Inför imorgon

Lite minnesord från söndagens gudstjänst, hopp att ta med sig in i nya dagar, ett nytt år.

Allt tillhör er [...] hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus och Kristus tillhör Gud. (1 Kor 3:21b-23)

Så speciellt

Detta är en speciell dag. Årets sista. Åtminstone brukar vi ofta omnämna den som speciell och det händer att det blir inte så lite upphaussat med förväntningar och förhoppningar.

Men vad är det egentligen som är så speciellt? Att denna dag är årets sista beror ju bara på vårt sätt att ordna och indela tiden. I själva verket är ett årsskifte naturligtvis ingenting. Bara en dag som går över i en annan, det vill säga en högst vanlig händelse.

Allt oftare undrar jag om det inte är just det där som är det speciella. Det vanliga alltså. Att något inträffar en gång är väl inte like märkligt och speciellt som att det inträffar flera gånger, tänker jag. Att det regelbundet gryr till en ny dag och att jag får uppleva den, är till exempel verkligt speciellt. Speciellt just för att det händer gång på gång.

Detta som händer igen och igen tycker jag är märkligt, ja, rent av riktigt speciellt. Så visst är dagen idag en speciell dag, men inte för att vi förstår den som årets sista, utan för att det är ytterligare en dag i livet och tillvaron.

Mönster

Vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges. Livet måste helt enkelt levas för att kunna få något mått av begriplighet. Mönstret framträder först i efterhand. Precis som med den där strumpstickningen jag håller på med (och av någon anledning återkommer till här på bloggen).

Så här vackert kan ett garnnystan vara.

Men hur kommer den färdiga strumpan se ut i detta brokiga garn? Jo, det svaret får man då man stickat färdigt.

Och just detta kan bli en drivkraft, så god som någon: Längtan efter att se hur det blir. Kan det månne vara ett skäl (skälet) att fortsätta leva – för att få se hur det går.

Nya ord

Tar en titt på Språkrådets nyordslista. 2008 års lista är inte helt sammanställd än, men en vink får man genom de ord som hittills publicerats. Jag noterar särskilt ordet ”gatustickning” som jag tycker är ett roligt ord och en trevlig och intressant företeelse. Och så ”bloggbävning” förstås, inte tänker man på att det är ett nytt ord. På något sätt är det rätt fantastiskt med dessa ord som förvisso är nya, men som trots detta är tämligen begripliga även utan förklaring. Och kanske är det detta som mest betecknar ett fungerande nyord: att det är begripligt och mer eller mindre självklart på en gång.

Från 2007 års lista över nyord hittar man många ord som är svårt att föreställa sig bara har något eller ett par år på nacken. Så snabbt går det ibland att utöka språket och nyansera det i relation till dagsaktuell verklighet. På bara något år har vi lärt oss ord som:
foppatoffel, dampa, kristofobi, nixa, pimpa, transfett. För att inte tala om alla sammansättningar med klimat: klimatmat, klimathot, klimatsmart, o.s.v.

Må vara hur konservativ som helst i vissa språkliga avseenden, men ett språk behöver nya ord. Eftersom livet är en ständigt ny resa och språket är vårt sätt att förklara och förstå och därmed forma vår verklighet, behövs orden för livet.

Harry Potter

Detta är fantastiskt roligt! Att ekot anser det vara en viktig nyhet att notera att en fantasifigur dött... Åtminstone är det vad nyhetsuppläsaren säger mitt i natten, att Harry Potter är död (inslaget är cirka 1.25 in i sändningen). Roligt, roligt! Uppsnappat via Anders Gustafssons blogg. Som också noterar att det naturligtvis är dramatikern och nobelpristagaren Harold Pinter som är död.

Se efter

Sitter här och lyssnar till änglasången. Eller i alla fall till änglaspelets plingande. Så nu är jag där igen, hos herdarna på deras äng den där natten då Jesus föddes och rymden fylldes av sång. De gjorde något, herdarna, värt att ta vara på.

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” (Luk 2:15)

Så lätt det är att tro på något bara för att det är inramat i något spektakulärt eller speciellt. Eller så lätt det är att avfärda något för att det låter märkligt eller framförs av någon obetydlig. Att gå och se, att själv ta reda på hur det ligger till. Så gjorde herdarna. Och då fick de inte bara veta att det som ängeln sagt till dem var sant, de fick också vara med om det största som hänt, inkarnationens underverk.

Det var faktiskt inte änglakörens lovsång på ängen som var det stora i herdarnas upplevelse, utan det att de gick för att se det som hänt. För det var när de gick för att själva se det de hört om, som de mötte frälsaren.

