Mellan

Med ett intresse av mellanrum och därtill ett liv som i huvudsak utspelar sig i diverse mellanrum, är det påtagligt talande att den första sida jag får upp då jag förstrött bläddrar i den nyanlända Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, är en där det står: Gud skapade mörker och ljus. Gud skapade himmel och jord. Han skapade också de främmande mellantrakterna.

De frustrerande mellanrummen, har även de ett ursprung.

Dröjer sig kvar

Ibland är det vad som skymtar förbi som hastigast, som blir det vilket dröjer sig kvar. Som delar av en strof från en gammal sång om Jesus som vän, sjungen i söndagens gudstjänst: våga tro att han förstår.

Våga tro, ett slags osäkerhet som grund, ingen tvärsäkerhet, ingen garanti – men ett mod. Om det bär karaktär av svaghet eller styrka vet jag inte, men det är stort: att våga tro.

Nytt liv

När jag planterat om några av krukväxterna och tagit fram pelargonerna för att se om de kan återfinna livet inför den kommande sommaren, tänker jag att en sådan där kur skulle jag också kunna uppskatta. En tids vila, nästintill döden, och sedan bli ompysslad, få ny jord kring rötterna och placerad så att livet kan återvända ut i lemmarna. Onekligen låter det behagligt, men vad vet jag om att vara krukväxt. Det enda jag vet något om är att vara den människa som blivit jag.

En uppenbarelse

En uppenbarelse måste ju ha med det uppenbara att göra. Åtminstone tyder orden på det. Och så är det väl förmodligen, att det uppenbara hör ihop med uppenbarelsen. Uppenbarelsen visar helt enkelt på det som redan finns där, uppenbart men ändå – av någon anledning – inte synligt för blotta ögat. Uppenbarelsen är alltså en påminnelse eller en fingervisning om det uppenbara.

Ljusa idéer

Det är med de flesta idéer och klatschiga formuleringar som med trollen. Så fort dagsljuset når dem, visar de sin förgänglighet.

Härförleden skrev journalisten Maciej Zaremba några uppmärksammade artiklar om Först kränkt vinner på DN Kultur. Idéhistorikern Karin Johannisson kommenterade det hela och anade en ny kultursjukdom på ingång. Och nu är det etikforskaren Ann Heberlein som skrivit en bok, Det var inte mitt fel, om skuldens betydelse för människan.

Tre personer som törs se och tala om vad som händer människorna i det svenska, demokratiska, jämställda och individualiserade välfärdssamhället. Det är bara att tacka och ta emot. Och glädjas över att det i alla fall finns journalister och forskare som kan uttala det som håller på att föra människorna och därmed vårt samhälle i sank. Nu när kyrkan är så tyst, menar jag.

Läser

Läser ånyo Dag Hammarskjölds Vägmärken. Den tjänar ständigt som ett slags uppslagsbok för mig, men denna gång läser jag mer ordnat, med långsamheten och eftertänksamheten som följeslagare. Inte första gången, men aldrig har Vägmärken varit så bra. Här finns ett språk jag känner igen, ord som betyder något och en människa som är min frände.

Morgon

Låter min blick snegla ut genom fönstret. Ser ljuset som med soluppgångens hjälp sprider sig över himlen och hör fåglarna sjunga sina vårsånger. Nog borde det ändå vara lite hoppfullt.

Omtalad

Att sakna språk. När ett tabu blir så totalt att det omöjligtvis kan rymmas i språket. Det kan inte talas om, för att det inte omtalas och då talas det inte heller. Det finns inga ord, inget språk – det finns inte.

Att inte tala om Gud, för att Gud inte ryms i orden och språket, är det att göra Gud (eller talet om Gud) till tabu? Så att språket om Gud till sist försvinner.

Är tystnaden ett alternativ till om orden och språket inte finns? Eller är tystnaden ett alternativ endast om orden och språket finns, för då kan det vara en talande tystnad.

Ty inte heller tystnaden kan tala utan språk.

Ett billarm

Ett billarm ser till att ingen i grannskapet slappnar av för mycket. Natt som dag, drar det igång med sitt skärande alarm. Jag väcks, på natten ur min sömn, på dagen ur mina tankar. Det hela är ganska irriterande. Men för att dessa destruktiva känslor inte ska vinna alltför mycket insteg i mitt inre, bestämmer jag mig för att varje gång larmet ljuder, göra det till en uppmaning att be mitt: Kyrie Eleison!

