Livstid

Det är otroligt mycket tid och kraft i livet som går åt till att överleva. Men vad vore livet utan det?

Maskrosor

Idag har jag stått vid en vägkant och blåst maskrosor. Så enkel kan livsnjutning vara.

Syrenerna blommar

Borrar ner näsan i en nyutslagen syrenblomma och känner doften av barndomsträdgården.

Mörkret möter glädjen

Psaltaren är en oproblematisk bibelbok. Oproblematisk för att de innehåller så mycket frustration, mörker och förtvivlan. Och så finns där, i förhållande till detta, all glädje. Därför är Psaltaren en oproblematisk bibelbok.

En människa

Ett människoöde så sorgligt och plågsamt att jag vänder bort blicken då jag läser. Jag står knappt ut att möta texten om min medmänniska. Det har talats en del om Mir Abbas i media efter att han dog. Något av den positiva uppmärksamheten hade han behövt då han var i livet. Kanske hade allt sett annorlunda ut då. Dagens Nyheter berättar om ett människoliv som borde drabba den svenska byråkratin hårt. Mig drabbar det.

Sorgens enda ton

Glädjen har många toner (det är därför den är lätt att dela), sorgen bara en.

Sorgen har många ansikten, men en enda odelbar ton.

En tår som faller är klar och ren. Sorgen har ingen skiftning.

Rotlöshet eller förvaltarskap

Vår tids generation är så rotlös. Man kapar banden bakåt och bygger en egen liten ö i tillvaron och bli oförstående inför sin egen historia och sammanhang.

I och med att banden till det historiska sammanhanget kapas finns inte längre det som förr kallades förvaltarskap. Det handlade om att föra arvet vidare från dem som levt före oss.

Nutidsmänniskan, som friskriver sig från alla sammanhang utom sitt eget i detta nu, kan inte ta vara på tidigare generationers erfarenheter – hon måste göra alla misstag själv. Hon har heller ingenting att bygga vidare på, utan måste börja från början på egen hand – trots att många redan gått vägen före henne.

I den kristna församlingen blir detta extra påtagligt. När föregångarna inte längre räknas blir tron och det kristna livet utan historia och förankring. Helt plötsligt beror allt bara på mig.

Klart tron blir osäker då. Om allt jag kan tro på är det jag själv upplevt är ju begränsningen minst sagt stor.

Om min tro, däremot, hakar i där andra människors tro funnits före min, kan jag åberopa deras erfarenheter och göra dem till mina.

Det är vad som borde hända då vi läser Bibeln. Det är inte berättelser om andra, det handlar om mig. Deras tro och erfarenhet är min tro och erfarenhet.

Nutidens hyllning till människan som en solitär, där allt kretsar kring henne som enskild varelse är problematisk. Den gör oss rotlösa, otrygga och stressade. Hur ska vi hinna med att lära oss tillräckligt i livet?

Ja, enda sättet är att ta vara på erfarenheten från dem som gått före, att förvalta detta och bygga vidare.

Därför kanske inte nystartade – historielösa – församlingar alltid är det bästa. Lika lite som att tro på egen hand, utan relation till andra kristna, egentligen är möjligt.

Kanske är det förvaltarskapet som verkligen är trons gemenskap.

Nya författarskolan

Lästa böcker:

Hägg, Göran. (2004). Nya författarskolan. Månpocket Fakta.

En utökad och kraftigt omarbetad version av Häggs tidigare Författarskolan. Läsvärt, förstås, för den som har författardrömmar, men även för den som är intresserad av böcker och text. Det är därför jag läser den och eftersom Hägg skriver mycket underhållande är det en njutning att lära sig det han har att förmedla.

Ord betyder saker

De senaste dagarna har jag stött på ordet magi i olika sammanhang och alla gånger reagerat. Enligt Norstedts svenska ordbok betyder magi ”behärskning av omgivningen med övernaturliga metoder som besvärjelse, rituella handlingar o.d.”, som synonym anges ”trolldom”. Om magisk skriver samma ordbok: ”som verkar med magi”.

Nu vet jag ju inte hur gemene man reagerar på magi-orden eller vilken betydelse som de lägger i orden, men jag har i alla fall trott att kopplingen till besvärjelse och trolldom varit ganska självklar. Visserligen finns i ordboken även nämnt en utvidgad betydelse av ordet magi: ”märkligt stark verkan” och för magisk: ”som verkar med märklig styrka”, men är detta det första vi tänker på?

Nej, min association är snarare till det ockulta än till det märkliga i allmän positiv betydelse. Och det är väl därför jag reagerar så starkt på att en debutskiva för två unga kristna systrar heter just ”Magi”. Eller att vigseln mellan två människor, även av prästen, beskrivs som en magisk upplevelse.

Ord betyder inte vad som helst och ett ords betydelse ändras inte i en handvändning, inte ens om man har aldrig så goda avsikter. Att blanda in magi som benämning för saker och ting som har med kyrkan och den kristna tro att göra kan inte bli annat än problematiskt – tyvärr.

Tilliten till Gud

Att leva ett kristet liv innebär vissa förändringar över tid. Till exempel bör tilliten till Gud tillta med åren. Den som har varit kristen länge borde alltså inte behöva lika många ”bevis” för sin tro som den som är nykristen kanske behöver. Erfarenheten av att ha trott ett långt liv, ger inte bara förtroende för Gud utan också tillit.

Samtidigt borde den som varit kristen länge övat upp sin förmåga att se och uppleva Gud, till exempel i naturens skönhet eller ett barns leende. På så sätt blir ju Gudsbevisen eller i alla fall -tilltalen fler med åren.

Inget av detta är varken enkelt eller självklart, även om det borde vara det. Tillit är en sådan känslig sak. Men om Gud visat sig vara med hittills, varför skulle det förändras nu? I synnerhet eftersom Gud är oföränderlig.

Ett äventyrligt liv

Fjodor Konjuchov är äventyraren av rang, som sadlat om till diakon i den ryska ortodoxa kyrkan. En sak han säger med anledning av detta, och som återges i en artikel i Dagen, fastnar jag särskilt för.

