Orientering

Får ett mejl om att jag kan förvänta mig post imorgon. Det är en karta som ska skickas till mig. Även om det ”bara” är en karta över ett geografiskt område jag ska få, ser jag det ändå som något slags omsorg om min själs vilsenhet.

A-placering

Jag har aldrig funderat över varför A är placerat där det är på tangentbordet, förrän jag läste Språket – så funkar det av Lars och Martin Melin.

A är en av de vanligaste bokstäverna i svenskan (bara E är vanligare). På tangentbordet är den placerad så att den ska slås an med vänster hands lillfinger, det svagaste av alla fingrar. Det verkar märkligt, men förklaras så här av Melin och Melin:

[D]et beror på att de riktigt valiga bokstäverna inte fick ha för fina placeringar, för då kunde det hända att flinka fingrar skrev så fort att de gamla skrivmaskinernas typarmar grötade ihop sig. Tangentbordet är gjort för att man ska skriva långsamt.

Rätt roligt faktiskt och trösterikt för oss som visserligen kan skriva rätt så fort men inte jättefort.

Stenarna ropar!

Om trevlighet och trovärdighet, skriver Birger Schlaug i Dagen. Han beskriver hur han som icke-troende kan tycka det är trevligt att kyrkan är demokratisk, politiskt korrekt och vänder kappan lite hur som helst efter vindarna som blåser. Men han skriver också att detta på intet sätt är trovärdigt för den kyrka som påstår sig tro på Gud och ha Bibeln till urkund.

Schalug skriver så bra, att det bara är att rekommendera en genomläsning av hans artikel. Vad övrigt är att säga är följande:

Några fariseer i folkmassan sade till Jesus: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
(Luk 19:39-40)

Är vi där nu, när lärjungarna tystnat och stenarna fått ta över? Schlaug är inte en kyrkans man, men han talar som en. Han är som den sten som tvingas ropa då Guds eget folk av en eller annan anledning håller tyst. Han är den som får tjäna Gud, när kyrkan slutat göra det.

Religionen och det sekulära

Vilket är egentligen det största hotet mot religionen i vårt samhälle idag? Är det sekulariseringen, som vi ofta påstås? Ja kanske. Eller kanske inte.

Jag är beredd att tro att det snarare är det (sekulariserade?) samtida sättet att vara religiös på som är det största hotet. Det som är färgat av det som brukar betecknas postmodernt. Individens tilltro till sig själv, sin egen känsla och sitt eget avgörande. Att det inte längre finns någon högre ordning, ingen auktoritet annan än jag själv.

Kristendomen har alltid varit religionen som betonat den stora berättelsen. Den stora berättelsen i vilken jag som människan kan och får skriva in min lilla berättelse. Detta perspektiv tappas bort då tron blir godtycklig i individualismens namn. Det smyger sig på, i stora stycken obemärkt. Sedan är det plötsligt där, det stora hotet mot kristen tro.

Botas nog bäst med undervisning, envis undervisning och praktik av den stora berättelsen som tillhörighet och korrektiv för min lilla berättelse. Botas nog av att det finns några kvar, som fortfarande tror på en Gud större än de själva och som är beredda att följa denna Gud oavsett allt annat.

Man kan undra

Ibland undrar jag hur den som aldrig har tid egentligen får något gjort.

Vackra Ulla

Det här är vackert! Läs om Ulla, en vacker människa!

Den störste

Så ofta hemfaller människan åt att ta sig själv som den yttersta instansen, som den vars varande och intelligens är och ska ha sista ordet. Som förmådde hon allt. Som förstod hon allt. Som kunde hon förklara allt. Som kunde hon åstadkomma vad som helst.

Det är vanligt, det är så självklart att de oreflekterat både händer och accepteras. Och detta samtidigt som vi har så svårt att se och förstå att högmod är den värsta av synder.

Outtömligt

Vi var som den utmärglade guldgrävaren, vars hacka äntligen träffade på guld. Glädjen över befrielsen från ett liv i vanmakt kände inga gränser. Under en tid försöker vi kanske behålla den nya skatten för oss själva. Kanske inser vi inte genast att vi bara har skrapat på ytan av en outtömlig andlig åder, som kommer att ge utdelning endast om vi fortsätter att bearbeta den under resten av våra liv och insisterar på att ge bort hela utvinningen.

Fritt ur Dagliga reflektioner

Som ett brev på posten

Det låg ett vykort i brevlådan. Ibland blir det så rätt.