Öppet

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv –
Man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

(ur dikten Vermeer av Tomas Tranströmer)

Strävanden

Julius Lundmark i Svaipaliden hade blivit uppfinnare för livets ofullständighets skull. Det som saknades var okänt och namnlöst och det behövde framkallas.

Så uppfinner Julius, i Torgny Lindgrens novell Uppfinningarnas moder, det som redan finns och hans mor talar – likt Bibelns Predikaren – om fåfänglighet. Det hela får sitt slut (?) då Julius blir fast i den evighetsmaskin han byggt.

Är det inte i samma riktning som Julius vi ofta strävar: mot att bemästra det redan givna och slutligen även vinna kontroll över själva det oändliga. Så utopiskt! Så fåfängligt! Allt som kommer hända är att vi, tillsammans med Julius, roterar i den maskin som simulerar evighetens verklighet.

Det vanliga

En gammal dam, med ett blomsterklingande namn, har bott i en by vid den stora sjön i 50 år. Varje dag har hon kunnat se den solnedgång hon så exalterat talar med mig om. Varje dag har den för henne varit ett underverk. Åh, denna eftersträvansvärda gåva, att kunna se det vackra i det alldeles vanliga!

Det hörs

Den långa fredagen blir Petrus, där han sitter på en bakgård, tillfrågad om inte också han hör till skaran kring Jesus – den tillfångatagne och anklagade. Petrus förnekar kraftigt och ihärdigt. En av dem som frågar honom, hävdar att hans tal avslöjar honom: Visst är du också en av dem. Det hörs på talet. (Matt 26:73) Men Petrus förnekar.

Hur talet avslöjar. Det finns tydligen ett språkligt uttryck, som röjer den som ingår i lärjungaskaran. Att höra denna dialekt är ljuvligt. Att själv tala den är längtan och strävan. Att våga stå för den – en livslång utmaning.

Efter

Efter några dagars frånvaro (som i och för sig utgjorts av en större närvaro än vardagens), visar det sig att allt snurrat vidare som vanligt. Krigen har fortsatt, bloggarna har bloggat, snön har fallit, solen skinit, lamporna lyst. Allt detta utan att jag haft kontroll på att det hänt. Så lite det förändrar, att jag inte är uppdaterad hela tiden. Kanske lika bra då, att ständigt leva lite i den där frånvaron, som möjliggör närvaron av det större.

Korsets tecken

In hoc signo vinces.

www.fotoakuten.se

Korset är ett hoppets tecken,
står där på en frusen jord,
trotsar alla hårda vindar,
viskar underbara ord.
Korset är ett fredens tecken,
trots att det är märkt av blod,
sträcker sig mot himlen,
famnar hela världen.
Korset är ett segertecken.

Korset är ett segertecken,
döden fick ge upp till sist.
Livet trädde fram i ljuset,
gav oss allt vi en gång mist.
Korset är ett livets tecken,
evigt liv som aldrig dör.
Mörkret rullas undan,
morgonen har kommit.
Korset är ett gryningstecken.
(Urban Ringbäck)

En vecka

Nu är vi mitt i den vecka som omges av triumf. Veckan, den stilla veckan, inleds med palmsöndagens hosianna-rop och glädjeyra. Det är Jesus som hyllas av folket, då han likt en kung, rider in i Jerusalem. Det är precis så här folket föreställt sig Messias, en jordisk kung med makt och myndighet. Med kraft och förmåga att få ordning och reda i landet. Så det är klart det är i triumf, när han ska rida in i städernas stad.

Vad folket som står där och viftar med palmkvistar inte vet, är att den som de hyllar som en jordisk kung, är på väg att möta inte den upphöjda kungatronen med bugande undersåtar runtomkring, utan det värsta av allt: döden.

Den stilla veckan tassar fram i det förfärligaste av landskap. Ett landskap fyllt av bittraste lidande, plåga, död, begravning, tårar, förtvivlan, övergivenhet. Det är Jesus lidande som vi stillas inför dessa dagar. Vi har att dröja lite på steget.

Vi dras så lätt med i palmsöndagens hyllningsrop och upphöjer en jordisk herre. Men den framgång Jesus rönte under sitt jordeliv, bär inget av den jordiska triumfen i sig. Den banar istället väg genom landskapet av mörker och smärta. Det är där den går, lidandets väg.

