Inför påsken

Varje vår infaller påsken. Det händer att den som är kristen firar påsk med mer än mat och godis. Och varför skulle påsken inte firas av den som tror? Påsken är ju hela förutsättningen för både tron och livets möjlighet.

Påsken föregås av en tid av förberedelse. Detta är något som den frikyrkliga kyrkotraditionen sällan uppmärksammar. Förberedelsetiden består av fyrtio dagars fasta.

Nu är semlorna legio i konditorier och till det dagliga fikat. Dessa bakverk påminner om påskens förberedelsetid. Från början var semlan nämligen det man åt för att ladda ordentligt inför den långa fastan innan påsk. Av detta har vi fettisdagen, som i år infaller den 16 februari.

På onsdagen efter fettisdagen börjar fastan. Då är det askonsdag och fyrtio dagar till påsk.

Fasta kan man göra på olika sätt. Att avstå från mat ät väl det mest kända. Och även det som vi kanske oftast värjer oss för. Man kan fasta genom att avstå från vissa inköp, från media eller något annat. Man kan också fasta genom att lägga till något, till exempel en meditativ skogspromenad varje vecka eller något sådant.

Fastans uppgift är att fokusera och koncentrera sinnena. Då bekymren om det som annars upptar oss skalas av förändras möjligheterna.

Att avstå från mat helt eller delvis ska inte underskattas som fasta, även om det är väldigt svårt för de flesta av oss. Och kanske är det just därför en så bra utmaning, det är en verklig uppoffring av vårt överflöd. Men man kan också fasta på andra sätt.

Fasta – på något sätt – kan vara ett utmärkt sätt att hjälpa sig själv att se påsken och dess budskap. En högtid som annars så lätt försvinner kan blir synlig och tron kan få möjlighet att finna sitt rätta fäste. Gud blir större och nåden viktigare då vi hejdar oss något och låter verkligheten träda fram för oss.

I år är det fettisdag den 16 februari och det betyder att fastan börjar onsdagen den 17 februari.

Redan nu kan det vara lämpligt att börja fundera på hur man vill ha det med fasteperioden. Om den ska uppmärksammas över huvudtaget och i så fall hur. Avstå från godis, facebook, kvällsmackan, bio eller något annat. Att istället söka andakt eller besöka kyrkan. Det är exempel på vad man kan göra. Naturligtvis ska man välja något som är realistiskt. Dels något som faktiskt innebär något mått att uppoffring och dels något som är möjligt att fullfölja.

Fasta är inte i första hand ett förbud utan en möjlighet att frigöra tid och kraft till annat än det vanliga. Sådant är alltid välgörande för människan, föder eftertänksamhet och därmed nya möjligheter.

Lycka till med förberedandet inför fastan, som förbereder oss på påsken! Själv ska jag fundera på hur jag ska hantera det hela. Viljan finns, den ska bara konkretiseras. Och så genomföras förstås, det svåraste av allt.

Snöns konturer

I det som är min vistelseort snöar det idag. Rejäla mängder är det som fallit och faller. För en snöälskare finns det inget att klaga på. Jag noterar att allt är ett enda böljande vitt landskap nu, bara konturerna är synliga. Snöns konturer.

Att gå eller inte gå

Det finns två frågor, som jag har tänkt på idag. Båda svarar egentligen på samma sak, men ger kanske inte alltid samma svar. Frågorna är:

(1) Varför går du/jag till kyrkan?
(2) Vad skulle kunna få dig/mig att sluta gå till kyrkan?

Jag har inga generella svar på de där frågorna, men jag tror att det som skulle kunna få oss att sluta gå till kyrkan inte nödvändigtvis är motsatsen till det som får oss att gå dit. Till exempel förekommer det att ouppfyllda önskningar om gudstjänstens utformning eller något annat får människor att sluta gå i kyrkan. Inte kan man väl då tro att orsaken till att de tidigare gick i kyrkan var att den uppfyllde deras önskemål? Eller?

Eller om vi går till kyrkan för att vara inför Gud. Slutar vi då gå till kyrkan för att slippa vara inför Gud? Ja, kanske. Men många säger sig ju ha sin tro kvar, trots att de inte går till kyrkan längre. Är det då en tro som inte längre vill eller behöver nalkas Gud?

Man kan fundera vidare och tvingas då konstatera att det inte är så enkelt. Men en sak tar jag i alla fall med mig efter dagens lilla funderande kring dessa båda frågor och perspektiv, och det är att motiv och drivkraft kanske allra bäst prövas genom att vända på frågan. Vad skulle kunna få mig att sluta göra det jag gör? Svaret kan bli en rannsakelse.

När Gud sitter på första bänken

Gudstjänsten är kyrkans viktigaste uttryck. Och kanske det enda, faktiskt. För gudstjänst kanske inte bara är söndag klockan elva, utan ett liv som pågår (borde pågå) ständigt.

