Rutinernas inverkan på säkerheten

När jag går hemifrån glömmer jag låsa dörren. Men jag hinner bara några få steg innan jag noterar att jag håller nyckeln i handen på ett sätt jag inte brukar göra. Detta får mig att stanna upp en sekund och detta räcker för att jag ska komma på att jag kanske inte låste dörren och därför inte håller i nyckeln som vanligt. Så jag går tillbaka och, mycket riktigt, dörren är öppen. Jag låser och allt är frid och fröjd. Men jag kan inte annat än bli lite fascinerad av vad rutinens upprepning ändå kan göra med minnet. När allt är som vanligt tänker jag aldrig någonsin på om jag låste dörren eller inte. Den har också alltid varit låst då jag kommit hem. Men nu, denna enda gång, när det inte är som vanligt, tänker jag till, upptäcker min fadäs och kan åtgärda den.

Rutiner i det lilla är tydligen inte så dumt. Det där som går av bara farten, men på samma sätt varje gång. Det hjälper i alla fall mig – bevisligen – att upptäcka då det blir fel. Är inte säker på att jag innan denna dag ens visste om att jag gör likadant med nyckeln varje gång jag låst dörren. Men det finns tydligen där, säkerhetssystemet som träder in då rutinen bryts. Det som – i detta fall – förhindrar intrånget från den som vill illa.

Tänk att ha något lika smidigt i sitt andliga liv. Något som tydligt skickar ut signalen som får mig att stanna upp ett ögonblick för att upptäcka att något är galet. Och det kanske inte alls är någon omöjlighet. Några enkla rutiner även i det andliga livet kanske kan räcka för att ge signaler om det som är fel. Något litet som man inte ens är medveten om förrän det träder in som varningssignal. Kanske är det inte svårare än så.

Det våras

Vårens bästa buskar. Knopparna glittrar som pärlor.


















Och så magnolian, planterad mitt i stan. Fantastisk. Jag stannade för att lukta och vips var alla damer i närheten också där för att njuta. Vad gubbarna hade för sig har jag ingen aning om.

Framgången i att hålla tillbaka

Cassianus beskriver ett intressant sätt att förhålla sig till lagen och evangeliet och till det som inte är tillåtet och det som är tillåtet.

Lagen (Gamla testamentet med modifikationer av Jesus i Nya testamentet) beskriver vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Att följa denna lag är en självklarhet för den som vill vara en Jesus efterföljare. Så långt är det enkelt och självklart.

Det som sedan Cassianus har att säga om det som är tillåtet är lite mer speciellt. Han talar om att avstå från det som är tillåtet. Inte för att det inte är tillåtet, inte för att lagen förbjuder, utan just för att det är tillåtet. Han talar till och med om en högre grad av andlighet hos den som är beredd att avstå inte bara det som är otillåtet utan också det som är tillåtet. Beskrivningen lyder: ”Att man avstår från att göra det som är otillåtet är ju inte lika lovvärt som att avstå från det tillåtna av vördnad för honom som tillät det för vår svaghets skull.”

Detta ger intressanta konnotationer till vår tid och vårt samhälle. Här finns i individualismens namn en utbredd uppfattning att det bästa i alla lägen, det är att ta för sig av allt som är tillåtet och att det är detta som gör människan salig och högtstående. Den som inte är smart nog att utnyttja det som står till buds, anses som inte bara korkad utan helt förlorad.

Uppochnervända världen! Men är det inte ofta så med evangeliet, att det går en annan väg än den sekulära världen. Inget konstigt med det. Möjligen är det konstigt att så många som kallar sig kristna tycks vara mer lyhörda för den sekulära världens ta-för-dig-mentalitet än för evangeliets återhållsamma väg. Den sekulära världens framgång består i att roffa åt sig, evangeliets väg visar på vinsten i att avstå.

