Anden som språket över alla gränser

Så är den då här, helgen för alla oss som fascineras av språket och då inte minst språket som kommunikation. Det som en gång hände i konsekvenserna av människornas olydnad i Babel upplöses på pingstdagen. Språkförbistringen övergår i gränsöverskridande kommunikation.

Är det inte just detta vi så ihärdigt söker i kyrkan idag: det begripliga språket. Språket med vilket vi kan förkunna evangeliet till människorna. Språket som kan göra det obegripliga begripligt. Språket som kan föra oss i kommunikation med dem som inte är vi.

Men så här i pingsttid dyker ändå frågan upp om vi inte är fel ute då vi söker detta. Inte så att det inte är viktigt att tala så människor kan förstå, utan för att det begripliga språket redan finns.

Det är ju så det berättas om den första pingstdagen (Apg 2). Den helige Ande föll över lärjungarna, de talade olika tungomål och alla förstod. Se där! Språket att kommunicera evangeliet med gavs genom den helige Ande. Och eftersom Anden föll en gång för alla borde det innebära att språket vi söker, uttryckssättet vi letar efter, redan finns där.

När vi i kyrkan idag söker ett enkelt språk att tala evangelium på – i motsats till religiöst språk som förväntas vara obegripligt – är vi kanske fel ute. Kanske är det inte ett nytt språk vi behöver utan en uppfyllelse av Anden – som ger språket som är begripligt.

Så varför lever vi kvar i Babel när det bara en andeuppfyllelse bort finns alla önskvärda kommunikationsmöjligheter. Ja, det kan man verkligen undra. Må Guds egen Ande upplysa och uppfylla vår ande!

Ett minnesord

Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar, alltid och intill slutet.
Ps 119:112

Konsten att sysselsätta

Det talas väldigt mycket om sysselsättning. Det talas om människors behov av sysselsättning och det talas om behovet av att människor är sysselsatta.

Även om jag inte är beredd att säga att sysselsättning är meningslöst frågar jag mig ändå gång på gång om det är sysselsättning människan egentligen behöver. Är sysselsättning verkligen så viktigt som man kan tro utifrån platsen det får i våra samtal? Jag tvivlar.

Behöver människan idag, i vårt land, i vårt samhälle, i första hand något att göra. Eller behöver hon i första hand någonstans att vara. En fråga om göra eller vara alltså, som primärbehov.

Och jag tycker det är enkelt: Människan behöver vara för att kunna göra.

En tid och ett samhälle som monterar ner betydelsen av sina rötter, sin bakgrund och sitt sammanhang och som därmed säger att historia, religion, andra människor och andra synsätt inte bara är ointressanta utan till och med oviktiga, skapar naturligtvis ett hemlöst folk. Det blir människor som inte kommer någonstans ifrån, inte strävar någonstans, inte har någon referensram för sina val och därmed helt och hållet saknar såväl hemvist som tillhörighet och riktning.

En sådan människa är förstås redan fullt sysselsatt. Med att söka sin plats, sitt jag, sin samhörighet. Hon behöver inte alls hjälp med att sysselsättas. Däremot behöver hon hjälp att hitta hem.

Kyrkan är ofta fylld med sysselsättande aktiviteter. Men när hörs från kyrkan hemlandstonerna?

Så galet det är!

Alla människor är människor, inte mer med det. Att vara människa är inte avhängigt tyckanden och låtanden, vare sig från sig själv eller från andra. Är vi människor så är vi människor.

Men den som betraktas som galen bereds inte självklart någon plats i den mänskliga gemenskapen. Den människan ställs utanför. Trots att hon är människa som alla andra. Inte identisk med andra, men människa. Galenskap är ett sätt att vara människa på.

Men det är tydligen skillnad mellan att vara människa och att ges möjlighet till delaktighet i den mänskliga samlevnaden, i det mänskliga samhället. Men detta beror inte på galenskapen, utan är enbart ett uttryck för ett system som är ordnats så att galningen exkluderas.

Och vem som är galen och vad som betraktas som galenskap, det tycks vara synnerligen flytande och situationellt betingat. Delaktighet bjudes inte alltid alla, men människor det är vi allihopa.