Men om vi håller oss till det vi nog först tänker på i anslutning till gudstjänst, söndag klockan elva eller när den nu äger rum.

I Dagen finns idag en artikel i ämnet. Där sägs mycket bra och väsentligt om gudstjänsten. Sådant jag utan tvekan kan hålla med om.

Men ett par meningar får mig att reagera på ett annat sätt:

Gudstjänsten ska utformas som om din granne satt på första bänken. Alla ska förstå allt, utan att budskapet för den skull blir tummat på.

Två saker. För det första en reflektion utan särskild värdering: Är det verkligen min granne som ska avgöra gudstjänsten eller är det faktumet att Gud finns och älskar människan som är styrmedlet? I så fall kanske inte gudstjänsten ska utformas som om min granne satt på första bänken utan som om Gud gjorde det.

För det andra det där med språket: ”Alla ska förstå allt.” Ett i sig omöjligt påstående att leva upp till eftersom gudstjänsten förhoppningsvis besöks av människor i olika åldrar, men olika kunskap, olika begåvning, olika kognitiv förmåga, olika kulturell förståelse, olika bakgrund, förförståelse och så vidare. Att tala och framställa så att alla – bokstavligen – förstås är aldrig möjligt.

Sedan kan förståelse i och för sig – det ska vi inte glömma bort – vara annat än rent verbal förståelse. Upplevelser är till exempel ett slags förståelse, även om de inte alltid går att sätta ord på. I den meningen kan gudstjänsten tveklöst förstås av alla som är öppna för det – även om det för den skull inte självklart är begripligt.

Men åter till det språkliga och orden. Jag ställer mig tvekande till att alla ord i gudstjänsten kan förstås av alla. Och då bortsett från ovanstående resonemang om omöjligheten i att allt förstås av alla. Det finns nämligen ord som är typiska för den kristna tron, ord som inte självklart kan ersättas med andra ord och som inte heller har ett helt begripligt innehåll för den som är ovan (och inte ens fullt ut för den aldrig så vana). Ibland kallas dessa ord för stororden. Det är ord såsom försoning, nåd, synd, frälsning. Ord som bara kan få och ha sin betydelse i det sammanhang som evangeliet är. De kan inte lyftas ut och de kan inte ersättas utan att något går förlorat.

Kanske kan inte detta förstås vid första anblicken. Utan förståelsen är i sig en del av evangeliet och mottagandet av detta. Allt i gudstjänsten tror jag inte kan förstås av alla, det behöver inte heller kunna förstås, det räcker att det är för alla.

Bevara oss från att falla i fällan att sätta trevligheten före heligheten. Att förmedla att evangeliet är för alla är, faktiskt, något annat än att alla förstår allt i gudstjänsten.

Harmoni

Sätter för ovanlighetens skull igång lite musik. Klassisk samlingsskiva. Och – som alltid, höll jag på att säga – först ut är Bachs Air. Detta välkända.

Då infinner sig, märker jag, igenkänningens harmoni. Behöver inte lyssna så noga, vet i stort vad som kommer hända. Kan bara låta det pågå.

Skulle kunna sätta på repeat, bara för att slippa gå vidare. Men harmoni kan ju vara mer än igenkänning, så de får snurra på.

Livet leker

Råkar på ett citat från Thomas Merton. För det vidare:

Bördans tyngd beror på hur allvarligt man ser på sitt eget individuella jag. Att leva i ett sant medvetande om att livet har sitt centrum i en Annan får oss att släppa vårt självtillräckliga allvar och i stället leva livet som en ”lek” i förening med en kosmisk ”lekkamrat”. (Thomas Merton, The Asian Journal)

Det är svårsmält och förmodligen därför träffande. Fast det låter ju rätt roligt det där med lekkamraten. Konsten är bara att ta sig till lekplatsen.

Järnvägsliv

Lästa böcker:

Johansson, Åke (red.). (2006). Järnvägsliv. Berättelser från tåg, spår och perrong. Stockholm: En bok för alla.

Järnvägsliv är en antologi där många namnkunniga författare är representerade med sina texter om tåg. Här finns Strindberg, Lidman, Lagerkvist, Martinsson och många fler. Kopplingen till tåg varierar, där finns nattresenärer, fripassagerare, konduktörer, spårskötare, älskande och många andra.

Detta är en god lite bok. Antologier, om de är välgjorda, kan vara god läsning just för sin bredd och mångfalds skull. Korta stycken i en längre bok passar också bra då man inte har tid att ägna sig åt läsningen så långa stunder i taget. Här kan man få sig en berättelse till livs ganska snabbt. Förlaget En bok för alla, som nu i det närmaste är avsomnat, har gett ut ett flertal antologier i olika ämnen. Enligt min erfarenhet är dessa välgjorda och läsvärda. Finns säkert på bibliotek om de inte går att få tag i på annat håll. Min bok blev min genom en utförsäljning. Sådan tur har man ibland.

