Tideräkning

Tur är det att räkningen börjar om allt ibland. Åren tuffar visserligen på, men månadernas numrering börjar om efter 12 och dagarna varje månad är indelad i står på 1 ibland, även om månaden blir nummer 9.

Det är väl för att vi inte ska storkna och drabbas av panik, men ändå påminnas om tidens ofrånkomliga gång.

Och att det alltid kommer en morgondag. Imorgon är en sådan dag, nummer 1.

Avslöjad!

Egentligen märkligt att natten och mörkret skrämmer så mycket mer än ljuset. Det är ju faktiskt ljuset som är mest avslöjande av de två, det vilket blottläger både det vi vill se och det vi kanske inte vill se. Å andra sidan är nattens blottläggelse och avslöjande förmåga av en annan art. I mörkret avslöjas det som inte ljuset rår på, där blir det upplyst som ljusets alla avslöjanden lyckas dölja.

Släpphänt

Att släppa taget är inte så sällan betydligt mer krävande än att hålla kvar det grepp som alltmer hårdnar.

Hanterandet

Man får bryta ner tillvaron i småbitar, så den upplevs mer hanterbar.

That's life

Det här är inget problem som går att lösa. Livet är inget problem som ska lösas. Det här problemet är livet.

Eviga ögonblick

Jag ser det där uttrycket någonstans, ”eviga ögonblick” och det biter sig fast. En orimlighet och ett lockande möte på en och samma gång. Ögonblicket så påtagligt bundet till tiden och det eviga som ord för det tidlösa, eller snarare det bortom tid, något slags icke-tid. Och så dessa två tillsammans.

Är det ens möjligt? Är det möjligt med ett tidsligt ögonblick som förevigas? Jag vet inte. Å ena sidan borde det inte vara möjligt, för inte vore det eviga icke-tid om det samtidigt kunde låsas i tidens ögonblick. Å andra sidan, hur skulle vi kunna ha en föreställning av icke-tiden, alltså det eviga, om den aldrig gjorde ett intrång just i tiden?

Så kanske finns de, de där eviga ögonblicken då det begränsade och obegränsade möts på något sätt.

Till hands

Att rent fysiskt ha något för händer är ett kanske underskattat sätt att både hantera livet och leva på.

Det hänger på mig

Slutligen hänger det på mig, hur mitt liv blir. Inte så att jag kan styra det som en marionettdocka, men på så sätt att jag är den som har mest inflytande över mitt eget liv. Men inte inflytande över ett oskrivet blad, utan över omständigheter och sammanhang som är oundvikliga i ett mänskligt liv.

Det hänger väldigt mycket, och till sist bara, på mig själv hur det blir.

Samtidigt är det så att ingen står fri från sin omgivning. Den påverkar, styr och ställer, ger förutsättningar eller förhindrar möjligheter. Allt på gott och på ont.

Över detta har jag sällan något inflytande. Det jag rår över – och bara jag rår över – är hur jag hanterar allt det där. Vad jag låter det göra med mig.

Och där är det till sist ensamt. Ingen annan kan fatta mina beslut, ingen annan kan göra mina val, ingen annan får stå med konsekvenserna.

Vad som är bra och dåligt i allt detta är inte lätt att reda ut. Kanske är det på det hela taget inte särskilt bra, något av det. Och samtidigt är det detta som är tillgången i livet: möjligheten att påverka, att inte vara en nickedocka utan en egen person med vilja och möjlighet.

I detta ingår att försonas med att det inte blev som det skulle kunna ha blivit om omständigheterna, sammanhangen, medmänniskorna varit och agerat annorlunda. Det finns alltid alternativ. Alternativ som är omöjliga, trots att de borde varit möjliga.

Att stå där ensam kvar till slut. Ensam med bara det egna livet som sällskap, är att ibland ha oönskat sällskap. Oåterkalleligt och oändligt svårt. För slutligen hänger det på mig.

Dela med någon

När man drabbas av ont, vill man så gärna – rent instinktivt – att samma eller värre ont ska drabba någon annan, t.ex. den som man på något sätt förstår som medskyldig i det onda som drabbat. Eller för den delen någon som tycks ha det oförskämt bra i jämförelse med den egna smärtan. Eller den som man önskar skulle fråga (och förstå) hur det är att vara jag just nu.

Det där är snudd på primitivt och tämligen genant att erkänna. Men känslorna jobbar så, de vill hämnas. Även på människor man egentligen inte vill något illa. Vill bara att de ska få känna det jag känner, för att de ska förstå, för att mitt lidande ska vara delat och sträcka sig något längre än bara till mig själv.