Strumpstickningen och Bibeln

Fick dela med mig av lite kunskap idag. Närmare bestämt hur det går till att sticka en häl på en raggsocka. I garnaffären var det frågan dök. Kvinnan före mig i kön frågade mannen bakom disken och hans enkla och självklara svar var: Man ska göra precis som det står i beskrivningen.

Tror jag det, så är det ju alltid! Och det är sällan just det som är problemet, att man skulle göra på något annat sätt än vad som står i beskrivningen. Nej, problemet är väl snarare att förstå den där beskrivningen och då inte bara förstå orden och deras språkliga innebörd, utan kunna transponera denna betydelse till det praktiska, till stickningen kort sagt.

Så där har jag det allt som oftast när det gäller instruktioner för att fylla i blanketter – jag förstår aldrig hur man ska göra. Trots att jag förstår att man ska göra precis som det står i beskrivningen. Hur som helst fick den strumpstickande kvinnan lite tips på vägen av mig – ett slags uttydning av stickbeskrivningen således. För hon ska ju inte göra något annat än just precis så som det står i beskrivningen. Skillnaden är att nu vet hon vad det som står där betyder i den praktiska stickningen. (Jag misstänker för övrigt att mannen bakom disken i butiken inte kunde sticka strumpor.)

Är det inte lite likadant med den kristna tron som med den där strumpstickningen. Att tro och göra som det står låter så bra, fromt och rätt på något sätt. Men det behövs en tolkning – en översättning till det praktiska nuet. Inte så att beskrivningen i Bibeln förvanskas – nej det handlar om att göra precis som det står – utan bara så att den blir liv och praktik i oss. Eller att ordet blir kött och tar sin boning bland oss, för att tala med Bibelns ord.

Rätt glad

Så enkelt det är, att göra sig själv glad och andra också kanske. Var i en affär och gjorde några inköp. Då jag betalat och var på väg därifrån kastade jag ett öga på kvittot och insåg att jag betalat för lite. En packe med strumpor hade inte blivit registrerade och jag hade alltså inte betalat för dem. Det ska ärligt sägas att tanken föresvävade mig att spara en slant genom att gå därifrån med vetskapen att strumporna varit gratis för mig – det var ju trots allt inte jag som hade gjort fel. Men lika fort som den tanken dök upp kom en annan: Varje gång jag använder de där strumporna kommer jag veta att det var dem jag inte betalade för – och det kändes inget bra.

Så jag vände tillbaka till kassan och sa som det var. Kassören blev mäkta förvånad och tackade för min ärlighet. Strumpornas pris registrerades, jag betalade och kunde gå därifrån och ha gjort rätt för mig.

Detta fick mig att känna mig glad. Inte för att jag är en osedvanligt renhårig person, utan för att en så enkel sak bidrog med något viktigt. En del av min livsfilosofi är att man ska hjälpa såväl sig själv som andra att göra rätt. Det vill säga att man, så långt det är möjligt, ska ge sig själv och sina medmänniskor förutsättningar och möjligheter att göra det rätta. Och något av det tror jag skymtade förbi där i affären idag – inte bara jag gjorde rätt för mig genom att betala, kassören fick också möjlighet att göra rätt det som blivit fel första gången.

Inte något att skryta med, men något att öva sin ödmjukhet med. Ofta gör jag fel, men ibland ges jag tillfällen att göra rätt, att ta de tillfällena är en övning att återkomma till.

Stjärnan

I väntan på ett försenat kollektivt transportmedel kom jag häromdagen i samspråk med en dam. Hon fäste då min uppmärksamhet på en stjärna på himlen som till synes lyste starkare än de andra denna stjärnklara vintereftermiddag.

”Det måste vara den stjärnan som lyste över stallet när Jesus föddes”, säger hon helt naturligt. Och jag, jag kan inte annat än hålla med. För om inte annat påminner stjärnan oss om evangeliet om världens frälsare, och det är gott nog.

Jag tycker om det där vardagligt naturliga, då tron och dess tillämpning (är tro något annat än tillämpning?) blir en självklar del av vardagens vardaglighet. Tro är inget exklusivt som med försiktighet endast tas fram vid utvalda tillfälligheter, nej tro är ett sätt att förstå verkligheten. Och det är då en stjärna blir bärare av evangelium – precis som i evangeliet självt.

En ängel i mitt kök

Medan det ännu är mörkt söker jag mig in i förrådet till jullådan och änglaspelet i sin påse. Jag sätter samman de olika delarna, kompletterar med fyra julgransljus och ställer alltihopa på köksbordet.