Tröttnar

Förvisso tröttnar man fort på det här med benbrott och kryckor, men man vänjer sig också i takt med att man tröttnar.

Det finns bara en sak

När jag håller på och läser Thomas Hylland Eriksens bok Jakten på lycka i överflödssamhället säger en person som ser boken:

”Jakten på lycka... ”Lycka, det finns bara en sak.”

Spänd av förväntan frågar jag: ”Vad då?”, varpå jag får svaret: ”Tro, att vara kristen.”

Jag kan inte annat än hålla med. Precis så är det.

Att hoppas

Att hoppas är att sätta sin lit till något utanför en själv, vanligen något som är större än man själv och som man har bestämt sig för att ha tillit till.

Så skriver Thomas Hylland Eriksen i boken Jakten på lycka i överflödssamhället och kopplar därmed hoppet – förankrat hos det större – till religionen. Och om religionen skriver Hylland Eriksen:

Religionen ger sina troende en upplevelse av att ingå i något större än de själva, en värld med inneboende mening. Detta kan också sägas om ekologin, som i humanistisk tappning kanske är det närmaste vi kommer en religion utan gudar.

Religionen – och ekologin – har något som samtiden saknar, något som är större.

Förresten har religionerna ytterligare ett sympatiskt drag som saknas i den rådande sekulariteten. De erbjuder försoning med människans svaghet. (...) Som universums självutnämnande envåldshärskare saknar den liberala människan ödmjukhet, något som skulle innebära ett erkännande av den egna svagheten. Sett i ljuset av det kaos vi har ställt till med omkring oss (...) finns det goda skäl att försöka finna vägen tillbaka till något av det vi förlorade när religionen kollapsade.

Vackrare kan det knappast sägas. Människan behöver hopp i sitt tillkortakommande och hon behöver försoning. Vakna, alla kristna! Alla som tror på en Gud som är fylld av kärlek, nåd och försoning. Det är vår tid nu, med budskapet som vårt samhälles människor skriker efter utan att veta om det.

Kristen tro är inte passé, den har framtiden för sig. Hoppas bara även de som kallar sig kristna förstår det.

Jakten på lycka

Nyligen läste jag Thomas Hylland Eriksens bok Jakten på lycka i överflödssamhället. Därifrån finns några noteringar att göra. Till att börja med handlar det om valmöjligheter.

Vi är så vana att välja, mycket sker mer eller mindre automatiskt, medan annat kräver mer eftertanke. Vissa val – kanske alltför många – skapar ångest. För vi förstår ju att valet av något speciellt utesluter en massa andra saker. Ända fram till dess vi valt står alla möjligheter öppna för oss, men direkt vi gjort vårt val stängs dörren till allt utom det vi valt. Det är klart vi kan välja om, men samma sak händer igen: dörrarna stängs, möjligheternas mångfald försvinner.

Inte konstigt att det skapar ångest. Vi riskerar att snarare se allt vi inte kan få då vi väljer, än att se det vi faktiskt valde. Då blir Hylland Eriksens påstående om att vi blir mindre nöjda då vi har mer att välja på, inte alls konstigt.

Att man blir mindre nöjd av att få fler valmöjligheter låter intuitivt inte riktigt rätt. Men det är det. Man blir frustrerad, rotlös, förvirrad och osäker av att tvingas göra små oväsentliga val hela tiden. Valtvånget blir en klåda som sprider sig. Den smittar av sig på självbilden; man blir osäker på vem man är, kanske kan man välja att vara någon annan imorgon och till slut vet man inte ens om man kan lita på sig själv. Dessutom: ju fler möjligheter man har, desto fler potentiella upplevelser går man miste om. Det finns ingen som har fler förspillda möjligheter än den som har störst valfrihet.

Att ha mycket att välja på tycks alltså förödande för människan. Hylland Eriksen talar vidare om att alla möjligheter som valfriheten ger snarast skapar tomrum. Och att det bara finns vissa specifika saker som verkligen kan fylla det tomrummet:

Valfriheten fyller ögonblicket, men på längre sikt skapar den ett tomrum som bara kan fyllas av ting som kärlek, religion och vänskap.

De verkliga värdena i livet, det är dem vi saknar. Det är tomrummet efter dessa som blir alltmer påtagligt ju mer val vi har att göra.

Religionen är inget val bland andra, den är det vilket gör att vi inte måste välja lika mycket. Religionen gör valen åt oss. Inte alla, men de viktigaste. Det är inget fängelse, utan tvärtom en befrielse från valfrihetens ångest om tomhet. Religionen är inte förlusten av möjligheter utan den fasta punkt som äntligen möjliggör något annat än bara valet, det som tidigare fyllde vårt allt.