Förstådd är det man vill vara. Förstådd i sin plåga, i sin smärta, i sitt onda. Därför vill man att det ska drabba någon annan. Att någon annan ska lida i mitt ställe. Inte nödvändigtvis istället för mig, men i alla fall tillsammans med mig.

Det är just precis detta som händer då Jesus tar allt lidande på sig och ger sitt liv på korset. Han delar med mig, han bär det jag skulle ha burit.

Det är så fantastiskt. Förstås.

Det är så oerhört mycket enklare att skriva detta, än att känna och uppleva att önskan om delad smärta gått i uppfyllelse.

Inte svårare än så

Ibland häpnar man över att det svåra kan vara så enkelt.

Att bli äldre

Kanske vitsen med att bli äldre är livserfarenheten. Vad denna sedan ska vara till, är en annan fråga. Men den ger livets gång både orsak och innehåll.

Det normala livet

Kan en orsak till att svårigheter i livet blir så besvärliga för oss vara att vi räknar med att livet ska vara enkelt, behagligt, bra och trevligt? Att vi liksom bara är inställa på att det ska vara annorlunda, så vi stretar emot istället för att leva med. Sedan är naturligtvis svårigheter svåra, men om vi kunde sluta se dem som en avvikelse och istället se dem som en del i livets skiftning kanske det skulle bli lite mindre motstånd. Inte mindre smärta och svårighet, men mer liv.

Riskfylld tro

Läser ikapp lite tidningar och hittar artikeln om Arne Fritzson i Dagen (tyvärr kan jag inte hitta artikeln på dagen.se). Fritzson säger följande om Gud:

Gud har valt att avstå från den allomfattande makten för att kunna välja kärlek. På samma sätt måste vi människor ha möjlighet att lämna Gud för att kunna komma till honom.

Det där får mig att fundera lite. Det uppenbara är väl att vi människor har frihet att själva välja om vi vill tro på Gud eller inte. Och att den valmöjligheten är förutsättningen för frivilligheten i både Guds kärlek till människan och människans tro på Gud.

Något som är både vackert och generöst. Och väldigt riskfyllt.

Det jag också tänker på är att det kanske ibland kan behövas ett mått av avstånd till Gud och tron på Gud, för att den inte ska vara självklar, bli blasé eller tappa betydelse. Detta i synnerhet för den som ”alltid” trott.

Men om det är så vet jag inte riktigt, men det känns rimligt på något sätt. Generöst.

Och väldigt riskfyllt.

Teologi

Frihetsgåvan som tvångsmedel. – Muhammed uppmanar de rättrogna att äta ”alla välsmakande djur”. Hans efterföljare har frågat sig vad mästaren ansåg vara välsmakande och på den grundvalen uppställt principer för vad som får ätas. Så förvandlas evangelium till teologi!

Det egna mänskligt sunda förnuftet ska inte underskattas. I synnerhet inte det förnuft som har berörts av nådens evangelium.

Det rena vattnet

Drick ett glas rent vatten – och du känner hur din mun smakar. Det farliga med renhet är att den framkallar istället för att dölja. Skriv en ren mening – känn hur din tanke smakar.

Det är väl därför renhet på en och samma gång är så välgörande och smärtsamt. Den blottlägger och framkallar. Det är därför människans renhet i ljuset av försoningen kallar fram ödmjukheten.

Citat från Sven Lindqvists Ett förslag (1955).

Ett spännande liv

Sven Lindqvist uttalar mången klokhet i sina essäböcker. Eftersom jag just läst hans debutbok Ett förslag, från 1955, delar jag med mig av några av de meningar som jag fastnade för där.

De flesta äventyr orkar inte med att vara äventyr medan de pågår.

Lindqvist exemplifierar med hur kraftig sjögång eller det att gå vilse knappast förstås som ett spännande äventyr då det pågår, men i berättelsen som följer då faran är över gärna får äventyrets glans.

Själv tänker jag att det är så där med själva livet. Medan det pågår upplevs det inte som särskilt äventyrligt och spännande, men i ett retrospektiv blir bilden en annan. Så alla de extra äventyr människan söker är kanske inte så viktiga om hon istället kan se sitt liv i backspegeln och läsa sin egen berättelse, ty den är spännande och äventyrlig så det förslår.

Det som går och går

06.07, 06.40, 07.55, 09.05, 10.00, 11.30, 12.00, 14.56, 15.19, 15.35, 16.00.

Så såg några av gårdagens klockslag ut. För min del var det dessa som ramade in dagen. Siffror att komma ihåg, tider att passa, saker att göra.