Lidandets väg som leder igenom, till andra sidan, till påskdagsmorgonens triumf. Död har blivit liv! Jesus är uppstånden, döden övervunnen och livet den triumferande segraren. Men det ljuder inga hosianna-rop där vid den tomma graven. Det står inga folkmassor med palmkvistar i händerna och delar glädjen med kungen som drar fram. Nej, det är några enstaka, rädda och förvånade, som får möta den uppståndne och se att livet triumferat.

Jubelropet på den här sidan uppståndelsen handlar inte om jordisk framgång och lycka, utan om livets seger över döden. Det är inte Jesus som kung som hyllas, utan Jesus som Frälsare.

Det är en vecka mellan triumf och triumf. Skillnaden är döden och lidandet ända ner i helvetet. Det är i segern efter tre dagars totalt mörker, som ger liv och triumfernas triumf. Låt oss i stilla veckan, vandra lidandets väg, dröja en stund på de hastande stegen, stanna, vara med, dö en smula. För att sedan låta jublet ljuda på uppståndelsens och triumfens dag.

Kycklingar

Så här i tiden kring påsk är kycklingarna högaktuella. Som prydnad kikar de fram överallt, de ludna, de gulliga, de strama, de utstyrda kycklingarna. I evangeliernas skildring av påskveckans händelser finns kycklingarna faktiskt också med. Det är när Jesus, efter att under hyllningsrop ridit in i Jerusalem, står och ser ut över staden. Då säger han: Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag ni säger: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Matt 23:37-39)

Det tycks alltså finnas mycket allvar i de där påskkycklingarna. De minner om både vilja och ovilja. Om Jesus vilja att sluta oss intill sig för att kunna beskydda oss, och vår ovilja att låta det ske.

Det finns saker

Det finns saker och ting som behöver slutföras i livet. Inte så sällan är det man själv som dragit igång något projekt, som av någon anledning sedan blivit lämnat innan det nått sin avslutning.

Ibland måste man dessutom ta itu med det som någon annan påbörjat och försöka föra det till en fullbordan. Livets allt överordnade avslut är just ett sådant. Ett där någon annan påbörjat och på sätt och vis slutfört, men där det för den definitiva avslutningen krävs en insats av mig också.

Det är detta påsken handlar om. Jesus Kristus har gjort allt – utom att uttala det ja som ingen annan än jag kan uttala. Värt att tänka på en stund. Åtminstone för mig.

Lite skräckfylld

Lite skräckfylld blir jag, då jag inser att det som jag trodde mig behärska kan ha gått helt fel. Uppladdning av en text på en hemsida på nätet, endast skälvande timmar innan deadline. Något jag gjort förut, så jag gjorde bara som jag gjort tidigare. Det var igår. Idag upptäcker jag som av en händelse, att mitt förfarande kanske var helt fel. Nu försöker jag utröna om så är fallet. I bästa fall går det att rätta till, utan alltför generande konsekvenser.

Utan intuition, som jag är, för datorvärldens självklarheter, är ju detta knappast någon överraskning. Men jag trodde ju att jag visste och i min föreställning fanns inte möjligheten att det kunde ha skett förändringar sedan sist.

Skönt då att det finns pålitliga saker i livet. Sådant som inte förändras. Att detta dessutom är det som är verkligt väsentligt i livet får den eventuella fadäsen i datorvärlden att framstå som totalt ointressant. Stabilitet, pålitlighet, oföränderlighet, är sådant som bara finns hos Jesus Kristus eftersom Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).

Glädjens konst

Konsten att göra människor glada är egentligen ganska enkel. Det räcker att göra något oväntat. Som den busschaufför gjorde, som jag hade förmånen att få åka med i morse. Han sa ett glatt ”hej”, då jag klev på bussen och då jag svarat på detta, sa han ”välkommen” och jag sa förstås ”tack”. Det visade sig att han hälsade alla passagerare på detta sätt, oavsett hur många som klev på vid samma hållplats. Eftersom jag satt så att jag kunde se ansiktena på dem som klev på bussen, upptäckte jag snabbt att alla log till följd av det som hände. Det fanns två slags leenden, det glada och överraskade, och det överseende.

Vilket som, så log i alla fall alla passagerarna i bussen den här morgonen. Och det enbart till följd av ”hej och välkommen”. Så enkelt kan det vara. Alla vi som reste med denne vänlige chaufför blev idag sedda och tilltalade och det är knappast självklart att alla dagar innehåller anledning att le till följd av sådan lyx.

Då och nu

Det som skett i ett avlägset förflutet, är alltid en funktion av det som sker i ett nära förflutet. Nutiden är bestämmande för det förflutna och inte tvärtom, som våra logisk-deduktiva analytiska referensramar försöker få oss att tro.