Tick, tack, tick, tack

För att få tiden att gå behöver jag inte göra någonting. Den går alldeles av sig själv. Det är för att hejda den en smula, eller snarare hänga med den någon enda gång, som jag måste anstränga mig. Sakta in lite för att märka att det jag gör och det som pågår hela tiden sker samtidigt med att tiden går. Inte undra på att den går fort, den går ju hela tiden.

Genomsyrande tro

Läser att Tony Blair tycker att den religiösa tron ska höras i samhällsdebatten. Det är en intressant synpunkt, inte minst eftersom vi i Sverige är vana vid något som kan förstås som ett motsatt synsätt. Här är religiös tro något som ska gömmas undan, helst inte finnas alls, men om den finns så ska den vara privat, diskret och inte göra synlig påverkan.

De gånger den religiösa tron kommer till tals i den svenska samhällsdebatten är väl egentligen bara då det handlar om homosexualitet och enkönat äktenskap.

Detta är ett problem. Tron skulle behöva komma till tals i andra sammanhang och på andra sätt. Kanske skulle då två saker kunna hända. För det första att religiösa tro inte längre bara är en privatsak utan flyttas ut i det offentliga rummet. Därmed skulle svenska folket kunna få upp ögonen för att det är helt normalt att vara religiöst och att det inte handlar om något fundamentalistiskt sidoprojekt, utan om hela livet.

För det andra skulle den troende upptäcka att tron har med hela livet att göra och att de stora frågorna finns även för den som inte själv brottas med homosexualitet. Som det är nu riskerar den troende att få för sig att tron verkligen är en privatsak istället för något som genomsyrar hela livet och livsföringen. Dessutom riskerar frågan om homosexualitet bli den enda frågan för en troende, som om det inte skulle finnas andra frågor, andra ställningstaganden att göra.

Om tron flyttade från den privata skrubben på bakgården till den offentliga samhällsdebatten och det dagliga livet skulle den troende tvingas inse att det för alla finns livsavgörande och i mångas ögon kontroversiella och obekväma ställningstaganden att göra. Och då skulle trons verkliga natur komma till synes. Det skulle både samhället – som får en bättre kunskap om människan och ett berikat samtal – och den enskilda människan – som skulle få en fördjupad och mer betydelsefull tro – ha nytta av.

Kvalitet lönar sig

Du får det du betalar för!

Vi vill ha ut så mycket som möjligt, men gärna utan större investering. Vi vill kunna ångra oss, byta, tröttna, komma billigt undan. Konsekvensen av det är att vi bara kan åtnjuta det som är av sämre kvalitet. För det är det som kräver liten insats och liten påverkan, litet intrång i våra liv.

Om vi däremot vill ha god kvalitet, verkligen få något för det vi satsar, då krävs det en stor investering. Men då blir också utdelningen stor; vi får vad vi betalar för. Betalningen är inte i ekonomiska eller materiella tillgångar utan det är våra liv vi investerar i den tro som ger oss kvalitet.

Så många människor tycks tro att kvaliteten går att få via någon genväg. Men icke! Endast den som går in med hela sitt liv som investering ser kvaliteten i sin fulla kapacitet. Det är den som är beredd att avstå för att kunna investera, den som är beredd till eftergifter och intrång i det invanda, som kan åtnjuta det positiva.

För det är nog ändå så, att det även då det gäller religiös tro är så att vi får vad vi betalar för. Och den som inte är beredd att satsa allt på en kvalitativ investering kan inte heller räkna med annat än dåliga och söndertrasande produkter.

2-åring

Den här bloggen firar idag sin tvåårsdag. Det får mig som bloggskrivare att fundera över bloggen. Över dess framtid, men framförallt över dess varför.

Vem jag skriver för vet jag inte, förmodligen skriver jag bara för att skriva. Och för att ha lite omsättning på tankarna. Räcker det som avsikt att inte riktigt ha någon? Jag vet inte och kanske spelar det ingen roll.

Läsare är de viktiga? Jag har ju inte så bra koll på dem. Vet att de finns och genom enstaka kommentarer kan jag också veta vem de är. Men egentligen vet jag inte om det är så viktigt att vara läst. Som självändamål alltså. Däremot kan jag uppskatta dialogen – den är sällsynt men uppskattad. Och så kan jag uppskatta det som jag i det närmaste inte vet någonting om, nämligen om det jag skriver, det som är mina futtiga tankar och taffliga försök, någon gång skulle betyda något för någon annan.

Kyrkans vägval

Kyrkan är ingenting utan människorna i den, församlingen utgörs av människors tro och gemenskap. Kyrkans önskan och uppgift är att människor där ska finna sin tillhörighet, sin tro och sin trygghet. Samtidigt är kyrkan mer än summan av människorna i den.