För den som avstår finns det en bonus. Den omtalar Cassianus som att den som inte ens till fullo utnyttjar det som är tillåtet riskerar inte heller att komma i närheten av det som inte är tillåtet. Alltså blir det en hjälp till självhjälp att avstå av det som i och för sig är tillåtet för då undviks frestelsen och kampen med det som inte är tillåtet. Något nog så angeläget för den som verkligen vill följa Jesus.

Leva eller dö

Fysiskt, biologiskt, finns det naturligtvis inget annat än liv eller död. Men ibland undrar jag om det existentiellt ändå inte skulle gå att prata om något mittemellan. Ett existentiellt mellanting mellan liv och död alltså. Som ett mellanrum i vilket livet kan befinna sig och levas en period. Och då är det en period där livet rent biologiskt går vidare (hjärtat slår, kort sagt), men där själva det att leva befinner sig i stiltje och saknar liv.

Kanske är detta mest en filosofiskt ofullständig krumelur, men likväl är det ett försök till ordsättande på mänsklig erfarenhet. Stundtals och periodvis är livet liksom inte levande, utan det finns där i mellanrummet mellan liv och död. Livet går vidare, visst, men det levs inte.

Kanske är detta oundvikliga perioder i en människas liv. Eller så är de ett onödigt resultat av egoismens och välfärdens segertåg.

Kyrkans bästa

Jag envisas med tanken att församlingens uppgift är att visa på ett annat sätt att leva. Ett annat sätt i förhållande till det som den sekulära världen erbjuder. I senaste numret av Svenska Journalen säger religionspsykologen Björn Wiedel så här om psykisk ohälsa:

[I]nte sällan beror [psykisk ohälsa] på att vi inte vårdar vår existentiella människa – hur man upplever sin tillvaro i samhället. Dagens vardag präglas av högt tempo där vi hela tiden får impulser utifrån. Många aktiviteter och en hög konsumtion tävlar om vår uppmärksamhet. Vi är utsatta för konstant press. I ett sådant samhälle är det viktigt vad jag har för inre kompass. Vi behöver ställa de existentiella frågorna: Vad innebär det för mig att leva? Vem är jag? Annars blir vi alltför utlämnade till impulser utifrån och det är inte hälsosamt.

Är inte detta den största insats kyrkan kan göra för människor i vårt samhälle idag? Att visa på och leva ett alternativ. Ett alternativ där människan är ordentligt rotad i något stabilt, pålitligt och bestående. Detta är evangelium, detta är förkunnelsen till människor som håller på att gå under i impulsernas infernaliska krav på val och flexibilitet.

Men då måste det förstås börja med att kyrkan själv söker rötterna istället för populismen. Och då talar vi inte om rötterna till kunskapens träd på gott och ont (1 Mos 2:15-17; 3:1-7), som för oss allt längre in i det egoistiska högmodets synd, utan vi talar om att vara rotad i den som själv är det livgivande trädet och där vi får växa som fruktbärande grenar (Joh 15:1-10).

Församling och försäljare

Följer via webben dagens samtal inom Pingströrelsen. Det handlar om medlemskap och dop. Olika nyanser träder fram och jag undrar mest över hur en fråga som genom svensk pingströrelses historia varit enkel och självklar på senare tid blivit så komplicerad. Vad är det som hänt? Ja, svaret är nog inte svårare än att det är samtidens påverkan som är orsaken.

Jag blev nyss uppringd av en försäljare som ville att jag skulle byta teleoperatör. Han talar sig varm för sitt alternativ och jag säger att jag inte är intresserad. Han låter sig inte övertygas utan fortsätter att tala om sitt alternativs förträfflighet. Jag upprepar att jag inte är intresserad och till slut får vårt samtal ett slut.

Det finns en likhet här, mellan pingströrelsens medlemsbegrepp och försäljaren av teleabonnemang. Båda tycks nämligen ligga farligt nära en av samtidens mest frekventa tankar: den att det inte är jag som ska vara nöjd med mina val utan någon annan.