Varmt och gott

Var ute och promenerade i skogen häromdagen. Jag gick tillräckligt raskt för att hålla mig varm trots att jag bara hade kortärmad tröja. Men så kom jag till ett ställe där jag bestämde mig att ta rast. Så jag satte mig ner för att äta min medhavda lunch och då blev det så kallt att jag fick ta på både kofta och jacka för att inte frysa. När jag sedan började gå igen tog det inte lång stund innan jag fick upp värmen på nytt.

Precis så där är det med det andliga livet också. För att hålla värmen krävs en viss aktivitet. För att hålla anden i trim behövs helt enkelt rörelse, annars blir den snabbt kall. Och en kall ande kan inte – hur gärna vi än vill – värma oss när vi fryser av livets kyla och svårighet.

Flexibiliteten och bönen

Finns det inte stundom fullständigt absurda krav på människans flexibilitet? Hon förväntas vara böjlig i alla riktningar samtidigt. Detta är naturligtvis omöjligt, oavsett hur önskvärt det kan vara. Människan kan inte förändras så snabbt och nyckfyllt som den ständiga flexibiliteten kräver.

Men det finns något som förändrar människan och det är bönen. Den som ber förändras ständigt. Men skillnaden mellan att kontinuerligt förändras av bönens inverkan och att vara maximalt flexibel är stor. Flexibiliteten kan vara riktad åt vilket håll som helst – det är liksom det som är att vara flexibel, att inte vara låst vid en riktning.

Men att förändras med bönen är att ha en tydlig riktning mot vilken förändringen hela tiden strävar. Så medan flexibilitetens maximum gör människan rotlös och yr i huvudet och får henne att faktiskt stå på samma ställe och stampa, bara riktad åt olika håll, ger bönen människan ett mål att röra sig mot och en mening att förändras både av och för.

Fungerar verkligen bön?

Ser att det saluförs en bok med titeln ”Bön som fungerar”. I beskrivningen av bokens innehåll står det ”Detta är nyckeln som kommer få stopp på verkningslös bön.” Och jag tänker: Finns det bön som inte fungerar? Tydligen gör det det, enligt boktiteln. Boken har jag inte läst.

Jag tänker mig att det bara finns en variant av bön. Låt oss kalla den ”bön som fungerar”. Men att denna skulle vara ett slags motsats till ”verkningslös bön”, tror jag inte på, för sådan bön tror jag inte finns. Bön är nämligen till sitt väsen och till sin avsikt gudssökande. Det innebär att den som ber söker kontakt med levande Gud. Och Gud är den som förmår göra allting nytt. Alltså ”fungerar” bön i den meningen att det för till den som förmår oändligt.

Att sedan inte all bön tycks fungera är en annan sak. Men då är det ett mänskligt och inomvärldsligt mått på något gudomligt och gränslöst. Att mäta bönens funktion på detta sätt känns orimligt. Vilka är vi att påstå att gudssökandet, som bönen är, inte skulle fungera. Nej, bön fungerar alltid, i den meningen att det för oss till Gud. Denna förandets process kan vara snabb eller långsam och är självklart beroende av vår vilja och öppenhet. Men fungerar, det gör den alltid, för den beror inte av oss och vår tekniker, utan enbart av Guds oändliga nåd.

Om ljudet

Vad är det man hör långt in i skogen? Där, där allt som hörs är suset, en fågel som trevande kvittrar, en humla som surrar och en gren som försiktigt knakar till.

Vad är allt det där ljud av? Naturen, skapelsen, livet, Gud?

Utspritt

Hittar en några veckor gammal anteckning:

Det ligger bibelblad strödda över Sergels torg. Det är som en installation över livets villkor. Det är nästan att jag blir upprörd när de samlas upp, trots att jag förstår att det är för att städa.
...

Hur låter det här?

I Anita Nairs Kvinnor på ett tåg ställer en av kvinnorna en fråga till sig själv:

Hör jag verkligen dessa ljud? Eller vet jag bara att de finns?

Ja, hur ska man kunna veta det, att ljuden verkligen hörs och att jag inte bara vet att de finns. Och är det någon skillnad mellan att jag hör dem och att de finns? Finns ljuden bara om de hörs eller kan de finnas ändå? Till exempel i mitt ljudlösa minne.

På vid gavel

Så här års ger sig livets spirande till känna på ett tydligt sätt. Men detta rymmer i sig också sin motsats och det som gör livet möjligt. På detta tema skrev Lina Sandell-Berg 1876 en sång.