Så har en tänkare vid namn Immanuel Wallenstein uttryckt det. Och så är det ju, att vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges. Kanske är det till och med så att tiden, på detta sätt i själva verket går baklänges.

Träd

Än en gång konstaterar jag värdet av, att utanför fönstret ha ett träd. Att därtill möblera så att jag liggandes i sängen kan se ut genom fönstret, är för mig en nödvändighet. Livet som pågår där ute, i all sin komplicerade enkelhet, blir då tillgängligt. Att få inblick i trädens och småfåglarnas liv och leverne, det är upplyftande. Att få konstatera att det finns sådant som fungerar mig förutan och kanske ändå inte – kanske behöver de min blick, min uppmärksamhet och min stillsamma glädje. Kanske hänger allt ihop, trots allt.

Antikvariskt

Landets största småstad är också den antikvariattätaste. Det är i alla fall vad jag läser i en artikel. Och på stående fot är jag beredd att tro att uppgiften stämmer. För naturligtvis har jag använt mig av de olika antikvariaten, vilka samtliga behändigt placerat sig inom bara några kvarters sammanlagda avstånd från varandra. Och ibland har jag också hittat vad jag eftersökt. Några gånger också det jag inte visste att jag letade efter. Eller inte letade efter alls, utan bara hittade.

Att driva antikvariat verkar så lyxigt. Omgiven av böcker från golv till tak, som det plägar vara i ett riktigt antikvariat. Travar med böcker överallt där bokhyllorna lämnat något litet utrymme tomt. Att få sortera, ordna efter ämne och bokstav – vilken idyll. Så lär man väl lära sig lite på kuppen också, för inte kan man ställa böckerna obläddrade i hyllorna. Och när de väl står där i hyllorna, vilken ögonfröjd. För bokryggar i en bokhylla hör till det verkligt vackra i världen.

Men antikvariatlivet har en baksida, den berättar artikeln också om. Det är internet. Nu köps böckerna via internet, även de antikvariska, så snart behövs inte antikvariaten som butiker längre, utan bara som stora lagerlokaler någonstans dit ingen behöver ta sig. Mer än antikvarien själv då.

Men jag fortsätter att nära drömmen om antikvariatet med dämpad belysning, oräkneliga välfyllda bokhyllor, spännande gångar och prång. Med små vrår att upptäcka, där en fåtölj lämpligt är placerad och där en kopp hett te står på ett litet bord. Bara att slå sig ner, låta sig omges, och förstrött bläddra i någon bok. Inte krav på något annat än att vara.

Det lilla

Tänk vad lite wittgensteinskt språkspel kan göra med människan. Hur liksom något av livets spirande kommer tillbaka, bara blicken får vandra över de filosofiska textsidorna. I alla fall för mig. Och i alla fall idag. Så det är bara att njuta – det lilla är aldrig litet nog att försummas.

Tecken

Mohamed Omar gläntar på dörren till sin kommande diktsamling (http://mohamedomar.se/index.php?id=89).

Två träd

I det högsta paradiset
Där jorden är gjord av mysk
Flyter den porlande silverbäcken Salsabil

Där står träden två och två
Sammanflätade från rot till kvist
Där är själarna vars kärlek överlevt döden
Såsom Baukis och Philemon från Tyana
Omfamnar de varandra i evighet

Du har sagt att de som älskar dig
Ska tillsammans med dig gå genom döden
Tryggt sammanflätade liksom
Två korsade fingrar

Och så korsade du dina fingrar som ett tecken
För alla att se
Kärlekens tecken


Salsabil är en muslimsk/arabisk term som refererar till en flod i paradiset. Baukis och Philemon är, enligt grekisk mytologi, ett gammalt fattigt par som bjöd några gudar på mat och som tack för detta fick önska sig något. De önskade att få dö tillsammans för att slippa bli ensamma. Deras önskan blev tillgodosedd och när de dog förvandlades de till två träd, en lind och en ek. Tyana är en antik stad som var belägen i nuvarande Turkiet.

Det är något med denna dikt som skakar om mig, jag får rysningar. De korsade fingrarnas tecken, som alla kan se. Sällskapets, den dubbelriktade kärlekens tecken – för mig korsets tecken.

Om religion

Förstasidan på en lokal blaska berättar, att [p]åsk är tradition men (...) bandyfinalen är nästan lika traditionell. För vissa är sport religion medan andra enbart förknippar påsk med äggätande och godis.