När han nyligen tillfrågades varför han riskerat sitt liv så många gånger, svarade han:
- Därför att lidandet är det enda sättet att se Herren.

”Därför att lidandet är det enda sättet att se Herren.” Ja, lidandet förkortar vägen till Gud. Det tvingar liksom blicken och sinnet att fokusera. Det går inte att titta bort längre och låta sig distraheras av något annat.

Men att det betyder att vi alla ska bli våghalsiga äventyrare är knappast rimligt. Tvärtom tror jag det vardagliga, vanliga, livet är alldeles fullt tillräckligt livsfarligt för att gång på gång korta in vägen till Gud. Och det är ju det som är det stora med livet: att det genom lidandet kan ge en lidelse för Gud.

Offentlig religion

I vår sekulära miljö betraktas religionen som offside. Dyker den upp på samhällets spelplan blåser alltid någon självutnämnd domare energiskt i pipan.

Så skriver Birger Thureson i Dagens ledarblogg och för sedan resonemanget vidare in i fotbollsvärlden. Thureson hoppas att fotbolls-VM i Sydafrika, och det bedjande som i samband med det förväntas från afrikanska lag, ska visa Sverige och svenskarna att detta visst är något som hör hemma i det offentliga.

Låt oss hoppas att fotbolls-VM kan fylla den funktionen. Men allra mest tror jag det hela beror av om vi som är troende inte skäms för det utan faktiskt törs stå för tron offentligt och även står ut med att andra visar sin religiositet offentligt. Blir det ett normalt inslag i vårt svenska samhälle har något viktigt förändrats.

En bedjande mördare

Ett guldkorn, med djup teologisk sanning, från Björn Ranelids Kniven i hjärtat. Så här står det:

Gud tillåter nämligen att mördare ber aftonbön.

Så är det ju faktiskt – även om man stundom kan finna det motbjudande att Gud inte gör någon skillnad på människor. Den som vänder sig till Gud är alltid mottagen.

Skriv bättre texter!

Lästa böcker:

Holst, Lena. (2004). Skriv bättre texter! En ny metod i fem steg. Stockholm: Bokförlaget DN.

Eftersom ”metod” inte är något som väcker mitt intresse, utan tvärtom väcker misstro hos mig, hade jag inte så stora förhoppningar på den här boken. Men jag vill påstå att den har en missvisande titel. Det råkar nämligen vara en intressant bok om text, skribenter och läsare. Ämnen tas upp som olika skrivtyper, textanalys och mottagarorientering. En bra bok, som, enligt mig, snarare sysslar med text än metod. Och det tackar jag särskilt för!

Religionen i det offentliga rummet

Inte trodde jag att jag skulle blogga om Jesusmanifestationen, såg liksom ingen anledning. Men nu har det ändrats. Jag var inte där, men efter att ha läst några artiklar, bloggar och annat om saken finner jag att det finns en del att säga.

Bland dem som deltar i Jesusmanifestationen kan man finna en tanke att det handlar om att ”nå ut”, det vill säga att det hela i första hand är evangeliserande. Och det kanske det är också, att så många kristna visar sig samtidigt och håller gudstjänster på offentlig plats. Men förmodligen är det största syfte manifestationen fyller uppmuntran för de redan troende. Och i det behöver inte vara något fel alls. Möjligen kunde en medvetenhet om i vilken riktning det största syftet går (nämligen inåt) vara värdefull. Men det är inte avgörande för manifestationen.

Reaktionerna och synpunkterna är blandade och finns att ta del av bland annat via blogglänkar från till exempel Dagens artiklar om manifestationen. En bloggare som inte länkar dit, men som skriver om Jesusmanifestationen är Emanuel Karlsten, tidigare webbredaktör på just Dagen, numera redaktör för sociala medier på Expressen.

Karlsten verkar reagera på åtminstone ett par saker: de karismatiska uttrycken och att det hela äger rum utomhus.

Om uttryckssätt kan man tycka en hel massa, hela tiden. Kristen gemenskap över såväl kultur- som samfundsgränser utmanar oss. Det är jobbigt när det inte går till på ett sätt som vi helt och fullt kan ställa upp på. Men kanske är det största av alla tecken på sann kristen gemenskap förmågan att stå ut. Att stå ut med att inte allt går till på ett sätt som jag är helt och fullt bekväm med. Människor är olika och det märks då de ärligt uttrycker sig inför och om Gud. Gott så! Men det kräver mycket övning, att stå ut.

Så det där, som jag för min del finner betydligt mer bekymmersamt i det som Karlsten skriver, nämligen den negativa reaktionen på att det hela äger rum på offentlig plats. Det är ytterst politiskt korrekt med en sådan åsikt, men den är förödande för ett öppet och fritt samhälle. Då människor inte tillåts uttrycka religiös övertygelse annat än i slutna och för ändamålet avsedda lokaler är vi något mycket farligt på spåret. Och så ser det ut på många platser i vårt samhälle. En sådan genans för religion må ligga i tiden, men är på intet vis något jag, som försvarare av den kristna tron och människans frihet, kan ställa mig bakom.

Framtiden i Guds händer

Är det inte påfallande ofta som det vi gör idag inte har så mycket med idag att göra utan istället syftar till att vi ska få det bättre i framtiden? Vi jobbar för att tjäna pengar till vår pension, för att kunna resa till Thailand på semester eller något annat som ligger i framtiden.

Framtiden är inte oviktig, inte alls, men vårt förhållningssätt till den kan vara ett annat. Ett förhållningssätt som också gör det möjligt att leva den dag som inne är. Jag talar om det kristna förhållningssättet där framtiden ligger i Guds händer och det löfte vi fått ger oss trygghet att leva idag.

Jesus talar om att vi inte behöver göra oss bekymmer och samla inför framtiden. Framtiden är inte oviss, utan utstakad av Gud, och därför inget den kristna behöver bekymra sig om.

Vårt liv idag behöver inte handla om ett framgångsrikt liv imorgon, utan den som lever lugn och trygg idag är också lugn och trygg inför framtiden. Fokus flyter samman, tack vare Guds oändliga omsorg.