Medan allting ler och blommar under livets korta vår,
tänk på honom som så trogen än vid hjärtedörren står.

Öppna, öppna innan hösten sopar varje blomma bort.
Öppna medan solen skiner, levnadsdagen är så kort.

Jesus går invid din sida, kanske okänd av dig än.
Skall du ej för honom öppna? Han vill bli din bäste vän.

Öppna, öppna innan hösten sopar varje blomma bort.
Öppna medan solen skiner, levnadsdagen är så kort.

Du från vänner måste skiljas. Döden kommer inom kort.
Vissna skall båd ros och lilja. Se vårt liv i hast flyr bort.

Öppna, öppna innan hösten sopar varje blomma.
Öppna medan solen skiner, levnadsdagen är så kort.

En konst i sig

I dagens DN talar psykiatern Johan Cullberg om förhållandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Tvärtemot gängse föreställning är inte psykisk sjukdom gynnsamt för det kreativa skapandet. Däremot kan ett depressivt drag hos människan, ”en sorgsenhet” gynna kreativiteten.

Förklaringen till detta är, som Cullberg redovisar det, att människan i psykisk sjukdom blir förlamad för skapande men i sin sorgsenhet blir perforerad:

Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

Och är det inte just det som kännetecknar god konst, oavsett art, att den bär igenkänningen i sig. Det är den där brustenheten som gör att människan både kan och tvingas lyssna inåt, som gör att hennes kreativa skapande kan famna så många.

Detta är vackert, hur den bräckliga människan, den sorgsna, den som blickar inåt, också är den som kan blicka vida omkring och glädja andra med igenkänningens kreativa skapande.

Den som inte förmår ta vara på tillfällena då den egna inre världen står vidöppen förmår inte heller förstå andra människor. Detta är förödande. Människan som inte kan sätta sig in i och förstå andra människor blir farlig, eftersom hon själv är centrum i allt och andra människor inte är människor utan bara maskiner att styra.

Så är det då till sist bräckligheten, det sköra och ömtåliga som öppnar vägen för det starka, det gemensamma och överbryggande. I det avseendet behöver varje människa vara en konstnär.

Mysigt

Det ser ut som om det pågår ett kuddkrig på gatan. Det är aspen (?) som låter sina duniga frötussar vifta omkring i blåsten och lägga sig i drivor.

Tid för växt och blomning

Efter några dagars bortavaro syns det så tydligt att pelargonerna växer till. De har fortfarande lång väg kvar innan de går i blom, men de är på väg. Ibland kanske ett liknande miljöombyte också kan hjälpa till att se tillväxten och förändringen i det egna livet. Blomningstiden kommer även för vår ande, men vägen dit är växt och utveckling. När det ser ut som stod allting stilla, kanske det är en perspektivförändring som behövs. Några dagars bildlig bortavaro för att sedan kunna återvända och se det som händer hela tiden men som blir tydligare i perspektivet av tid.

Mitt och ditt

De allra flesta av oss tycker nog att det är viktigt att människor kan skilja på mitt och ditt. De små barnen får lära sig att inte roffa åt sig av andra saker, utan lära sig känna igen gränsen för tillåtet och otillåtet. Detta är så självklart att vi kanske inte ens tänker på det, det går automatiskt.

Men det finns en annan fråga om ”mitt” och ”ditt” där vi tycks ha betydligt svårare att förstå och komma ihåg ordningen. Det handlar om att skilja på mig och Gud. Vi ber i den välkända bönen, som Jesus själv har lärt oss:

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.
[...]
Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet.

Det finns en skillnad mellan det som jag och mitt och det som är Gud och Guds. Det är Gud som skapat allt, Gud som är upphovet till allt och därför Gud som har all makt. Det är Gud och endast Gud som är helig och det är Gud – som den skapare och upprätthållare Gud är – som ensam vet ordningen för allt.

Det är skillnad mellan mig och Gud. Jag kan veta mycket, men aldrig så mycket som den som fogat samman mig och gett mig livet. Jag kan förtjäna beröm, men aldrig upphöjelse som den som tronar högre än allt och alla. Jag kan ha en del makt, men aldrig all makt, för den har bara Gud. Jag kan styra och ställa, tänka ut smarta lösning, vinna framgång och uppleva lycka. Men det når aldrig upp till den nivå där Guds ordning råder. Jag kan skapa mig mitt jordiska herravälde, men Gud bygger sitt eget gudomliga rike efter ordningar som styrs av kärlek och inte makt.