Kanske är det stora problemet att kyrkan aldrig på riktigt valt väg. Det vill säga, valt på det där sättet som inte ger någon egentlig återvändo. Som vid en vigsel då parterna lovar varandra trohet till dess döden skiljer dem åt och sedan kämpar för att hålla det löftet.

Kyrkan verkar ha börjat flirta med andra och varje gång en dittills ovan situation dyker upp (minskat gudstjänstdeltagande, kritik från lobbyister, ställningstagande i aktuella frågor, och så vidare) blir hon nervös och osäker. Då tar hon det som tycks vara det säkra före det osäkra och överger något av sitt trohetslöfte. Inte nödvändigtvis av upproriskhet, utan snarare av feghet. Hon väljer det som för tillfället ger minst synbara komplikationer. Och så är det lätt hänt att beslut fattas utifrån enskilda människor eller händelser istället för utifrån överlåtelsen till avsikten med kyrkan.

En kyrka som vet vad hon är och varför, som gjort sitt val en gång för alla, får lättare att hantera det som dyker upp och kan också vara generösare mot det nya och obekanta. Detta helt enkelt för att en grundtrygghet ger större möjlighet till flexibilitet. Det är inte kyrkans sak att lämna den grund Jesus själv lagt för församlingen och den som inte ängsligt varje dag frågar vart vindarna blåser har lättare att avläsa vinden och använda den för att segla sin väg.

Konsten att predika

Alex Schulman ska predika i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm på söndag. Det kanske kan bli jättebra, jag ska inte döma ut det som ännu inte getts någon chans. Men jag skulle gärna vilja förstå hur man tänker då man låter ”kändisar” predika på det sättet, något som inte alls är ovanligt.

Att bli präst kräver mångårig utbildning. Detta – antar jag – för att som tjänsteutövare vara kunnig i Bibeln och kristen tro och då specifikt Svenska kyrkans tro och lära. Viktiga saker, förstås, för den som ska förkunna i kyrkan. Det är svårt för någon annan (präst, pastor, lekman) än den som är prästvigd att få predika i Svenska kyrkan utom möjligen i ekumeniska sammanhang eller med särskilt bifall från biskopen i stiftet.

Ändå är det inte alls ovanligt att kändisar får uppdraget. Nu är det Schulman och senare ska Karin Wahlberg och Vibeke Olsson predika i samma kyrka. Tidigare har till exempel Wanja Lundby Wedin kunnat höras i TV-gudstjänsten och flera liknande exempel finns.

Jag vill förstå hur man tänker att den som i övrigt kanske är ”en ganska klassisk sekulariserad stockholmare” (som Schulman beskriver sig själv) ska kunna ge en relevant predikan från Guds ord. Men jag kanske tänker fel när jag föreställer mig att tron – den egna tron – skulle vara viktig för predikanten eller att det är Guds ord som ska förkunnas så som det står och förstås i Bibeln.

Det kanske helt enkelt finns helt andra kriterier för en predikant och en predikan. Men då har jag likafullt svårt att hänga med.

Förmodligen är det hela bara ett uttryck för den envisa strävan efter folkkyrka, med mer betoning på folk i allmänhet än kyrka i synnerhet.


Tillägg: På den här bloggen pågår också ett samtal om Schulman, längtan, predikan och kyrkan.

Sekulär eller religiös kyrka

Det är kyrkoval i Svenska kyrkan på söndag. Viktigt på många sätt och nu redovisar Dagen hur representanter för de olika nomineringsgrupperna svarar på frågor om kyrkan och kyrkans uppgift. Dessa svar ger en intressant – om än inte nödvändigtvis vetenskaplig – bild av kyrkans syn på sig själv. I alla fall om man antar att den som kandiderar till en plats i Svenska kyrkans beslutande organ på något sätt för kyrkans talan.

Att den som ser kyrkans viktigaste uppdrag vara att ”hjälpa människor till tro på Jesus Kristus” också ser Jesus som ”Guds son, som genom sin död och uppståndelse är världens Frälsare och Herre” och tror att ”Bibeln är Guds ord och utgör grunden för kyrkans tro och liv”, är knappast förvånande. Det är lätt att i dessa uppfattningar se den röda tråden. Det är kyrkans tro och bekännelse som är grunden för det kyrkan gör och strävar efter. Att kyrkan då ska styras av dem som är aktiva, blir en naturlig följd.

