Trons gärningar

Tro utan gärningar är död, säger Bibeln. Kan det vara så att min tro inte har någon betydelse för mig om den inte har betydelse för någon annan. Att det är min tros betydelse för någon annan som ger min tro betydelse för mig.

Lutar åt att tro att det är så.

Det stora i det lilla

Leta inte efter det stora, gör bara små saker med stor kärlek.

Moder Teresa

En annorlunda kyrka

Av och till under en längre tid har frågan om kyrkornas vigselrätt kommit på tal. Funderingarna har framförallt fått näring av förra årets riksdagsbeslut om att låta även enkönade par, i juridisk mening, ingå äktenskap. Kyrkan har ingen enad syn på detta, något som kom till tydligt uttryck i kyrkomötets beslut den gångna hösten, då man valde att säga ja till möjligheten för enkönade par att vigas i Svenska kyrkan. Andra kristna samfund har gjort lite olika, t.ex. har ett par enskilda församlingar inom Baptistsamfundet beslutat viga även enkönade par.

Nu tar EFK-pastorn Øyvind Tholvsen upp frågan om vigselrätten i en debattartikel i Dagen. Han argumenterar för att kyrkorna ska avsäga sig vigselrätten. Ett av hans argument för detta är att möjligheten för kyrkorna att då driva sin kristna syn på äktenskapet blir lättare och tydligare.

Här kan jag bara hålla med. Klart kyrkorna ska ta den chans som nu ges, att visa på ett annat sätt att leva. Just det tror jag är kyrkans stora och viktiga uppdrag i vår tid, att visa på ett alternativ. Nu finns ett utmärkt tillfälle, som staten har gett oss. Därför stöder jag Tholvsens uppmaning, att avsäga sig vigselrätten till förmån för en tydlig kristen linje i frågan om äktenskap och kyrkans uppdrag.

Kyrkans uppdrag är inte är att vara statens förlängda arm, utan Kristi kropp på jorden. Nu är tiden definitivt kommen då detta förkroppsligande bäst levs utan förpliktigande band till staten. Det är bara kyrkan själv som kan frigöra sig från statens pålagor, men låt henne då slippa fri!

Vackert

Det är så mycket som är vackert, bara man tittar efter ordentligt.

Lyxbrud

Att frusen och med sjalen om axlarna kunna sitta inne vid sitt eget skrivbord och njuta av värmen och glansen från solen ute i det vita och kalla vinterlandskapet, det är vardagslyx det.

Sig själv

Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Gunnar Ekelöf

Törst

Jag vet inte vems Törst som är störst, Hans eller min efter Honom.

Moder Teresa


Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.

Dag Hammarskjöld


Ge mig något att dricka.

Jesus


Jag är törstig.

Jesus

Alla dessa exempel

Bibeln innehåller mängder av berättelser om vad Gud kan och vad Jesus kan. Guds vilja, ledning och omsorg genomsyrar hela den bibliska berättelsen. Jesus under fyller evangelierna med exempel på vad Gud förmår.

Och är det inte just detta det är: exempel på vad Gud förmår. Illustrationer för att vi ska kunna ana vidden hos Gud. Inte påhittade berättelser, nej Bibeln berättar det som verkligen hänt, men inte heller en lista på rättigheter att åberopa.

När vi läser Bibeln, läser vi om människans begränsade förmåga och Guds obegränsade. Det är vad som visas. Det är vad vi lär oss: Guds storhet.

Några rättigheter att få uppleva samma under, samma händelser, har vi inte. Ändå tycks det så ofta vara just så vi tänker – och tror. Att Bibeln är en uppslagsbok som upplyser oss om våra rättigheter. Bibeln är snarare boken som visar oss på Guds förmåga. Hur Gud sedan väljer att använda denna förmåga så vi kan se och uppleva den, det är en annan sak.