Att tro att mina framgångar gör mig till gud, värd upphöjelse och lydnad är att missta sig rejält. Det är Gud, och Gud ensam som rymmer äran och härligheten. Mina planer behöver inte vara dåliga eller onda, men de är inte Guds planer.

För det är skillnad mellan mitt och ditt. Jag räcker bara ett kort stycke, Gud famnar hela världen. Jag ser inte runt hörnet, Guds ögon överfar hela jorden. Jag kan inte lösa livets gåtor, Gud har skapat dem. Jag äger ingenting som kan rädda mig, Gud är frälsaren.

En livslång övning är det, att om och om igen bli varse att det är skillnad mellan mitt och ditt. Skillnad mellan Gud och mig, stor skillnad. Det är en bön att be att inte bli så stor i sig själv att förmågan att skilja mellan mitt och ditt går förlorad. För då är inte bara denna förmåga förlorad, utan hela mitt liv. Ingen kan frälsa sig själv, för makten att förlåta och upprätta är inte min utan Guds. Det är skillnad mellan mitt och ditt – oåterkalleligt.

Vi kan be med ord från Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Helgat varde Ditt namn
icke mitt,
tillkomme Ditt rike
icke mitt,
Ske Din vilje
icke min,

Påminnelser att betänka

Några genomtänkta fraser av Dag Hammarskjöld blir en påminnelse.

Är icke tomheten när larmet tystnar den rättvisa belöningen
för en dag ägnad åt att hindra andra att negligera dig?


Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra, när du
aldrig vill lyssna: att Gud skall ha tid med dig anser du
visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud.

Mer om kyrkans väg

Elisabeth Sandlund är i dagens ledare i Dagen inne på samma linje som jag berörde igår, om vad kyrkan ska syssla med.

Diagnosen och konsten att leva

Några rader i en skakade artikel om självmord sätter ord på något viktigt i samtiden. Det handlar om Isabella och den tid då hon behandlades för sitt självskadebeteende.

Efter självmordsförsöket hamnade hon på ett behandlingshem där hon började söka efter sig själv på ett väldigt destruktivt sätt. Eftersom läkarna hade satt diagnosen borderline på henne började hon läsa in sig på vad som var fel med henne.
- Jag sökte efter mig själv på internet. Det var väl trettio symptom man kunde ha, några av dem passade in på mig och jag valde att identifiera mig med dem, säger Isabella som hellre hade fått höra vad som var bra med henne istället för alla fel.

Inte sällan finns det anledning att häpna över den utbredda längtan som tycks finnas efter diagnoser. Det uppfinns diagnoser på löpande band och de ska gärna ha någon bokstavskombination som etikett. Syftet med dessa diagnoser är att förklara (och ursäkta?) diverse beteenden hos människor. Till viss del är detta naturligtvis en nyttig verksamhet och en nödvändighet för att människor ska kunna få en adekvat och hjälpsam vård.

Men tycks det inte ibland finnas ett missbruk av diagnoser? Då var och varannan människa förklaras ”sjuk” eller ”onormal” med hjälp av några bokstäver. Faller det inte på sin egen orimlighet om fler och fler hamnar utanför det normala. För det normala är väl normalt just för att det är vanligast och inte för att det utgör idealbilden av mänskligt liv och beteende.

Betänk istället att symptom som betraktas som onormala kan vara normala reaktioner på en onormal situation. Det är i så fall inte människans beteende som är felaktigt utan det som orsakat beteendet. Och då är det kanske inte människan det är fel på utan samhället hon skapat.

Diagnoser har makt över människor, stänger in dem i fack där deras rörelsefrihet krymper – de är ju diagnostiserade till vissa beteenden och får lov att anpassa sig därefter. Detta är naturligtvis förödande för människan och hennes välbefinnande.

Nej, erkänn istället att människor är olika och beteenden likaså. Det är mycket som är alldeles normalt. Våga se att människans reaktioner kanske inte alls är ett uttryck för att hon är sjuk utan ett tecken på att hon är frisk. Detta eftersom hon reagerar på en sjuk omgivning, ett samhälle med en ordning hon inte klarar av att leva i.