Kniven i hjärtat

Lästa böcker:

Ranelid, Björn. (2010). Kniven i hjärtat. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Björn Ranelid har gjort det igen, skrivit en fantastisk bok. Denna, hans senaste, är på liv och död och handlar om att se sig själv i sin nästa. Verklighetsskildring av det värsta tänkbara, men också av det nästan idylliskt vackra. En eloge måste ges för det oslagbara omslaget, där orden bildar broar – precis som i berättelsen.

Det oföränderliga

Claphaminstitutet är en tankesmedja på kristen grund, som försöker förmedla samtidsaktuella ämnen ur biblisk synvinkel. Ordförande i Claphaminstitutet är Stefan Swärd, som också är pastor i Elimkyrkan i Stockholm. Nu har Swärd skrivit enkelt och tydligt om äktenskapet. Det jag särskilt fastnar för bland orden är då han påpekar att Guds önskan om hur människorna ska leva, knappast har ändrats bara för att samhällets synsätt förändras.

Det är ett mycket viktigt påpekande. Hur många är det inte som försöker nutidsanpassa – och därmed luckra upp – Bibelns budskap för att göra det lättare att efterfölja och mindre anstötligt. Det är inte bibliskt och inte Guds vilja.

När jag var barn var jag med och framförde en musikal. Där löd ett par rader i sista sången, i vilken barnkören gav allt, så här: ”Det ska aldrig försvinna, alltid stå kvar. Det ska aldrig, aldrig försvinna, nej det ska alltid stå kvar.”

Det handlade om Guds ord. Det ord som är oföränderligt och därmed är också det människan har att följa i sin levnad oförändrat och helt och hållet oberoende av modenycker i samhället. Värt att inte bara betänka utan framförallt försöka efterleva.

Det tysta övertagandet

Lästa böcker:

Hertz, Noreena. (2003). Det tysta övertagandet. Den globala kapitalismen och demokratins död. Stockholm: Prisma.

Detta är en bok jag inte skulle ha läst om jag inte varit tvungen. Ibland är det bra med sådana tvång för då kan man upptäcka sådant man aldrig annars sprungit över. Detta är vad boken berättar om sig själv:

Av världens 100 största ekonomiska maktfaktorer är nu 51 företag och bara 49 stater. Till exempel är General Motors och Fords omsättning större än BNP för Afrika söder om Sahara; IBM, BP och General Electric har tillgångar som överstiger den ekonomiska potentialen hos de flesta mindre nationer. Enbart Bill Gates tillgångar var strax före ingången till 2000-talet lika stora som den sammanlagda förmögenheten hos 50 procent av de sämst ställda amerikanska familjerna. I Det tysta övertagandet målar Noreena Hertz upp en bild av hur det genomkommersialiserade samhället fungerar, hur företagen tar över politikens roll och i allt högre grad styr världen samt hur de har tagit makten från politikerna och därmed i förlängningen från folket.

Även om boken, och därmed siffrorna, har några år på nacken räcker de för att skapa en viss nyfikenhet.

Den tillräckliga bönen

I den stillsamma dramatiken på Golgata kulle utspelar sig ett samtal. De är tre som hänger där på varsitt kors, som straff för reell eller påstådd förbrytelse. En av dem är Jesus, de två andra är rövare.

Den ene av rövarna hånar Jesus med sina ord: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” (Luk 23:39) Han bekänner Jesus vara Messias, men misstror sin egen bekännelse och tar avstånd från sin chans till räddning.

Den andre har ett annat tonläge och framför en önskan: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” (Luk 23:42) Det visar sig att denna enkla önskan är tillräcklig för att få vara med, det är en bön som räcker ända till paradiset: ”Jesus svarade: ’Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.’” (Luk 23:43)

Valmöjlighet

Det finns så oändligt många val att göra i livet. Emil Gustafsson fångar det viktigaste av dem i den här sångstrofen:

Att känna din kraft,
att höra ditt tal,
att dela ditt kors
är hela mitt val.

Den kristna människan slipper inte undan alla oändliga val, även hon ställs inför dem alla. Men hennes val är lättare, därför att hon låtit vägen smalna av, alternativen krympa då valt inriktning och svarat ja på livets viktigaste fråga. Hon vet att välja och att välja bort. Hon deltar i den livslånga träning, som Bibeln kallar helgelse.

På anslagstavlan

Läser på anslagstavlan utanför en kyrka. Där står att man erbjuder ”andlig och världslig spis”. Jag blir betänksam eftersom andligt och världsligt, i bibliskt språkbruk, står för motsatser. Det andliga är det som har med Gud att göra och det världsliga handlar om det som stänger ute Gud, det onda kort sagt.

Kanske menar kyrkan andlig och lekamlig spis, som absolut är något bibliskt. Men då borde man ha skrivit det. Eller är man så dåligt bevandrade i det bibliska språkbruket att man inte förstår skillnaden mellan andligt och världsligt? I så fall är det ju rejält sorgligt, för vad har kyrkan då att erbjuda?

Låt tystnaden råda

När advokat Peter Althin var ombud för Anna Lindhs mördare sa han till en radioreporter att han inte hade något att säga om sin klient. Orsaken han angav var följande: ”Det läcker som ett såll i polis- och åklagarväsendet, det måste finnas någon som kan hålla tyst.”

Detta är vad jag tänker på då jag läser om Finlands regering som överväger att lagstadga om att bryta kyrkans tystnadsplikt. Det är en mycket dålig idé. Helt enkelt för att det måste finnas någon som kan hålla tyst!

Inom själavård i kyrkan gäller inte den anmälningsplikt som gäller för andra som arbetar under tystandsplikt (i vård och skola, t.ex.). Låt oss bevara och vara rädda om denna absoluta tystandsplikt. Börjar vi luckra upp och villkora den finns det inte längre någon som håller tyst. Det vore mycket olyckligt för människorna.

När uppgifter om kriminella oegentligheter kommer upp i själavårdssituationen ska konfidenten naturligtvis uppmanas att polisanmäla. Men beslutet är konfidentens, inte själavårdarens. Som jag sagt förut: för att anmäla saker finns andra forum.