”Större ting ska ni få se”, sa Jesus vid ett tillfälle till lärjungarna. Kanske var det detta han syftade på, att under inte är lagstadgad rättighet utan exempel på det som Gud, i sin allmakt, kan variera i det oändliga. Och större under mäts alltid med en andlig måttstock. Jesus sa ofta till dem han hjälpte att de inte skulle tala om vad som hänt, han ville inte åt någon sensation. Sådant är det andliga livet, sensationslöst. Vi kan inte kräva något, bara ta emot. Ty nåd – hur den än visar sig – är allt vi har att lita till, Guds gränslösa nåd.

Nya sagor

Lästa böcker:

Bergman, Hjalmar. (1984). Nya sagor. Göteborg: Bokförlaget Ägget.

Den här boken är ett fynd från bibliotekets utförsäljning av utrangerade böcker. Jag har inte läst så mycket sagor, inte ens som barn. Men nu känns det ju lite allmänbildande att läsa några av Hjalmar Bergman. Sagor är verkligen en speciell genre och sensmoralen är tydlig. Lite roande kan det också vara.

Något att luta vid

Bland alla oräkneliga ord som idag passerat ögon, öron och mun, är det dessa som dröjer sig kvar; en bön:

Giv mig ett bröst att luta vid när glädjen vänds i nöd.

(Erik Axel Karlfeldt i ”Psaltare och lyra”.)

Valet att välja

Att ta möjligheter i anspråk innebär alltid att göra val, vilket i sin tur blir ett bortval av andra möjligheter och därmed en inskränkning och begränsning av vår tillvaro. Vi kan inte, även om vi skulle vilja, leva i flera riktningar på samma gång, och att göra val är att välja bort, och ytterst, således, att dö en smula. (Stiwne, 2009:48)

Något om tiden

[Tiden] har mening för oss enbart för att vi ”är den”. Vi kan uttrycka något med
detta ord bara för att vi är det förflutna, det nuvarande och vår framtid. (Mereau-Ponty, 1945/1962:430 via Stiwne, 2009:46)

Fasta

Ja, då har det blivit dags. Imorgon drar den kristna fastan igång. Jag har planerat, tänker använda den till något bra. Exakt vad får förbli min ensak, men jag gör det för att hjälpa mig själv med det svåra: att prioritera.

Den här bloggen kommer att vara igång, men förmodligen gå lite på sparlåga. Jag använder – förhoppningsvis – tiden till andra saker, mer välgörande. Så kan du som läsare också göra, så får vi sällskap i fastan. Istället för att läsa min blogg kan du öva dig i prioritering och göra det mera goda.

Efter påsk räknar jag med att vara tillbaka här i full kraft igen. Det är ca fyrtio dagar dit, en period som är en fasta lång.

Det föränderliga livet

Egentligen är det märkligt att människan är så ovillig till förändring (även om hon gärna vill ha omväxling), då hon är så fantastiskt anpassningsbar när det väl gäller. Vi klarar faktiskt, i de allra flesta fall, av allt det som händer oss i livet. Och det är väl både förändring och anpassning i sin ädlaste form.

Exakt hur bra

När jag häromdagen läste i DN om ett nytt atomur, som ska ge bättre GPS-tjänster hängde jag upp mig på att man använde uttrycket ”dubbelt så exakt” för att beskriva det nya urets förträfflighet i förhållande till tidigare modeller. Min fråga var och är om något verkligen kan vara mer än exakt. Exakt är ju per definition just exakt och borde därför inte kunna vara varken mer eller mindre än just detta. Så jag värjer mig lite inför DN:s användning av ordet.

Men detta fick mig att fundera vidare på ett annat ord, som vi alltid brukar ta som exempel på ord som inte kan kompareras. Det är ordet död. Man kan ju inte säga, död, dödare, dödast, eftersom död är något gradlöst, antingen är man död eller så är man det inte.

Och så är det förstås. Men mina tankar uppehöll sig i trakten ett tag och funderade vidare på ordet halvdöd, som ju är ett konstigt ord. Eller inte så konstigt kanske, för det skulle kunna vara beskrivningen på hur vi människor har det alltjämt.