Och så detta som Isabella längtade efter: att få höra vad som var bra med henne snarare än vad som var fel. Sök människors möjligheter – egna och andras. De finns där i överflöd, hos var och en, men diagnosens synsätt och makt riskerar kväva dessa möjligheter. Och därmed kvävs själva livet och hur ska människan då kunna leva.

Vad ska kyrkan syssla med?

Några snabba reflektioner kring Dagens artiklar om att Svenska kyrkan har färre killar än tjejer i konfirmationsundervisningen:

(1) Detta är inget konfirmationsspecifikt problem (om det nu är ett problem med ojämn könsfördelning). Så ser det ut inom aktiv religiositet över huvudtaget, att det är fler kvinnor än män. Så om Svenska kyrkan vill ändra på könsfördelningen i kyrkans verksamhet har de nog göra ett tag.

(2) Är könsfördelningen ett viktigt problem för kyrkan att lösa? Eller finns det sådant som är viktigare. Vilket är ändamålet med lika många killar som tjejer i grupperna? Politisk korrekthet eller något av större tyngd (t.ex. att evangeliet är till för alla och det därför måste förkunnas så det når så många som möjligt)?

(3) Vem bestämmer innehållet i kyrkans verksamhet, i detta fall konfirmationen? Är det deltagarna eller kyrkan? Naturligtvis är detta inte varandra helt uteslutande alternativ, men vem har initiativet. I artikeln talas om den norska kyrkans konfirmandarbete med orden: De har under flera år utfört ett medvetet arbete, och lyssnat noga på vad unga människor vill ha av konfirmationen. På detta sneglar nu Svenska kyrkan och antyder därmed att deltagarna, snarare än kyrkan har initiativet.

(4) Är det helt otänkbart att kyrkans budskap i sig är det attraktiva? Det vill säga att det svarar mot behov och längtan hos människor. I så fall skulle detta, snarare än tilltalande aktiviteter, kanske kunna erbjudas. I synnerhet om det råkar vara så att budskapet är viktigt, som ju evangeliet är – det är på liv och död. Eller är kyrkan bara en fritidsaktivitet bland andra?

Dessa korta reflektioner är mer generella än att de bara skulle handla om Svenska kyrkan och dess konfirmationsundervisning. För kämpar vi inte alla ständigt med frestelsen att välja popularitet framför sanning?

På resande fot

Den längsta resan är resan inåt. Ord av Dag Hammarskjöld, fyllda av livsvisdom. Det verkliga äventyret är inte det yttre, alla resor vi kan göra, alla sträckor vi kan tillryggalägga, alla platser vi kan besöka och bese. Nej, det finns en annan resa, en som inte kräver ett enda fysiskt steg. Det är resan i oss själva.

Att lära känna sig själv är att samtidigt lära känna sin omvärld och sina medmänniskor. Helt plötsligt öppnar sig relationerna – den till sig själv och med den också relationerna till allt och alla.

Och just precis när man tror sig känna sig själv, när man tycker greppet om tillvaron blir lite fastare och mer pålitligt, just då händer det oförutsägbara. Ingenting är som det borde och på nytt inser man att den människa som är jag, hon är då sannerligen komplex.

Den är i sanning ett äventyr, resan inåt. Den är oöverträffbar. Ibland fördjupas den lättare med
hjälp av en fysisk förflyttning, men inte med automatik. Ty för den inre resan finns inga koncept, finns ingen reseguide eller parlör. Där finns bara jag själv och det är just det som visar sig vara det stora äventyret och den långa resan.

Att göra sin inre resa är inte en egocentriskt introvert verksamhet, då resan omöjligen kan göras som ett eget projekt, utan bara som en del i att vara människa. Och att vara människa är undantagslöst att vara i relation. Det är så skapelsen är ordnad och det är detta filosofen Martin Buber beskriver med orden om människans tvåfaldighet:

Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning.
Människans hållning är tvåfaldig alltefter tvåfalden i de grundord hon kan uttala.
Grundorden är inte enstaka ord utan ord-par.
Det ena grundordet är ord-paret Jag-Du. Det andra grundordet är ord-paret Jag-Det; varvid utan att grundordet ändras också ett av orden Han eller Hon kan ersätta Det.
I överensstämmelse därmed är också människans Jag tvåfaldigt.
Ty Jaget i grundordet Jag-Du är ett annat än det som finns i grundordet Jag-Det.