Intressant koppling mellan påsk och religion här. Påsk är religion genom bandyfinalen, som är sport och sport är religion för många. Men om man inte har detta ”religiösa intresse” är påsken ägg och godis.

Detta får mig att framhärda i mitt tal om att vi behöver lära oss att se skillnaden mellan religion som kultur och religion som tro. Religion som kultur är vår historia. Sverige är sedan generationer präglat av kristendomen. Kristendomen finns som bakgrund för vårt sätt att tänka, värdera och agera. Det kommer vi inte ifrån. Kunskap om detta är kunskap om oss själva och ju mer vi vet om oss själva desto mindre blir hotet från dem som inte är som vi.

Religion som kultur behöver vi inte skrämmas av, den ger oss bara kunskap om det självklara, som varför påsk är en ledig helg. För det finns ju förvisso något religiöst över påsken, om än inte med utgångspunkt i sporten. Religion som tro är att tillmäta påskens religiösa innehåll – Jesus död och uppståndelse – betydelse för mig personligen. Det är ingen tvungen att göra, men att veta det grundläggande om vår historia – vilken innefattar mycket religion – borde vara självklart för var och en.

Klotter

Vart tog telefonklottret vägen? Det där planlösa kladdandet med en penna på ett papper, medan man talar i telefonen. Det är en konstart på utdöende. Eller kanske har den bara förändrats. Telefonpratande är ju inte längre något som äger rum i en lur fast förankrad i en telefon som i sin tur är förankrad i ett uttag i väggen, utan försiggår ju på alla platser där människan vistas. Istället för att vara krumelurer på ett papper är det kanske, på offentlig plats uttalade, högljudda fraser utan märkbar mening, som är det nya telefonklottret. För nog är det många gånger ett klotter, det där pladdret.

Fick en fråga

Fick en fråga, som ledde till att jag skrev ett mejl, vilket i sin tur ledde till att jag letade reda på ett annat mejl, skickat i en annan tid. Detta gamla mejl förde mig till ytterligare ett och till sist hittade jag en referens till min egen blogg. Och då måste jag ju in i bloggen och läsa. Så nu har det hänt igen, att bloggen tjänar som en arkeologisk fyndplats för den människa som är jag.

Allt

Allt vi under våra liv lär oss om oss själva, allt vi lär oss om andra. Allt vi lär oss om det som omger oss och allt det vi lär oss i relation till andra – även när vi inte förstår varandra. All vetenskaplig forskning, all praktisk kunskap, alla samband vi kan se, alla saker som vi inte får att hänga ihop. Alla olika perspektiv på saker och ting, den omätliga mängd kunskap som finns kring allting. Allt detta berättar något för oss om skaparen. Det är Gud som visar sig för oss i våra upptäckter, våra lärdomar och slutsatser. Det är Gud, som skapat alla förutsättningar, som blir synlig för oss. Allt vi inte förstår, inte ens av den kunskap vi har. När vi inte får saker och ting att gå ihop, då visar Gud sig också för oss – för vem kan begripa Gud.

Tillträde

Ser hur en man sträcker sig allt han förmår, för att om möjligt se över muren och in i det paradis som breder ut sig på andra sidan. Paradiset består av en trädgård, där knopparna förmodligen redan börjat få det trångt av vårvärmen. Kanske är det detta han söker fånga med sin trånande blick. Om han lyckas få syn på något där vid muren vet jag inte, men om han hade tagit sin cykel och förflyttat sig ett stycke, till en annan sida av trädgården, hade han helt utan problem kunnat gå in genom den för alla öppna grinden. Och då hade han kunnat bese det attraktiva från insidan istället.

Påminner inte så lite om när Jesus talar om de troende som får och om sig själv som grinden:

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad.” (Joh 10:1-7, 9)

Inte svårare än så.

Häller upp te

Häller upp te i en kopp och inser att jag inte längre behöver titta på koppen för att veta när den är full. Vinkeln på kannan jag tömmer ur i förhållande till koppen och ljudet som uppstår då teet fyller koppen, är nog för att jag ska veta när det är lagom fullt. Alltså kan jag ha min blick fäst någon annanstans medan jag tömmer, till exempel i en bok.

Kanske betyder detta att jag dricker onödigt många koppar te. Min reflektion går dock till allt det jag gör på en dag och som går mer eller mindre automatiskt; borsta tänderna, ta av skorna, låsa upp dörren, tända lampor, ställa väckarklockan, o.s.v. Funderar på om jag kanske skulle ta och börja vara medveten om vad jag gör, när jag samtidigt gör något annat. Bara för att se vad som händer.