Vi är halvdöda i den meningen att vi inte vet vad som väntar nästa sekund, är det liv eller död. På så sätt skulle man kunna säga att det halvdöda är vårt normala tillstånd som levande. Och helt plötsligt skulle det då gå att i någon mån böja även ett ord som död, som en beskrivning av livets förutsättning.

Fast allt detta är ju bara funderande. För att det är så roligt med ord.

Ett av de vackra orden

Förnöjsamhet. Visst är det ett av våra vackra ord. Följsamt, lovande, blygsamt och en aning provokativt.

Ständigt jakten på det vi inte har. Önskningar, förhoppningar och något annat än det som är för handen fyller oss. Tänk att istället uppleva förnöjsamhet. Nöjdheten med det som är just nu. Inte nödvändigtvis sluta drömma och önska, men flytta blicken och närvaron till det innevarande. Inte för att det är toppen av det bästa, utan för att det är så det är i detta nu. Och för detta är det nog.

Förnöjsamhet kan man sakna, både här och där, både nu och då.

Träningens välsignelse

Hindret är borta! Mitt tidigare gipsade ben är nu utan gips. Mycket är lättare och går bättre. Men riktigt bra går det bara om jag tränar och övar upp den förmåga som gått förlorad i fångenskapen.

Ser ni parallellen till det inlåsta livet borta från Gud och den befrielsens möjlighet som frälsningen innebär?

Skadan är läkt, men...

Bara för att skadan är läkt är inte saken ur världen.

Numera är jag gipslös. Mitt brutna ben har sluppit ur sin stelbenthet. I alla fall formellt. I verkligheten är benet fortfarande lite stelt. Nu krävs det träning, enligt specifika föreskrifter, för att få benet i funktion och hålla det i trim.

Skadan, själva benbrottet, är läkt och är därmed ur världen. Men konsekvenserna av skadan pågår och kräver sitt arbete. Annars har jag ingen större nytta av att brottet är läkt.

På ett liknande sätt är det i det andliga livet. Försoningen är bara början i våra liv. Att vi är försonade med Gud och vår synd utplånad är ett pågående arbete, som kräver vår tribut. I annat fall blir det av läkningen intet.

Det blir påminnelsen för mig då jag genomför mina sjukgymnastiska övningar.

Fastedags

Nu är det drygt en vecka tills den kristna fastan tar sin början. Jag har skrivit om det förut, och min avsikt är inte att tjata, men det är svårt att komma ifrån en del tankar just kring fastan.

Som till exempel att den lätt kan utnyttjas för egen vinnings skull. Vad jag inte vet är om det är fel eller inte. Ta som exempel en olat jag själv tycker att jag lagt mig till med. Om jag då använder fastan som förevändning för att styra upp det där eländet, är jag då egoistisk? Eller får jag med denna självnytta också något större, något som har med fastans verkliga syfte att göra, det som är att förbereda oss för påskens dramatik, mysterium och verklighet?

Kanske är det inte så här enkelt. Kanske är sambandet mellan egen egoistisk vinning och andlig fokusering inte så spikrakt. Men vad vet jag.

Dock tror jag människan i vår kultur av kronisk överkonsumtion av så mycket, mår väl av att sätta gränser, av att avstå. Och detta oavsett om hon ger det förtecken av kristen fasta eller inte.

Vem Gud är

”Det beror inte på vem du är och vad du kan göra, utan på vem Gud är och vad Gud har gjort.”

Sagt i gudstjänsten jag besökt idag. Har hört det förut; repetitionens inlärning.

Moderniserade ordstäv

Det var nog betydligt vanligare förr. Sådana där broderade bonader med ordstäv på. ”Ett hem om det är gott, är livets bästa lott” ”Egen härd är guld värd” kunde det stå, eller helt enkelt ”Hem ljuva hem”.

Nu bläddrar jag lite förstrött i en handarbetskatalog och ser att det finns en del nya ordspråk att brodera på bonader. Det bästa är följande:

Ta det lugnt
stressen räcker
till oss alla.

Lite ny visdom på gammalt vis.

Den oroande tystnaden

Denna illavarslande tystnad!