Men så resonerar inte alla de tillfrågade kyrkomöteskandidaterna. Även om kyrkans viktigaste uppdrag anses vara att ”hjälpa människor till tro på Jesus Kristus”, kan man tycka att ”kyrkan ska vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige”. Två ambitioner som borde vara svårförenliga. Till detta kommer uppfattningen att kyrkan ”ska formas på liknande sätt som samhället i övrigt”, något som borde betyda att man önskar en sekulär utformning, eftersom vi har en sekulär stat och samhällsbyggnad i det här landet. Om man tänker sig att kyrkan har en religiös betydelse kan denna strävan efter det sekulära synas både märklig och svårbegriplig.

Så vad ger då detta för bild av Svenska kyrkan och dess syn på sig själv? Ja, det närmaste man kan komma ett svar på den frågan är väl att konstatera att bilden man får ibland visserligen är samsynt men i väsentligt splittrad och divergerande.

Det är sådant det ser ut, valet Svenska kyrkans medlemmar står inför. Det val som i korthet kan sägas handla om huruvida kyrkan ska vara kristen eller sekulär.

Ibland är det vackert

Ibland är till och med sopor vackert. Som lingon och teblad i slasken.

Livets alla dagar

Livet är inte de dagar som passerade utan de dagar du minns.

Ser denna mening i någon reklam någonstans. Har ju sett den förut och då som nu tänkt att det är fel. Livet är inte de dagar vi minns, livet är så mycket mer än detta. Livet är till exempel också de dagar som bara passerade, som kom och som gick utan speciella minnen.

De dagar vi minns, det är väl de sorgligaste och kanske de roligaste och så de där som så tydligt förde livet över i en ny fas, första skoldagen till exempel. Om bara detta var livet skulle det bli konstigt. Inte bara det att livet skulle blir påtagligt kort det skulle också bli mer sorgligt än normalt och kanske också mer roligt än normalt. Det skulle hur som helst bli väldigt händelserikt, för det är väl företrädesvis de speciella dagarna vi minns, de där något extra hände.

Kanske ryms här ett mått av förklaring till vår svårighet att acceptera de grådaskiga vardagarna; vi har fått för oss att de är onormala, att de inte hör till livet så som det egentligen är eller borde vara.

Inget kan vara mer felaktigt. Det är de där många intetsägande dagarna som utgör den största delen av livet, det andra är bara färgglad dekoration ovanpå allt annat. Eller avgrunden som allt sjunker ner i ibland.

Vi minns inte bara det roliga, vi har inte bara levt de dagar vi minns. Det är alla dagar vi inte finner anledning att minnas, som utgör livets gång.

Vyer

Försöker vidga vyerna, börjar läsa och ta del av nyheterna jag annars mest skummar förbi. För att tvinga mig själv till andra perspektiv och andra proportioner.

Gestaltning

Om livet överhuvudtaget har någon mening, måste också lidandet ha mening. Lidandet hör ju på något sätt med till livet, på samma sätt som ödet och döden. Det är först nöd och död som gör den mänskliga existensen till en helhet!

I det sätt på vilket en människa tar på sig sitt ofrånkomliga öde, och med detta öde också allt lidande som det lägger på henne, ja i det sätt på vilket en människa tar på lidandet som ”sitt kors”, öppnar sig till och med e de svåraste situationer och ända fram till livets sista minut en rik mängd möjligheter att gestalta livet meningsfullt.

Så skriver Viktor Frankl i Meningen med livet. Det är tänkvärda ord och i Frankls fall bygger de på långa studier och svår personlig erfarenhet från andra världskrigets koncentrationsläger.

Styckets tre sista ord är de vackraste, tycker jag: ”gestalta livets meningsfullt”. Funderar på vad det kan innebära, att gestalta. Vet inte riktigt, men det väcker intressanta tankar detta att gestalta. Ett slags åskådliggörande, något som ger form åt livet och för det från teori till praktik. En gestaltning i meningsfullhet. Både vackert och tänkvärt.

Belägenheter man känner till

Man får ju veta ett och annat. Och en del av det där man får veta bär i sig något slags bekymmer eller problem. Människor som far illa, situationer som är ohållbara, strukturer som håller på att rasa samman, och så vidare. Det är smått och det är stort. Somligt måste man skaka av sig, ingen kan ta åt sig och ta på sig allt. Så är det.

Samtidigt: Vad skulle hända om vi alla ständigt skakade av oss allt det vi fick veta, allt det vi delgavs? Ja, det skulle bli en sämre värld, för ingen skulle se anledning att hjälpa någon annan, ingen skulle drivas av längtan och strävan att förbättra för de drabbade. Och vi skulle nog inte ens ha ett behagligare liv, för även om elände knappast är trevligt att få del av för det oss ändå – precis som glädje – in i sammanhang med andra människor. Och sådan gemenskap är god även om det är sorgligt och svårt.