Själavården är och behöver förbli ett möte i fullständigt förtroende där tystnadsplikten är absolut och pålitlig. Tystandsplikten är själavårdande.

Korsbäraren

I påskens berättelser finns en man som vi nog inte så ofta tilldelar någon större uppmärksamhet. Det är inte så konstigt, han finns ju bara där i skuggan av huvudpersonen. Han skymtar förbi som hastigast i en enda vers, men han är ändå med i världshistoriens mest märkvärdiga händelseförlopp. Simon heter han och omnämns i bibelberättelserna som Simon från Kyrene. Hans uppgift var att bära Jesus kors ett stycke av vägen. Så här berättar Lukas:

När de förde bort Jesus hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. (Luk 23:26)

Simon oroar mig, jag kan inte riktigt släppa honom ur tankarna. Han märks knappt med det utrymme han får i berättelsen, men han finns där. Den uppgift han blir ålagd är den värsta tänkbara, att bära ett tungt otympligt kors. Till råga på allt är det inte hans egen kors utan någon helt annans. Någon rättvisa tycks det inte finnas, varför ska han bära en så stor börda som inte är hans egen?

Rättvisan består i att Simon från Kyrene får vara med i det viktigaste som någonsin har hänt mänskligheten. Han får vara en del i Jesus försoningsdöd, han tar del i den genom sitt korsbärande.

När Jesus undervisar om lärjungaskap och efterföljelse talar han om att ta sitt kors och följa. Detta blir så fysiskt påtagligt för Simon. Att i efterföljelsens lärjungaskap bära Jesus kors är just det där. Simon bär ett kors som, till synes, inte är hans. Men det är hans kors. Han bär det bara en kortare sträcka, Jesus bär det hela vägen.

Mycket av tyngden i det där korset är våra egna synder. Annat är andras synder. Även det som är andras får vi bära. Att vara kristen är att ha den närheten till att vara människa, att andra inte är avlägsna varelser som inte berör mig utan alla människor är jag. Det finns inget som kan drabba en människa som inte skulle kunna drabba mig, därför drabbar alla människors elände också mig. Det är inte andra som lider, det är jag, som människa.

Det Simon från Kyrene är med om där på vägen till Golgata är att han bär det kors som är hans eget och alla människors. Han bär det för Jesus skull. Hans egen vinning av insatsen är knappast skönjbar, men han bär – för Kristus skull, och det är det vackraste och viktigaste av allt bärande i livet.

Bära ett kors som inte är mitt. Det är Kristus kors.

Begreppsetablering

Kanske är det dags att etablera ett nytt begrepp för dagar som den här. Dagar som man tror är en vanlig dag men som visar sig inte vara det. Sådant som gäller för vardagar gäller visst inte överallt idag, trots att det är fredag och vardag. Det beror förstås på att det var helgdag igår och att det är lördag – och därmed helg – imorgon. Därför blir den här dagen, i vissa sammanhang, inte alls en vanlig vardag.

Av många behandlas den här dagen faktiskt mer som en helgdag än som den vardag den är. Men någon helg i betydelsen ”röd dag” är den ju inte.

Mot denna bakgrund föreslår jag uttrycket ”falsk helgdag”, som benämning på vardagar som behandlas som helgdagar utan att vara det.

Dagen idag har alltså varit en falsk helgdag. Imorgon är det lördag och sedan kommer helgdagen söndag. Skönt, då fick vi lite ordning på alla varianter av dagar!

Den delade tron

I ett läsvärt reportage i Dagen om prästen Luisa Forsberg finns ett intressant och illustrativt exempel på hur delandet av tron kan vara en självklarhet – om än med viss beräkning. Så här berättas det:

Luisa minns när hon skulle berätta för sina vänner att hon blivit kristen. Hon var i övre tonåren och befann sig på en resa i London. Precis innan resan hade hon köpt ett stort kors som hon bar runt halsen och hon hade bestämt sig för att sluta dricka alkohol.
- Korset hade jag mest köpt för att jag ville att någon skulle fråga varför jag hade det, så att jag kunde berätta. Mina vänner tyckte inte att det var särskilt uppseendeväckande att jag blivit kristen, de tyckte det var konstigare att jag slutat dricka alkohol, säger hon och ler.

Det är intressant det här, att se till att få frågorna om tron och att därför vara beredd på dem. Förmodligen inte vara någon expert, men våga utsätta sig för det som skärper tron, samtidigt som den delas med andra. Det verkar så oerhört bibliskt.

Det kristna vittnet

Att vittna för andra om sin tro är en självklarhet för varje kristen människa. I alla fall är det den bild vi får av Bibeln med både missionsbefallningen och den praktik de första kristna tillämpade.

Just denna helg pågår ett antal kristna årskonferenser runt om i Sverige. Det är olika samfund som samlas till föreningsmässiga förhandlingar, men också till gudstjänst och bibelundervisning. Elisabeth Sandlund skriver i Dagen om vikten av att det inte bara blir det föreningstekniska utan att dessa konferenser får vara platser för ”uppbyggelse, uppmuntran och utmaning”. Detta eftersom det kristna uppdraget är att sprida tron vidare.

I detta kan man bara stämma in. Naturligtvis behövs den undervisning, den uppmuntran och utmaning som skickliggör den kristna människan för det som är det självklara för henne. Eller borde vara det självklara i alla fall.

Och någonstans där finns en liten hake. Inte så att inte undervisningen behövs och utmaningen inte behöver artikuleras, men genom att hela tiden tala om detta finns en risk att det enda som blir kvar hos dem som lyssnar är att för att vittna om sin tro behövs en hög kunskap, som man ännu inte har. Förvisso är det sant att man som kristen aldrig blir färdig och det är också sant att det mesta behöver upprepas många gånger för att det ska bli kvar hos oss. Men kan detta göras samtidigt som budskapet går ut att vittnandet om tron inte är något extraordinärt utan vardagligt och självklart är nog mest vunnet.

