Frihet

Upptäcker i slutet på en bok, att jag visst gett mig själv ledigt för en stunds läsning av nöje på balkongen. Det finns en frihet i det där, att inte måsta läsa i jakt på något, utan få läsa för läsandets skull, utan orsak, utan krav, utan annan närvaro än läsandet.

Men så tog boken slut och det kallar mig tillbaka till plikten. Och fördelen med att tillryggalägga lite plikt är, att även en annan skön vårdag kanske kan få innehålla nöjesläsning på balkongen. Lite så där oförhappandes. Jag hoppas.

Ur ett brev

Ur Dag Hammarskjölds brev till vännen Jan Waldenström 15 augusti 1928:

Vad du lassar av som börda blir för mig grund att bygga på, mål att leva för. Och så gör ditt brev oss båda lyckligare – trots allt. Tack för att vi få dela vårt liv!

Så vackert, så längtansvärt.

Det blommar.

Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
(Höga Visan 2:11-12)

Bakom

Fåglarna sjunger till Hans ära och blommorna doftar till Hans välbehag.
Jag hör havet som leker och vinden som susar i blomstrande fägring i sommartid.

Då kan jag ej tvivla, då måste jag tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet jag äger, som vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Det skrattas omkring oss, kanske livet är lätt för många att leva en ljus sommartid,
men när mörkrets inbrott drar över bygden, då brottas du kanske med en inre strid.

Men då skall du veta att Jesus är nära, Han älskar dig mera än du anar,
och Han ger dig en frid som du aldrig hade väntat och du ser med större glädje på allt som Han skapat.

Då kan du ej tvivla, du måste väl tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet du äger när du vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Så sjunger Roland Utbult och det är en ganska god beskrivning av mitt nu. Visserligen är det lite för långt till havet för att jag ska kunna höra dess lek, men nådens hav är tillräckligt nära för att jag ska kunna ana skvalpet. Och det är just det som gör skillnad, det som göra att blicken förändras och jag i fågelns sång inte bara hör kvittrandet, utan hör Skaparen själv. Att jag i blommorna känner doften av något större än det jordiska och det som är jag. Det är nåden som kvittrar, nåden som doftar. Åtminstone för den som stannar så länge att det större framträder i ljudet, i doften. Ty:

Bakom allt finns du Gud, finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet. Stor är du Gud.
(Roland Utbult)

Så var det slut

Så var det slut på det jag njutit av några dagar nu: knopparna. Buskarna som kantar den väg jag går ibland, har några dagar nu burit stinna knoppar till blommor. Knopparna har med sin spänst och glans liknat pärlor. Dessa pärlband har jag stannat och njutit av varje gång jag gått förbi. Från och med nu, njuter jag istället av de vita utslagna blommorna som tagit över pärlornas plats.

Väntar

Sitter i kyrkans foajé och väntar vid en tidpunkt då ingen annan är där. Det är lugnt och stilla. Det enda som hörs är tickandet av klockan på väggen. Ett ljud som, genom att höras, påminner om hur tiden och livet går och evigheten rycker allt närmare.

En rova

Vid ett besök i häromdagen i den lokala mataffären, fick jag syn på något vackert, som jag inte kunde motstå. Det är inte första gången jag handlar med ögat. Det som är vackert följer med hem, just bara för sin skönhets skull. Det visade sig att det var en majrova jag inhandlat, en vit- och lilaflammig rotfrukt. Sedan rovan flyttat från affärens grönsaksdisk till mitt kylskåp, har jag tagit fram den då och då och bara njutit av dess skönhet. Och så filosoferar jag lite över vad jag håller på med.

Att ibland följa blicken dit den söker sig, ger möjlighet att finna det vackra. Och att låta en majrova förgylla vardagen ger ett slags jordnära glans åt det självklara. Ibland är dylikt det som skiner mest en tråkig dag, och då är det sannerligen inget att förakta. Det finns något stort även i färgskiftningarna och formen hos en majrova. Åtminstone för mig, så jag fortsätter att njuta.

Den som inte sover

Småfåglarna sjunger så glatt utanför min boning både bittida och sent. Förmodligen sover de en stund på natten, men deras ihärdighet får ändå min tanke att leta sig till Gud, som aldrig sover:

Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ps 121:4-8)

Återigen

Återigen tonar den i min närhet. Nils F Nygrens sång som jag bad med häromdagen, och skrev om här i bloggen. Det är knappast en tillfällighet att den återkommer.

Gör något Herre med resten av mitt liv. Hastigt sekunderna ilar.
Ingen är nöjd med ett ytligt tidsfördriv. Snart jag bland skuggorna vilar.
Så gör något, Herre, med resten av mitt liv.
I dina varliga händer tag mig och visa mig himlens perspektiv, innan mot afton det vänder.

