En bland de döda

Det är svårt att tala om de döda. Svårt att tala om dem som levande, som något annat än döda. Det är som att deras identitet helt och hållet formas i det döda – eller i alla fall av det döda – som allt de gjort levande ramats in i nya förutsättningar. Så blir signumet för talandet om dem, att de är döda. Som vore inte döden en del av livet. Hur talar man om de döda, utan att blanda in döden? Kanske är det inte möjligt därför att döden är en del av livet och dessutom livets största förändring, det som transformerar allt, till och med minnet och omtalandet av en människa.

Tiden, minnet och livet

Är det minnet eller klockan som mäter tiden? Är det minnet eller tiden som mäter livet? Eller är det kanske rent av något helt annat?

Vid sidan av

Funderar på att avisera mitt utträde ur bloggosfären. Eller kanske i alla fall min tystnad för en tid. Fast egentligen är det kanske livet jag vill stänga av en stund, begära utträde ifrån för att kunna förhålla mig på avstånd en tid och sedan, efter övervägande, eventuellt återinträda igen.

Fast det fungerar väl inte så, antar jag. Med livet alltså.

Frågan om meningen med livet

Läser i Dagen om frågor som studenter skulle vilja ställa till Gud. De fem mest frekventa frågorna är:

1. Varför finns lidandet om Gud är god?
2. Vad är meningen med livet?
3. Finns du?
4. Vad händer efter döden?
5. Varför syns du inte?

Rätt förutsägbart, det är de gamla vanliga frågorna, de som återkommer så fort det ordnas frågestund kring Gud och kristen tro. Intressanta och relevanta, javisst. Men med risk för att låta övermodig tycker jag själv att fyra av frågorna saknar intresse för mig personligen. Men det beror förmodligen bara på att jag just nu tycker mig kunna ge ett tillfredsställande svar på dem.

Annat är det då med frågan om vad som är meningen med livet. Den frågan förföljer mig, jag har inget svar att ge och jag är inte heller säker på att det finns ett svar.
Förmodligen började all denna ovisshet den dag för rätt många år sedan, då jag oväntat ställdes inför frågan om livets mening och förväntades snabbt ha ett svar på den. Jag hade inget svar. Inte då heller. Innan det tillfället kan jag inte minnas att frågan om livets mening varit relevant för mig. Möjligen märkligt, men jag tror faktiskt att det var så; livet kan levas utan svar på frågan om och i så fall hur det har en mening. Rationellt och självklart, på något sätt.

Frågan förföljer mig alltså, jag vill gärna hitta ett sätt att svara på den. Mest kanske därför att det tycks förväntas att man som kristen ska ha ett svar på just den frågan. Varför det egentligen?

Men jag har inget svar. Länge har jag försökt nöja med att livet självt är nog för att livet ska ha en mening och därmed vara meningsfullt. Men jag vet inte om det håller riktigt. Sedan vet jag nog egentligen inte vad som menas med ”mening”. Är det innehåll? Betydelse? Ärende? Jag vet inte och det gör ju frågan ännu mer svårbesvarad.

Nu kanske jag mest funderar kring om livet måste ha en mening. Och varför det i så fall måste ha en mening. Vilken skillnad för livet gör en mening med livet? Och för vem ska livet ha mening (med tanke på att frågan ställs till Gud)? Finns det en universell mening eller är den individuell? Och är det livet i sig eller människans liv som söker mening?

Ja, frågorna är nästan hur många som helst. De är ganska lätta att ställa, men jag är inte säker på att de är särskilt viktiga – eller så är de jätteviktiga. Om svaren är viktiga eller ej, det är en ännu svårare fråga att besvara.

Sin egen regissör

Det är mycket att styra med, mycket regisserande att pyssla med. Det handlar om att regissera sig själv.

En blogg, en profil på facebook, ett umgänge, ett telefonsamtal, en ansökan, och så vidare. Det handlar hela tiden om att regissera sig själv, så den för sammanhanget mest lämpade bilden framträder.