Kanske är det viktigare att uppmuntra till att göra snarare än att ackumulera undervisning för att kunna göra. Alltså praktiken först. I och med den kommer då också behovet av förkovran och fördjupning. Men om expertkunskapen läggs på först riskerar den att skymma praktiken, som ju faktiskt är det viktigaste. Ett exempel på detta finns här.

Årskonferenserna behöver absolut fokusera förkunnelsen av Ordet i första hand och låta de administrativa föreningsbestyren stå i skuggan av detta, men om undervisningen alltför explicit handlar om att rusta de kristna för något, som de sedan (när de är fullärda?) ska praktisera, riskerar fokus att bli felaktigt trots alla goda avsikter.

Att vittna om sin tro och sitt liv är inget man gör för att man alltid kan så hemskt mycket om tron utan helt enkelt för att man har den.

Statistiken och uppdraget

Statistik har den fördelen att den kan hjälpa oss att få en överblick över saker och ting. Därför berättar artikeln i Dagen, som handlar om frikyrkotillhörigheten i Sverige, något intressant. (Inom parentes måste bara bruket av ordet ”frikyrka” ifrågasättas något, då det är svårdefinierat i en tid då alla kyrkor och samfund är ”frikyrkor” eftersom vi inte längre har någon statskyrka.)

Mest slående är naturligtvis den dramatiska minskningen av medlemmar i det som kallas frikyrkor. Under perioden 1985-2002 försvann en femtedel av medlemmarna. Allvarligt naturligtvis för den kyrka som vill nå nya människor och vara en aktör även i framtiden.

Sådana här siffror är belysande, men riskerar också att leda oss fel. Fel blir det då vår önskan och strävan blir att förbättra statistiken, att leverera bättre siffror i mätningarna över medlemsantal och liknande. Faktum är att sådana siffror egentligen är helt ointressanta för kyrkan, eller borde vara i alla fall. Kyrkans uppdrag handlar ingenting om siffror utan om att förkunna evangeliet.

Och det är på detta kyrkan behöver koncentrera sig. Då strävandena inte blir att få fler människor att komma till kyrkan utan all energi läggs på att förkunna Guds ord, då fullföljer kyrkan det uppdrag hon fått.

Med en smak av framtid

Nyligen skrev jag här i bloggen om nunärvaron som blivit ett så populärt förhållningssätt. I samband med detta tänker jag på ett uttryck som är en ganska vanlig sammanfattning av det kristna hoppet. Det heter:

Redan nu och ännu inte.

Uttrycket syftar på att en del av det som är det kristna hoppet får vi ut redan här i tiden, medan mycket återstår och kommer oss till del först då evigheten tar vid. Redan här och nu får vi smaka något av den verklighet som finns bortom tid och rum. Det är möjligt tack vare nåden och frälsningens underverk genom Jesus Kristus. Det är en smak av något som egentligen inte kan rymmas i denna värld, men som ändå finns för oss, tack vare Jesus. Redan nu kan vi alltså ana det stora som ska komma. Redan nu kan vi börja förstå att livet inte är begränsat till det vi kan få och fånga i denna värld. Det är inte ens det som är viktigast, det allra bästa av det jordiska är futtigt jämfört med det som väntar den som tror. Det är inte här ännu, och ändå finns det en flik av det kommande redan nu.

Detta är den kristnes perspektiv, den lyfta blicken, aningen av en framtid då allt förändras. Frågan blir då inte hur mycket vi kan rota oss i nuet utan om vi är redo för det kommande, det som kan anas av den framtid som vi redan här får en glimt av.

Den moderna nufixeringen är kanske inte fullt ut ett kristet förhållningssätt, även om vi kan luras tror det ibland. Det timliga är nämligen inte huvudsaken för en kristen. Det som är viktigt är det som bara kan ses av den som vågar smaka en framtid, som ännu bara kan anas, men som en dag kommer i full kraft och förändrar allt.

Spontanitet när den är som bäst

Häromdagen, då det var dopförrättning i den församling som är min, bröt det ut ett spontant jubel och en applåd efter själva dopet. Det kändes naturligt och glädjande.

Ofta går det inte till på det viset, och det är väl därför det kändes så naturligt och självklart den här gången. När det spontana och äkta får komma fram blir alla uttryck passande.

Rätt grund

Vid en promenad i anslutning till ett vattendrag såg jag något som fick mig att börja tänka. I vattendraget var ett större fall, där vattnet forsade fram i brant nerförslut. Precis innan det där fallet hade en del kvistar och skärp samlats och bildade en liten ”ö” mitt i vattnet. Detta hade några gräsänder uppmärksammat och de satt nu i godan ro på den konstruerade ”ön” och verkade fundera på att slå sig ner där. De befann sig precis på gränsen till vattenfallet och förmodligen skulle det krävas ganska lite för att skicka hela den där högen av ansamlat skräp över kanten och ut i det forsande vattnet. Detta bekymrade inte fåglarna, de hade ju hittat lite fast mark under fötterna och verkade nöjda.

Mina associationer gick till den liknelse som finns berättad i Bibeln. Det handlar om att inte bygga sitt hus på en grund av sand utan välja den stadiga klippan som husgrund. Jesus, som är den som berättar den här liknelsen, inleder sin berättelse med orden:

Den som hör mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt
hus på berggrunden. (Matt 7:24)

Detta är vad jag tänker på då jag ser de självsäkra fåglarna, som tycker sig ha funnit en bra och tillförlitlig plats att bygga på. Hur lätt är det inte att bygga på fel grund, i det stora men kanske framförallt i det lilla. Att göra det är precis lika vanskligt som att låta husgrunden vila på den lösa sanden eller att tro att lite pinnar och skräp i en forsande å är fast mark.

Kristus och ekumeniken

EFS-prästen Anders Sjöberg blir ny ordförande i Svenska evangeliska alliansen, det berättar Dagen. I artikeln fastnar jag för två ord, som Sjöberg använder. För det första talar han om spontanekumenik. Det tycker jag låter så skönt. Ekumenik är naturligtvis en bra sak, men inte till vilket pris som helst och jag vet att det allt för ofta – tyvärr – krävs mycket ekumeniskt tålamod för att hålla ihop ett lokalt samarbete över samfundsgränserna. Sådana gånger funderar jag på vad som egentligen är vunnet med ekumeniken, den blir ju bara en ansträngande kompromiss som ingen är nöjd med.