Rummets tystnad

Bibeln talar om människa som tempel för Gud: Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? (1 Kor 6:19). Därför är det, för mig, inte bara byggnader av sten och trä som bildar det rum för sökande som R. S. Thomas skriver om. Även det inre i människan, Guds tempel, är ett kyrkorum där tystnaden, lyssnandet, frågorna, korsfästelsen och uppståndelsen tar plats.

I kyrkan

Ofta försöker jag
utröna hur dess tystnad
är beskaffad. Är det här Gud döljer sig
för mitt sökande? Jag stannar
för att lyssna, när de få besökarna gått,
till luften som på nytt stillnar
till vaka. Så har den väntat
ända sedan stenarna slöt sig kring den.
Detta är de hårda revbenen
i en kropp som våra böner aldrig lyckats
väcka till liv. Skuggorna kommer fram
ur sina vrår för att ta i besittning
platser som ljuset rådde över
under en timme. Fladdermössen återupptar
sina bestyr. Oron i kyrkbänkarna
upphör. Det enda som hörs i mörkret
är ljudet från en man som andas
och prövar sin tro på tomheten,
naglar fast sina frågor, en efter en,
på ett naket kors.

(R.S. Thomas i Minnen av eld)

En dikt

Några strofer ur en av R. S. Thomas dikter med ord som för sin egen talan:

Jag sluter ögonen.
Mörkret för med sig din närvaro,
skuggan av din branta tanke
över min värld. Och jag skälver.
Det är inte ditt ljus
som bländar oss, det är ditt mörkers
strålglans.

Tid

Jag petar in en tidsmaskin här intill. Egentligen tycker jag ju inte tid är så intressant, men den har i alla fall en viktig funktion: att påminna oss om ändligheten i livet här på jorden och peka vidare mot det oändliga. Kopplingen till konsumtion genom den streckkodsliknande tidsvisningen, ger en viss fingervisning om vad så mycket av vår tid går åt till: att konsumera på olika sätt, för egen tillfredsställelse. Dessutom visar den ständiga förändringen som äger rum i tidskoden hur instabilt allting är, det förändras hela tiden och något verklig fast går inte att finna i det som är inramat av tiden. För stabilitet behöver vi söka oss utanför det timliga, och låta blicken vandra långt bortom rymder vida... till Guds eget hjärta. (Svenska Psalmboken 212)

Doré

Händelsevis har jag blivit ägare till ett exemplar av Bibeln med illustrationer av Gustave Doré. Det är jag glad för. Jag sak absolut bekanta mig lite mer med den, så snart det går. Och så blir jag lite sugen på att göra en omläsning av Torgny Lindgrens förträffliga Dorés Bibel. En bok om en pojke, en Bibel och en påfallande begåvning.

Inför natten

En psalm att betrakta inför natten:

Om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte Herren bevarar staden vakar väktaren förgäves. Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover. (Ps 127: 1-2, Svenska Folkbibeln)

Om inte Herren... medan vi sover...

Hälsning

Jag vet inte mycket om hur andra gör, men själv går jag omkring och nynnar ibland. Som till exempel när jag skulle diska. Helt plötsligt går det upp för mig att jag trallar på en sång. Jag bestämmer mig för att lyssna på vad jag sjunger. Så medan jag låter händerna sköta diskningen på egen hand, lyssnar jag till mitt eget trallande. Och minsann, hör jag inte en sång som märkligt nog passar påfallande bra som uppmuntran för min sinnesstämning. Men svårare än så är det kanske inte, för ibland finns det ingen annan att lyssna till än sig själv, men även då kan tonen från en högre omsorg nå fram.

Noterat

Bläddrar i några månadsgamla anteckningar, läser mig själv i orden:

Vänder mig om och ser ut genom öppningen efter den bortrullade stenen. Ut mot uppståndelsen, livet. Ut mot det landskap där tomhetens närvaro inte längre är dödens frånvaro, utan livets närvaro.

Vid dagens början

Vid början av en dag, som inleds med plågsamt mycket stresspåslag i kroppen, läser jag:

”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” (Joh 6:27-29)

Alla åtaganden som splittrar mig, så intetsägande de är jämte Guds ord. Så onödigt allt är som inte syftar till det enda viktiga: att tro på Jesus. Att allt jag gör, ska vara för denna tro på Jesus, det är min bön, att stava på idag.