Försäljaren anser sig veta bättre än jag själv vad jag ska ha och när jag säger att jag gjort mitt val och kan stå ut med att det inte varje minut, hela tiden har det som ekonomiskt sett kan anses allra mest fördelaktigt (det finns ju dessutom andra parametrar än pengar), märker jag att han tycker jag resonerar konstigt och gjort ett felaktigt val. Så är det inte jag själv som är berättigad att fatta mina egna beslut och ta ansvar för dem, utan det är någon annan som vet bättre, någon som har andra intressen och avsikter än vad jag har.

Så också med församlingssynen, synen på medlemskap och dop. Det finns så många som tycker och faran är att församlingen börjar lyssna på dessa tyckare och låter någon annan, med annan agenda, sätta villkoren och avgöra vad som är bäst, rätt och riktigt. Då är det inte längre församlingen själv som gör sina val (och tar sitt ansvar), utan man låter sig styras av andra.

Detta är fel väg att gå. I fallet med teleoperatör är det knappast så ödesdigert då detta är en liten sak i ett mänskligt liv, men i frågan om församlingen handlar det om inget mindre än liv och död.

Att leva med

En rad ur boken De glömda kvinnornas röst lyder:

Nuet och framtiden är ett större problem än det förflutna.

Att leva i konsekvenser är värre än händelserna i sig. Kan så vara i många av livets besvärligheter.

Så är det sagt

Fick en kommentar om att jag ser fräsch, fin och solbränd ut, att jag ser ut att må bra. Jaha, vem är jag att ha någon uppfattning, kanske medmänniskan kan läsa mig bättre än jag själv. Det enklaste är naturligtvis att inte gå i svaromål utan ta till sig det som sägs, tacka och tro på det. Så det är vad jag gör. Fast det där med solbrännan vet jag inte.

Verklighetens grymhet

Det är inget för den som vill ha en litterär upplevelse. Inte heller något för den som vill ha det enkelt och behagligt. Och inte är det något för den som har så smal blick att endast det egna ryms. Men för den som vill möta en verklighet som får alla bekymmer och problem att framstå som ytterst triviala, är det en bok att läsa.

Det handlar om den idag utkomna boken De glömda kvinnornas röst av Birger Thureson. Här ges en skakande skildring av ett land i kris. Ett land där människor skändas bara för sakens skull. Det är Kongos kvinnor, unga som äldre, som utsätts för de mest bestialiska övergrepp: våldtäkt, tortyr, fångenskap, död.

Det sexuella och könsrelaterade våldet används som maktmedel, för att förstöra ett land och folk. Kvinnorna får sina liv och sin hälsa förstörd, de stöts ut ur familj och samhälle. Så ödeläggs grunden för samhällets fortlevnad genom kvinnornas barnafödande och familjeförsörjning.

Boken innehåller vittnesbörd från kvinnor som drabbats. Några av alla de hundratusentals som det handlar om. Ja faktiskt hundratusentals, siffran är svindlande, men verkligheten är inte heller behaglig.

Doktor Denis Mukwege berättar om sitt liv och sin strävan att hjälpa kvinnorna med vård för kropp och själ. En begåvad man, men det som är mest slående är hans hjärta. Ett stort ömmande hjärta för det folk som är hans eget.

Den som vill ha det behagligt göre sig icke besvär. Men den som vågar möta det som är verklighet, inte för några fåtal utan för mängder av människor, bör absolut ta del av boken och dess berättelser.

Dessutom är det en bok för den som vill se sig själv och sitt eget liv i en annan belysning. Proportioner förändras. Hopp och förtvivlan byter plats. Livets verklighet slår till med full kraft: precis så här förfärligt är det. Och vägen till en förändring, vägen till en annan livssituation för Kongos kvinnor, för människor som lider i krig och svält, är medvetenhet hos omvärlden. Att vi i vår ombonade trygghet ids se och ta del.

Själv satt jag med tårfyllda ögon i en vårsolig park och läste om kvinnorna, mina medsystrar, som upplevt saker jag inte ens kunnat föreställa mig. Jag har det bra, jag är trygg och behöver inte vara rädd. I natt har jag anledning att sova riktigt gott.