Det är inte utan att längtan allt oftare blir väldigt stor efter att slippa detta, att slippa regissera och framleva relationer på denna tillrättalagda arena. Samtidigt: Rymmer ett liv – efter spädbarnsperioden – egentligen någon plats eller något tillfälle då det inte är regisserat och tillrättalagt i någon mån. Hänsyn och omdöme kallas det ofta. Inte ens i ensamheten släpper vi loss riktigt, det finns mått och steg för uppträdande även då. Och visst sådant behövs, men ibland vore det skönt att faktiskt få säga exakt hur det är, att bli trodd utan förklaring, att bli omhändertagen trots allt och att för en stund kunna lätta på greppet som kramar den egna själen.

Det vore skönt att få slippa allt detta regisserande av en själv och bara få vara. Eller fungerar inte mänskligt liv så?

Samsyn

Det är stundom mycket tal om kyrkans gemenskap, att den handlar om att vi ska se varandra (är det detsamma som bekräfta varandra?). Förvisso har detta ett värde. Men finns det inte ett större. Handlar det inte ännu mer om att se Gud – tillsammans.

Guds kärlek

Fick igår en för mig tidigare okänd text, skriven av Anders Frostensson. Den är mycket enkel i sin retorik och därför så behagligt självklar och obehagligt utmanande. Texten är tonsatt av Göte Strandsjö.

Är Guds kärlek såsom havet, som till himlaranden når?
Ja, Guds kärlek är som havet. Mäta den man ej förmår.

Är Guds kärlek såsom stjärnan, som på himmelen är satt?
Ja, Guds kärlek är som stjärnan, leder i den mörka natt.

Är Guds kärlek såsom solen, som så högt på himlen går?
Ja, Guds kärlek är som solen. Allt av den sitt liv ju får.

Inget större än Guds kärlek finns i höjd, på jord, i hav.
Störst är den i Jesus Kristus, som sitt liv på korset gav.

Syndens förbannelse och kyrkans

När kyrkan, när de kristna, avskaffar synden sätter de människan i ett olösligt dilemma. Om synden inte finns, finns inte heller förlåtelsen, försoningen, upprättelsen. Och om detta inte finns är människan helt utlämnad till sin egen otillräcklighet. Hon måste då på egen hand räcka till, klara av allt och leva upp till alla förväntningar på hur det borde vara.

Om synden inte finns, behövs ingen upprättelse, men varför är människan då så oförmögen att räcka till? Nej, sanningen är att synden finns, att den ansätter varje människa och utlämnar henne till hennes egna begränsade möjligheter. Synden gör att människan aldrig når fram, till sig själv, till andra människor, till tillfredställelse och lycka, hon når aldrig till målet.

Synden är en bister verklighet som binder varje människa i ett järngrepp, som tvingar varje människa att – likt Sisyfos – sträva upp för de högsta höjder med all sin börda bara för att se att det inte tjänade någonting till utan att allt börjar om igen.

Enda sättet att befrias från detta är att låta sig försonas med Gud. Att böja sig, inte under tyngden av sina egna strävanden och tillkortakommanden, utan i ödmjuk bön inför den enda som kan befria och upprätta. Det är när det egna ges upp, när synden erkänns, som upprättelsen är där. Det är i bekännelsens stund som Gud är där.

Någon annan väg finns inte för människans befrielse från sin egen begräsning. När ska kyrkan, när ska de kristna, höja sin blick så mycket från sina egna strävanden att vara accepterade och populära, att de ser sin egen synd och söker den omvändelse som möjliggör Guds närvaro och ingripande.

Dikt

Den avslutande strofen i en dikt av Helena Granström är värd att citera. Dikten bär den briljanta titeln Skälv.

Att ingå:

att uppgå i en annan eller kunna vara
annan
med en annan

att kunna forma ordet vi med läpparna och inte mena
fara

illa
gjord inte av avstånd

utan vilja

?

Om livet var fullständigt rättvist, skulle människan då vara unik?

Konsten att fängsla friheten

Möjligen är jag orimligt och oroande introvert, men ibland tycker jag det är riktigt lärorikt att lyssna på vad jag själv säger. Det händer nämligen att jag (enligt min egen bedömning, förstås), får till en och annan intressant formulering. Som det där med fängelset som inte har några gränser.