Språklådan

Lästa böcker:

Althoff, Johan & Nyberg, Robert. (1992). Språklådan. Stockholm: En bok för alla (2004).

Detta är en ljuvlig bok för den som älskar ord. Den är anpassad för barn i mellanåldern, eller så. Jag fyndade den på rea och tänker ge den till person i lämplig ålder. Men först var jag ju tvungen att läsa den. Och sannerligen att jag övervägt att behålla den bara för att den var så härlig, men givmildheten får ta överhanden.

Illustrativt och illustert får vi lära oss om orden, hur de fogas samman till meningar, hur oräkneliga kombinationsmöjligheterna är och hur lite man behöver låta sig begränsas. Vi lär oss om liknelser, talesätt och hur man skriver en bra berättelse. Och en hel del annat. Och roligt är det alltihop.

Jag älskar den här boken, för den är så bra om ord – som jag älskar. Mycket nöje bär den med sig. Lycklig den som får den framför sina ögon.

De olika delarna

Egentligen är det nog fascinerande att en skada i ett ben kan påverka händerna så mycket. Och med händerna så mycket av det man gör.

Man kanske kan jämföra med beskrivningen av församlingen som en kropp, där det är så att om en del lider så lider också alla de andra.

Vid ett benbrott blir inte bara gången och rörligheten påverkad utan även så mycket av det man gör med händerna. Delarna påverkar varandra.

Bedrifter

Man måste inte låta sig begränsas. Ibland kan man använda omständigheterna till sin fördel. Och utan att ha provat kan man faktiskt inte veta om det går.

Idag har jag dammsugit. Något som kan betraktas som en bedrift om man betänker att jag har ett brutet ben som jag i princip inte får belasta. Tar mig alltså fram med kryckor. Men det skulle behövas lite städning i hemmet. Alltså provar jag om det inte går att lösa på något sätt.

Och jag måste säga att det inte var fullt så svårt som jag befarat. Med lite träning skulle det nog till och med gå att få lite snits på kryckor, ben och dammsugare.

Bra, då vet jag det. Att jag kan dammsuga, även i den belägenhet som just nu är min. Något jag inte skulle ha vetat om jag inte provat.

Det är en god idé det där, att passa på att skaffa sig erfarenheter i de rådande omständigheterna. För när annars ska jag få veta om jag kan dammsuga med benbrott, om inte nu när jag har ett brutet ben.

Alla situationer kan rendera unika erfarenheten. Tar man inte chansen missar man något. För alltid, eftersom chansen inte kommer tillbaka.

Det blir annorlunda än vanligtvis, det går långsammare, men det kan hända att det går.

Telefonhytter

Läser en text av Jolo (Jan-Olof Olsson), som heter En liten stund på Centralen. Den var publicerad i DN 1961 och framstår som en härlig glimt in i en tid och ett synsätt som faktiskt inte alls är särskilt avlägset.

Jolo skriver om de nya genomskinliga telefonhytterna på Centralen. Detta är en världssensation, man kan se den som talar. Inte höra vad som sägs men se kroppsuttryck, mimik och annat. Och så kan man sitta där och gissa vad som sägs, vad samtalet handlar om. Ungefär så där lyckliggör sig Jolo över de nya telefonhytterna och skriver vidare:

Ringning är strängt taget en privat sak. [...] Här lämnar man ut sig alldeles.
Det går inte att få behålla någon besvikelse för sig själv eller bli stillsamt
lycklig i ensamhet: något hundratal medmänniskor blir vittnen.

Detta är ju jätteroligt! För numera är ju telefonsamtal allra minst en privat sak utan in till förbannelse en offentlig sak. Det är publikt, så pass att man ibland undrar om det kanske är just det som är själva vitsen med telefonerandet. Överallt talas det. Inget är längre för personligt för att kunna uttalas inför publik. Nu inte bara ser vi den som talar, vi hör. Och vi hör, inte så sällan, alldeles, alldeles för mycket. Långt bortom gränsen för det uthärdliga. Tjuvlyssnande är liksom inte givande längre när det är möjligt överallt och jämt. Den gissningslek Jolo beskriver, har också gått ur tiden. Nu får vi veta allt möjligt om de främlingar som viker ut sig för oss via sina högljudda mobilsamtal.

Det är inte utan att man kan bli lite nostalgisk av läsningen och något lite (eller mycket) längta till en tid då mobiltelefoner bara fungerar i telefonkiosker, genomskinliga eller ej.

Överlåten

Låg en tid på sjukhus för ett tag sedan. Då noterade jag särskilt de roller vi alla spelar inom de vita väggarna. Med främlingar upplever vi saker som är så unika att de inte skulle kunna hända någon annanstans. Patienten tillåter människor att komma så nära i det mest privata och personalen utför dessa sysslor med elegans. Båda är utan genans.