Jag tänker mig att vi – inom förnuftiga gränser – inte helt och hållet kan bortse från sådant vi får del av. Det är som att vi ofrånkomligt är manade till att ta del av det som berör människan. Därför finns det anledning till bekymmer för de belägenheter man känner till. Förpliktigande bekymmer, att inte bara iaktta och notera, utan att agera och göra tillvaron något lite bättre någonstans. Ty människan gör skillnad. Om det är skillnad på gott eller ont, det avgör hon själv genom sina val.

Kyrkans uppdrag

Han har definitivt en poäng i sin artikel, Lars Stjernkvist. Han är tidigare socialdemokratisk partisekreterare som nu kandiderar i kyrkovalet. Han ser sig som en tämligen ordinär kyrkomedlem, inte så aktiv men som uppskattar att kyrkan finns där, som en del i samhället och något att luta sig mot i livets stora eller svåra skeden.

Ungefär så resonerar nog rätt många av Svenska kyrkans nästan sju miljoner medlemmar. Ett mindre antal av denna stora mängd är kontinuerligt aktiva. Bland denna mindre grupp är det förmodligen tämligen enkelt att finna de människor som tycker kyrkan ska styras av kyrkligt aktiva, de som är intresserade av hela kyrkan och dess verksamhet och inte bara nöjer sig med kyrkan som serviceinrättning eller statens förlängda arm vid katastrofer.

Bakom dessa olika synsätt ligger det som Stjernkvist påtalar, nämligen folkkyrkotanken. Ser man Svenska kyrkan som en folkkyrka – som Stjernkvist gör – är det självklart att värna det system där medlemmarna ska speglas i kyrkans ledning, vilket betyder att folk som inte är speciellt aktiva i kyrkan mycket väl kan ses som lämpliga kandidater till kyrkomötet (kyrkans högsta beslutande organ).

Den som istället koncentrerar sig på kyrkans kontinuerliga verksamhet och andliga sida, blir därmed mindre intresserade av kyrkan som folkkyrka. Dessa två synsätt går nämligen inte mer än (i bästa fall) delvis att förena.

Därför kan jag tycka att Stjernkvist argumenterar väl för sin sak och för folkkyrkan och dess styrande. Därmed har han också klargjort den agenda han strävar efter, nämligen folkkyrkan där alla får vara med och där detta är nog. Om mera preciserad tro och engagemang åsyftas blir Svenska kyrkan inte längre folkkyrka utan kommer mer att likna andra kristna samfund. Helt rätt resonerat av den forne partisekreteraren.

Själv ställer jag mig tveksam till det där med folkkyrkan. Inte för att det inte fyller en funktion, inte för att det inte skulle kunna vara viktigt, utan helt enkelt därför att jag ser det som svårförenligt med Bibelns bild av kyrkans uppdrag. Ett uppdrag som i all sin enkelhet – och därför svårighet – betonar den andliga sidan av kyrkan snarare än den servicemässiga. Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium i ord och liv, något som folkkyrkan i Stjernkvists (och många andras) tappning inte primärt strävar efter.

Det är det som är skillnaden och det kanske är denna fråga, om synsättet på kyrkan och kyrkans uppgift, som är den verkligt avgörande i det kommande kyrkovalet. Kanske inte alltid så uttalat men definitivt grundläggande. Därför gör Stjernkvist en god sak som förklarar sin ståndpunkt och pekar på en, inte bara viktig, utan avgörande tudelning inom kyrkan. I det avseendet är det kommande kyrkovalet intressant för envar, oavsett egen kyrklig tillhörighet.


Tillägg:
Ser nu att åsikterna om Stjernkvists inlägg i debatten om kyrkovalet väcker vitt skilda reflektioner. Thomas Österberg på Dagen läser in andra saker hos Stjernkvist än de jag betonar. I sak håller jag med Österberg: politiskt styre har inte i kyrkan att göra och de aktiva är inget hot mot kyrkan utan naturligtvis en stor tillgång. Men det jag tycker Stjernkvist visar på är differensen i synsätt på kyrkan som folkkyrka. En folkkyrka bör väl på något sätt appellera till sina medlemmar och då blir ledamöter i kyrkomötet som inte är aktiva i kyrkan en självklarhet. Hur det sedan förhåller sig med uppfattningen om huruvida dessa representanter för de ickeaktiva ska vara politiskt förankrade eller inte, det tycker jag är en annan fråga. Jag funderar kring det där med folkkyrka eller inte och där tycker jag Stjernkvist bidrar med sitt synsätt på ett värdefullt sätt.