För det är ju så att ett gränslöst sammanhang – oavsett på vilket område i livet det är gränserna saknas – alltför enkelt kan blir ett fängelse. Det blir en fångenskap i den totala friheten, i att helt sakna den hjälp som regler och staket faktiskt ger, att helt sakna möjligheter till hjälp att avlasta det kroniska behovet av akut ansvarstagande, som följer med obegränsad frihet.

Lite gränser, lite ordning, lite rutin och friheten är där. Rörelsen blir fri inom det stadgade området. Den som är fri att gå vart den vill när den vill, för att göra vad den vill på vilket sätt den vill, den blir fastlåst i valfrihetens boja och har ingenstans att ta vägen. Ty summan av alla riktningar blir ingen riktning alls.

Frihet är att ha en riktning, att ha gjort sitt val. Det är att ha ramat in sitt liv för att få det att framträda tydligare. Frihet är att ha låtit avgränsning rikta blicken och vidga vyerna.

Ur led är tiden

Jag är barnsligt förtjust i de här galna klockorna (som jag först hittade hos svintoflickan). De visar, på sitt lekfulla sätt, hur förvirrande tiden är. Och jag instämmer. Tiden är ett problem, men ibland måste man le även åt problemen.

De goda orden

Lycka! Över en bok om språkliga konstruktioner.

Alternativrörelse

Hur ofta önskar man inte att man agerade annorlunda. Alla de där sakerna i livet som bara blir, men som skulle kunna vara annorlunda om man gjort annorlunda.

Problemet kanske är att man inte kommer ihåg att tänka på att det finns alternativ. Eller i alla fall att man inte kommer ihåg att tänka på det då det är dags att agera. Det är så mycket som går av bara farten. Många gånger är det bra, men inte alltid. Att ändra är svårt, men kanske en övning i att då och då påminna sig själv om att det finns alternativ, att jag kan välja annorlunda, på sikt ändå kan förändra mig och det jag gör.

"Vi tror på Gud Fader allsmäktig", eller?

Numera är det inget konstigt att säga att man är kristen. Men det sägs ofta med tillägget: ”på mitt eget sätt”. Ordet kristen har inte längre någon på förhand given betydelse. Det är inte längre tydliga kännetecken som avgör en människas religiösa tillhörighet. Nej, betydelsen att lägga i ordet kristen ligger i uttalarens makt. Jag behöver inte med min beskrivning av mig själv som kristen längre med nödvändighet referera till generationer av troende före mig eller till en kyrka med tydlig lära och bekännelse. Nej, kristen, det kan jag vara på mitt eget sätt.

Då finns det helt plötsligt ingen självklar relation mellan den enskilda människans kristna tro och den kristna kyrkans tro så som den genom historien sett ut. Detta löses på ett av två sätt. Antingen håller kyrkan fast vid sin lära och bekännelse och exkluderar därmed alla dem som är kristna på sina egna sätt och rymmer bara dem som alltfort låter den personliga tron förenas med kyrkans kollektiva. Eller så anpassar sig kyrkan efter tidens förändringar och låter de enskilda människorna rymmas i kyrkan oavsett vad de bekänner, oavsett hur mycket eller lite de väljer att omfatta av klassisk kristen tro. Skillnaden mellan dessa båda alternativ är obegränsad.

Därmed blir frågan den om huruvida det är individen eller kyrkan som är normativ när det gäller kristen tro och tolkningen och definitionen av kristen tro. Och i en över alla gränser inklusiv kyrka behövs naturligtvis vare sig lära eller bekännelse, det räcker så bra med alla individer. Individer helt frikopplade från sammanhang och kollektiv gemenskap. Och om kyrkan inte har en normerande roll kan vem som helst föra hennes talan, kan vem som helst förkunna sin lära i hennes namn och så blir var och en salig på sin tro.

Men om var och en blir salig på sin tro finns det ingen anledning att förkunna, allt är individualistiskt relativt, någon sanning större än individen finns inte. Och vad blir då kyrkan och kyrkans uppgift? Möjligen att legitimera och säga: ”bra så, bra så” till alla dem som är kristna på sitt eget sätt. Som stod allting väl till mitt i katastrofens inferno.

