stående, vi inväntar ambulansen, trafikledningen, polisen, nästa buss. Nåja, såvitt jag förstod gick det hela bra, trots allt.

Medan jag satt där och väntade, ägnade jag mig åt mitt intresse för människor. Jag reflekterade helt enkelt kring hur vi som satt där i bussen betedde oss i den situation som vi hamnat i. Nu ska sägas att allt var lugnt och stillsamt, men det fanns ju ändå en och annan som knorrade över att tidtabellen för bussen inte hölls och så vidare. Och visst, sådant kan ställa till problem. Samtidigt tänkte jag, att vi beter oss i denna situation som så påfallande ofta annars, som om oförutsedda saker inte kunde hända i våra liv och framförallt som om dessa inte vore en del av livet.

Medan vi satt där i bussen och avvaktade, pågick ju faktiskt allas våra liv. Alltså är även en sådan okontrollerbar situation som en incident med bussen en del av livet. Vår stress och otålighet och även oförståelse i dylika situationer, ger intryck av att vi tror att livet hela tiden är något annat än det som pågår. Det är med säkerhet en felaktig tanke, för livet rymmer även det vi inte bestämt och planerat.

Med hjälp av den synen på livet blir inte stilleståndet med bussen, vid en hållplats långt ifrån den där jag tänkte kliva av, nödvändigtvis ett problem. Utan det kan bli till exempel en inblick i och en delaktighet av det som är människans lott och liv. Det som är oss givet i livet är både gott och ont, det är en förmåga att planera och kontrollera, men också risken att råka ut för det oförutsedda. Mer riskfritt än så är inte livet, det kan vara klokt att lägga på minnet.

Jesus och bibelläsningen

Bilden av Jesus. Det är något som Jonas Gardell talade om häromdagen då han promoverades till hedersdoktor vid Lunds Universitet. Om denna utnämning kan ett och annat sägas, men jag dröjer mig kvar vid jesusbilden. Om Dagen har rätt i sin återgivning av vad som sagts, är den söndagsskolbild vi fått av Jesus som en stilig man med nordiskt utseende ett problem för bilden av Jesus. Då undrar jag lite vad en bild är för Gardell. Jag har också fått de där fysiska bilderna i form av små kort och annat då jag gick i söndagsskolan. Jag kan inte minnas något annat än att jag då tyckte om dem, vackra som de var för ett barn, och att de vare sig då eller nu gett mig föreställningen att Jesus ser ut så där eller ännu mindre att Jesus är så där. Vem Jesus är, så som Bibeln beskriver honom, har ytterst lite med utseende att göra och väldigt mycket med Jesus handlingar att göra.

Jesus beskrivs som den som går undan för att be, som den som talar om bekymmerslöshet och Guds omsorg med folkskarorna, som den som gör sjuka friska, som den som talar fariseerna och de otroende till rätta, som den som utmanar människor genom att säga ”kom och följ mig”, som den som säger sig vara enda vägen till Gud och som den som visar denna enda väg genom att ge upp allt eget för andras skull genom att dö och sedan uppstå.

Bibeln talar tydligt om frälsningen och att den endast finns hos Jesus. Och det helt oberoende av hur vår barndoms eller någon annan bild av Jesus sett eller ser ut. Om Jesus har sneda eller raka tänder, om han är kort eller lång, om han är omtyckt eller inte, om han är missförstådd eller inte, förändrar ingenting. Jesus är och förblir densamme, även om vår läsning av Bibeln inte gör det. Så det Gardell gör, så långt jag begriper enligt tidningsreferatet, är att presentera en läsning av Bibeln. Det står honom naturligtvis helt fritt att så göra, men att tro att det förändrar Jesus är lite naivt. Och det oavsett det är Gardell, kyrkan eller vem som helst som läser Bibeln. Det är nämligen inte våra bilder av Jesus som avgör vem Jesus är, utan Jesus är den han är oavsett detta, ty han är den oföränderlige Gud vilkens namn är ”Jag är”.

"medan ni väntar"

Så är det detta med Guds ledning. Det är en lång förberedelse och sedan endast ett ögonblick för att det ska falla på plats. Ett ögonblick att vänta på med en förberedelse enligt Bibelns uppmaning, att leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar (2 Pet 3:12).

Gensvar

Det var mycket genom vilket Gud kom till tals i gårdagens gudstjänst. Och en människas gensvar ljöd, vackrare än det mesta, då sångsolisten stilla knäppte på sin gitarr och med brusten stämma sjöng ut sin tro och kärlek till Herren och Frälsaren, Jesus den dyrbaraste av allt.