Och är det inte just detta vi har klockslagen till, att rama in tillvaron i. Angivna tidpunkter ger ett slags skelett för dagen och livet att växa kring. En stabilitet i all sin intighet. För vad är tidsangivelser egentligen? Förutom sifferkombinationer och outtalad konsensus?

Angivna tidpunkter är som parenteser som ramar in tiden, skyddar den från allt det runtomkring. Mellan klockslagen ryms det som går att mäta i tid, det som går att anteckna i en almanacka och redovisa, det som går att referera till.

De är så tvingande, tidpunkterna. I all sin oåterkallelighet är de definitiva. På så sätt påminner de om livets villkor. De ilar förbi och går förlorade. En smärtsam påminnelse. Kanske är det därför det är så mycket behagligare utan tidspassning och påminnelser om det förbiilande livet. Trots att livet ändå pågår, går och är passerat, precis som klockslagen. Hela tiden.

Det enklaste

Att inte leva måste otvivelaktigt vara enklare än att leva. Problemet är att den enkelheten kan bara den se som vet vad det är att leva. Den som har det enkelt kan alltså inte njuta av enkelheten. Och inte heller leva i den.

Skirt och skört

Broderade korsstygn på frihand häromdagen. Lät mönstret växa fram allteftersom, utifrån hur idéerna vindlade i huvudet just då.

Tycker särskilt om den här. Det är som skira såpbubblor som anas där mot bakgrunden. Mot en mörk bakgrund lyser de upp, bildar mönster. Färgglada men sköra.

Pusseldeckare

Pusslet som en bild för livets knep och knåp. Det är vad som ofta används. Och om den bilden kan man tycka både bra och dåligt.

För mig är detta att det dels ska passa ihop och dels ska bli något – ett urskiljbart mönster – de stora problemen med att försöka se eller beskriva livet som ett pussel.

Så mycket passar aldrig ihop. Om något någon gång tycks passa ihop är det nästan obegripligt och definitivt ovant. Så mycket passar aldrig ihop, men bitarna finns där.

Och så den där bilden, som alla bitar i ett pussel ska bilda. En bild som dessutom finns avbildad på kartongen pusslet levereras i. Så att man redan från början egentligen har facit.

Och kartong förresten. Som att man skulle få alla bitarna till livet på en gång, snyggt och praktiskt förpackade, möjliga att ta fram eller gömma undan, allt efter behag.

Nej, det stämmer inte alls med livet i sin praktik. Fast vilken bild är egentligen kapabel att beskriva livets praktik.

Men man kan naturligtvis tänka sig pussel på ett mer okonventionellt sätt och då är det en nog så bra bild för livet. För vad annat är livet än förvirrande fragment av något, oklart vad.

En bön för en röst

Kyrkans Tidning och Dagen rapporterar att Svenska kyrkan nu genomför en reklamkampanj för att få medlemmarna att rösta i kyrkovalet den 20 september. Man lanserar en bönesajt och ska till den lägga reklam på TV, bio och i dagspress.

Att uppmana till bön är på sitt sätt naturligtvis hedervärt för kyrkan. Men sedan var det detta med kyrkovalet. Så här skriver Kyrkans Tidning om tilltaget:

Till en början är [kampanjen] också inriktad på bön. "Låt oss lyfta fram din bön. Skriv den på www.svenskakyrkan.se", är budskapet de första veckorna. De sista veckorna före valet ändras budskapet till: ”Var ska vi lägga kraften? Gör din röst hörd!”.

Det visar sig alltså, att det man egentligen vill är inte att dela människors böner, utan att få dem att rösta i kyrkovalet. Man vill att dessa människor, vars bön och längtan man låtsas vara intresserad av, ska utnyttja sin rösträtt. Det är inte bönerna, det är inte delaktigheten, man är intresserad av, utan bara en röst i svårbegripligt val. Ett enbart och rakt igenom egoistiskt projekt alltså, endast till för självändamålet egen vinning: vinsten av många röster i kyrkovalet. Därför söker man för 10 miljoner kronor få kontakt med människor man aldrig annars har kontakt med. Och varför dessa människor, inlurade på bönens väg, ska finna motivation att rösta den 20 september är höljt i mörkaste dunkel.

Det hela känns inte trovärdigt alls.

Nej, tänk om kyrkan istället skulle försöka nå alla dessa medlemmar – utan baktankar – när det inte är valtider. Då skulle man verkligen utöva detta att vara Kristus kropp på jorden, som ju kyrkan är tänkt att vara. Sedan kan det hända att konsekvensen blir, att när människor delar kyrkans tro bli de också intresserade av hur kyrkan styrs och då kanske de till och med frivilligt använder sin rösträtt. Men det är en annan sak.