Omskakande

Ge, så skall ni få. Ett mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. (Luk 6:38)

Betyder det: Omskakad för att det ska rymmas mer?

Eller?

Orden när de är som bäst

Hur försenat inser vi inte
att ögats mörker kan vara exaktare
än lampans ljus, och hur sent
får vi inte upp ögonen för
den värld som evigt segnar ner på knä.

János Pilinszky

Gång på gång på gång

Kyrkans förkunnelse, det egna livets strävanden. Det måste göras gång på gång, upprepas, inpräntas. Inte för att vi nödvändigtvis är så trögtänkta utan för att alla våra försök är så ofullständiga.

Valet att välja

Ur senaste numret av Komma:

Att hålla sig till det positionerade är ett lika vågat val som att heja på Manchester United. Att våga gå utanför positionisternas fåror och listor kan leda till att man ser tjusningen i lag som Millwall i League One. Ett lag som i viss mening också positionerar sig: No one like us – we don’t care!

Javisst!

I väntan på

Har pratat med allmänheten idag. Situationen var den att jag stod lutad mot en husvägg och inväntade mitt fikasällskap. Då kom en liten man förbi, stannade och pratade en stund, berömde det fina vädret, berättade om konserten med middag som han skulle på och sedan gick han vidare.

Sådant där är ju väldigt trevligt. Och så rätt han gjorde, mannen som inledde vårt samtal. Det var ju inte så att jag inte hade något för mig, tvärtom jag var fullt sysselsatt. Men det som sysselsatte mig var väntan och med väntan är det så finurligt ordnat att man med fördel kan göra något samtidigt som man väntar. Till exempel föra samtal med allmänheten.

Att vänta går ju egentligen av sig själv. I och med att tiden går, kommer det man väntar på närmare. Helt utan att man gör något. Så mycket i livet består av väntan, kort eller lång. Men egentligen är det inte att vänta som är svårt utan det där vad man gör medan man väntar. Det där som den lille mannen hjälpte mig med idag.

Vardaglig enkelhet

Be är ju något man med fördel kan göra en bestämd tid, på en bestämd plats, på ett bestämt sätt. Inte för att bönen blir bättre då eller att Gud hellre svarar på den bönen än på någon annan. Utan helt enkelt för att det hjälper oss virrhjärnor att ha lite struktur, lite ordning och reda, lite rutin.

Men utöver detta kan man naturligtvis be var som helst, när som helst och hur som helst. Själv har jag idag slutit mina ögon och bett en bön framför en av Postens gula lådor. Det var ett brev som jag sedan postade som jag ville skicka med dessa böner om att hitta Guds väg.

Jag blir glad när jag upptäcker mig själv i sådana situationer. Glad för att jag spontant tydligen kan få för mig att göra en så bra sak. Inte för att det är en bättre bön eller att jag är en så bra bedjare. Utan för att det är så bra för mig, för min ödmjukhet och min riktning i livet. Det är nämligen så mycket, så oändligt mycket, jag behöver öva på.

Alla dessa bilder

Barn i en viss ålder yttrar med frenesi ”kan själv” och stretar ihärdigt med att klara allt på egen hand. Detta är en naturlig del i barnets utveckling och leder till både egna färdigheter hos barnet och till insikten att man ibland faktiskt behöver hjälp.

Detta ”kan själv” är ju numera högsta mode också bland så kallade vuxna. Det finns ett stort fokus på individen och den egna förmågan att forma allt på egen hand. Till exempel religiös tro som med fördel är privat och ”på mitt eget sätt”. Därför är det inte konstigt alls att det dyker upp den ena uppfattningen efter den andra om sådant som tidigare inte varit individens sak att fälla omdöme om utan en del i kollektivets gemensamma tro och bekännelse.