Skillnad då med spontanekumenik, som jag antar är sådan gemensamhet som är mer oorganiserad och därför enklare på alla sätt. Det är det som förenar som blir ekumeniken, istället för att försöka hitta en medelväg i det som skiljer. Spontanekumenik är ett bra ord, det ska jag absolut lägga till min vokabulär.

Det andra ordet Sjöberg använder, och som jag fastnar för, är Jesuslogi. Detta ord använder han för att namnge den avgörande skillnaden mellan biblisk kristologi och dagens ljumma tal om Jesus i största allmänhet. Den här uppdelningen är mycket belysande och Sjöberg är naturligtvis något avgörande på spåret då han sätter ord på detta. Skillnaden går inte mellan att tala om Jesus eller inte utan mellan att tala om Jesus bara som Jesus eller att tala om Jesus som Kristus.

Utan talet om Jesus som Kristus och en biblisk kristologi blir det bara kvar den där ansträngande ekumeniken. Kristologin däremot förenar troende från alla håll och visar på spontanekumeniken i dess bästa form.

Lyft blicken och se

Så ofta talas det om vikten av att leva i nuet. Det där talet tycks ha kommit som en rekyl efter den stora vågen av det vi kallade utbrändhet, som var för några år sedan. Nu ska alla leva i nuet och därför bli mindre stressade.

Det låter så bra det där, ändå känner jag mig tveksam. För visst finns det en påtaglig risk att talet om att leva i nuet blir en flykt från verkligheten. Det blir en flykt undan livets villkor och förutsättningar. Just nu är jag lycklig, därför att allt är bra, att det imorgon kan vara annorlunda förtränger jag. Och så lever jag i nuet, flyr från verkligheten och tror att jag gjort något bra.

I själva verket kanske det är en björntjänst vi gör oss.

Det beror på att perspektivet är för kort. Bibeln talar aldrig om att leva i nuet på det sättet. Bibeln talar om framtiden, om evig salighet för den som tror och tar emot och motsatsen för den som inte tror och tar emot. I det perspektivet blir jordelivets bekymmer mindre. Lika förfärliga, men satta i perspektiv.

Att leva i nuet blir med det perspektivet att lyfta blicken från det jordiska och timliga och se framåt mot det hopp som inte kan förstöras. Vad är det vi är trygga i, det vi kan hålla fast vid här och nu eller det som består då allt annat gått förlorat?

Inred lantligt inne och ute

Lästa böcker:

Örnberg, Anna. (2010). Inred lantligt inne och ute. Sundbyberg: Bokförlaget Semic.

Detta är en bok fylld av inspiration, med reportage från hem och trädgård. Många tips, idéer och beskrivningar av hur man kan pynta och fixa i sitt hem. En rolig bok, trevlig att läsa och visst får man en del inspiration att pyssla och dekorera. Trevligt att vila ögonen på och njuta av allt det vackra, inte minst de lummiga trädgårdarna. Jag fick boken i present och som sådan är den mycket trevlig.

Att lita på

”Livet är inte att lita på.” Så lyder en av meningarna i Gunilla Linn Perssons bok Eskil –riddaren av syrenbersån, som just nu går som följetong i Sveriges radios P1.

Det är en utmärkt analys av livet, att det inte är att lita på. Livet är nyckfullt, oförutsägbart, riskfullt och rent av livsfarligt. Lita på det kan man inte göra.

Tur då att det finns något annat än jordelivet att ty sig till. Livets själva förutsättning, livets skapare och herre är Gud själv. Och Gud, är inte bara större än livet, Gud är också någon att lita på.

Intervju som skapar obehag

Ett stort obehag, det är vad jag känner när jag hör Ekots lördagsintervju idag. Det är den katolske biskopen Anders Arborelius som intervjuas. Ämnet för intervjun är – förstås – övergreppen på barn inom Katolska kyrkan. Det finns nu några kända fall i Sverige, det är kring dem och biskopens hantering av dem som intervjun rör sig.

Två saker är det som orsakar min obehagskänsla. För det första att Arborelius viker ner sig och spelar på de villkor som blivit så allmänna de senaste åren och som handlar om något slags offentlig skuldsanering för sådant man inte är orsak till. De offentliga ursäkterna, som avkrävs än här än där, är märkliga. Vad gör de för skillnad? Och av vilken anledning ska den som inte alls är inblandad i en händelse be om ursäkt för den? Så här går det ju till numera, inte minst är det populärt att politiker gör offentliga utspel i form av ursäkter för sådant som påstås ha kränkt människor för decennier sedan.

Jag tycker det är ett märkligt förfaringssätt och förstår inte vare sig vitsen eller värdet. En kyrkans man borde veta att en ursäkt knappast gör någon skillnad. Förlåtelse, däremot, kan förvandla, men det är inget som sker i offentligheten utan förlåtelsen är det enskilda mötets språk för upprättelse och försoning.

Jag förstår att biskopen är pressad och att situationen är mer komplicerad än vad jag känner till, men jag tycker han viker ner sig under den sekulära världens krav och pressens önskan om skandalisering. Önskar han hade klarat av ett mer rakryggat förhållningssätt.

Det andra som får mitt obehag att växa är det som rör tystnadsplikten. Arborelius har fått kännedom om saker i förtroende, under själavårdens tystnadskrav. Detta har nu blivit en offentlig fråga och det berör mig djupt illa. Enligt min syn på tystnadsplikt (sådan som en präst eller pastor har) är att det är ett förtroende som inga omständigheter i världen kan bryta.