Kyrkan – om hon vill vara en kristen kyrka – kan inte vara en kyrka som följer strömmen, som sträcker upp ett fuktigt finger i luften för att känna vartåt vindarna blåser. Kyrkan – om hon vill vara en kristen kyrka – gör som sin upphovsman: visar vägen. Visar vägen genom framgång och motgång, genom popularitet och ifrågasättande, genom liv och död. Visar vägen genom historien, ända från tideräkningens början och in i evigheten. Visar på vägen som är banad av den som är större.

Minnen

Funderar på om man kan minnas det som fattas, eller kan man bara minnas det som funnits. Fast tomrummet finns ju, eller? Om ett tomrum kännetecknas av att det ingenting är, vad är då detta ingenting som fyller tomrummet och ger det innehåll? Ett innehåll som fattas.

Ett inte obetydligt filosofiskt problem. Rätt likt det om huruvida en ficka verkligen kan sägas vara tom om den innehåller ett hål.

Min erfarenhet är att minnet tycks kunna omfatta även tomrummet. Trots att jag inte vet vad det där tomma innehåller och som alltså är det som fyller ut minnet. Men något är det. Det är avsaknaden av. Och det är denna avsaknad som finns i minnet.

Att vid avslutningen av en dag

Städar bland datorns dokument och hittar bland annat nedanstående text. Vad som föranledde den kan jag inte minnas. Minns att den blev till, fast inte när. Ocensurerad landar den i denna dag, att föra sin egen talan.



Att vid avslutningen av en dag, som mest har varit plågsam i sin framfart, få sjunka ner i en av Martin Bubers små böcker (de är alla små i betydelsen sidfattiga, alltså tunna) visade sig vara synnerligen välgörande. Lyssna till vad han skriver utifrån den chassidiska traditionen (en maggid är en predikant och detta är ett exakt citat, så jag tar mina händer ifrån samtliga språkliga och skrivmässiga felaktigheter):

En chassid frågade maggiden från Zloczow: Det heter att var och en i Israel bör fråga sig, när kommer mitt verk att nå upp till mina fäders, Abrahams, Isaaks och Jakobs, verk? Hur ska man förstå det? Hur skall vi kunna tro att vi förmår efterlikna de bibliska fäderna?
Maggiden förklarade: Liksom fäderna fann en väg att tjäna Gud, var och en efter sin egenart, den ene kärlekens väg, den andre styrkans och den tredje praktens väg, så skall vi, var och en enligt sin art i ljuset av läran och tjänandet, finna en ny väg och inte göra det som redan är gjort, utan det som väntar på att bli gjort.
Med varje människa sätts någonting nytt till världen, någonting speciellt och egenartat som inte funnits förut.
– Var och en i Israel skulle istället tänka på att ingen är beskaffad just så som han själv och att det inte finns någon som är fullkomligt lik honom själv. Om det redan funnes någon som var som han behövde han själv inte finnas. Den enskilde är något nytt i världen och måste fullkomna sina egenskaper. Därför att det inte sker fördröjs Messias’ ankomst.(Buber, Martin, (1989), Människans väg, Ludvika: Dualis, s22f)

Förutom det egna värdet, den egna platsen och uppgiften, tål åtminstone det där med Messias ankomst att tänka på.

Ordat var det här

Har en tjock ordbok liggande här. Det är ju betydligt roligare läsning än vad man kan tro vid första anblicken. Skulle mycket väl kunna sträckläsas. Önskar bara att jag kom ihåg allt jag läser.

För övrigt finns en annan ordbok, SAOL, nu på nätet. Fullt tillgänglig till gagn för en sådan som jag, som inte tycker tillräckligt bra om den ordboken för att vilja köpa den fast jag skulle ha nytta av den i viss utövning. Nu är det problemet löst, uthållighet ska inte underskattas.

Det som blir kvar

Vad händer när jag dör? Vad blir kvar av mig? Vart tar min kvarlåtenskap vägen? Hur blir eftermälet?