Magnus Malm är inne på det här spåret i sin krönika i dagens Dagen. Han skriver om den pågående trenden att forma sin egen bild av tron och av Jesus:

Men det djupare problemet med detta spel är att det tycks förstärka föreställningen att Jesus konstrueras av bilder, tolkningar och åsikter. "Så här är den egentlige Jesus" säger revoltörerna. "Nej, så här är den verklige Jesus", säger etablissemanget. Och fast de skiljer sig i avgörande detaljer, säger båda i grunden samma sak: Jesus handlar om att ha rätt tolkning. Och därmed känns båda märkligt livlösa och ospännande, jämfört med evangeliernas stormvind av förvandlande liv.

Så lätt det är att fastna i ”kan själv” och tro att det man själv åstadkommer är det rätta. Men det finns en fara, en stor sådan, när mänskliga intressen på detta sätt styr förkunnelsen och efterföljelsen. Så här skriver David G Benner i den på svenska nyutkomna boken Att vandra tillsammans:

[Det går] inte att i detalj beskriva färdvägen för själens förvandling. Det beror på att vi på den här färden inte följer en karta, utan en person – Jesus. Jesus säger inte vart vi ska gå. Han ber oss bara följa honom.
Den kristna andliga resan kräver att vi övervinner frestelsen att följa människor i stället för Jesus själv.

Oavsett vilka fina och tilltalande bilder som målas upp, oavsett vem som gör det eller var de framställs gäller en och samma sak: följ inte dessa bilder, ty de är bara bilder. Den kristna är inte kallad att följa en bild, utan att följa frälsaren, himmelens och jordens skapare.

Precis som påskdagens sång ljöd:

Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar det nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.
(Tore Littmarck)

Det finns en del som vi inte kan själva. Som att frälsa vår själ. Till detta duger bara den Jesus som inte är en bild formad av människan, utan som är Guds son vilken säger: Följ mig!

Så förtjusande!

Vi visar ofta sådan stor förtjusning över det extraordinära. Som vore det så speciellt. Och det kanske det är. Men än mer speciellt är väl ändå det ordinarie. Att allt det där vanliga, tråkiga, vardagliga, som inte är något särskilt, faktiskt fungerar. Att solen går upp varje morgon, att vi vaknar, att benen bär, att dagen går. Det är speciellt. Den vanliga vardagliga specialiteten. Verkligen något att förtjusas över.

Kaktus och påsklilja

Påskliljorna

På köksbordet står några påskliljor i en vas. De är sex stycken, en för varje dag i veckan ända fram till söndag, då det är uppståndelsedag igen. En av liljorna är bruten. De ropar oupphörligt sitt ”Jesus lever”.

På den tredje dagen

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Hos 6:1-3)

Den värsta av dagar

Är inte påskafton egentligen den dystraste av dagar i påskhelgen. Det är denna dag då hoppet verkligen flugit och farit all världens väg.

Långfredagen kunde ändå hoppet spira in i det längsta, att undret skulle ske, att Jesus skulle friges, att Jesus skulle kliva ner från korset, att Jesus inte skulle dö. Men så sker katastrofen: Jesus dör och allt hopp försvinner. Endast tomhet, besvikelse och uppgivenhet blev kvar.

Fredag går över i lördag och verkligheten hånler, då en ny dag gryr utan hopp. Allt det som var hopp är borta, det blev inte som det var tänkt. Det blev istället precis tvärtom. Hoppet blev till hopplöshet när livet blev till död. Framtiden suddades ut och livet blev meningslöst.

Påskafton är påskhelgens värsta dag. Den dag då det inte finns något hopp längre, då allt är förlorat. Påskafton är den långa mörka dagen i påskhelgen. För den är dagen mellan död och liv, den dag då hoppet tog definitivt slut och förtvivlan blev det allt omslutande.

Den som var ledsen på långfredagen får på påskafton bekräftelsen på att mardrömmen från kvällen innan är sann: Jesus är död. Det finns ingen där längre.

Så denna dag är dagen i mörker, då döden håller oss i sitt gastkramande grepp. Dagen då hoppet har slocknat och livet tagit slut. Dagen då ingen ljusning finns, bara ett försök att ta sig vidare från den största av besvikelser: det hopp som slagit fel.