Jag tycker biskopen gjort fel som ens talat om att han i konfidentiella situationer mött personer som berörs av de påstådda övergreppen. Även om ett tigande om detta gjort situationen svårare för honom personligen tycker jag att han skulle varit tyst. Det lidande det eventuellt för med sig för själavårdaren är, tyvärr, en del av priset det kostar att vara präst eller pastor. Den människa som vill göra offentlighet av sin upplevelse eller vill anmäla ett övergrepp vänder sig lämpligen inte till en präst utan för båda dessa saker finns andra kanaler. Det konfidentiella mötet i själavården är just konfidentiellt och ska så förbli, för alltid.

Att höra Anders Arborelius sitta i Sveriges radio och tvingas svara på frågor som rör konfidenter och deras själavårdssamtal är upprörande. Jag far illa och tycker det hela är mycket illa skött. Av media, naturligtvis, som inte förstår vare sig den absoluta tystnadsplikten eller den katolska kyrkans uppbyggnad. Men också, beklagligt nog, även av biskopen själv, som enligt min mening aldrig borde ha yppat vem han mött för själavård och vad som då sagts eller inte sagts.

Länktips

Veckans länkar:

Ännu en rolig ordbok, nu med folkets egen röst.

Och så en språkblogg till folkets ordlista.

En intressant och smärtsamt talande dikt av internen Patte.

Det mänskliga mötets lindring

Att se sitt hem fyllas av glada människor är att uppfyllas av tacksamhet. Tacksamhet över att de faktiskt finns och att de är villiga att avsätta av sin livstid för att glädja mig med sin närvaro. Något så ovanligt som en bekantskapskrets ur vitt skilda generationer är en gåva att vara rädd om. Så mycket livsvisdom ryms där, att mitt liv ingalunda kan erövra allt det på egen hand. Att få skratta tillsammans och bara bry sig om en enda sak just då: att vara tillsammans en stund, är den bästa av presenter.

Allt detta var jag med om härförleden och minnet dröjer sig kvar som ett mjukt bandage kring själen och ett leende på läpparna.

I en annan del av Bromma

Lästa böcker:

Haag, Martina. (2008). I en annan del av Bromma. Stockholm: Piratförlaget.

Fick en bok i present, som jag knappast hade läst annars. Men nu har jag skrattat mig igenom de dråpliga skildringarna om livet och föreställningarna om livet. Det är en lättsam bok, minst sagt. Men ibland kan även det vara roande och vilsamt för sinnet.

En ateist att respektera

Sociologen Thomas Luckmann påstår att alla människor är religiösa. Något liknande är litteraturvetaren och författaren Göran Hägg inne på i en artikel i Dagen. Hägg omtalar sig själv som en kategorisk ateist, men förnekar inte vare sig religionen eller religionsutövande människors rätt.

Om man inte vill se religion som ett uttryck för sanning, kan man naturligtvis välja att i alla fall se det som ett uttryck för människans behov av sanning, trygghet och hopp, som ett socialt och psykologiskt fenomen. Det är så jag förstås att Göran Hägg gör. Han talar om religionen som ett sätt att hantera ett allmänmänskligt behov. Själv arbetar han överdrivet mycket istället, trots att han tror att det nog vore enklare att tro.

Själv delar jag denna förståelse av religionen. Det är ingen tvekan om att man enkelt kan se religion och religiositet som sociala och psykologiska företeelser. För min del utgör inte detta någon som helst konkurrens till trons sanning utan är ett komplement, ett inomvärldsligt (vetenskapligt) sätt att förklara religionens betydelse för människan.

Religionen är ett sätt att hantera ett allmänmänskligt behov, det tror jag också. Men jag tror också att den kristen tron står för en sanning överordnad all annan och har sin grund i den enda som verkligen kan befria människan och skänka henne trygghet. I sökandet efter denna befrielse och trygghet prövar människan allt hon kan komma på.

Människan är obotligt religiös. Och även om jag är övertygad om att det behovet bara har en lösning – frälsningen i Jesus Kristus – är jag fylld av respekt för en ateist som, likt Göran Hägg, erkänner människans religiösa behov. Att han dessutom kan se detta hos sig själv och se och erkänna att religiös tro är en lösning på livets största behov, till och med ett förhållandevis enkelt sådant, är livserfarenhet att lyssna till.

En promenad på kyrkogården

För några dagar sedan promenerade jag på kyrkogården. Det var en del annat folk i rörelse där också. En del besökte olika gravar, men de flesta promenerade bara tvärsigenom. Men så fanns där också tre ungdomar som stod stilla mitt på en av gångarna mellan garvarna. De hade påsar med klirrande flaskor med sig. I händerna hade de glas, som de drack ur samtidigt som de tysta stod där tillsammans och ibland sneglade mot den närmaste graven.

Jag funderade på vad det var de höll på med. Länge stod de kvar, jag såg dem nu och då på min promenad bland gravarna. De tycktes inte säga mycket till varandra, men deras närvaro var ändå så tydligt gemensam. Och så tycktes det som att de inneslöt någon mer, någon som hade med den där graven att göra.

Plötsligt var deras tysta möte slut och de gick därifrån. Då drev min nyfikenhet mig att besöka platsen där de stått. Där fanns en ståtlig gravsten, med inskription som avslöjade att här vilar stoftet efter en ung människa vars liv tagit slut för en tid sedan.

Plötsligt förstår jag sambandet. De som stod där med sina glas och flaskor och i tystnad drack, är vänner till den döde. De ville inkludera honom en stund i sina liv och sitt firande.

Man kan tycka vad man vill om alkoholen på kyrkogården eller det möjligen makabra i att på detta sätt inkludera den döde i de levandes göromål. Men jag kan inte riktigt få blicken att fästa på just de sakerna. Det jag ser är istället de tysta människorna, i sin halvcirkel framför graven där deras allt för tidigt bortgångne vän vilar. Det finns något i sanning deltagande i deras handling. De tar del av dödens bittra verklighet mitt i sin festglädje och låter den vara gemenskap. Det känns så levande.

Jag tycker det är vackert.

Allting blir ingenting

Den som har fått allt har ingenting kvar att göra.

Har du funderat någon gång på varför vi inte kan få allt vi vill på en gång? För den som räknar med Guds hjälp och omsorg kan detta ibland bli oerhört frustrerande: Varför håller Gud tillbaka det han kan?