Häromdagen hörde jag ett program på radion om döden på nätet. Det handlade om virtuella minneslundar, men framförallt om vad som händer med en människas blogg, hemsida, facebook-konto och så vidare då hon dör. Vem äger då dessa arenor och vem har möjlighet/rättighet att bestämma över dem.

Klart intressant. Och allra mest intressant att detta är en sådan viktig fråga. Av dem som uttalade sig i programmet förstod man att det finns en innerlig önskan att lämna något efter sig, att bli ihågkommen, inte glömmas bort. En blogg, till exempel, kan vara ett sådant kvardröjande spår.

Förvisso, tänker jag, och eftersom jag själv reflekterat över frågorna tycker jag absolut inte att de är oväsentliga. Men att så många bekymrar sig så mycket för det som ska bli kvar av mig här i denna världen efter min död, det tycker jag är märkligt.

Visst jag vill också bli ihågkommen, inte bortglömd för snabbt. Även jag vill, om möjligt, lämna något positivt efter mig. Men detta kan möjligen hjälpa mig här i tiden, att se mening och känna trygghet. Efter döden hjälper det mig knappast. Vad hjälper det på andra sidan om jag här alltfort talar genom en blogg eller en profil på facebook? Ingenting naturligtvis.

Vad som verkligen består av ett mänskligt liv är något helt annat än spår på det globala intranätet. Det är så märkligt att dessa frågor så lite engagerar. Frågorna av evighetsvärde. Inkludera gärna webbplatser i något slags testamente, men glöm för allt i världen inte att det väsentliga inte är hur länge din blogg kan tala efter din död utan hur rustad du är för att möta evigheten.

Israels folk fick uppmaningen: bered dig att möta din Gud (Amos 4:12b). Något annat är faktiskt inte riktigt viktigt i livet än detta enda. Detta, hur vi ställt oss till Gud, till evangeliet, det är det enda vilket är en verklig kvarlåtenskap av en människa, det vilket består.

Det finns där

Idag tog jag itu med att leta efter de försvunna pengarna. Något som visade sig vara busenkelt. Jag hittade dem snabbt. Hittade dem snabbt bara jag kom på var jag skulle leta vill säga. Det är det som tagit sin tid.

Och är det inte så alldeles för ofta i livet som lärjunge. Svaren finns där, bara jag lär mig var jag ska hitta dem.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Med bön är det som...

Jag har ju en viss förkärlek för det som är lila. Nu när modet bjuder en hel del av denna kulör händer det att jag får kommentarer om att nu passar det ju bra att gilla lila, nu när det är modernt. Mitt svar är då, att är man bara uthållig så kommer man till sist i fas även med modet. Det vill säga, man behöver inte försöka hänga med i trenderna utan kan stilla invänta den rätta tiden.

Här finns det något liknande med relationen till Gud. Guds löften håller. Gud svarar på bön. Om jag bara väntar kommer det – tids nog. Att flänga omkring och försöka avläsa trenderna i Guds rike är fåfängt. Passformen kommer inte snabbare för det. Nej, bida stilla så ska du se att både modefärger och bönesvar kommer till mötes.

En dröm

Häromdagen bakade jag. Bland annat blev det drömmar, men de blev inte riktigt så där bra som jag vill minnas att de blivit tidigare. Nåja, man får inte vara för kräsen tänkte jag och tog dem med mig för att bjuda på. Nu är de uppätna av dem jag bjöd. Och hoppsan, drömmarna fick beröm för att de var så fina och goda.

Tänk att det ändå är så att vi inte alltid vet (bäst) vad vi gör som faktiskt är riktigt bra. Goda drömmar är inte nödvändigtvis en ouppnåelig dröm, utan kan lika gärna ligga i betraktarens (eller snarare tuggarens, i detta fall) förmåga att avgöra. Jag har bara att lyssna och tro på vad jag hör. Så enkelt det är ibland!

Och receptet på drömmarna, det finns i Sju sorters kakor.

Till ingen nytta

Tänk vad mycket onödiga saker vi har. Sådant vi trodde vi ville ha, sådant vi trodde vi behövde, sådant vi trodde skulle tillföra något i våra liv. Och nu står det där, oanvänt, onödigt.