Utrymmeskrävande

Så ofta fixerade vid det vi inte har, det vi inte kan, det vi inte hann med, det vi inte fick, det vi inte får, det vi inte förmår, det vi inte behärskar, det vi inte... och så vidare.

Allt detta som vi inte. Allt detta som upptar så mycket plats.

Märkligt att det som inte finns, kan ta så stor plats.

Kom att tänka på

Tänka är en aldrig sinande ström av sällskap. Och även om det också finns dåligt sällskap, så är det likafullt sällskap.

Värdefullt

Det är inte alltid det man får är mer värt än det man förlorar.

Stor skillnad

Tro är visserligen nödvändigt men tron allena nyttar ingenting till. Vi kan ha en tro men ändå utestänga Gud från våra liv.

Min Gud, sådan jag uppfattar Honom, har alltid funnits hos mig genom tron, men det är mitt ansvar att vara villig att acceptera Hans närvaro.

Ur AA:s skrifter. Viktig insikt, nödvändig insikt, om skillnader.

Det är skillnad, avgörande skillnad. Att se det, inse det, är nödvändigt. I alla fall för förverkligandet.

Att är grejen

Att försöka säga något till en människa i kris är alltid lika svårt. Just därför avstår väldigt många från att säga något alls. Men då kan det vara bra att ha i minnet, det som jag nyligen åter blev påmind om, att att är viktigare än vad. Nämligen att man hör av sig, att man säger något, att man faktiskt gör något, är många gånger viktigare än vad man säger eller om man säger något över huvudtaget. Att är alltså ack så viktigt. Vad är underordnat.

Kyrkofrid

Danska polisen gick häromdagen in i en kyrka och hämtade irakiska flyktingar som höll sig gömda. Rätt eller fel, det funderar man på i dagens Människor och tro i radions P1. Nils-Gunnar Davidsson från rikskriminalen får frågan om samma sak skulle kunna hända i Sverige. Det finns inget förbud i lagen mot en dylik handling i Sverige men vi har policyn att inte gå in i kyrkor, som betraktas som heliga rum, säger Davidsson. Trots detta vet vi att det vid flera tillfällen faktiskt hänt att polisen hämtat flyktingar i kyrkor, men påståendet är intressant.

Det vi rekommenderar är att man tar hänsyn till att det är en helig plats eller vad jag ska säga, som det krävs en viss integritet för.

Så uttalar sig Davidsson. Det som en gång kallades kyrkofrid sitter tydligen djupt i den svenska folksjälen och av de flesta verkar det ses som självklart både att kyrkan är att betrakta som ett heligt rum och att ett sådant ska vara fredat. Anmärkningsvärt i en tid då inte mycket annat i det svenska samhället betraktas som kollektivt heligt på detta sätt. Och därmed anmärkningsvärt att frågan ens är en fråga. Men lovande på något sätt, att det ännu finns viss respekt både för det heliga och för människan.

En kyrka utan Kristus

Kan kyrkan definieras utan Kristus? Den relevanta frågan utgör rubriken till en debattartikel i dagens Dagen. Det är kyrkoherde Anna Runesson och professor Anders Runesson, som ställer frågan. Det handlar om Svenska kyrkan och hur denna presenterar och profilerar sig. Ett informationsmaterial innehåller följande beskrivning av kyrkan:

Svenska kyrkan är en idéburen organisation som arbetar nationellt och
internationellt utifrån kristna värderingar.

Det är detta som får Runesson och Runesson att reagera. Och tur är väl det, att de reagerar. De ställer sina frågor, som alla kretsar kring vad som egentligen skiljer Svenska kyrkan från vilken annan organisation som helst, kristen eller sekulär. Och om inte Kristus rimligen borde ha en plats i kyrkan och dess beskrivning av sig själv.

Välformulerade och motiverade undringar. Dessvärre gäller de inte bara Svenska kyrkan – även om detta vore illa nog – utan dessa frågor är relevanta och nödvändiga i alla kristna sammanhang i det svenska samhället. Alla behöver ställa den avgörande frågan om Kristus.

"Det är konstigt med det som händer"

Det är så oändligt bra, att det med glans klarar av att tala på egen hand, helt okommenterat.

Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju inget kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.

Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.

Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa.

Ur P O Enquist Kapten Nemos bibliotek.

Långt där borta

Mera P O Enquist och hans Kapten Nemos bibliotek. Denna gång om avstånd, om uppfattningen om vad som är nära och vad som är långt borta. Något om perspektiv, på något sätt, och definitivt något om att centrum kanske inte finns, samtidigt som att vara mitt i inte riktigt kan väljas bort. Och så är det vackert också.