Och varför kan vi inte nå alla våra mål och få all vår längtan uppfylld ögonaböj? Eller åtminstone inom överskådlig tid.

Ja, det är väl just för att den som fått allting inte har någonting kvar att göra och alltså inte har någon anledning att leva. Livet behöver tydligen det ouppnådda, längtan och strävan för att pågå.

En vanlig och speciell dag

Ibland hör man uttryck av förvåning över ”att något sådant kunde hända en helt vanlig dag”. Det är då något ovanligt händer, som det tycks som att allt annat är vanligt. Ungefär som att vissa dagar är behäftade med mer märkvärdighet än andra och att de därför borde innehålla det extraordinära. Att så kallade vanliga dagar skulle kunna innehålla något extraordinärt tycks vi alltså finna för otroligt.

Är inte det märkligt? Jag menar, vad bryr sig det extraordinära om dagar? Är det speciellt så är det väl det oavsett det sker på julafton eller en vanlig torsdag.

Alltså tänker jag att dagarna är allihopa precis lika speciella och allt som sker är lika oväntat väntat. Det sker hela tiden sådant vi inte kunnat förutse, från det lilla till det stora, så det är inget att förvånas över. Möjligen är vi mer benägna att lägga märke till det när vi minst hade väntat oss det.

Jag tänker mig istället att allt i livet är märkvärdigheter: det ovanliga, det vanliga. Och då är alla dagar fyllda av dessa märkvärdigheter. Det gäller bara att vänja sig vid att se dem. Och att se dem som just de märkvärdigheter de faktiskt är: Hela livet är ett gåtfullt mysterium – alla dagar.

Återklangens kutur

Prästen och tidigare missionsföreståndaren i EFS, Anders Sjöberg, skriver om kulturen i en krönika i Dagen. Sjöberg tar Dan Anderssons ljuvliga diktning som exempel. Anderssons livsnära poesi har en benägenhet att beröra människor, även om den inte av alla betraktas som kultur i ordets fina mening.

Men Sjöberg menar att det är just den där beröringen som är kultur. Kultur betyder ”odling”, och vad är mer odlande än det som gror och växer genom beröringen? Att ge återklang, resonans, det är att ha nått fram. Det är då odlingen och därmed kulturen är närvarande.

På samma sätt, skriver Sjöberg, finns i Bibeln en återklang vars resonans de kristna har till uppgift att genljuda av.

Detta är en god illustration för den kristna tron. Den är inte osynlig, tyst och undangömd, utan då den är på riktigt berör den, skapar återklang. En kristen är en kulturarbetare, helt enkelt.

Döden är inte slutet

Häromdagen skrev jag om den svåra frågan om livets gränser och påpekade vikten av att frågorna ställs, att samtalet förs. Idag är prästen och jesuitpatern Erwin Bischofberger intervjuad i Dagen kring just dessa frågor. I artikeln får vi en kristens syn på livet och döden. Att Bischofberger dessutom är professor i etik ger ytterligare tyngd åt hans reflektioner.

Som kristna vill vi (och ska vi) värna livet. Problemet är att det är lätt att tro att detta alltid betyder att det mest kristna är att hålla liv i folk så långt det är möjligt. Men det verkligt kristna förhållningssättet är snarare att respektera livets gränser, att det finns ett slut för livet här på jorden.

Att stå upp för en sund syn på livets gränser är viktigt. Det styrker människovärdet, som också – faktiskt – innefattar rätten att få en värdig död då den dagen kommer. Det hjälper oss dessutom att lyfta blicken och se det som är långt mycket större än vår livstid här på jorden. Det finns ett hopp bortom döden för den som tror. Det är inget att rädas, inget att fly ifrån då döden närmar sig, utan något att flytta till då livet rinner ut.

Döden är inte slutet utan gränsen då hoppet övergår i verklighet.

Maktspråk

Lästa böcker:

Melin, Lars & Melin, Martin. (2007). Maktspråk. Boken med jävlaranamma! Stockholm: Schibsted förlagen.

Ytterligare en språkbok av melinarna. Kommer väl inte med så mycket nytt direkt, kan jag tycka. Tonen ligger hela tiden lite för nära ironin, men visst är det lite roande som slöläsning, så är det.

Folkkyrkan, slagorden och Bibeln

I boken Maktspråk skriver Lars Melin och Martin Melin så här apropå slagord, som kanske inte är helt träffsäkra:

Svenska kyrkan vill vara en öppen folkkyrka. Det klingar vackert för politiker, och likgiltigt för de flesta. Men hur var det nu när Jesus vände sig till Petrus. Sa han verkligen ”På denna klippa ska jag grunda min öppna folkkyrka”?

Det räcker inte att slagorden är käcka och politiskt korrekta, de behöver vara trovärdiga också.

Livets gåva och gräns

Inte behöver man hålla med i alla slutsatser, men det är viktiga frågor professorn och överläkaren Hugo Lagercrantz tar upp i en artikel i Dagen. Det handlar om livets gränser, ett ämne som blir allt svårare att hantera i takt med att vetenskapen flyttar möjligheternas gränser.

Frågan om när livet börjar är en sak, om när det slutar en annan och där emellan finns det omöjliga: frågan om när liv ska räddas och inte.

Svaren är inte självklara, inte ens för den kristna människan, som värnar livet och människovärdet. Våra tekniska och medicinska framsteg ger oss problem att hantera som tidigare generationer var förskonade ifrån.

Hur kan vi använda vår kunskap till det goda, men inte bli fanatiskt fixerade vid livet? Även om vi tycks få allt svårare att erkänna det, så är faktiskt döden en naturlig del av livet. Och i varje människas liv finns ett tillfälle då den är mer naturlig än att fortsätta leva. Låt oss inte missbruka det bara för att vi kan.

Länktips

Veckans länkar:

Träffade härförleden en erfaren och kunnig bloggare, Dick Erixon. Det gav mersmak, så nu har jag börjat läsa hans samhällsblogg.

Språkrådet finns på Facebook.

Världens största uttalslexikon är riktigt roligt.