Det förtrogna

Ilar igenom Christine Falkenlands roman Öde, för att – i ett sammanhang som så kräver – så tvärsäkert som möjligt kunna uttala mig om bokens bibelreferenser. Och de finns där, bibelreferenserna, i ganska stor mängd. Värt att fundera på är hur det kommer sig att jag ser dem, läser in dem i de ord som är formulerade. Ett skäl är naturligtvis att det är just vad mitt öga söker och ibland tenderar man ju att hitta just det man letar efter. Själva avsikten lägger liksom in betydelser, eller åtminstone finner betydelser. Men än mer tror jag mina fynd beror på min egen förtrogenhet med bibeltexterna och min varseblivning, mitt språkbruk, präglat av denna förtrogenhet. Och det där är ju intressant – och viktigt – att vi kan styra vad vi ser, hör, läser, upplever. Då är det kanske inte så konstigt att den som vill se Gud i det som sker faktiskt gör det, att den som tränat sina sinnen och sitt liv för denna upptäckt också upplever den. Inte så att upplevelsen är en illusion, utan helt enkelt därför att det krävs en viss förtrogenhet för att se referenserna.

Mode

Äntligen är Lila jag i fas med modet. I alla fall med majblommemodet. Årets majblomma är nämligen lila. Så förtjusande! Jag ska absolut bära den och jag ska bära den med stolthet.

Fågelsång

Jag kan väldigt lite om fåglar, så när det sjunger vet jag inte vem som har vilken stämma. Men idag tror jag mig ha identifierat en ny röst i kören som håller konsert för mig. Och han är så välkommen. Ty det är en ton från skapelsen som når mig, en hälsning från Gud som tar han hand om både småfåglarna och mig.

Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? (Matt 6:26)

Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Matt 10:29, 31)

Med kunglig glans

På 1960-talet var Herman Hedberg präst i Uppsala. Efter apostoliskt föredöme levde han i fattigdom, var ogift och ständigt till reds för att hjälpa människor. Bland annat var han själasörjare för de intagna på Ulleråkers sjukhus. Det finns en del skrönor runt Herman Hedberg. Bland annat den om hans begravning.

Efter prästens död skulle han tas om hand av sina vänner. Dessa tyckte, att eftersom Hedberg alltid levt i fattigdom, skulle han i alla fall få en ståtlig begravning. Därför hörde de sig för om begravningsbyrån hade någon riktigt fin kista som vilorum för Hedbergs kvarlevor. Det visade sig då att det i förrådet på begravningsbyrån stod en kista som ingen efterfrågat. Det var en kista i ek, tillverkad ett tjugotal år tidigare åt Johan III. Den redan 1592 döde kungen låg begravd i Vasakoret i Uppsala domkyrka, men hans kista hade med tiden murknat, varför han behövde en ny.

Men när kistan tagits till Domkyrkan och kungens kvarlevor skulle flyttas över, visade det sig att kistan var för stor för att få plats i gravkoret. Så den togs tillbaka till begravningsbyrån och där blev den stående. Ända till dess vännerna köpte den till Hedberg och lät honom i den föras till den sista vilan. Graven på den norrländska kyrkogården var grävd för liten, så den fick grävas om, betydligt större. Men nu vilar prästen i graven och i den kungliga kistan, till uppståndelsens morgon.

"Blåsippan ute i backarna står"

Våren är vacker. Och väldigt blå.

Nynnar en bön

En sång av trubaduren Nils F Nygren tonar tillfälligtvis förbi mig: Gör något, Herre, med resten av mitt liv. I texten skymtar de ilande sekunderna förbi, otillfredsställelsen i ytligt tidsfördriv och himlens perspektiv.

Det som varit kan jag inte göra något åt. Det enda jag har är nuet och det kan bli tongivande för resten av mitt liv. Åtminstone om jag kan se det triviala och tomma i mycket av det som livet slösas bort på och istället erhålla ett himmelskt perspektiv, där Gud och inte jag själv får vara Herre i mitt liv. Bönen nynnar: Gör något, Herre, med resten av mitt liv.

Ommöblerat

Kanske kan en ommöblering ge lite nya möjligheter. Åtminstone är det möblerat om, jag just gjort. Eller, ja, vänt på skrivbordet i alla fall. Och flyttat datorn och böckerna och en del annat (fy, vad mycket sladdar det är). Förhoppningen är att detta ger mer arbetsyta, trots att den egentligen inte blivit större, bara omdisponerad.

Så där är det ju med det man har, ibland kan man behöva ta sig en funderare om möbleringen och dispositionen verkligen är den bästa. Och ibland finns det anledning att häpna över att det fanns så mycket outnyttjade tillgångar. Vid en skrivbordsarbetsplats, visst, men framförallt i ett människoliv.

Bestämmer mig

Bestämmer mig för att slå följe med Johannes av Korset. Genom Själens dunkla natt går vandringen. En bok som jag tidigare endast skumläst – det är ju förfärligt att säga det, en bok om något så djuplodande som själen, dunkelheten och natten borde inte få läsas ytligt.

The night of the soul begins at that moment when we look around and see that all the creatures of heaven and earth to which we are so firmly attached are nothing compared to God...

Förändring

Det blev förändring. Det möte som var bokat blev ändrat på grund av ett förhinder. Det betyder att jag fick tillbaka lite tid som jag räknat med att ge till en annan människa. Och det är märkligt hur sådant kan ha en lättande effekt. Att helt plötsligt inte behöva göra det som jag trodde måste göras.