Bara för att dom var långt borta var vi avlägsna. Men vi befann oss ju mitt i. Det var dom som var avlägsna. Så hemskt att vara mitt i, egentligen. Jag skulle vilja vara avlägsen.

Den trygga upprepningen

Att rutiner har ett visst värde, det vet många. Och att små barn älskar upprepningens förutsägbarhet, det vet vi också. Utantilläxor är kanske inte så vanliga längre, men kan ha sitt värde, både som igenkänning och som rutin att luta sig emot.

P O Enquist uttrycker sina dubbla känslor inför utantillkunskapen, då han i Kapten Nemos bibliotek talar om tryggheten i att faktiskt kunna något utantill:

Förr tyckte jag att psalmverser var hopplösa eftersom man måste lära sig dem utantill och upprepa dem beständigt. Sen tyckte jag att man blev liksom trygg av att upprepa och inte behöva tänka. När jag vaknar tidigt på morron och det är dimma och fåglarna sover så har jag det bättre om jag upprepar.

Sorg, syndaflod och helighet

I en pressetisk artikel, med anledning av det värsta som drabbat en familj, får Walter Repo till en del mycket tänkvärda formuleringar. Förutom att han pekar på viktiga gränsdragningsfrågor för journalister, där hänsyn och medmänsklighet är ledstjärnor men också ett slags journalistisk heder, formulerar han några livsfilosofiska meningar.

Repo talar om förbannelsen i det snabba informationsflödet där att vara först, mest och närmast är det som blivit måttet på att vara bra som nyhetsrapportör. Som att tillgängligheten och snabbheten i de medier som förmedlar ”senaste nytt” gör att alla andra hänsyn faller. Det finns inte längre några gränser och alla håller på att dö drunkningsdöden mitt i flödet av allt i en aldrig sinande ström. Journalisterna går under som trovärdiga journalister i sin iver att i katastrofens innersta kärna nå de mest drabbade utan fördröjning. Nyhetskonsumenterna går under i strömmen av närgångna reportage där inget lämnas åt privatlivet och där tid och rymd inte existerar. Repo beskriver detta på ett träffande sätt, då han skriver:

Den snabba informationsfloden är en syndaflod.

Så mycket vi har att lära, inte om att lämna människor därhän i deras katastrofer, men att låta dem vara i sin sorg, sin nöd, sin förlust och inte ständigt rycka dem till den verklighet som just då inte existerar för dem. ”Hur det känns” är en fullständigt irrelevant fråga utan möjligt svar, då allt förlorats, allt förändrats, för alltid.

Repo tar i sitt resonemang utgångspunkt i branden i Rinkeby, då mamman och fem döttrar i en och samma familj omkom. I sorgens katastrof tränger sig journalisterna fram till pappan och de två överlevande barnen. Förkastligt! Istället skriver Repo insiktsfullt om just sorgen, som ett första steg, en helande kraft och ett heligt rum:

Sorgen är det första steget innan vi söker hopp i det hopplösa. Sorgen är kraften som helar oss [...] Därför måste sorgen få förbli vårt sista helgade rum.

Detta är djup erfarenhet, just en sådan som skapar det välbehövliga avståndet och låter den sörjande vara i sin sorg, utan krav att förhålla sig till en nyfiken och pockande omvärld. För det är, som Repo påpekar, genom att förbli i sorgen, som steget vidare kan tas. Och så finns det somligt, som borde vara heligt för oss. Sorgen, till exempel, precis som de sörjande, dem vilka vi därför håller extra högt och behandlar med den varsamhet som endast används för det allra sköraste och mest värdefulla.

Fråga eller svar

En fråga lever längre än ett svar.

Detta är ett uttalande helt i min smak. Härstammar gör det från en intervju i Svenska Dagbladet med författarpseudonymen Bo Balderson (eller vem det nu är som intervjuas, men i Baldersons namn i alla fall).

Vad gör det med mitt hjärta?

Blir i dag dubbelt påmind om att den viktiga frågan inte är varför omgivningen agerar som den gör, utan vad detta agerande får mig att göra.

Först är det när jag läser ett avsnitt i Dagens serie om de sju dödssynderna. Där får jag hjälp att påminnas om Cassianus lärdomar. Artikelförfattaren Åsa Molin beskriver det så här, under temat vrede:

Vi är ofta så upptagna med frågan om vem som har rätt eller fel. Vems fel var
det att nyckeln kom bort? Vem bar ansvaret för att maten brände vid? Vem har
rätt att vara arg och sur och vem borde skämmas. Ska du eller jag be om
förlåtelse? Det Cassianus vill visa oss är att det inte är där fokus bör ligga,
utan på vad andra människors handlingar gör med mitt eget hjärta. Om vi har
vredens glasögon på oss ser vi ofta helt annorlunda på en situation än om vi tar
av dem.