Detta går ändå an jämfört med det som verkar vara onödiga investeringar i ett mänskligt liv. Sådant som finns där men som inte används. Allt som inte får komma till nytta, som inte brukas. Det gör ont, allt det där som finns men som tydligen inte behövs.

Svårbegripligt

Paulus har så rätt:

Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. (Rom 7:15)

Tillvarataget

Han vet inte hur väl han vill för att hjälpa, vägleda och svara på frågor. Jag har ett ärende som för mig till mannen, som jag mött i en liknande situation tidigare. Han vill så väl och han trevar hela tiden efter fler möjligheter att hjälpa mig.

Idag kommer jag på mig med att utnyttja hans välvilja och låta mig ompysslas en stund. Det är rätt behagligt trots att han är en främling och trots att mitt ärende är av en ganska sekundär art. Men att ta vara på det som bjuds är inte så dumt, om det så bara är vänlig service över disk där varor säljs.

Hur livet ljuder

Nu var det länge sedan vi möttes, men så sker det av en händelse då jag är på väg hem och han är på väg bort. Min granne. En liten kort pratstund blir det. Och naturligtvis kommenterar han mitt pianospel – det gör han alltid. Jag spelar alltmera sällan och med sällan menas verkligen sällan. Men han tycker om när jag spelar, säger han. Och så ställer han den vanliga frågan: Varför spelar du inte oftare?

Och jag har inget riktigt svar. Mer än att det blir inte av, jag lockar mig inte lika mycket som det en gång gjorde (kanske beror det på det år då jag bodde i en bostad där mitt piano inte var med, eller kanske på att jag helt enkelt inte är särskilt bra).

Men varför-frågan är berättigad och varje gång han ställer den (det vill säga varje gång vi träffas) får den mig att tänka till.

Varför jag inte spelar mer piano är ju inte så viktigt, men själva frågandet är det. Jag hör Jesus fråga. Fråga varför jag i livet inte gör mer, och framförallt varför jag inte gör annorlunda. Instrumentet finns ju där och hjälpligt med kunskap och färdighet har jag. Men så ofta jag avstår.

Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen,
ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.
Här nere till vårt öra så många missljud når,
men Gud är saligheten, säll den som det förstår.

När anden stilla vilar, sitt fäste har i Gud,
i hjärtats inre formas de rena lovsångsljud.
När Gud slår an ackordet i himmel och på jord,
då blir av hela mänskan en lovsång utan ord.

Men för att därtill komma man måste bliva tom,
det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom.
När Herren där vill tala, man måste vara still,
att han med instrumentet får göra vad han vill.

När egenviljan brutits, dess röst har tystnat här,
jag uti Jesu händer kan bli vad han begär.
Ty det är hemligheten, att Gud ifrån sin tron
blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

(text: Linnea Hofgren, Kerstin Lundin; Segertoner 602)

Kvitter

Nu sjunger fåglarna. Det är värt att lyssna på.

Valet av frihet

Kanske är det så, betydligt oftare än vad vi tror (vill tro), att det i utbudet av valfriheter egentligen bara finns en sak att göra. För hur ska det annars gå att få ihop alla önskemål.

När önskemålen och förhoppningarna gaddar sig samman och utmanar min möjlighet att välja, blir det till sist omöjligt att göra något annat än detta enda.

Det handlar om att hålla fast vid tron på Gud. Och att följa med i konsekvenserna av detta fasthållande, som naturligtvis är ett val. I ur och skur.

Det är förmodligen rätt ofta så att det inte går att välja flera saker samtidigt. Och då blir valet en fråga om vilket val som ska överordnas de andra. Det är där Gudstron kommer in.

Att välja en biblisk tro på Gud är att samtidigt undanröja alla andra val. Den bibliska gudstron är nämligen överordnad. Jag väljer inte längre utifrån mina önskemål, mina beräkningar eller min förståelse.

Jag väljer Gud. Och sedan visar Gud resten.

Ett bud, en bön

Dödsbud är så tråkiga. Det går inte att komma ifrån. Jag blir liksom handlingsförlamad, livet stannar upp. Allvaret knackar så ihärdigt. Även om människan gått hem till Gud har hon ändå gått bort från den del av verkligheten som för närvarande är min terräng. Någonting är avbrutet.