Så skriver jag i en kommentar till en annan blogg där ett av barnens upptåg just rapporterats. Och det är väl så vi brukar säga, att barn som blir tysta är ett tecken på att de sysslar med något ofog.

Det som slår mig är att det nog inte bara är små barn som gör så där. Som Guds barn är det lätt gjort att tystna, att låta det aktiva kristna liv som ”låter” (det vill säga märks i våra liv, även om det inte alltid är med ljud) tona bort.

Kanske sitter då Gud där och undrar vilka ofog Hans barn nu sysslar med, eftersom de blev så tysta.

Det blev tankeväckande det där och jag är inte färdig – det är jag aldrig. Pilgrimen bara går och går och blir aldrig färdig. Slår sig aldrig till ro, får aldrig ro, men blir lite visare av vandringen.

Ordningssinne

Ibland när det är nystädat händer det att jag får en längtan att avsluta varje dag i ordning. Då plockar jag undan, diskar och gör annat som bidrar till denna ordning.

Det finns andra områden i livet som skulle behöva omges av sådant ordningssinne. Ofta.

Görandet hemlighet

Bästa sättet att få något gjort, är att göra det.

Inte svårare än så, inte heller enklare än så, men tillfredsställande nog.

Jag vet inte och det gör ont

Man snappar upp en del. Som det här med välsignelser till exempel. Är det oundvikligt att vi ser livet som matematik, där det bör sluta på plus eller i alla fall gå jämt upp? Är det oundvikligt att vi ser livet som något där glädje ovillkorligen följer på sorg?

Oundvikligt är det kanske inte, men mycket, mycket vanligt.

Och hur ska vi annars tänka? Om vi tillskriver Gud det goda (som vi förstår det), hur ska vi då göra med det onda som drabbar oss? Ja, det finns väl tre alternativ. Antingen är det från djävulen och då blir frågan varför Gud låter det hända (klassiskt teodiceproblem, alltså). Eller så kommer även det onda från Gud och då är frågan hur Gud fördelar sina resurser och varför. Detta gränsar till det tredje alternativet, som är att det är människans eget fel, att hon på något sätt skriver sitt eget öde.

Ja, hur är det egentligen? Kommer det välgång efter perioder av svårighet? Går livet ihop sig? Följs våra handlingar, goda och onda, av utdelning från Gud?

Hur man än vänder och vrider på saken hamnar ansvaret antingen hos människan eller hos Gud. Hos Gud för att Gud är allsmäktig, hos människan för att hon har sin fria vilja.

Jag har inga svar. Men jag har svårt, mycket svårt för det matematiska tänkandet omkring livet. Det är inte så att svårigheter tids nog vänds i motsvarande mängd välgång. I alla fall är det inte vad alla människor upplever. Varför?

Jag vet inte.

Och det frustrerar mig och gör mig ont ända in i hjärtedjupet.

Vill man såra mig ska man föra det där matematiska livet på tal. Det sårar därför att det anklagar mig och min medmänniska om våra svårigheter inte inom rimlig tid har vänt till välsignelser.

[Förresten är välsignelser alltid välgång? Eller är välsignelser något mer oöverskådligt än så, och med ett annat syfte än vår jordiska lycka och framgång? Det finns det anledning att fundera mera på.]

Jag tänker också så där matematiskt och anklagande. I alla fall om mitt eget. Men det tillfredsställer mig inte. Jag har ingen lösning.

Att inte veta gör så ont.

Det går

Diska, vattna blommorna, dammsuga, städa badrummet, gå ut med soporna, hänga tvätt. Det är enkla vardagliga sysslor som de flesta av oss gör ständigt och jämt. De är självklara och ofta ganska tråkiga. Inget vi yvas över direkt.

Men efter att nu några veckor gjort allt det där med ett obrukbart ben och två kryckor att hålla ordning på har jag blivit uppmärksam på en sak: att det går.

Ja, jag vet att jag har skrivit om min dammsugning tidigare, men det återkommer, precis som sysslan i sig.