Det finns en tillit och en överlåtelse. Det finns en brist på genans för tillkortakommanden och behovet av hjälp accepteras och är hela förutsättningen för att vården ska vara möjlig och låta sig göras.

Det är fascinerande. Och bär inte så få likheter med den troendes liv och relation till Gud. Sådan den borde vara. Om tilliten finns där. Överlåtelsen.

Svålhålet

Lästa böcker:

Niemi, Mikael. (2004). Svålhålet. Berättelser från rymden. Stockholm: Pan.

En överraskande både rolig och bra bok. Den kom att bli läst därför att den fanns i utbudet på den bokrea jag hamnade i häromdagen. Tror bara jag har läst en av Niemis tidigare böcker. Den som alla har läst: Populärmusik från Vittula. Framsidan av denna tilltalade mig inte, men det kan ju ändå vara lite allmänbildning att läsa något mer av Niemi, tänkte jag, och lät boken följa med i fyndkassen.

Och så visade den sig vara över förväntan. En smått surrealistisk samling skrönor om rymden. Eller i alla fall samtidsironi i rymdmiljö. Inte utan att en och annan tanke går till Harry Martinssons Aniara, trots att det är så olikt. Men det finns där, utopin, som snuddar vid verkligheten på ett brutalt sett. Och så detta tal om skeppet. Som förstås är ett rymdskepp.

Jag kan inte heller låta blir att stundtals blanda samman Niemi med Håkan Nesser. De är ju inte lika, men det är något med namngivningen av saker, människor och platser som någonstans påminner om varandra. Båda är dråpligt underfundiga. Eller bara pinsamma. Men bra blir det hos Niemi. Skrönor ska ju vara lite galna, det är deras natur.

Niemi går hårt fram, man roas och läser undertonerna i samtidens ljus. Här finns vetenskapen, religionen och en del andra tydliga ämnen att ha synpunkter på. Vilka synpunkter får läsaren själv avgöra.

Speciellt värt att nämna är den existentiella dimensionen som framskymtar allt som oftast i skrönorna. Allra tydligast kanske i Ponorister, som är benämningen på dem som varit vid ”point of no return” och gjort sitt val.

Faktiskt rekommenderar jag gärna denna bok, den är mycket god i sin genre. Tankeväckande på sitt sätt, och det är väl det som gör att jag gillar den. Och så är den roande, det går inte att komma förbi. En detalj att notera, bara för att, är att ordet ”sedermera” är ovanligt frekvent i texten och det gör den ju lite speciell.

Outhärdligt

Mera från moder Teresas Kom, var mitt ljus:

Ensamheten i ett hjärta som vill ha kärlek är outhärdlig.

För smärtsamt för att kommentera.

Bristande

Moder Teresa i Kom, var mitt ljus:

Det går till bristningsgränsen & sedan brister det inte.

Frustration att känna igen. Eller så är det bara ett vittnesbörd om att människan klarar så mycket mer än hon tror.

Tempo

För en tid sedan hörde jag på radions P2 om att spela (alltså musicera), att man ska ta det lugnt i det tempo man fått angivet. Då blir det bäst.

Låter som ett klokt livsråd, så där i största allmänhet.

Lästa böcker

Rätt många är nu gångerna då jag tänkt på att kanske skriva något om böcker jag läser. Det gör jag ju redan på så sätt att jag då och nu citerar, refererar eller reflekterar ur och om någon bok jag läst. Men jag tänker något mer slaviskt redovisande. Eller kanske inte slaviskt, några löften om total plikt kommer jag inte avge. Men tanken är att skriva några korta (eller långa) rader som notering om böcker jag läser. Så där i största allmänhet och så ibland blir det säkert även fortsättningsvis en del större utvikningar och reaktioner kring vissa böcker.

Syftet med bokredovisningarna är något oklart. Kanske är det mest för min egen del, för att det är kul med böcker och för att jag kan roas av något slags översikt. I bästa fall kan det också ge någon annan läsinspiration. Det blir inga recensioner i vanlig mening, jag kommer inte sätta betyg. Bara berätta lite. Som allra minst vad boken heter, vem som skrivit den, vilket förlag den getts ut på och vilket år den kom.

Lovar inte att det blir en total redogörelse som innefattar alla böcker jag läser, men en hel del kommer nog med. Och från olika orsaker. Läsorsaker alltså. Somligt läser man ju bara för nöjes skull, annat för att man måste eller bör av en eller annan anledning. Det kanske jag inte alltid redovisar, men då historien bakom varför det blev just en viss bok kan vara intressant, kan den mycket väl komma med. Jag lovar ingen frekvens, såsom en bok i veckan. Jag är en ganska tematisk människa, som läser mycket i perioder, mindre däremellan. Men det kanske inte märks här, allt redovisas ju inte nödvändigtvis i samma rytm som det händer.