Det exotiska landet

Det verkar som många tycker det är exotiskt med andra kulturer och människor som lever på andra sätt och under andra villkor än vi själva. Ofta sägs detta också vara drivkraften bakom ideliga utlandsresor till världens olika hörn.

Detta intresse för det exotiska tycks dock inte gälla om människorna med de främmande kulturerna lever i Sverige. Här finns ju nämligen hur många möjligheter som helst att inom landets gränser möta människor från vitt skilda håll i världen med andra kulturer i sig, med andra sätt att leva. Exotiska människor och sammanhang alltså. Men detta är av någon anledning inte alls betraktat som exotiskt och inbjudande.

Visst finns det saker att se och uppleva som förutsätter närvaro på för oss avlägsna platser. Men det kvarstår fortfarande att det finns gott om möjlighet till det exotiska på hemmaplan, men ytterst få reslystna och äventyrslängtande tycks ta vara på den möjligheten.

Gud är inte svaret

Gud omtalas så ofta i termer av att vara svaret. Det stör mig!

Det stör mig därför att det inte stämmer med min erfarenhet av Gud. Åtminstone inte så som jag spontant förstår vad ett svar är.

Ett svar tänker jag som det som ger klarhet, på något sätt, något klargörande. Även om ett svar är ”vet inte”, så är det i alla fall klargörande även om inte den egentliga frågan är besvarad. Ett svar täcker på detta sätt alltid av något, men är samtidigt helt och hållet beroende av frågan. En fråga kan vara om vad som helst, ett svar bara om det som frågan handlade.

Att Gud på det sättet skulle vara klargöraren i livet kan jag inte riktigt hålla med om. Inte blir allt begripligt bara för att man blandar in Gud. Dessutom gör denna beskrivning av Gud människan till att vara den frågande och därmed den som sätter upp villkoren och begränsningarna för svaret. På så sätt kan Gud som svaret aldrig vara större än människans frågor.

Är inte det konstigt?

Jag vill så gärna vända på alltihopa. Vända på det för att bättre förstå och bättre få livserfarenheten att hänga ihop. Vända på fråga och svar, vända på människa och Gud.

Jag tycker det – i all sin bristfällighet – stämmer så mycket bättre att Gud i sin obegränsning ställer frågorna och därmed stipulerar möjligheterna och jag som begränsad människa svarar. Inte för att jag har svar på de frågor Gud skulle kunna klura ut, utan därför att mitt svar handlar om ett gensvar.

På detta sätt får inte bara Gud och människa rätt proportioner ifråga om initiativ och begränsning, utan det undanröjer också den utbredda föreställningen att Guds svar på våra frågor innebär att saker blir tillrättalagda och att detta skulle vara detsamma som bevis på Guds existens och omsorg.

Om det istället är Gud som ställer frågorna och människan som svarar är det lättare att förstå Guds intresse och Guds omsorg som konstanta och variationen som snarare ligga hos människan.

Men den oförklarliga ovissheten, den dyker upp i alla fall allt emellanåt. Och den beror på helt andra saker än frågor och svar. Resonemanget med frågor och svar syftar bara till att försöka illustrera kommunikationen, relationen och interaktionen mellan Gud och människa. Och jag tycker den blir så mycket mer belysande om Gud är den frågande och jag den svarande. Ungefär som Dag Hammarskjöld uttrycker det med orden:

Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.

Människan som medvandrare

Jag har inte läst boken, men jag har läst den här artikeln med Lars H Gustafsson om hans nya bok. Det är en bok om människorna som medvandrare till varandra, som heter Gå med dig.

I artikeln talar Gustafsson om att ”det är inte orden som räknas, utan tiden, tystnaden och närvaron.”

Och så är de ju. I mötet mellan människor är det mötet mellan människor som är det stora, som är det viktiga, inte allt det där andra, såsom orden.

Artikeln citerar ur Gustafssons bok:

I mötet öppnas möjligheten till att vara medmänniska. Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter.

Detta är så enkelt att hålla med om, det är en utmärkt beskrivning av hur det självklart är. Och Gustafsson verkar onekligen ha goda insikter i medvandrandets konst och betydelse. Artikeln är intressant, det som sägs berör och engagerar. Men en sak gör mig fundersam. Det är följande citat ur boken:

Det enda som till slut känns riktigt viktigt i livet är att få stanna upp tillsammans med en annan människa, byta ett ord eller två, och så vandra vidare längs vägen.