Fast mitt i lättnaden över den obrutna tiden som därmed blev min (tack!), funderar jag över varför inte samma välbehag infinner sig över själva livet och den tid som där gives mig. För egentligen finns det ju en sak jag måste i mitt liv – försöka reda ut det på egen hand. Men eftersom Gud ordnat detta genom sin son Jesus Kristus, som ordnat upp allt i mitt ställe, så slipper jag och har istället fått obruten tid att leva.

Problemet är väl helt enkelt att jag inte tar vara på det som redan är gjort. Utan istället för att leva det liv Gud erbjuder mig, hastar runt på diverse evenemang som jag tror är nödvändiga, trots att de i själva verket med fördel kan avvaras.

Gud hjälpe mig!

Förvandling

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

Lovad vare Herren ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom.
(Ps 28:1-2, 6-7)

Visst är det väldigt ofta det som finns mellan dessa båda citat från Psaltaren som vi längtar efter. Förvandlingen som gör elände till lycka, som förvandlar sorg till tacksamhet. Och så är det just det vi inte får veta något om! Det tycks finnas något ögonblickligt i undret, något som sker och sedan är det annorlunda. Det kan vara ett ögonblick över tid eller ett mer punktuellt, men beskrivningen från det saknas. Det är situationen före och situationen efter som redovisas, men själva undret ryms inte i orden. Det obeskrivbara, det efterlängtade. Den längtande människan kan bara be med psalmens ord och invänta det ordlösa, då förvandlingen sker.

Det står en bild

Det står en bild av Franciskus av Assisi framför mig på skrivbordet. Om denne Franciskus berättar Thomas av Celano, följande:

När Franciskus predikade bad han först om frid åt dem som hade samlats innan han framlade Guds ord. ”Herren give er frid”, hälsade han dem. Tack vare det kunde många som hade avskytt friden, med Guds hjälp anamma frid av hela sitt hjärta, och de blev fridens barn.

De små sakerna, en återkommande fridshälsning, kan uppenbarligen göra skillnad. I synnerhet då Gud lägger sitt stora till vårt lilla; med Guds hjälp.

Spanar

Spanar varje dag ner i krukorna där jag sått frön. Än har inget grott, mer än någon blågrön mossa i en av krukorna. Men än kan det ju ske, ett livets under då de torra fröerna får livet åter, gror och börjar växa. Jag spanar vidare.

Verklighet

Ser till att min läsning av Jobs bok i Bibeln når fram dit den hela tiden strävat. Efter kapitel efter kapitel av elände, då Job tagits ifrån allt han äger och har och hans vänner, utan att begripa någonting, har försökt vägleda honom, samtidigt som han själv högljutt och storvulet anklagat Gud, blir äntligen samtalet mellan Gud och Job verklighet.

Herren svarade Job ur stormen: Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade? (Job 38:1-7)

Job svarade Herren: Jag vet att du förmår allt, inget du föresatt dig är omöjligt för dig. ”Vem är du som döljer min visa plan med ord utan förnuft?” Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om. ”Lyssna nu, så skall jag tala, ge mig besked när jag frågar.!” Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig i stoft och aska. (Job 42:1-6)

Nog ger detta vissa proportioner åt världen och verkligheten, åt människan och Gud.

Att vänta

Väntar tillsammans med en god vän och hennes man på deras bebis. Den beräknas anlända ungefär när som helst. Många saker kan man undra över, är det en flicka eller en pojke, vilket blir det mest passande namnet, vem är bebisen lik, hur stor är den, och så vidare. Men en sak vet man ändå ganska säkert och det är när bebisen ska födas. Även om det kan variera med några dagar eller till och med veckor, så vet i alla fall de blivande föräldrarna på ett ungefär när det är dags. De har väntat vecka ut och vecka in och snart har de fyrtio veckorna gått och bebisen är redo att titta ut.

Med annan väntan är det ju inte självklart så där kontrollerat. Inte alltid när man väntar vet man exakt vad man väntar på och därför inte heller när det ska ske. Och även om man vet vad man väntar på, kan väntan vara en oöverblickbar tid, den tycks liksom inte ha ett slut. Samtidigt som just den föreställda närvaron av ett slut är väntans förutsättning.

Att vänta är en märklig syssla. Oavsett det är väntan på ett litet barn eller väntan på något annat, är det svårt att säga vari väntan egentligen består. Det är avvaktan på att något ska ske, något som gör saker och ting annorlunda. Men vad är själva väntan? Ja, just nu kommer inte min tanke längre än till att väntan är livets pågående. För det är endast genom att leva, varje dag, som väntans resa kan göras. Och utan den resan nås aldrig det mål utan vilket väntan inte skulle finnas.