Till frukost gör jag gröt, rågflingegröt med lingonsylt. Och så tänder jag änglaspelet, slår mig ner vid köksbordet och äter min frukost.

Då drabbar den mig: gudsnärvaron! Jag sitter där i mitt kök en vanlig vardagsmorgon, äter en vanlig vardaglig måltid och så hör jag det som ska symbolisera änglakörens sång på herdarnas äng en gång för länge sedan. Då när Gud föddes i en liten stad i mellanöstern.

Det där mötet mellan den grova vardagliga frukostgröten och änglasången skira toner fyller mina ögon med tårar. Så jag sitter där och gråter till frukost. Därför att Gud är där.

Just detta – gudsnärvaron, heligheten, mötet – mitt i vardagens vardaglighet det önskar jag oss alla. Både i juletid och annan tid.

God Jul!

Nu är det jul igen

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som
bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför digsom man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas,
förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas
och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

(Jes 9:2-7)

Förberedd

Som jag har funderat. Länge. Och inte vet jag om jag egentligen kommit fram till något efter allt funderande. Och kanske är just det svar nog.

Svar på frågan vad det egentligen är vi rustar för under större delen av hösten och första delen av vintern. Det börjar talas och skyltas om jul i minst sagt god tid innan själva högtiden verkligen dyker upp på almanacksbladet. Och har vi inte kommit igång tidigare får vi hjälp av advent, för när advent kommer då tar vi ut allt på en gång och sjunger julsånger, julpyntar och äter julbord. Och vi rustar och vi förbereder. Vi talar om och styr och ställer. Allt i en enda lång räcka av något som vi betraktar som förberedelser.

Men förberedelse för vad? Ja, för julen naturligtvis. Jaha.

Julen som vi firar därför att... Ja, för den som är kristen och som verkligen tror på det där som julen sägs handla om är svaret kanske givet. Eller? Vi rustar för att fira jul och jul firar vi för att Jesus föddes då och just det är värt att fira därför att Jesus är Guds son och världens frälsare.

Låter ju bra, men handeln på hjärtat: är det verkligen detta vi förbereder oss för genom att köpa julklappar, julpynta, äta och stressa?

Och den som ändå inte tror på Jesus som världens Frälsare, varför ska den bry sig om att fira Jesus födelsedag? Och vad är det då det rustas för? Ja, inte vet jag.

Jag vet faktiskt inte. Jag bara vet att jag är förvirrad. Och så vet jag att jag känt att också jag borde rusta, borde förbereda, ställa i ordning. För snart är det ju jul. Men jag har inte hunnit, jag har inte orkat, jag har inte prioriterat, jag har kanske inte ens velat. Men jul tycks det bli ändå.

Och det enda jag sörjer över är att jag inte riktigt fick möjlighet att fira advent. Det är förberedelsetiden jag märker att jag vill fira. Fira, inte genom överdåd och extravagans, utan genom avhållsamhet, enkelhet och eftertanke.

Men nu blev det inte så. Och kanske är det en verklig förberedelse för julen, just detta att det inte gick ihop sig. Jag förmådde inte göra det jag ville, inte det jag borde och absolut inte det som förväntades. Men jag kommer att vara där vid krubban i julnatten, lyssna efter sångerna i juldagsmorgonens gryning. Mer förberedd än så här blir jag inte. För det handlar inte om överkonsumtion av lycksökande en gång om året, utan det handlar om jul i hjärtat varje dag. Julen är inget målsnöre att passera där vinnare är den som har mest och dyrbarast bagage med sig. Nej, julen är starten på möjligheten för varje dags liv och existens. Om inte Gud blivit människa hade inte jag heller kunnat vara det.

Det har faktiskt inte ett dugg med vår materiella förberedelse att göra. Det har inte heller något med vårt julfirande att göra. Inte med alla våra traditioner, alla våra föreställningar och förväntningar att göra heller.

Nej, julen är mer självständig än så – och betydligt mer beroende av oss än så. Julens orsak, att Jesus Guds son blev människa för att bana väg för frälsningen, är oberoende av allt vårt rustande och förberedande. Men julen kan inte firas i vårt inre med mindre än att vi där förbereder en plats för världens frälsare.

Så vad är det vi rustar för, vad är det vi stressar för att hinna med? Jag vet inte. För även om julen visserligen är en speciell period i vår almanacka och i vårt kyrkoår, så är den samtidigt en åretrunthändelse. Det finns ingen tid på året då det inte är jul.