Det är ryckt ur sitt sammanhang och kanske skulle sammanhanget ge ett annat besked än det jag nu tycker mig få. Det jag nu befarar att jag läser är något i stil med att människan som medvandrare är ett styckverk där det är korta och flyktiga möten som utgör medvandrandet. Och så är det förvisso titt som tätt. Gustafsson ger själv ett fint exempel från då han satt på ett tåg och grät och möttes av en stillsam omsorg från en medpassagerare.

Men att vandra tillsammans, att vara medvandrare, är något som människan ständigt behöver och då inte bara för korta sträckor utan för alltid. Hoppas att även denna medmänsklighet ryms i Gustafssons tankegångar, att medvandrare inte bara är något man är en liten stund nu och då, utan det är så mycket mer än så. Alla behöver vi sällskap, så många är de som inget har och för dem kan visserligen det där styckverket vara värt mycket i stunden, men i längden behövs något mer. En medvandrare som vandrar vidare, inte på sin egen väg, utan på en väg som är gemensam för både medvandrare och medmänniska.

Det bästa är lagom

”För lite och för mycket skämmer allt” lyder det i någon gammal smurfhit. Precis så talar även 1600-talsfilosofien Blaise Pascal, då han uttrycker sig så här:

När man läser för fort eller för långsamt, förstår man ingenting.

Tänk att det där med hastigheten har så stor betydelse, tänker jag. Felaktigt påstås ”lagom” vara ett ord som bara finns i svenskan, detta ord som indikerar nödvändig balans. Nej, vitsen med ett sådant ord har minsann fler än de svensktalande upptäckt.

Någonstans tillskrevs ett barn följande uttalande: ”Vuxna får vara uppe hur länge de vill på kvällen och äta hur mycket godis de vill och ändå gör de inte det!”

Obegripligt, naturligtvis, för den som trånar. Men vi har väl alla erfarenheten av när det blir för mycket av det goda. När allt är tillgängligt försvinner en del av njutningen.

Så hastigheten, mängden, har sin stora betydelse. Likadant med livet i dess helhet kanske, att den som försöker famna allt hela tiden, får för mycket av det goda och kan därför inte njuta längre. Och inte förstå någonting heller.

Även den som blir stående på ett ben i tvekan över nästa steg blir utan förståelsen. För livet kräver rörelsen, men inte den onyanserade framfarten.

När man åker tåg susar landskapet utanför förbi så fort att man inte hinner uppfatta det, man förstår ingenting av hur det ser ut där ute på andra sidan rutan. När tåget står stilla kan man visserligen studera landskapet ingående, men det är samma landskap hela tiden, man kommer ingenstans och kunskapen blir beskuren i enlighet med tågfönstrets omfattning.

Så Pascals visdomsord om läsningen kan enkelt appliceras på annat och därmed upptäcks vikten av hastighet. Den lagom snabba rörelsen som för framåt därför att förståelsen infinner sig.

Det är människans lott att en gång dö

Har äntligen läst David Eberhards första bok I trygghetsnarkomanerans land. Han driver där tesen att Sverige är drabbat av ett paniksyndrom som gjort att befolkningen är överbeskyddad av staten och därför är rädd för allting. Han har många intressanta poänger om vår samtid och oss själva.

Utgångspunkten för Eberhard och det han upprepar gång på gång är att människan är dödlig. I boken konstateras nämligen att den överdrivna trygghetssträvan, att staten ska skydda medborgarna mot allt farligt, gjort att döden inte längre ses som en naturlig del av livet, utan som ett misstag som borde kunna undvikas.

Något som Eberhard påpekar i sammanhanget är att denna rädsla för döden (och därmed allt annat, för allt kan ju leda till döden) hör samman med sekulariseringen av samhället. I och med att den tidigare självklara följeslagaren kristendomen lämnats därhän har en viktig sak gått förlorad. Nämligen tron på ett liv efter döden, det som dittills gjort döden acceptabel och naturlig, istället för något som vållar ångest, panik och trygghetsjakt.

Här har ju kyrkan sitt gyllene tillfälle. Blås liv i tron och låt talet om ”från död till liv” åter få ljuda! Här finns det som kan förändra ett panikslaget folk och deras samhälle: budskapet om fortsättningen. Budskapet om att vi kan ta det lugnt för det finns hopp och därför gör det inget att livet är livsfarligt.

Sysselsättning är inte allt

Talas det inte väldigt mycket om sysselsättning? Som vore detta det mest väsentliga i människans liv. Vad människan behöver är sammanhang och att någon gång vara sedd.

För sådant krävs inte sysselsättning utan människor.

Gud enligt människan

Två tankar som tycks vara orimligt tätt sammanfogade är följande:
Tron på och tilliten till att Gud är och ska vara med och föreställningen att det betyder att det som händer kommer att gå bra med något slags mänskligt lyckosökande preferenser som mätare. Kort sagt: Om Gud är med går det bra på ett sådant sätt som jag uppfattar som bra.