Ser fram emot beskedet om att en liten bebis har anlänt till den väntande familjen. Och så väntar jag på målet för min egen väntan – vad det nu är.

Sällskap

Föga förvånande är det än en gång Dag Hammarskjöld, som i sina Vägmärken, lyckas sätta ord på:

När Gud handlar sker det i de avgörande ögonblicken – såsom nu – med en hård målmedvetenhet, ett sofokleiskt raffinemang. När stunden är mogen tar han sitt. Men vad har Du att säga – Du är ju bönhörd. Gud har använding för Dig också om det icke tycks passa Dig för ögonblicket, Gud ”welcher den Menschen zermalmt, wenn er den Menschen erhebt”.

Funderar onekligen och oåterkalleligen en del på detta, eller något liknande, just nu. Tydligen ytterligare något som undrat och tänkt på likartade stigar.

Ett test

Via en annan blogg som jag tillfälligtvis råkade läsa, hittade jag till ett bloggtest. Det är alltså en gratistjänst där man kan få en psykologisk (?) profil på bloggaren genom att bloggen analyseras. Det hela går snabbt och visade sig var påfallande roligt. Därför gör jag något jag inte brukar göra, nämligen både testar och publicerar resultatet. Jag är, enligt testet, en praktiker, och som sådan känner jag inte riktigt igen mig överallt:

Praktikern (the relater) föredrar att förlita sig på sina sinnen, det man kan se, höra och ta på. När de ska fatta beslut om något blir fakta särskilt viktiga eftersom de kan räknas, vägas, mätas och undersökas logiskt - vilket är deras bäst utvecklade sätt att fatta beslut. Den logiska analysen kommer naturligt i första hand, medan hur viktig frågan är för dem själva eller andra kommer först i andra hand. De förlitar sig på sin förmåga till stegvis analys och resonemang vilket brukar ge dem en framtoning som jordnära och praktiska. De brukar trivas bäst i arbeten där denna förmåga att resonera och analysera kring fakta kommer till sin rätt - gärna arbete med ekonomi och bokföring, juridik, kirurgi eller att hantera maskiner och material i praktisk produktion.
Det som framförallt driver Praktiker är konkreta upplevelser. Det kan vara både känslan av att utföra något väl, njuta av sinnesupplevelser (sol, vatten, mat etc) eller den konkreta upplevelsen av trygga och stabila framtidsutsikter (pengar, tillgångar och att förstå vad som förväntas av en för att åstadkomma det). De kan därför ofta framstå som "enkla" på gott och ont. Vill du få en Praktikers uppmärksamhet - pröva "hmm... vet du hur det här fungerar?...".

Man kan ofta känna igen Praktiker på att de ofta använder precisa och konkreta ord (abstrakta ord betraktas som "flummiga"). De är även mycket bra på att notera och förmedla detaljer och att ordna dem strukturerat, dvs att göra steg-för-steg anvisningar och prydliga uppställningar.

Testet hittas här: http://www.prfekt.se/typealyzer/.

Ett ljus

I det land där jag bor, i det samhälle där jag är en del, har det inom loppet av knappa tre veckor mördats fyra barn. Två i Arboga, ett i Surahammar och ett i Stjärnsund. Ikväll brinner ett ljus dem till minne och mig till påminnelse. Påminnelse om att det samhälle i vilket detta kunnat ske, är det samhälle som jag är med och skapar.

Hur det förhåller sig

Dagens andra citat av Heschel:

God is a partner and partisan in man’s struggle for justice, peace, and holiness, and it is because of His being in need of man that He entered a covenant with him for all time, a mutual bond embracing God and man, a relationship to which God, not only man, is committed.
(Heschel, Abraham, Joshua, (1986), The wisdom of Heschel, s.172)

Lönsamhet

I början av min barndom målade konstnären Peter Tillberg sin Blir du lönsam lille vän? En tavla med en klassruminteriör påfallande lik den som under många år skulle vara min, i skolan med tidsenliga ljusgröna, orangea och blåa korridorer. Och nu, decennier senare, tycker jag frågan skräller alltmer högljutt omkring mig: Blir du lönsam lille vän? Eller möjligen är frågan nu reviderad till Är du lönsam. För i min ålder kan man ju inte längre räkna med att bara få vara, utan nu är lönsamhet den ledstjärna som bör följas. Hursomhelst tycks ekonomisk lönsamhet vara det som i alltför hög grad är styrande och det med vilket värdet av en människa mäts.

En aning av det gudomliga

To pray is to take notice of the wonder, to regain a sense of the mystery that animates all beings, the divine margin in all attainments.
(Heschel, Abraham, Joshua, (1986), The wisdom of Heschel, s.205)

Some stones

Rensar fotofonen på kort och hittar till exempel det här. Inte så dumt.