Men kanske gryr ändå en annan dag imorgon.

Som det är sagt

I skärtorsdagens texter upptäcker jag något som naturligtvis stått där hela tiden, men som ändå blir en nyupptäckt. Något som klingar så bekant.

Det berättas om hur Jesus skickar lärjungarna att förbereda påskmåltiden och hur de på vägen ska möta en man som bär en vattenkruka. Denne man kommer visa dem till salen där måltiden ska hållas, säger Jesus. Lärjungarna gav sig iväg och när de kom in i staden fann de att allt vad som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. (Mark 14:16)

I samband med Jesus födelse berättas om herdarna som var ute på ängen och genom änglabesök blev visade på stallet där Jesus just blivit född. Efter sitt besök hos den nyfödde Jesus berättas att herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:20)

Det är på det sätt som blivit sagt. Både då Jesus föds och då han närmar sig sin död. Någon har förutsagt och människorna upptäcker att det stämmer. I alla fall de som går för att se efter, de som följer de ord de får, de tillkännagivanden som ges.

Det förutsägbara, det som visar sig stämma på pricken, är inte vilka irrfärder som helst i ett liv, utan de mått och steg som harmonierar med det Jesus själv har sagt.

Dit vägen bär

Efter en lång förberedelsetid är nu avgörandets stund nära. Innan dagen är slut har vandringen gått genom Getsemane.

Den stunden i Getsemane inför mitt sinne står.
Där utstod Jesus för vår skull en kamp så tung och svår.
Jag glömmer ej Getsemane där Jesu kamp jag sett.
I nattens bön hans vilja blev med Faderns vilja ett.

När han i dunkel örtagård i ångest för oss led,
han av all världens synd och skuld till jorden tyngdes ned.
Jag glömmer ej Getsemane där Jesu kamp jag sett.
I nattens bön hans vilja blev med Faderns vilja ett.

Den vånda som han utstod där ej någon fatta kan,
och ej hur dyr den seger var som Jesus åt oss vann.
Jag glömmer ej Getsemane där Jesu kamp jag sett.
I nattens bön hans vilja blev med Faderns vilja ett.

Men Jesus, blir min kärlek kall och bort jag går från dig,
så visa mig Getsemane och vad du led för mig.
Jag glömmer ej Getsemane där Jesu kamp jag sett.
I nattens bön hans vilja blev med Faderns vilja ett.

(Svenska Psalmboken 139)

Varmt eller kallt

Med Gud är det som med solen. Förutsättningen för livet oavsett hur temperaturen varierar.

Hälsning från melankolin

Läser en intervju med idéhistorikern och professorn Karin Johannisson i DN. Det handlar om hennes senaste bok, Melankoliska rum. Där uttalar hon något vist om samtiden:

Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser?

Att vara normalt är snart så svårt och exotiskt att det måste börja betraktas som onormalt.

Men kraven på välbefinnande kan också begränsa vårt liv.

Så tolkar artikelförfattaren Johannissons resonemang och fångar därmed något symptomatiskt. Nämligen detta att endast det lyckliga livet, endast framgången och medgången anses vara berikande.

Så är nog inte fallet. I alla fall inte om man får tro på alla de vittnesbörd som de sårbara kan ge från livets olika vrår.

Sex ord som berättar ett liv

Ja! Detta är ju underbart! En blogg för sexordslånga memoarer. Naturligtvis med Ernest Hemingways kortroman som inspiration. Den som rymmer allt då den lyder: ”For sale: baby shoes, never worn.”


Exempel från bloggen är:

Snurrar i världen, fundersam på färden.

Livet leker. Var? Och med vem?

Finnes: Sex ord som saknar mening.

Är på väg till något bättre.

Plötsligt vill jag mig själv väl.

Söker mig i alla folksamlingar. Förgäves.

När jag skriver behåller jag ögonblicket.

Tänk om jag inte hade velat?

Vad gör jag här? Jaså, det...