Visst, alltihop tar längre tid numera och det går åt betydligt mer kraft och energi än vanligtvis. Men det här handlar inte alls om det, inte om tid, inte om ork, utan om att det går.

Och här börjar det låta som Barack Obama: ”Yes, we can!” Det här handlar inte om politik, men det är samma ord. Orden om att det går.

Det är stort. Att det går är stort. För inte alls så många decennier sedan innebar ett benbrott oundvikligen komplikationer. Det fick läka som det kunde, med livslång hälta som följd. Eller det blev infektion eller annat som innebar att amputation blev av nöden. I bästa fall alltså, i annat fall återstod bara döden.

Så var det. Och så är det inte nu. I det ljuset är det mesta stort: att det går.

Min åkomma är av övergående art. Snart nog är det som förr igen. Allt det vardagliga tråkiga passerar. Men är det inte just i det där självklara, vardagstråkiga som livet verkligen visar sig. Det liv som går. Extravaganser kan man alltid ordna till, men att dag efter dag kunna göra det triviala, det är verklig storhet. För det är i det lilla det stora märks mest.

Tänk att varje dag vakna och bli varse att det inte går. Vilken skillnad att vakna och än en gång få uppleva: att det går. Varje stund där begränsningarna inte finns är stor. Eftersom det vardagliga är så mycket av livet, är det – faktiskt – där det mest märks när det blir annorlunda.

En tid är det annorlunda för mig. För andra är den tiden längre, kanske livslång. Men det finns alltid sådant som är vår vardags sysslor, sådant vi på något sätt gör och kan. Det är där det visar sig vilka möjligheter människan har till sitt förfogande. Möjligheten som är min upptäckt: att det går.

Samtidigt

Ligger på soffan och läser. Mitt skadade ben har jag upplagt på soffans ena armstöd. Jag viftar lite behagligt på tårna, så där som jag vet att benet mår bra av. Cirkulationen stimuleras och säkert en del annat också.

Men egentligen ligger jag där och läser. Detta är på inget vis onödigt. Men är det egentligen det jag gör. Ja, det är det jag gör, men det är inte allt som sker. Det där tåviftandet, som jag gör samtidigt, det är bra för läkeprocessen i mitt ben.

Och då kommer jag att tänka på bibelcitatet: ”men Gud ger växten.”

Det finns något som pågår samtidigt, då vi gör det vi kan och det vi ska.

Nyårslöfte på väg till fastan

För en månad sedan gick vi in i ett nytt år. En sådan övergång brukar för många vara förknippad med löften av olika slag. Nyårslöften som man sedan lyckas bättre eller sämre med att fullfölja. Lite för ofta sämre, kanske. Jag brukar inte avge några nyårslöften. Däremot kan det ibland finnas saker man behöver hjälpa sig själv med att begränsa på olika sätt, men det måste ju inte vara just vid årsskiftet.

Häromdagen läste jag i Peter Englunds nystartade akademiblogg om hans nyårslöfte. Det handlar om att inte surfa runt planlöst på nätet, utan bara använda det för specifika syften. Det är klokt talat, för det där slösurfandet riskerar ta en hel massa tid.

I den här bloggen skrev jag nyligen om fastan, som tar sin början om ett par veckor. Då kan det vara tillfälle att begränsa sig lite, för sin egen nyttas skull. Människan mår inte bra av total gränslöshet, det tror jag varje vuxen människa upptäckt.

Nu försöker jag kombinera nyårslöftet med fastans återhållsamhet då jag följer ständige sekreteraren Englunds exempel. Jag börjar idag. Hur jag lyckas återstår att se. Men i och med att jag gör det jag inte brukar, nämligen skriver ner saken här i bloggen, hoppas jag på att ge mig själv lite draghjälp. Och så tänker jag att Englunds kloka val gott kan få spridas till fler.

Det finns, trots allt, ganska enkla och föga uppoffrande saker att göra för att få en del av den tid vi så ofta gnäller att vi inte har. Så frigjord tid är en vinst, en annan är möjligheten att göra så mycket annat trevligt och betydligt nyttigare och mer givande.

Lycka till!