För tusen år sedan

För tusen år sedan reste en man som hette David runt i trakterna av Västerås. Han var en missionens man, och brukar räknas som Västmanlands apostel. Det berättas att han som gammal man, blev skumögd till följd av alla de tårar han fällt under sina böner. Detta ledde till att han en gång trodde att en solstråle som föll in på kyrkväggen var en pinne. På den pinnen hängde han upp sina vantar.

Det är ungefär som berättelserna om predikanterna som till följd av all tid de tillbringat på knä för att be, fått knän grova och skrovliga som en kamels.

Skrönor eller inte, men kanske är det ändå bilder som söker beskriva något som syns mer i den himmelska och osynliga världen, än i den jordiska och synliga. Och i så fall är det verkliga skildringar av verkliga människor.

Avtryck

Den blott månadsgamla flickan, den svenska kyrkans högste jordiske ledare, den snart nygifte mannen, den pratsamma kvinnan och den äldre välklädde gentlemannen, har all en sak gemensamt. De har idag på olika sätt genomkorsat mitt liv. Tillsammans med en massa andra människor förvisso, men dessa är några som dröjer sig kvar i myllret.

Den lilla flickan och hennes familj är jag ytligt bekant med och vi träffas av en tillfällighet och får en pratstund på bussen. På tåget visar det sig att jag hamnar på platsen framför kyrkoledaren, som innan jag sätter mig möter min blick på ett sådant sätt att jag en stund tror att vi känner varandra. På den stora tågstationen vandrar den snart nygifte mannen runt iförd vita långkalsonger och ljus kavaj – en svensexa. Jag blir, via en av hans kompisar, personligt erbjuden att, mot viss ekonomisk ersättning, ställa honom en fräck fråga. Jag avstår från både frågandet och mutan. Den pratsamma kvinnan är min väninna, med vilken jag vandrat samman några timmar denna dag och vänt och vridit på det som är livet. Och så den äldre gentlemannen, honom ser jag på bussen. Under hans strikta ytterrock får jag syn på en frack. Mycket stiligt. Men skorna han bär passar inte in på hans i övrigt så propra framtoning. Så jag gissar att det i den lilla portföljen han bär på, ryms ett par stilvänliga lackskor.

Dessa, och många fler, fyller mig med intresse. För det är spännande med människor.

Äntligen blir det möjlighet att bläddra lite i senaste numret av Språktidningen. Och ett sådant ögnande är tillräckligt för att hitta något av intresse. Som t.ex. följande notis:

Minning eller minsk som motsats till glömsk tycker sig Språkrådet se och höra allt mer. Den som är minning har gott minne. Ordet är inte särskilt ofta använt i svenskan, men i Svenska Akademiens ordbok finns belägg redan från 1500-1700-talet. Den som är minning nog att komma ihåg ordet, får gärna använda det.

Vilket förtjusande ord! Varför har ingen berättat om det tidigare? Man kanske borde ägna någon helg åt att läsa SAOB, uppenbarligen finns där guldkorn värda att ta vara på. Nu hoppas jag bara att jag är så pass minsk, att jag hädanefter använder detta ypperliga ord.

Nyupptäckt

Nyss upptäckte jag att det växer en forsythia utanför mitt hus. Den blommar med soligt gula blommor. Jag kan se dem från köksfönstret och det är ju tillräckligt för att lysa upp en smula.

Plats för

Jag läser i förbigående en dikt av en för mig okänd poet, Solveig von Schoultz, och inser att här är en människa som talar mitt språk. Någon som kan se förseningen som en vinst och väntetiden som miraklets tid.

Hållplats

Jag står vid skvären, bussen är försenad
det är bra, jag hinner se trädet
naket, mot molnet
dess underbara behärskning
jag hinner andas
miraklet hinner upp mig
att jag står här och lever
att mina ögon ser
att jag kan andas
miraklet genomilar mig
från huvud till fot.
Nu kommer bussen.

Kunskap

De där äldre herrarna som jag möter vid mina besök i det stora biblioteket attraherar mig. Inte i första hand för att de är påfallande tjusiga i sina vitnade hårmanar och korrekta klädsel, utan för något de har i blicken. De har så nyfikna ögon. Det plirar i de där ögonen av längtan efter att veta mera. Så trånande är de ögon som förmodligen överfarit fler boksidor än vad som kan räknas. Det finns något vackert med de där gentlemännen, de som inte slutat undra och längta efter kunskap. De läser inte och forskar inte vidare för att de måste eller för att de får betalt för det. Nej, deras enda drivkraft är den där nyfikenheten, de vill veta mer om människan och världen.

Något av det där hoppas jag lära mig av livet och av alla de nyfikna som kommer i mitt synfält. Att aldrig få nog, att aldrig slå mig till ro med att jag gjort mitt eller att jag nu vet. Nej, jag vill också bli en sådan där människa som trots skrynklor, böjd rygg och käpp ändå stapplar fram mellan de välfyllda bokhyllorna, i sökandet efter en bok om postmodern teologi och en annan om själavård i en postmodern tid. Precis som mannen jag fick sällskap av, där mellan hyllorna i bibliotekets och livets vindlande kunskapsbank.