Minnenas mimik

Jag minns att jag någonstans i övergången till ett åldersmässigt vuxet liv klurade mycket på detta med att bara minnas det positiva. Det sägs ofta att då svåra perioder passerats är det bara det positiva som dröjer sig kvar i minnet, det negativa skyls liksom över. Jag förstod inte det där då och inte nu heller, utan minns både gott och ont från livet hittills.

Likaså om de döda. Inte har jag bara positiva minnen av dem som nu är döda och som betydde mycket då de levde. Nej då, det är blandad kompott av både glädje och smärta i minnenas bank.

Jag frågar mig vad värdet är av att bara minnas det fina. Är det en flykt från livets bistra verklighet eller bara ett sätt att hålla drömmen om himlen vid liv. Fast är inte grejen med himlen att den inte är som detta liv utan något helt annat och att himlen därför framträder tydligare i konstrast med det negativa i den här världen än som en jämförelse med det här goda.

Men jag tror utifrån erfarenhet att människan kan minnas alltihopa, både det lätta och det svåra, och ändå ha ett positivt minne av en människa och av livet. Det handlar om att försonas med livets och människors otillräcklighet, istället för att fly ifrån den.

Så det gör ont i minnet, men det gör också gott, på sitt sätt.

Framsida vikt för skönhet

Telefonkatalogen tillhör de publikationer vars existens jag har lite svårt att förstå. Okej att det finns människor som inte använder dator och därför inte kan söka uppgifter om telefonnummer och dylikt på det sättet. Men är de verkligen så många att de motiverar kostnaderna för att ge ut en tjock katalog som de flesta ändå inte vare sig använder eller uppskattar.

Men två saker gillar jag ändå skarp med årets version av publikationen. För det första formatet, som är förändrat. Katalogen är mindre och tjockare. Klart klädsamt. Mer lätthanterlig torde den vara av denna förändring, men kanske fortfarande lika svår att hitta i (det berör ju inte mig som är uppkopplad, men det är synd om andra, som inte är det). Snyggt är det i alla fall, och den estetiska vrån i ögat njuter.

Det andra som är fantastiskt med årets upplaga av telefonkatalogen för min region är omslaget. Där ryms en kungsängslilja i origami. Konstnären Norio Torimoto har vikt landskapsblomman av papper från telefonkatalogens gula sidor. Det är helt underbart och helt plötsligt har den meningslösa katalogen blivit till glädje och njutning.

Och se där, en läsvärt sida i katalogen, en som nog inte låter sig hittas på eniro.se. Längst bak i telefonkatalogen finns nämligen en sidas lektion i origami. Trevligt, trevligt.

15

Minst femton gånger varje dag. Så ofta kan den som är uppmärksam bli påmind om Jesus. I alla fall är det vad Niklas Piensoho hävdar i sin bok 100 dagar med Jesus. Och tanken är lika enkel som genial.

I vår svenska vardag finns mängder av påminnelser om vårt kristna arv. Veckans och årets indelning, högtiderna, söndagarna, namn med Biblisk eller kristendomshistorisk anknytning, seder och bruk. Hur många tillfällen som helst att påminnas om Jesus.

Och den är ju lysande. Idén om att vänja sina tankar i att associera till Jesus. Bara att sätta igång!

Meningsfullt

Om allt var uppenbart meningsfullt – enligt min definition – skulle jag då kunna uppleva det?

Var går gränsen för friheten?

Om poeten och kulturarbetaren Mohamed Omars religiösa och ideologiska svängning kan mycket sägas och mycket tyckas. Inte tu tal om det. Vad som egentligen ligger bakom Omars förändring (om det nu är en sådan) vet jag inte och kanske är det heller inte avgörande för det som jag tycker är mest intressant i sammanhanget. Nämligen fenomenet i sig.

Vad händer nu? Omar har varit en uppskattad och hyllad poet, han har anlitats som talesman i olika sammanhang, han har fungerat som krönikör och någonstans blivit galjonsfigur för det generösa Sverige (?) då han som muslim fått olika uppdrag och frågor.

Hur hanterar det svenska officiella samhället denne man som förändrats på detta sätt? Det är vad jag finner mest intressant i det som nu händer. Yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet – allt finns där för Omar att använda för i stort sett vilka syften han vill. Och om han vill kommer han säkerligen ta chansen att använda dem alla.