Så: Vad gör det som händer mig med mitt hjärta egentligen? En gigantisk fråga, lika viktig som den är stor och svår.

Sedan råkar jag lyssna på Vetandets värld i P1. Där från jag höra Birgitta Kimber tala om sin forskning kring barns och ungdomars förutsättningar. Programmet handlar specifikt om tonåringar och tonårsföräldrar, men är precis lika angeläget för vem som helst. Och det är samma budskap: Var vuxen och se över dina egna reaktioner och handlingar, ta ansvar för vad de gör med ditt hjärta.

Tydligare kan det väl inte bli, summan blir densamma. Andra kan man väldigt lite bestämma och agera åt, andras beslut kan jag inte fatta. Men jag kan påverka vad det gör med mig, hur det gör mig, till vem det gör mig. Och min påverkan på mig själv, när jag lär känna mig själv, påverkar också andra och deras agerande. Men att tro sig kunna gena förbi sig själv, är alltid ett misstag.

Lära sig glädje

Den som kan lära sig att glädjas åt det lilla, får allt ibland anledning att vara glad. Den som behöver det storvulna för att glädjas, kanske aldrig.

Noggrant

Lite mer detaljerat, lite mer eftertänksamt, lite mer ansvarigt. Ungefär detta är väl vad som döljer sig bakom en rad från ett samtal om meningen med livet i Ragnar Ohlssons Meningen med livet:

Du vill helt enkelt leva lite noggrannare.

Ack så eftersträvansvärt; lite noggrannare.

Mening och meningsfullt

Det är skillnad mellan meningen med livet och meningen med livet. På så sätt att det är skillnad mellan avsikten med att vi finns och vad som gör livet värt att leva.

Hur långsiktig måste meningen med livet vara? Behöver den vara?

Och så är det skillnad mellan att tro att livet är meningsfullt och att det vi gör har en mening, och att det verkligen är meningsfullt och har en mening. Eller?

Eller spelar det ingen roll?

Bara

Bara jag inte slutar kommer det att fortsätta. Det onda. Det goda. På ont. På gott.

Det pågående

Man borde ju odla mer. Peta ner små frön i jord och låta dem gro och växa. För det fantastiska med sådan verksamhet är att den i sitt väsentligaste är oberoende av mig. Själva växten sker utan att jag gör eller kan göra något. Man kan vara borta, lämna de där fröna i deras jord och ändå händer det. Bara att komma hem, se vad som skett och njuta av att det pågår i ens frånvaro.

Andra gånger är det just det man gråter ohejdat av: att det pågår i ens frånvaro.

Så går det

Har ett par mockasandaler jag haft i många år. De är nötta så mockan är blanksliten på sina ställen. Men de är hela och de är användbara, så jag traskar omkring med dem på fötterna där de gör den nytta de ska.

Det slår mig att på samma sätt som de där mockasandalerna blivit nötta då jag haft och använt dem, är mitt liv slitet och begagnat till följd av användning. På sina ställen är säkert även livet blankslitet. Men det är ändå helt – på något sätt – och användbart; fungerar för det som det är tänkt till.

Så jag traskar vidare.

Försvinnande

Sådant som inte saknas när det försvinner från livet, vad är det värt egentligen? Fast om det är något viktigt som inte saknas, är det annorlunda då?

Fråga kan man ju

Ur Meningen med livet av Ragnar Ohlsson:

Fortsätt att prata ni. Så småningom kanske man ser åtminstone vilka frågorna är,
även om man inte vet svaren.

Så, är det inte just för detta som samtalet pågår?

Ett steg till

Att inte bry sig särskilt mycket, är väl kanske det vanligaste. En del bemödar sig med att tycka och tänka lite, mer eller mindre genomtänkt och belagt. Några engagerar sig i någon grad. Och så finns det de där som är beredda att gå ett steg till.

Denna veckas sommarbloggare på Dagen.se är Annika Spalde och hon hör nog till den där gruppen av människor som är beredda att gå ett steg till. Läs gärna hennes blogg med vidhängande kommentarer.

Alla människor tycker inte och agerar inte likadant. Och det är bra. Bra är också att möta dem som inte alltid tycker som man själv. Ingenting är enkelt, det finns alltid mer än ett sätt att se på saker och ting. Att få sina egna ideal bekräftade har sitt värde, men att få dem ifrågasatta och utmanade gör att de kan vässas och fördjupas. Att veta vad man säger ja till, är bra, likaså att veta vad man säger nej till. Men att veta vad man säger nej till genom att säga ja och vad man säger ja till genom att säga nej, det är att föra det hela ett steg längre.