Rädd men nyfiken gjorde jag det.

Mitt liv vore tomt utan mej.


Här ska jag botanisera och inspireras. Det är ju som ett slags haiku. Och haiku som i sin bästa form är så bra!

En gång till

Häromdagen publicerade jag bilden med fågelungen på väg över rälsen. Nu kommer den igen. Bara för att jag tycker så mycket om den. Den talar så varsamt och hotfullt på samma gång. Och jag vill själv så gärna se den och möta detta gång på gång.

Bild från Kyrkans Tidning, foto: Peter Holgersson

Stilla veckan

Det är palmsöndag i antågande. Dags att i triumf inträda i händelsernas centrum. För att möta döden. För tystnaden, tomheten, frånvaron, sorgen, förtvivlan, hopplösheten, uppgivenheten. För väntan. För ovisshet.

Och så: För uppståndelse. För liv.

En händelserik vecka i världshistorien, den viktigaste. Det finns en bön att den även för mig må bli viktig och viktigast.

En suck att andas

Läser på en sida om retreater om att andas in och sucka ut. Låter skönt, nödvändigt och sorgligt.

Saknad

Visst kan man hoppas på att en dag, då man själv är död, vara saknad av någon. Det är ju ingen självklarhet att det blir så, men hoppas kan man ju. I och för sig kanske detta inte har någon betydelse då, när man är död, men det kan ge något slags värde och tröst före döden.

Gott så, klart jag vill vara saknad. Åtminstone av någon, ett tag, så att det märks att jag levt en stund på jorden. Men innan dess vill jag vara saknad i livet. Och detta känns så långt mycket viktigare än att vara saknad sedan, då det inte längre spelar någon roll för mig. I alla fall inte för mitt liv. Nej, saknaden behöver jag få möta nu, snarare än sedan.

Hotfullt

Varför är optimisten så mycket mer hotfull än pessimisten?

Den som inte gnäller på vädret utan kan fördra både snö och regn och till och med tycka om det.

Den som inte oroar sig utan tar det med ro.

Den som hellre ser livets positiva sidor än de negativa, som inte alltid målar upp värsta tänkbara och som kan lyfta på hatten åt det som inte var så bra och glatt gå vidare.

Varför blir detta så hotfullt? Är otryggheten så stor?

De öppnade ögonens evangelium

Jag återkommer ständigt till att det så ofta i livet handlar om att träna sig i att se. Se vad Gud gör, var Gud är, hurdan Gud är. Det finns uppenbarligen fler som tänker likadant. Som Joyce Hugget i förordet till Jim Borsts Att möta Gud i stillheten, då hon citerar biskop John Taylor:

Den helige Ande är den osynlige tredje parten som står mellan mig och den andre, och gör oss ömsesidigt uppmärksamma. Först och främst öppnar han mina ögon för Kristus. Men han öppnar även mina ögon för syskon i Kristus, för medmänniskan, för var behoven finns eller den förkrossande grymheten likaväl som den lika förkrossande skönheten i världen. Han är givaren till den vision utan vilken människor förgås. Vanligtvis talar vi om den helige Ande som källan till kraft. Men i själva verket utrustar han oss inte genom att göra oss övernaturligt starka utan genom att öppna våra ögon.

Inte genom övernaturlig styrka utan genom öppnade ögon.

Ljus i mörker

Det är inte så konstigt att människor tycks vända sig till Gud mer i krisens mörker än i framgångens ljus. Det är ju faktiskt lättare att urskilja ljuset i mörkret än i ljuset. Och därmed är det lättare att upptäcka och uppleva behovet av Gud – som är ljuset – när det är mörkt än när det är ljust.

Att sedan människan behöver Gud varje dag, mörk som ljus, är en annan sak.

Med kroppen mot rälsen

Karlstad stift och Värmlands Folkblad har haft en fototävling på temat ”Livet värt att leva”. Vann gjorde bilden med fågelungen som kämpar med tågrälsen.

Bild från Kyrkans Tidning, foto: Peter Holgersson