Och vad händer då med alla friheter? Står vi ut med att folk bekänner sig till en galen religiös uppfattning? Står vi ut med att folk underkänner den officiella historieskrivningen? Står vi ut med att åsikter framförs som vi uppfattar som hotfulla? Och så vidare.

Jag försvarar inte Omars åsikter, men jag vill ändå värna hans rätt at få ha dem. Men det är ju en uppfattning som kan tvingas omprövas med tiden, vad vet jag. För faktum är att i namnet av alla de lagstadgade friheter vi har i detta land och med den demokratiska princip som värnas, är detta början till vad som komma kan. Människor kan med lagen i ryggen uttala nästintill vad som helst, skriva vad som helst, sprida vad som helst, utöva vilket inflytande de vill och så vidare. Även om majoriteten eller de politiskt korrekta inte tycker om det. För sådan är lagstiftningen.

Vart detta kan leda har jag ingen aning om, men jag följer det med intresse och undrar bara över hur långt borta ett lagförslag med inskränkningar egentligen är. Och då ligger nog inte bara fundamentalistiska muslimer illa till utan även många andra grupper av människor präglade av övertygelser utanför samhällets begränsade agenda.

Som en sammanfattning av dessa funderingar och det som jag framöver kommer följa kan följande fråga ställas: Kan man fortsätta ha yttrandefrihet och religionsfrihet när vissa (fel?) grupper blir för starka? Och vem bestämmer när och var gränsen ska sättas och inskränkningen i friheterna bli ett faktum? Det återstår att se.


Det finns mycket att läsa i ämnet, intervjuer med och artiklar om Omar. Här följer några. Vid artiklarna i Dagen finns länkar till andra mediers bevakning i ämnet.

Uppsalatidningen: Intervju med Omar
Uppsalatidningen: Imamen Abd al Haqq Kielan om Omar
Dagen: Omar lämnar Svenska Pen
Dagen: Tidskriften Minaret om Omar
Dagen: Prästen Mikael Mogren om Omar
Dagen: Omar om Mogren

Påminnelsens bön

Hade han varit i en kyrka hade han varit i bön. Med böjt huvud och händerna formade framför kroppen står han där. Och på håll ser det verkligen ut som att han ber. Men på närmare håll ser man att det han gör är att dra igen dragkedjan på sin jacka.

Men även en så vardaglig handling skulle ju mycket väl också kunna vara en påminnelsens bön om att:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139:5)

Om kyrkan, bönderna och hälsandet

När jag kliver på bussen hälsar jag på busschauffören, som jag brukar. Eftersom ”hej” är det hälsningsord som har högst frekvens i min vokabulär använder jag det. Chauffören svarar med samma ord: ”hej”. Dock noterade jag att personen före mig hälsade med ”tjena” och att chauffören då replikerade med ”tjena”.

Det är lite fascinerande, hur denne chaufför uppenbarligen kan tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin, för att travestera Karlfeldt.

Är det inte precis så vi i kyrkan hoppas kunna förkunna och leva evangeliet. Utan förändrad innebörd, men med det för sammanhanget mest relevanta sättet. Och att vara bekväm och naturlig med varje sätt.

Hur det går till vet jag inte, men jag misstänker att övning har en avgörande del i det hela.

Kvitterexperterna

Det är svårt att inte tycka om detta alternativ till twitter. För det är väl ett alternativ, det heter ju till och med ”Kvitter – livet i holken”. För ”Kvitter – livet i holken” är väl precis vad allt vårt twittrande handlar om (avsett det utförs på twitter, bloggy, facebook eller någon annanstans).

”Kvitter” är en konstant direktsändning från en holk med blåmesar. Oerhört charmig och intressant. Det är en stillsam och till synes behaglig och förväntansfull (när ska äggen kläckas?) tillvaro som skildras. På många sätt så totalt olik allt vårt kvittrande och därför så hälsosam. Jag låter sändningen pågå, sneglar in till blåmesarna ibland och njuter (och hoppas att de inte besväras av att jag faktiskt betraktar deras mest privata liv).

Här kan man följa livet i holken.

Förvirring och klargörande

Precis när jag hör mig själv säga ordet svagsinne drabbas jag av två saker: förvåning och tvivel. Förvåning därför att svagsinne knappast är ett ord jag brukar använda mig av, så jag häpnar en smula när det slinker över mina läppar. Tvivel därför att jag snuddar vid tanken att ordet skulle kunna ha en motsatt betydelse mot den jag nu är på väg att använda. Och det vore ju lite retligt när jag väl använder detta i övrigt oanvända ord och dessutom alldeles nyss lämnat rummet där ords definitioner och konnotationer varit så centralt och avgörande i samtalet.