Nåja, detta är något slags varsel om något jag tror kommer här på bloggen. För kort eller lång tid. Men en egen etikett för böckerna och mina redovisningar av dem kommer jag att skapa. Låt oss säga att den blir: ”Lästa böcker”. Och det gäller pappersböcker (eller vad det kan heta), inga cd-böcker (eller motsvarande) här inte.

Vissnande tulpaner

Det kan vara vackert också nära slutet.

Mer hjälp

Står vid en cafédisk och har just beställt en kopp te då jag kommer på att jag – kryckburen som jag är – inte kan bära den till ett bord. Att jag dessutom en halvsekund övervägde att svara ja på frågan om jag skulle ta den med mig visar på en skrattretande stor brist på självinsikt.

Så lätt gjort är det att glömma begränsningen. En glömska som skulle försatt mig i en situation där jag tvingats avstå det jag just erövrat. Om jag inte skulle inta min kopp te ståendes på ett ben vid kassan förstås. Fast det hade ju inte heller varit möjligt, förresten, eftersom kopparna var placerade utanför min räckvidd.

Nåja, jag fick be om hjälp. Så ordnade sig allt. Och kvinnan i kassan, som hjälpte mig, var först lite trött och ointresserad, men då hon fick hjälpa mig blommade hon upp.

Likheterna med människans liv är slående – om man vill. Vi glömmer våra tillkortakommanden och i de mest tydliga situationerna kan vi inte få det vi vill. Vi måste avstå eftersom vi inte räcker till. Men hjälp finns att få. Gud är den som kan då vi inte kan. Gud som hjälpare. Vi får hjälp och hjälparen blommar. För kanske vi också förstår Gud som mer tillvänd då vi släpper in Guds hjälp och handräckning i våra liv.

Den överflödande hjälpen

Är i kyrkan. Det firas nattvard. Det är nattvardsgång, vilket innebär att man reser sig från sin plats och går till dem som delar ut bröd och vin för att ta emot gåvorna. Jag är benbruten och sitter med mitt ben i högläge. Säkert ser jag lite orörlig ut. Men jag kan ju resa mig, jag kan ju gå. Jag skulle mycket väl kunna gå fram och ta emot nattvardsgåvorna. Men de som delar ut är snabba att se min situation, så de kommer till mig med gåvorna. Jag får ta emot dem sittande på min plats. Trots att det inte var nödvändigt.

Detta lär mig att man ibland får lov att ta emot hjälp även med det man egentligen hade klarat själv. Hjälp där det kanske inte riktigt behövdes. Inte för att andra människor ska få känna sig goda och hjälpsamma, utan för att det är så det är med relationen med Gud: Inte bara det jag inte klarar själv är Gud intresserad av, utan allt som är mitt.

Gud vill hjälpa mig även med det som jag egentligen skulle kunna klara själv. Det är att tro med tillit, att låta sig hjälpas även när det kan tyckas överflödigt.

Vid döden och evigheten

Det är dopförättning i kyrkan jag går till. Den som döps kom till tro då livet vägde mellan liv och död. I en sjukhussäng, allvarigt sjuk, med döden och evigheten för ögonen fattades beslutet att tro och lämna sitt liv till Jesus.

Det är alltid där det avgörs, vid döden och evigheten. Det som är bortom det jordiskt timliga.

Antingen möter vi dessa avgörande parametrar i livet, eller så kommer de då ingen återvändo finns. Behovet av att vara redo var det som fick dopkandidaten att fatta sitt beslut. Samma orsak för oss alla; att vara redo.

Döden och evigheten är sedan åter ledstjärnorna i livet. Evigheten minner om det större, det som är bortom, men smakar redan här. Döden är slutet som kan få vara både början och fortsättning. Döden är också att dö bort från det egna för att mer och mer överlämna sig till den som gett livet och möjligheten.

Ett vittnesbörd vid en dopgrav, så stort och avgörande.

Jesusbarnet

Sitter i kyrkan då en kvinna passerar med ett litet barn i famnen. Hon som sitter bredvid mig viskar: ”Det där var nog Jesusbarnet”. Syftningen är på den musikal som framförts före jul då detta barn hade en huvudroll.

Själv får jag associationer till hur lätt det är att missa kungars kung och herrars herre, bara för att han kommer som ett barn. Visserligen ett barn som växer upp till en man som utmärker sig, men ändå så lätt att tappa bort där i den begynnande litenheten.

Tappar bort är väl det vi ofta gör. Hur ofta glömmer vi inte att vi har en tro också. Hur ofta kommer inte Jesus på sista plats, istället för första. Om vi alls kommer ihåg att ta med honom.

”Det där var nog Jesusbarnet.” Det gäller att lära sig känna igen, och att vara uppmärksam. Annars försvinner så lätt det lilla barnet som föddes för världens frälsning. Och ser vi honom inte som liten, är risken att vi har glömt honom till dess han blir stor och ger sitt liv för oss.