Att inte veta

Rätt som det är undrar man vad det är för vits med allt det som man gör.

Bara lite högre

Önskar standarden på vardagen var lite högre. Och då menar jag inte materiell standard, utan den levnadsstandard som är livets vara.

I drömmen är det så att om vardagens standard var lite högre skulle extravagansen inte behöva bestå bara av det livsuppehållande, utan också kunna vara lite njutning.

Fast det kanske bara är en dröm.

Sevärdheter

Det kommer två män med varsin liten plastbåt och en paddel. De i stort sett trär båten på kroppen, som en sjöjungfru är iklädd sin fiskstjärt är dessa män iklädda sina båtar. Sedan tippar de från bryggan ner i vattnet.

Folk har samlats, går nära, tittar storögt och sträcker på sig för att se bättre.

Tycker om att se folk titta så ogenerat, en applåderade till och med. Men de var ju turister, vet inte hur återhållsamt man uppför sig i det här landet. Vi som inte var turister höll oss naturligtvis på behörigt avstånd och försökte titta utan att det märktes.

Tycker om det där uppförandet. Det där öppna tittandet. Dels för att det är fel mot kutym och därför välgörande. Och dels för att det ger en glimt av livet. För vad annat är vi människor än ett slags turister som aldrig blir riktigt hemmastadda någonstans.

Hur tragiskt är det inte att barnens häpenhet förbytts till en hållning präglad av att vara blasé.

Titta, iaktta, gå nära, var nyfiken, göd vetgirigheten och frimodigheten. Då kan turisten både lära sig och uppleva något på sin färdväg genom det som är livet.

Olikheters likhet

Orden egendom och egendomlig är besynnerligt lika varandra.

Egendom, som synonym till ägodel, tillhörighet, förmögenhet, gård, mark, gods, och så vidare. Och egendomlig med sina synonymer: märklig, underlig, konstig, ovanlig.

Det här är ingen etymologisk redogörelse, för självklart har ord som egendom och egendomlighet ett gemensamt ursprung. Men så som vi använder dem idag är det lite svårt att se det. För inte är det så att den som besitter egendom också är egendomlig.

Men lite roligt blir det att två ord som är så lika varandra ändå skickar ut så olika signaler.

Egendom vill vi gärna ha. Äga, besitta, inneha, det är sådant vi strävar efter. Gods, gårdar, hus, pengar, ägodelar står högt i kurs hos många. Egendomlig, däremot, vill väl få vara. Och det normala, i betydelsen vanligaste, det är att vilja ha mer, att lägga mer till sitt ägande, till sin park av materialismens uttryck. Det är inte egendomligt. Det egendomliga är att avstå från ägande, från innehav, från avkastning, från mätbara tillgångar.

Att inte ha egendom är egendomligt. Att vara egendomlig är att avvika, att inte vara normal, att inte följa trenden. Att välja det ovanliga före det vanliga är att föredra det egendomliga före egendomen.

Om man nu kan välja.

Vanligt

Det är rätt skönt när det är som vanligt. Men det betyder inte att jag inte skulle kunna tänka mig ett annat ”som vanligt”.

Förvillande lika

Ibland kan det i hastigheten vara svårt att se skillnad mellan en färgsprakande fjärils livfulla fladdrande och ett visset lövs signande färd.

Frågor

Så ofta vi frågar varandra vad vi gör. Istället borde kanske frågan vad vi inte gör ställas. Vi frågar vad våra medmänniskor gör, som vore det viktigaste detta görande. Mer intressant kanske, är det vi väljer att avstå från att göra av en eller annan anledning. Intressant det som inte försöker famnas i tiden då så mycket anses viktigt och möjligt (nödvändigt?) att göra.

Men kanske ännu heller – och än mer intressant – frågan om vad som är viktigt i livet. Eller helt enkelt: Vem är du? Inte vad gör du, utan vem är du. Svår fråga – viktig fråga.

Missnöjd eller bara nöjd

Det verkar som alltihop går ut på att vara missnöjd. Hela tiden förväntas man vilja ha mer, ha annat, vilja byta och byta upp sig.

Det är väl därför det uppfattas som så provokativt att vara nöjd.

Att inte ständigt jaga lägre pris, senare modell, bättre prestanda och bättre villkor har blivit sällsynthet. Förnöjsamhet har blivit en bristvara.

Synd till döds

Funderar på det här med dödssynderna. De av den tidiga kyrkan formulerade synderna, som är ett slags sammanfattning av vad människan har att kämpa med. Dödssynderna är sju till antalet och utgörs av högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.