Det är något

Det är något med Predikaren i Bibeln, som får mig att ständigt återvända dit. Något med det rättframma, paradoxalt enkla, tilltalet. Något med omöjlighetens självklarhet och något av en obehaglig klarsynthet över livets gåva och gräns. Därför är det inte så konstigt att jag där, hittar ett insiktsfullt perspektiv på förhållandet till tidens och livets flyktighet:

[Människan] tänker knappt på hur livsdagen förrinner, ty hon har fullt upp med den glädje Gud ger. (Pred 5:19)

Om detta känns främmande, med glädjen i Gud som ställer allt annat i bakgrunden, kan man alltid vända blad i Predikaren och finna förklaringen i följande dråpliga och träffsäkra uttalande:

Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster. (Pred 7:30)

Den hejdade tiden

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Det var denna dikt av Alf Henrikson – ofta citerad i dödsannonser – som jag kom att tänka på i samband med att jag upplevde Gud tala till mig genom bibelordet. Det blev så stort och omvälvande i mötet mellan mig och bibelordet. Och vad är mötet med Gud, om inte något av min egen död. För så är det ju, att ingen kan se Gud och leva (2 Mos 33:20).

Om en matta

Hur många gånger kan man vända på en matta?

Min förkärlek för trasmattor är egentligen obegränsad. Detta för att det finns ett slags själ i trasmattor. I synnerhet i gamla sådana, vilka är vävda av remsor från utslitna kläder och annan lump. Varje rand i en trasmatta berättar ett livsöde, sammanfogat med livsödena från alla de andra ränderna. Att det utslitna på detta sätt kan sammanfogas till mattor som tål att slita på i generationer är i sig fascinerande.

Nu är det så att jag har en liten trasmatta på trappsteget utanför min ytterdörr, och härförleden vände jag på den igen. Och upp kom den sida som för några veckor sedan vändes neråt för att den var så smutsig. Men den då rena sidan har nu blivit så smutsig, att den tidigare smutsiga sidan nu blivit den renare. Rätt länge brukar jag kunna hålla på så där, och vända en hit än dit. Men när den dag kommer, då jag tar mig för att tvätta mattan upptäcker jag hur klara färgerna egentligen är och hur tydligt randig mattan är. Allt detta mattas och går förlorat under lager av smuts.

Parallellen till den väv som är mitt liv är inte så avlägsen. Och frågan som mötte mig i morse då jag klev ut på den nyvända mattan var: Hur länge håller jag på och vrider och vänder på mitt inre, innan jag tvättar rent och låter livsmönstret framträda ordentligt? Hur mycket smuts av onödigheter, tidsfördriv och destruktiviteter får inte nötas fast innan jag blir varse hur smutsigt det är? Reflektion över livet, prioriteringarna och valen är den tvätt som själen ofta behöver. Och då kan det gamla och slitna framträda i all sin skönhet och utgöra ett utmärkt underlag för det dagliga livet.

Komihåg

Konsten att komma ihåg. Att komma ihåg det som inte slutförs på en gång. Till exempel det där inlägget här på bloggen, som på grund av något tekniskt fel inte gick att lägga ut då jag skrivit det. Sedan störs min tanke av hur det var med det där: bloggade jag eller bloggade jag inte? Jag måste till sist besöka min egen blogg för att få visshet.

Likadant med tvätten som ligger ren och torr på tvättmaskinen. När jag går in i badrummet och ser den ligga där inser jag: Javisst ja, jag har ju tvättat, men ännu inte vikt det som är torrt.

Eller, långt mycket värre, då jag tänder ett ljus, sätter i strykjärnet eller sätter på en platta på spisen och sedan lämnar rummet. Då kan det gå timmar innan jag upptäcker vad jag själv har gjort. Härförleden upptäckte jag att balkongdörren inte var stängd och förmodligen inte hade varit det på några dagar. Då insåg jag varför jag – precis som jag gör – bör bo på andra våningen och inte första (och på vilka konsekvenser den varma vintern får för den personliga säkerheten).

Lärdom: Viktiga göromål bör helt enkelt inte skjutas upp. Risken är för stor att de glöms bort och inte blir gjorda innan det är för sent.

Uppslag

Idag har jag blivit varse hur användbar en blogg faktiskt är. Snudd på som ett eget bibliotek, även om böckernas värld i och för sig är svår att jämföra med bloggens.