Tänk om svagsinne helt enkelt är ett ord i klass med vederlägga. Vederlägga används påfallande ofta felaktigt, som betydde det sin motsats. Sådan okunnig användning av orden tycker jag bara är pinsam. Ska man svänga sig med det lite mer extravaganta ska man veta vad man pratar om.

På ort och ställe fullföljer jag mitt uttalande med svagsinne, som jag redan påbörjat och så fort tillfälle ges kollar jag upp saken. Och kan andas ut. Jo då, min känsla för orden var pålitlig denna gång, svagsinnet kom helt till sin rätt i mitt yttrande.

Så nu är det fritt fram för mera svagsinne i mitt tal. I synnerhet eftersom jag med ordlistans hjälp nu lyckats vederlägga mina uppflammande farhågor om dess betydelse.

Det som är större

Statsministern mjuknar under Dagens intervju med honom. Det handlar om dialogen mellan politiker och religiösa företrädare. Efter att ha framhållit att politik och religion inte hör ihop, avslutar statsministern med att svara så här:

Det är sant att för många är egen gudstro viktig. Men det bara påminner om att samhället är större än staten. Samhället är vidare än politikens räckvidd.

Visst låter det hoppfullt och nästan som en bekännelse till något/någon större. Jag gläds åt denna öppning hos landets statsminister för politikens och politikernas otillräcklighet och livets och tillvarons storhet. Att önska honom Guds välsignelse är självklart.

Hur ljuset sprider sig

Fick ett bibelord i en hälsning härförleden. Det är fyllt av poesi och mycket att tänka på.

De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet till dess dagen når sin höjd. (Ords 4:18)

Påminnelse om dopet

Just nu regnar det så mycket ute att det är busenkelt att förstå innebörden i den rening och återfödelse som dopet bidrar med.

När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige anden.

(Tit 3:4-5)

Att älska efter eget huvud eller någon annans

Det har blivit problematiskt att tala om att det räcker att älska Jesus. Älska är numera ett så urvattnat ord, som inget betyder, inget förpliktigar till. ”Att älska i nöd och lust” tycks inte längre vara det som kärleken förpliktigar till.

Därför kan vem som helst kalla sig kristen, vem som helst säga sig älska Jesus. Det är en kärlek som inte förpliktigar och en efterföljelse som enbart leder dit modets och godtycklighetens vindar blåser.

Det är inte ett sådant lärjungaskap Bibeln talar om. Det är inte den ytliga kärleken som är drivkraft bakom att” ta sitt kors och följa” (Matt 16:24).

Men att begreppet urvattnats betyder inte att Jesus budskap gjort detsamma. Evangeliet lyder som alltid, lika oåterkalleligt talar det om en förpliktigande kärlek. En kärlek där vare sig mina intressen eller mina känslor står i centrum, utan där kärlekens mottagare är mitt hela och enda intresse. Egen tillfredsställelse och vinning har mist sin tjusning och dragningskraft, nu är det istället någon utanför mig själv jag älskar och följer.

Källan till kristen tro, kyrkans förkunnelse och liv är inte samtidens tillämpning av ord och uttryck, inte samtidens definitioner och tolkningar, inte moderna, bekväma förenklingar och omskrivningar, utan det är evangeliet, Bibelns eget ord där Jesus talar, kallar och leder. Detta och inget annat. Naturligtvis.

Ett paraply och ett gott skratt

Det regnar ute och på bussen försöker alla hålla ordning på sina paraplyer utan att blöta ner medpassagerarna. Bredvid mig sitter en kvinna som har sitt svarta hopfällda paraply nere vid golvet. Då hon ska gå av visar det sig att jag råkat sätta min ena fot på hennes paraply så att hon nu inte kan ta det med sig. Hon gör mig uppmärksam på detta och jag flyttar min fot. Vi skrattar tillsammans åt händelsen och jag tänker: Är det kanske dessa små förbiilande, till synes obetydliga, ögonblicken som är det viktiga i livet. Kanske är det dessa småttigheter som rymmer det största, tänker jag, mötet med en främmande människa där vi förenas i ett sekundkort skratt åt en av livets småsaker.