Mycket kan sägas om de olika dödssynderna, men ytterst handlar de väl alla om samma sak: överdrift. Överdrift, och så övertro på att själv kunna avgöra var den nyttiga och lämpliga gränsen går.

Och överdrift och övertro, det innefattar väl snart sagt allt man har och gör. Vi har ju lagt nivån för det nödvändiga långt över gränsen för nödtorften. Ingenting är fel i sig, utan det är omåttligheten som gör att det blir fel.

Allt som är mer än det nödvändiga riskerar att vara dödssynd. Det känns kusligt, men låter samtidigt en liten klocka ringa som påminnelse för eftertanken.

Fri från en del

En viss begränsning innebär frihet. Annars vore man fången under allt.

Lite mer

Det blir ett smakprov till, från Dan Anderssons diktning. För den förtvivlade skönhetens skull.

Till smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om vi någonsin leva så gränslöst som då,
när pannan av ångest är våt.
Och ingen kom så hel och ren
till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.

En stunds poesi

Frejdigt fördjupad i Dan Anderssons verk en stund. Vardagsskildringar från finnmarken, naturromantik, samhällskritik och mitt i allt detta det livsfilosofiska och något dystra drag som lockar mig. Han kan så väl beskriva förtvivlan, sorg och pessimism och ändå är det inte nödvändigtvis dystert, det han skriver, bara realistiskt. Kanske är det den där vardagsförankringen som gör det, trots att det är så djupt poetiskt på något sätt. Dikten Du liv är ett gott exempel på detta.

Du liv

Tunga äro de tider,
som vandrar med nöden mot graven
och skakande vätrar sig jämmern
från botten av människohaven.

Det är synd, det är synd om människors barn
som strida en hopplös strid
med heta drifter och hårdhänt hunger
i livslång tid.

Du liv, vad du ändå är ensamt armt
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg –
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggat ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsas trösta när sol går ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer.

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid –
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

Egoismens härjningar

Nu, mer än någonsin, är jag sårbar för min egoism och mina dolda förbehåll.

Så står att läsa i en av AA:s skrifter, men om vi ska vara riktigt ärliga stämmer det väl in på alla av oss, inte bara de aktiva inom AA.

Egoismen det är väl, vad vi än vill försöka tro, vår största ledstjärna. Det är inte våra ideal som har mest inflytande på oss, när det väl gäller, utan den där egoismen som härskar i oss. I synnerhet alla gånger vi inte vill se den eller bortförklarar den. Förbehållen är vår outtalade och omedvetna agenda, där vi ursäktar oss för att slippa undan.

Fri från detta går nog inte att bli, medvetenheten om det är väl så långt vi kan komma. Eller förresten, ett steg till finns det nog, efter medvetenheten, nämligen försöken att någon enda gång agera annorlunda. Att en enda gång höja sig över sin egen egoism och sina undanflykter och istället se att det finns alternativ. Alternativ som faktiskt är möjliga att välja, åtminstone någon gång.

Lätt om hjärtat

Får ett mejl som meddelar mig medmänniskors besvärligheter och problem. Trots det tunga i budskapet blir hjärtat lätt. Lätt av att medges möjligheten till delaktighet. Lätt av inbjudan att få vara med en stund i det svåra. Lätt av att få dela det tunga.

På önskelistan

Läser en berättelse om några svenska på besök i Kongo. Alla de mötte hade långa önskelistor med saker de ville ha av svenskarna. Besökarna fattade ingenting och blev mycket besvärade av alla dessa önskningar som de visste att de inte skulle kunna uppfylla. På frågan från kongoleserna om de inte själva önskade sig något svarade de att det gjorde de inte, det fanns inget som de behövde.

Efteråt fick svenskarna förklaringen till det som hänt. Att önska sig saker av andra var för kongoleserna ett tecken på vänskap, att man behövde varandra helt enkelt. Att önskningarna skulle infrias var inte det viktiga utan vänskapsbetygelsen de vittnade om. Detta hade svenskarna avfärdat, vänskapen.

Att du har något som jag behöver och jag har något som du behöver är kanske självklart. Att kunna se det och våga erkänna, erbjuda och be om det, det är vänskap.

Det handlar inte om ett fastklibbat behov, där jag inte kan leva utan att vissa människor oupphörligen finns i min närhet och till mitt förfogande. Utan det handlar om insikten att människan inte är en solitär, inte är någon som är starkast då hon är ensam, men är den som blir starkare tillsammans.

Ny dag

Det är något speciellt med tidiga morgnar. Då, innan dagen riktigt fogat sig samman, då den ännu är tyst och orörd. Det är där möjligheterna finns. I det orörda, ännu oformade, det trevande och tillblivande.