Då jag ska skriva en text, minns jag att på detta tema har jag bloggat. Och tur då att jag etiketterat mina inlägg, för då är det ju sökbart, som katalogen i ett aldrig så stort bibliotek. Och visst, där finns det, inlägget som kan vara lite krycka för tanken i sökandet efter orden som kan bli den där texten jag ska skriva.

Så har jag på något sätt blivit min egen uppslagsbok eller i alla fall har min blogg blivit uppslagsboken till mig själv, till mina egna tankar och formuleringar.

Funderar

Funderar på förhållandet mellan de böner jag ber och det liv jag lever.

Läser i en bok

Läser i en bok apropå skrivande, att man gör klokt i att inte invänta den stora inspirationen. Man ska hellre sätta sig vid skrivbordet och bli stilla där tills man tröttnar på inaktiviteten så att den olusten blir starkare än olusten att sätta igång med skrivandet.

Nu vet jag inte om just skrivande väcker någon större olust hos mig, men principen är intressant. I en förflackad tid lider många av koncentrationens bristsjukdom. Att bli sittande overksam kan låta... overksamt, men kanske blir uthållighetens lön verksamhet. Jag är definitivt beredd att prova någon gång.

Sanning

Etthundratrettioåtta sidor är vad jag hinner läsa innan den dyker upp. Meningen som är så bra formulerad att författaren till den samhällsvetenskapliga metodboken förmodligen inte själv vet om det: Det är synd om en historia som är för sann för att vara bra kastas i papperskorgen till förmån för en svepande och attraktiv historia som förenklar sanningen.

Någonstans i trakterna av detta, är det kyrkans brottningskamp med att förkunna Ordet äger rum.

Idag

Idag presenterar Dagen en dansk undersökning där människor engagerade i nyandliga rörelser tillfrågats om vad de anser att kyrkan behöver göra. Svaret blir att det finns en längtan efter att kyrkan visar på sin huvudperson, på korsets och försakelsens teologi, och på hur vi kan knyta vår egen smärta till Jesu lidande när vi tar emot honom i våra liv.

Just det. Ibland behöver vi lyssna på åsnorna (4 Mos 22:21-31) och om inte de förmår tala kommer ropen från stenarna:

Då Jesus närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”. Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” När han kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.” (Luk 19:37-44)

Smått och gott

Det är det myckna små som dränerar på ork, pengar, motivation, kärlek och vad det nu kan vara. Alltså finns det kanske mindre anledning att vara rädd för de stora sakerna som hot mot harmonin, för i själva verket kanske det är det lilla som är det stora. Det är ju trots allt liten tuva som stjälper stort lass.

Men eftersom detsamma gäller även omvänt, att det är det som är smått, det lilla, som kan förändra det stora, är småsakerna inte att förringa. Och jag vill kunna hantera dem på det dubbelt högerhänta sätt som Cassianus talar om.

Johannes Cassianus framlevde sina dagar på tre- och fyrahundratalet och i hans språkspel i talet om munken, den troende, står vänster för djävulen och det onda, och höger för Gud och det goda. Att vara dubbelt högerhänt är då, att hantera det oundvikliga onda, det som vill hindra oss från att leva ett liv med Gud, på ett sådant sätt att det ändå blir till nytta för vår tro och till gagn för oss istället för fördärv. Det handlar alltså om att hantera det vänstra på ett högerhänt sätt, att låta det onda, frestelserna, vändas till det goda istället.

En god levnadsregel från den gamle vägledaren Cassianus. Det lilla kan bli det stora, på både gott och ont, men för den som övar sig i högerhänthet kan det bli riktigt gott även av det onda.

En bok

Eftersom jag är ålagd att läsa en bok, där inget nytt under solen kommer till tals, ägnar jag lästiden åt att tänka på annat. Då dyker det i min tanke upp några kopierade boksidor från ett sammanhang som ägde rum för flera år sedan. Så jag bläddrar i mina pärmar och finner vad jag söker. Men det står inte varifrån kopiorna är kopierade – inte bra. I väntan på svar från den som gett mig kopiorna, rotar jag vidare på egen hand. Och naturligtvis löser jag gåtan. Kan, med facit i hand, tycka att jag borde ha kommit på detta tidigare, att bokryggarna i det rum där den eftersökta boken sannolikt funnits, borde ha varit mig mer bekanta och lett mig rätt direkt. Å andra sidan, tjugo minuter är ju inte så lång tid för att leta i sitt minne och lägga pussel med det tänkbara. Dessutom tjugo minuter av det där märkligt roliga eftersökande arbetet som jag av någon obegriplig anledning trivs så bra med.