En kändis

Ibland undrar jag om jag möjligen är en inverterad kändis.

Under de år av mitt liv som jag bodde i den lilla köpingen, insåg jag att detta att bo på en dylik plats, måste vara ungefär detsamma som att vara känd: Alla vet vem man är, man har ögonen på sig och alla vet vad man gör.

Numera är ju det knappast fallet, i den anonyma storstadsregion som blivit min hemvist. Men detta till trots, möter jag ständigt människor som är övertygade om att vi mötts tidigare, för det tycker sig känna igen mig. Som regel kommer vi fram till att vi sannolikt inte träffats förut, men likafullt känner de så väl igen mig. Inte så sällan har jag undrat över vem denna dubblett är, som ständigt förekommer mig. Förmodligen får jag aldrig något svar på det och alla tankar på att jag eventuell är speciell, riskerar att tyna bort.

Jag tycks alltså vara den som alla visserligen känner igen, men som ingen vet vem det är. I själva verket är det ytterst få som verkligen har mött mig och därtill vet vem jag är. Undrar om det inte skulle kännas angenämare om det var tvärtom.

Deklarationsdags

Deklarationsblanketten dimper i dagarna ner hos alla oss som har inkomst eller tillgångar. Även om siffrorna i min förtryckta blankett får mig att skratta högt i min ensamhet, vittnar de ändå om något. De berättar om mina ekonomiska förutsättningar och framförallt om hur flödet av pengar och tillgångar sett ut under förra året.

Det finns något i den där årliga redovisningen på heder och samvete, som påminner mig om något helt annat och betydligt allvarligare. Det handlar om redovisningen av våra liv. Vad vi gjort med den tillgång som livet är. Kanske skulle en årlig redovisning av livet och vad vi investerat våra liv i, vad vi sålt våra liv till och vad vi i övrigt använt våra liv till, ha en viss fördel. Eller kanske skulle det bara vara obehagligt och genant.

Förmodligen skulle det vara obehagligt och genant, men kanske också nyttigt. Pengar och tillgångar kommer och går. Livet går också, men till skillnad från pengarna så går det inte att få ett nytt, när det gamla är slut. Tänk om det fanns en instans för årlig besiktning av livets investeringar. Och tänk om jag i så fall hade mod att besöka den.

Tankar för dagen

I Tankar för dagen i P1 i morse talade poeten Mohamed Omar om högtider. Han påpekar, utifrån sin egen erfarenhet, att ingen förväntar sig att en kristen på sin arbetsplats ska tala öppet om sin tro och dess högtider, men att en muslim förväntas göra detta. Även om inte alla muslimer är så öppna, svarar de flesta på frågor om sin tro och dess högtider, om de blir tillfrågade, säger Omar och fortsätter: Kanske är det så att med muslimer blir det lättare även för kristna att komma ut. De behöver inte skämmas för att vara kristna.

För min del tror jag Mohamed Omar har helt rätt i detta. För den hängivet kristna har betydligt mer gemensamt med den hängivne muslimen, än med den sekulariserade privatreligiösa svensken.

Även här

Även över det område där mitt bo är beläget, kan solen så här i kvällningen bjuda ett glänsande färgskimmer på himlen. Ty längre bort än så är inte himlen. Endast ett ögonkast är det dit.

Spegling

I en nyskriven text av nyligen avlidne pastorn och teologen Hans Johansson läser jag bland annat följande klokhet att idissla:

Jesus tittar sig inte i spegeln för att kolla om han håller måttet. Han är en hel människa med en inre integritet. Hos honom finns ingen spricka mellan den han är och den han vill vara. Han sammanfaller helt och hållet med sig själv. Trygg i sin identitet som älskad och sänd av Fadern definierar han sig inte utifrån andras reaktioner på honom. Han hotas inte av vad andra tycker och tänker om honom. Därför är han fri att låta människor förhålla sig till det han säger och till honom själv. Sådan skall vi bli.

I mig ljuder bönen om att få sammanfalla helt med mig själv, orden formas med en gammal sång:

O, att bli lik dig, o, att bli lik dig,
Mästare Jesus, ren såsom du.
Kom med din ljuvhet, kom med din fullhet,
kom med din Ande, helga mig nu.
(Segertoner 615)

Yrväder

Får på bussen sällskap av en för mig främmande familj. Det är en pappa, en dotter och en son. Samtliga är mycket charmanta. Den minste, Oskar, har svårt att sitta still i sin pappas knä, han vill hela tiden vidare. Detta får pappan att upprepade gånger kärleksfullt säga till sonen, att han är ett yrväder. Blixtsnabbt går min association till en av den svenska litteraturens allra mest välkända inledningsord. Från August Strindbergs Hemsöborna: Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

En annan välbekant inledning till en bok, är den i 150 årsjubilerande Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga: Äntligen stod prästen i predikstolen.