Oväntat är det väl egentligen aldrig när döden kommer, den är en del av livets förutsättningar. Men vi har våra mått och steg för när den borde inträffa och under vilka omständigheter. Ibland stämmer de där kriterierna, ofta gör de det inte.

Det är inget konstigt. Men det känns jobbigt. Hur lever man egentligen ett liv väl förberett för döden? Det finns så många enskilda ögonblick då förberedelsen vacklar, då handlingen blir fel. Och är det inte just alla ögonblick som utgör mitt liv; det som jag önskar ska vara förberett, redo för ett sedan.

Bönen som viskande formuleras blir, att det tomrum dödsbudet skapar i mig må fyllas av en större noggrannhet.

Varför detta hysch hysch?

Återigen detta att religion naturligtvis inte ska märkas och absolut inte innehålla något som jag inte kunnat förutse och kontrollera på förhand. Dagen berättar om ett skidläger som fått kritik för att det förekom tungotal. Själv blir jag mest trött och så glad förstås. Trött av all kritik mot religionens uttryck och glad över att det förekommer bönesamlingar med tungotal.

Undrar när den sekulära människan ska förstå och acceptera att religion är något som märks. Och undrar när den kristna människan ska förstå och acceptera det.

Så fel

Det händer att Bibeln avfärdas för att den uppfattas som irrelevant och omöjlig att följa. Må vara att Bibeln har ett tufft budskap – som är omöjligt att leva upp till. Men detta gör den inte irrelevant. Grunden för Bibelns sanning ligger nämligen inte i den enskilda människans subjektiva bedömning av dess innehåll eller i hennes förmåga eller oförmåga att följa dess ord.

Bara för att Bibeln är svår att leva upp till kan den inte avfärdas som felaktig eller ointressant. Nej, det är precis tvärtom. Istället för att jag och mitt liv utgör korrektivet för Bibelns budskap, är det Bibelns som ska utgöra korrektivet för mitt liv.

Det är inte Bibelns budskap som är fel, det är mitt sätt att leva mitt liv. Det är inte jag som korrigerar Bibeln, utan Bibeln som korrigerar mig.

Det handlar om att som människa låta sitt liv ingå i något större, det är att ta Bibelns budskap på allvar. Att avfärda Bibeln för att den inte passar in som en del i mitt splittrade liv, det är att möta Bibelns och Bibelns budskap från fel håll.

Bibeln kommer aldrig passa in i mitt liv. Mitt liv kommer alltid passa in i Bibeln. Allt är en fråga om över- och underordning. Allt är en fråga om ödmjukhet och gudsfruktan.

Tillräckligt?

Måste man längta efter något särskilt? Eller räcker det att längta?

Det duger

När saker nöts ner och skalas av tills bara det mest basala återstår händer något. Generositeten träder in. Man blir inte så gniden längre, man nöjer sig. Förnöjsamhet.

Den troende kroppen

Den senaste tiden har det smugit på mig igen, detta att tron på Gud är fysisk. Inget nytt, men ibland skiftar nyanserna och man blir påmind om olika sidor av Gudsrelationen. Nu är det något av ett fysiskt spår för min del märker jag. Illa då att jag för tillfället inte fungerar att böja knä. Böja knä är ju inte bekvämt, inte enkelt, inte kul, men det är bra för koncentrationen och för ödmjukheten. I alla fall är det så för mig.

Och nu när den fysiska tron vill komma till uttryck hejdar mina slagna ben mig. Så nu funderar jag som bäst på hur man fysiskt böjer knä utan att böja knä.

Medan...

Saker och ting händer, det förändras. Så nu är det till att hoppas på någonting annat – eller kanske hellre på Herren.

Ute faller snön, det är inte en stjärnklar kväll, men jag ska ändå gå ut och göra som Abraham gjorde. Det handlar om att låta blicken söka sig uppåt, mot himlen. Att se och försöka räkna stjärnorna. Då växer tron och hoppet. Medan jag räknar... medan.

Därför att Guds löften håller.