Även om jag på ett sätt kan förstå det där, kan jag inte komma ifrån att det ändå inte känns riktigt rimligt. Gud på mina villkor och i mina begränsningar. Varför?

Det är lite dimmigt

Vände blad i almanackan och fann denna vackra och dimhöljda bild från Västergötland. Tror bestämt jag är lite som Västergötland idag, lite dimhöljd.

Kyrka lik den i Efesos

Jag intresserar mig för förhållandet mellan kyrka och samhälle och besitter tron att kyrkans och församlingens uppdrag är att visa på ett annat sätt att leva. Annat i relation till det som den sekulära omkringvarande världen lever. Och om det är kyrkans och församlingens uppdrag att visa på ett annat sätt att leva, är det även den enskilda kristna människans uppdrag eftersom kyrkan och församlingen inte är något annat än människorna i den.

Ur detta perspektiv blir den lilla listan i dagens Dagen mycket intressant. Det är i anslutning till en intervju med teologen Mikael Tellbe om den första församlingens strukturer, som den finns med.

Efesos var en period den unga kyrkans centrum och detta har Tellbe studerat. Utifrån denna forskning formuleras kännetecknen för den första församlingen. Det handlar om två saker: den gemensamma berättelsen och den gemensamma etiken. Berättelsen är evangeliet med dess budskap om Jesus Kristus:

I enlighet med skrifterna har Fadern sänt sin son, människan Jesus och den upphöjde Kristus, till att dö och uppstå för alla människor, vilket har bekräftats av Anden och genom att Jesus kommer tillbaka.

Välbekant, klassisk – men kanske alltför ofta bortglömd eller förbisedd – kristen tro. Detta var kärnan och det som var gemensamt i den tidiga kyrkan. Och så var det etiken också, det genom vilket omvändelsen, tron på Jesus Kristus, kom till uttryck och bevisades:

o gav sig till en gemenskap med andra troende.
o gav uttryck för en Kristuslik karaktär (kärlek, gudsfruktan, ödmjukhet).
o uppvisade en hög moral (primärt gällande sexualetiken).
o avsade sig denna världs rikedomar (det materiella).
o vände sig från avguderiet.
o var villig att lida för Kristus.

Detta förstår jag ungefär så här: Tron hos en människa visar sig genom
att hon har en församlingstillhörighet i någon form,
att hon söker kristuslikhet genom Andens frukter (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning; Gal 5:22-23),
att hon håller den personliga moralen högt och inte utsätter vare sig andra eller sig själv för excesser, överdrifter, missbruk eller överkonsumtion,
att hon är materiellt återhållsam och inte alltid söker det senaste, flottaste, mest uppdaterade, dyraste och snyggaste,
att hon tar avstånd från avguderi, som inte bara handlar om religiösa gudar, utan om allt det som på ett överdrivet och osunt sätt fångar oss (prylar, sysslor, andra människor, o.s.v.),
att hon är villig både att avstå och att lida, beredd att göra gott fast det gör henne ont, beredd att ge istället för att roffa åt sig, beredd att avstå egna drifter och lustar för att skydda en annan och kunna fokusera det viktiga, beredd att låta allt detta ske och ges prioritet, inte för egen vinning, inte för att bli hyllad och upphöjd, inte för att bli populär, inte för att hon alltid förstår varför, inte för att det är trendigt eller allmänt accepterat, utan för att det är kännetecknet på överlåtelsen; för Kristus skull.

Det som mest drabbar mig då jag skriver detta är bristen som blir så uppenbar. Bristen hos mig själv, i mitt eget liv, bristen jag ser omkring mig, alla medmänniskor som gått vilse. Oviljan – den skrämmande förtärande oviljan – att lägga egna tillrättalagda tolkningar åt sidan för att göra det vi talar så mycket om: följa Kristus.

Lycklig den som lyckan har

Har vi för mycket som borde kunna göra oss lyckliga, sådant som vi tror ska göra oss lyckliga, för att kunna vara lyckliga? Liksom en överdos av det goda. Och så ser vi inte lyckan för allt lyckobringande, liksom det ibland kan vara svårt att se skogen för alla träd.

Så lite man vet

När man tycker att man börjar få grepp om vem man är, då man tycker sig ha fullföljt en lång resa i det som är man själv, finner man sig återigen stå där vid avgrunden av ovisshet.

Rätt tröttande faktiskt, att veta så lite om sig själv. Och att hela tiden blir påmind om det.