Liv i överflöd

Blir hälsad med ett bibelord:

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. (Joh 10:10b)

Det är Jesus som uttalar detta och ett liv i överflöd låter ju nästan för bra för att vara sant. Är det inte just det som så många längtar efter: ekonomiskt oberoende, att kunna göra precis vad man vill och därför – äntligen – kunna vara lycklig?

Precis ett sådant liv är det Jesus talar om, oberoende och därför fri att göra vad jag vill och därmed lycklig. Men det är inte pengar som ger den frihet och det oberoende som Jesus talar om, utan något helt annat, nämligen livet självt. Det är i det liv som finns i frälsningen genom Jesus Kristus, som livets överflöd blir möjligt. Det är det liv till vilket människorna av Jesus kallas med orden: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. (Luk 9:23)

Det där överflödande livet Jesus talar om flödar inte av pengar, materiella tillgångar, meriter, titlar eller något annat till synes lyckosamt, nej det flödar av liv. Det liv där människor far illa, där barn dör av svält, där krig lemlästar sönerna och döttrar, det liv där fäder och mödrar dör i förtid, det liv där meningslösheten förföljer människorna och det liv där orättvisorna tycks vanligare än rättvisorna. Det liv där stundom glädjen glimmar till, det liv där lyckans sol lyser, det liv där kärleken möter i blick eller handling. Det är detta liv som ges i överflöd och det är att leva detta liv – nära livet och människorna – som är att ta sitt kors och följa Jesus. Det är detta som är att leva det överflödande livet.

Att bli hälsad med bibelordet som inbjuder till denna frihet är en kallelse. Friheten och överflödet pockar och lockar, närheten till människorna skrämmer och förpliktigar. Deltagande i livet är något långt mycket allvarligare än att bara leva, ty det är att ha liv och liv i överflöd.

Får ett mejl

Får ett mejl från trakterna av en av EU:s huvudstäder och blir så uppmuntrad. Naturligtvis av att mina vänner har kommit tillrätta och funnit sammanhang av olika slag, men framförallt blir jag uppmuntrad av sättet på vilket de berättar om det som hänt dem sedan vi senast träffades.

Det är ett språk som talar om tillit till Gud, till Guds ledning och löfte. Där är orden som rymmer en förälskelse till det som Gud gör och tacksamhet över att få vara med i detta. Alltihopa andas en sådan tillit och förtröstan, ett sådant lugn, att det om detta inte behöver talas.

Detta uppmuntrar mig, ett sådant språk vill jag också ha för mitt liv. Något annat ber jag inte om, än det liv som ger ett sådant språk.

Gudstjänst

I gudstjänsten är det inte alltid det planerade och förberedda som talar tydligast, utan ibland är det något helt annat som blir det största. Så var det i gudstjänsten jag deltog i igår. Efter sång, vittnesbörd och en god predikan med mycket tänkvärdheter och tydliga illustrationer avslutas gudstjänsten. Just då påkallar en av församlingens pastorer uppmärksamhet och berättar att en man som är med på gudstjänsten har sin jämna födelsedag denna dag. Naturligtvis blir det sång och hurrarop för jubilaren. Födelsedagsbarnet är en härjad man, sliten av livet, hans yttre vittnar övertydligt om detta. Mannen ifråga trivs med att vara i kyrkan och vi trivs med att du är här, som pastorn uttrycker det. Glädjen och tacksamheten över situationen får mannen att gång på gång omfamna pastorn i en innerlig kram.

Denna händelse, som inträffar precis i skarven mellan den pågående gudstjänsten och surret och hälsandet direkt efteråt, berör mig på djupet. Gudstjänstens tema var gemenskap med Gud och i detta grattis till mannen som fyller år, blir det som ger orden liv och verklighet. Detta är gemenskap med Gud.

Detta är dagen

Detta är dagen som minner om hur det möjliga blev omöjligt. Hur förutsättningarna oåterkalleligt förändrades. För plötsligt tog de slut, möjligheterna till möte, samtal, bön. Mer stabilt än så är inte livet. Det förändras och det tar slut. Men mötena, samtalen, bönerna behöver inte ta slut, de får söka sig nya möjligheter; livets rörelse.

Ibland

Ibland behöver man låta livet breda ut sig. Istället för alla måste, borde, skulle. Istället för alla göromål och åtaganden. Livet.