Det yttres förkunnelse

När hela taket ser ut så här kommer den arkitektoniska förkunnelsen att förstärka det vi säger.

Så säger domprost Åke Bonnier apropå att Storkyrkan i Stockolm renoveras och bland annat takmålningarna fräschas upp.

Det är så det är tänkt, att kyrkan som byggnad också ska förkunna evangeliet.

På samma sätt med våra liv. Och även där behövs förmodligen en uppfräschning allt emellanåt. Utsidan är inte alls oväsentlig. Det är den som avslöjar oss. Så vad är det vi vill förkunna med våra liv? Är det dags att städa och renovera, så att den yttre förkunnelsen förstärker den inre?

Blommor

Så här vackert är det hemma hos mig nu. Fådda blommor är alltid vackert.

Mormors underskrift

Ljuvligheter ur Herta Müllers Hjärtdjur:

För mormor har jag förklarat allt, hon skulle också skriva på. Man kan inte läsa hennes underskrifter, men det är hennes handstil. Det vore värre om man kunde läsa det, för hon vet ju inte längre vad hon heter.

"På juldagen kan man fira"

Dagen före julafton hörde jag på radion några korta intervjuer med folk på stan. En sa så här: ”Julen är bara stress. På juldagen kan man fira att stressen är över.”

Sorgligt, men säkert fullt av igenkänning för många. Egentligen borde det ju vara precis tvärtom. För det är ju det som julen handlar om – att det är slut på stressen.

Nu behöver människan inte längre irra runt och leta, sträva, kämpa. Nej, nu finns det här: befrielsen. Frälsaren är född. Stressen över livets olösliga gåta behövs inte längre.

Ändå är den där och får mängder av människor att må dåligt varje jul. Vart tog Jesus vägen i julen?

En sådan djup längtan efter Gud

Moder Teresa i Kom, var mitt ljus. Så plågsamt, så fjärran, så nära.

En sådan djup längtan efter Gud – så djup att det är smärtsamt – ett ständigt lidande – och samtidigt inte önskad av Gud – bortstött – tom – ingen tro – ingen kärlek – ingen glöd. – Själarna lockar inte – Himlen betyder ingenting – den tycks mig som en tom plats – tanken på den betyder ingenting för mig, och samtidigt denna plågsamma längtan efter Gud.

:-) eller ^.^

Vi är vana vid att smileysen :-) betyder att man är glad. För östasiaten är det snarare smileysen ^.^ som betyder glad. En intressant skillnad, som handlar om mer än val av tecken. För kanske finns här ett samband med hur människor från olika delar av världen betraktar ansikten på olika sätt.

Läser i Forskning & framsteg nr 7 2009 att man funnit att västerlänningar avläser ansiktsuttryck genom att titta på både ögonen och munnen hos en annan människa. Östasiaten fokuserar däremot bara på ögonen. Troligtvis är detta kulturellt betingat, då man vet att östasiater som är uppvuxna i väst snarare har det västerländska sättet att se på andras ansikten än det östasiatiska.

På grund av detta tar en östasiat oftare fel på ansiktsuttrycken för avsky och rädsla än vad en västerlänning gör. Och kanske är det på grund av detta vi tecknar våra smileys på olika sätt. Hela ansiktet för västerlänningen och ögonen för östasiaten.

Vacker bild

På dn.se skriver man om att det är risk för strömavbrott på grund av kylan. På startsidan är artikeln kombinerad med en ljuvlig bild med istappar. Blev så förtjust i bilden att jag vill dela den vidare. Så här kommer den (foto: All Over Press).

Kärlek och pengar

Marie Söderqvist skriver i sin bok Status om olikheten mellan att göra saker för pengar och att göra dem av kärlek. Hon återberättar en händelse från moder Teresas liv. Så här skriver hon:

Moder Teresa hade ofta med sig journalister på sina vandringar genom Calcuttas värsta slum. Eftersom hennes orden ägnar sig åt att ta hand om svårt sjuka bland de fattigaste av de fattiga var hennes dagar förstås en vandring i smärta, ångest, smuts och umbäranden. En medföljande amerikansk journalist sade en gång till en annan journalist under ett av moder Teresas besök hos en döende man: ”jag skulle inte göra detta om jag så fick en miljon om dagen”. ”Inte jag heller”, svarade moder Teresa, som hade råkat höra kommentaren, blixtsnabbt. Hon gjorde det hon gjorde av kärlek, svarade hon, när hon fick frågan om hur hon orkade. Hon såg Guds avbild i varje sjuk människa. Hon gjorde det hon gjorde eftersom hon var uppfylld av att ge av sin kärlek för Guds skull. Hon gjorde ingenting för pengar utan av kärlek till Gud och av plikt. Moder Teresa dog omhuldad och beundrad av miljoner. Och hon var till synes lycklig och nöjd med sitt liv, trots att det innehöll mer sorg och lidande än de flesta människor ens kan föreställa sig.