I ett sammanhang i en kyrka för några år sedan önskades det sånger. En äldre dam som inte hörde till de mest kyrkvana i lokalen önskade då sång nummer 108 i psalmboken. Jag spelade och vi sjöng:

Gå Sion din konung att möta,
Jerusalem gläds åt din Gud.
Strö palmer på väg för Messias,
bered dig som väntande brud.

Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud.
Var glad, var glad,
och hylla din konung och Gud.

Önskandet och sjungandet ägde rum i maj månad, just när det börjat bli sommarkänsla ute och det fanns anledning att glädjas. Hon visste inte hur rätt hon hade, den lilla damen, när hon önskade en typisk adventssång just när försommaren gjorde sitt inträde. För det är alltid advent, alltid jul.

Förberedelsen är sättet att leva, inte något att hasta med en gång om året.

Rättelse

I helgen har jag upptäckt Peter Englund. Med anledning av tillkännagivandet att han blir Svenska Akademiens näste ständige sekreterare får jag anledning att hamna först på Englunds blogg och sedan på hans hemsida. På den senare hittar jag det som gör mig oregerligt förtjust.

Peter Englund har på sin hemsida en särskild sida där han uttalar sig om och publicerar rättelser gällande sina utgivna böcker. Jag finner inga ord: Detta är en människa i min smak! Petnoga med text. Jag slukar sidans innehåll, bara för det som det står för: noggrannheten.

Och så drömmer jag mig bort en stund, till den tillvaro där det normala är att förstå det djupa värdet av korrekthet. Den tillvaro där detaljerna får framträda. Ty detaljer är inte oviktig kuriosa i det stora hela, nej detaljer är det av vilket helheten består. Således är detaljer viktigare – och intressantare – än storheter.

Det ena som ger det andra

En morgon vaknar jag med en känsla. En hemsk känsla i mig. Under dagen ger den inre känslan mig svaret på saker som hänt omkring mig för flera år sedan.

Är det då inte detta som är värt att kalla livspusslet?

Längtan hit och dit

Häromdagen slog det mig att det förmodligen är skillnad på längtan och längtan. Jag tänker mig att det finns längtan utåt – det är nog den i särklass vanligaste – och att det finns längtan inåt.

Det handlar helt enkelt om i vilken riktning min längtan styr mig. Hur långa är de resor jag behöver företa mig för att nå min längtans mål? Ja, jag vet inte riktigt. Och ibland är jag inte ens säker på att jag vet vad jag verkligen längtar efter.

Förresten var det där med inåt och utåt kanske ingen bra beskrivning av längtans olika riktningar. Jag får nog lov att tänka lite mer på saken, längta lite mer efter lösningen på längtans gåta.

Jungfruturen

Idag har jag varit med på jungfruturen. Det var första gånget ett direkttåg rullade från min arbetsort till min hemort vid den här tiden på dygnet. En sådan premiär kan man inte missa, så jag var där i god tid och fick mig därmed en sittplats. Dessa gick för övrigt åt i flygande fläng, det är populärt att komma hem.

Tågpersonalen var mån om att vi skulle trivas och talade vänligt till oss via tågets högtalarsystem ett antal gånger. Detta gjorde resan till ett litet äventyr. Och det är inte det sämsta, att en sträcka och en handling man gör åtskilliga gånger på en vecka helt plötsligt kan bli ett äventyr.

Och är det inte en utmärkt livsfilosofi, slår det mig, att göra det vardagliga, vanliga, triviala till äventyr. Så mycket mer spännande och givande det blir då. I synnerhet det som annars så lätt bara blir ett måste, en transportsträcka (bokstavligt och bildligt) och något nödvändigt ont.

Imorgon ska jag åka tåg till jobbet. Imorgon ska jag ut på nya äventyr.

Ingen aning

På ett sätt är ju erfarenheterna det snudd på enda man har att luta sig emot som grund för sina antaganden. Det var detta som gjorde att jag skaffade mig en föreställning redan på förhand om hur förhållandena torde vara. Nu visade det sig att mina föreställningar inte korresponderade med verkligheten då den dök upp.

Och visst är det så, det borde jag ju verkligen ha lärt mig av erfarenhet, att det aldrig är som man tror. Allting är alltid annorlunda och föreställningen att man kan förstå någonting är egentligen fåfäng. Så långt kommer man som regel inte.

Å andra sidan kanske det är just sådant som gör att livet inte blir långtråkigt.