Det är stor skillnad mellan vad människor är beredda att göra för pengar och vad de är villiga att göra av kärlek. Stor skillnad. Viktig skillnad. Avgörande skillnad. Ty det vi gör av kärlek är större, långt mycket större, än det vi gör för pengar.

Långtråkigt

Vårt behov av sammanhang, som vi så ihärdigt försöker skära bort, är stort. Att tillhöra, att vara tillhörig, att ingå i något både utanför och större än mig själv. Det är så pass väsentligt att inte ens den mest ihärdiga ivrare av individualismen kommer undan. Människan är ingen solitär, hon är skapad för gemensamhet.

I Marie Söderqvists bok Status kommer detta till så tydligt till uttryck i följande passus:

Den moderna långtråkigheten, vilken allvarligt försämrar möjligheten att uppleva lycka och glädje, uppkom kring 1700-talet, skriver Lars Fr.H. Svendsen i boken ’Långtråkighetens filosofi’. Långtråkighet uppstod samtidigt som vi började betrakta oss själva som enskilda individer som själva förvaltade våra liv. Om man bara är en del i en släkt och rotad på en speciell plats och livet hänger på Guds vilja kan man inte, eller behöver inte, göra så mycket av sitt liv. Det är heller inte värt att fundera på vad som är roligt, tråkigt eller utvecklande, än mindre på självförverkligande.Livet är som det är och det är lika bra att gilla läget.
När vi nu på 2000-talet är totalt individualiserade måste vi aktivt fylla våra liv med mening och sammanhang. Då blir vi också lätt uttråkade. Eftersom vi inte längre självklart känner att det vi gör är en del i något större...

Meningsskapandet är en följd av långtråkigheten, som i sin tur är en följd av individualiseringen och därmed av utträdet ur det som är större. Det är något värt att tänka på nästa gång långtråkigheten slår klorna i oss. Det kanske inte är mer meningsrenderande aktiviteter vi behöver utan tydligare förankring i ett sammanhang.

Religionen och statusjakten

I dagens tider är religion något som dels är förflyttat till den privata sfären och dels är vars och ens eget lilla projekt. Stora sammanhang att relatera till eller, för den delen, något utanför mig själv, är liksom inte på modet. Var och en är och ska vara sin egen gud. På gott och ont. Att själv få vara sin måttstock kan ju tyckas behagligt och enkelt, men det innebär också att jag ensam ska – i mig själv – finna svaret på alla frågor. Något som var och en som försökt upptäcker är en omöjlighet.

Marie Söderqvist har undersökt vad som ger status i olika länder. Om detta skriver hon i boken som heter just Status. Om detta med Gud och livets stora – och svåra – frågor skriver hon så här utifrån undersökningens resultat:

Bristande personlig substans ger inte status. Det som ger status är att ha en sammanhållen livsuppfattning, utan att koppla in Gud. Det vill säga: man ska själv ha formulerat sina livsideal.

Och vidare:

Att gå i kyrkan ger ingen status, men att ha en tydlig moraluppfattning gör det. Det är ännu ett exempel på att vi beundrar dem som klarar av allt för egen maskin. Inte ens när det gäller rätt eller fel ska vi tillbe någon annan än oss själva.

Vilka omöjligheter vi har som ideal. Den som klarar sig själv är den vi anser ha status. Så orimligt. Och så problematiskt för kyrkan, som – i sin bibliska form – har ett kollektivt anslag. Tron är förvisso personlig, men ändå gemensam. Livet är en gemensam angelägenhet och inte ett isolerat individuellt projekt. Här finns stora utmaningar. Den enskilda kristna människan frestas av den individualiserade privatreligiositeten där jag själv blir en gud överordnad Gud (himmelens och jordens skapare och alltings upprätthållare). Kyrkan frestas att tillmötesgå godtycklighetens kristendom där var och en själv bestämmer vad som är rimligt, acceptabelt och intressant att tro på.

Att låta Gud vara det Gud oåterkalleligt är, nämligen större, är utmaningen. På tvärs med samtiden och statusjakten, men i harmoni med Bibeln, skapelsens ordning och Guds kärleksplan.

Den önskade långsamheten

I benbrottens värld går allting långsamt.

Det är så vi vill ha det. Långsamt. Men ändå med samma innehåll som annars. En omöjlighet. Man kan bara få det ena. Jag försöker njuta av långsamheten. Glädjas över allt jag inte hinner med – bara för att jag enbart kan göra saker långsamt, precis som så ofta önskats. Det är alla önskningars uppfyllande detta, men betänk: priset är rätt så högt.

Kanske är det därför inte långsamhet vi behöver och vill ha (i form av benbrott), utan mera selektionsförmåga. Att välja mindre helt enkelt.