Ansvarig

I slutet av 1950-talet uttalade sig Dag Hammarskjöld om förhållandet mellan västerlandet och österlandet och pekade på att det inte alltid är så självklart med kommunikativ enkelhet:

Vi stöter här på vad som kanske är den allvarligaste av de svårigheter som måste övervinnas. Kan vi lösa problemet utan att, liksom när det gäller motsvarande vanskligheter i vårt personliga liv, så att säga växa ur det? Det största ansvaret vilar därvid på den förment starkare.

(Ur Att föra världens talan; Tal och uttalanden av Dag Hammarskjöld generalsekreterare i Förenta Nationerna 1953-1961 (s.184))

Något decennium tidigare hade Hammarskjöld i sina Vägmärken noterat en händelse med smärtsam utgång där en medmänniska undanhållits möjligheten till bättring. Hammarskjöld konstaterar då att felet alltid [är] den starkares.

Att som medmänniskor hjälpa varandra handlar om att ta ansvar. Och den starkare bär alltid ansvaret att ställa till rätta. Att ta ansvar är att växa. Sådan växt löser – enligt Hammarskjölds uttalade erfarenhet – både det ena och det andra problemet.

Vem som är den starkare och hur denne är starkare är svårt att enkelt svara på. Eller så är det inte svårare än att den som är beredd att ta ansvar är den starkare och därmed den som kan ställa till rätta.

Längtan efter harmoni, fred och tillit vilar därmed kanske till och med på den svaga, ty denna kan mycket väl vara stark tack var sin längtan. Och den längtans styrka är det vilket kan möta världen med nybyggda broar för kommunikation och samlevnad.

Fridens seger

Dag Hammarskjöld talade den 10 april 1953 till FN:s generalförsamling. Han sa då bland annat så här:

Vi tillhör olika trosbekännelser och åskådningar. Händelser och tankar som för en del av oss förblivit själva grundvalen för vår tro, är för andra endast främmande inslag i människans andliga arvedel. Men gemensamt för oss alla, och över alla övertygelser, står dock den sanning en svensk skald en gång uttryckte, då han sade att människans högsta bön gäller inte seger utan fred.

Skalden är Erik Axel Karlfeldt, som i dikten ”Hösthorn” skriver: ”den högsta av jordens böner / ropar ej på seger, men ber om fred”.

(Ur Att föra världens talan: Tal och uttalanden av Dag Hammarskjöld generalsekreterare i Förenta Nationerna 1953-1961 (s.57))

Det är något med förhållandet som uppstår då man sätter seger och fred intill varandra på det sätt som här görs, som skapar något spännande. I den enskilda människan tycks strävan efter seger vara stor. Att vara bäst, att synas mest, att vara snyggast, att nå längst, och så vidare är mångas ständiga strävan. Samtidigt är det som människan längtar efter lycka och harmoni i sitt inre. Tänk om det, vare sig i den enskilda människans liv eller i nationers strävanden, inte nås i första hand genom seger utan först och främst genom fred. Fred och frid med sig själv, med Gud, med varandra.

Vida perspektiv de öppnar, Hammarskjöld och Karlfeldt.

Så nära

Ringer en god vän för att kolla om jag missförstått tiden då vi skulle träffas för lunch. Får inget svar och just som jag lägger på ser jag mitt lunchsällskap svänga runt hörnet på sin cykel.

Se där, bättre upp!

Det finns något gudalikt i det där. Gud är inte långt borta när vi kallar. Och om det kan tyckas att vi inte får något svar då vi anropar beror det inte på att Gud är för långt borta eller att Gud uteblir från vårt möte. Nej, det är bara så att Gud istället kommer nära.

Ensamt

Någonstans i det som denna höst/vinter blivit mitt vardagsliv hinner jag inte riktigt tänka. I alla fall inte som tidigare. Men en sak som jag tänker en del på i alla fall är det här med förhållandet mellan tankar och ensamhet.

För på något sätt är det så att för att uppleva sin egen ensamhet måste man kunna förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Alltså tänka på den. Och har man då inte riktigt tid att tänka upplever man ensamheten i mindre grad.

Fast är man mindre ensam för det? Kanske är det bara de flesta människors sätt att hantera ensamhetens plåga: se till att ha så mycket runt omkring sig att förhållandet till den egna ensamheten inte får plats. Så uppstår illusionen av att inte vara ensam.

Jag är inte så säker på att jag innerst inne tycker om den där avsaknaden av förhållandet till ensamheten. På ett sätt är det jätteskönt att inte hinna tänka på hur ensam jag är. Samtidigt är det en så stor och väsentlig del av mitt liv som därmed går förlorad, så det blir liksom ensamt utan ensamheten.