En nutida inledning som bidrar med en liknande dramatik, står Björn Ranelid för i Kvinnan är först könet: I Annas varma innanhav låg grodden till en gosse som skulle födas med vattenskalle och vanställd kropp.

Gemensamt för dessa tre är, att man som läsare kastas rakt in i något. Det är inget trevande, utan rakt på. Det är sådant som kan föda lusten att fortsätta, att få vara med i det om pågår.

Det där mötet med yrvädret på bussen, var också ett sådant där kast in i det pågående, sådant som är livet. Redan när vi föds är skeendet igång. Det är inte så att allting startar när vi föds och livet i världen tar sin början för oss, utan allting pågick för oss, och kommer att så göra efter oss. Det vi har att göra är att låta oss kastas in. Kastas in i den värld som böckernas berättelser är och framförallt i den berättelse som är vårt liv.

Tittar in

Jag tittar in i den bländande solen och tänker på att ingen kan se Gud och leva (2 Mos 33:20). Gud är inte solen, Gud är solens skapare. Men i skapelsen borde det vara möjligt att se något av Skaparen. Som i solen, vars ljus är så starkt att det för en stund förblindar mig. En aning av förintelsen i att se Guds ansikte.

Till minne och framtid

För tio år sedan reste jag den långa sträckan med ett enda ärende. Jag var på väg till döden. En begravning. Ett staplande de sista stegen med den käraste av vänner. Jag går igenom mappen med minnen. Mappen som jag förvarar tillsammans med mina intyg, betyg, examensbevis och andra viktiga papper. Och jag gråter inte förrän jag läser mina egna tättskrivna anteckningar från dessa dagar. En saklig beskrivning av två veckors händelser i en människas liv. Händelser som för alltid förändrat.

Där finns ett brev, från hon som då var i mitten av tonåren. Hennes frustration över sin otillräcklighet i min sorg och förtvivlan, blir den största trösten. Ett delande av oförmågan inför livet.

Läsningen väcker det fysiska minnet av en omslutning, vars eko ännu inte klingat av i mitt inre. Den ordlösa medvandringen. Han hade inget han kunde göra för mig, han måste ha sett mitt lidande, vetat om det på något vis och han gjorde det enda som betydde något, han öppnade upp sig själv, bjöd närhet, fasthet, inneslutning, tystnad.

Fick ett mejl i morse, i ett annat ärende och ändå inte. Sorgen har många ansikten – tröstens Gud ett enda, läser jag. Och detta är min beskrivning av hur tröstens ansikte ser ut. Till minne och framtid.

"I have a dream..."

Idag är det fyrtio år sedan medborgarrättskämpen Martin Luther King mördades. Fem år tidigare hade han hållit det tal mot rasförtryck, som kom att vända riktningen på USA:s historia.

Det steg Martin Luther King tog, då han vågade tala om det uppenbara, det synliga och reella, var stort. Ett avgörande steg, då han satte ord på rasförtrycket mitt i sitt eget samhälle. Att leva tillsammans med varandra är väl människornas viktigaste uppgift. En uppgift som vi uppenbart är dåliga på. Varför är det annars så mycket kiv, krig, mobbning och oförsonlighet?

Martin Luther Kings steg var stort, men vårt är egentligen inte mindre. Hans tal vid sextiotalets början räcker inte, rörelsen av gemenskap måste gå vidare. Att ge plats för andra, är att ge plats åt sig själv. Att måna om den som inte är jag, borgar för min egen välgång. Vänskap är tryggare än fiendskap.

Detta är de öppna ögonens mod: att se, att se och göra, att se och möta. Sann medmänsklighet, med – inte mot – människorna.

Allting

Någonting finns det där, i Fredrik Lindströms dikt om platsen där även det lilla har en plats. Detaljernas betydelse för helheten.

Allting räknas
Vi har ibland svårt att se,
allt verkar så betydelselöst.
Jorden är just en sådan plats
där saker kan verka
så betydelselösa.

Vi står ibland och svamlar
att nästan ingenting
verkar spela någon roll.

Så är det inte.
Allting spelar roll.
Allting gills, allting räknas.

Hortensior i trädgården
ska till exempel gärna täckas över
med lite torra löv
när vintern kommer,
man undrar
vad det ska hjälpa?
Men så svalt är det
tydligen i jorden
att till och med
några gamla torra löv
kan värma.

Om man ramlar i havet
under kalla årstider,
till exempel från en båt,
så ska man inte ta av sig kläderna
för att kunna simma bättre,
för så kallt är det i havet
att till och med våta kläder värmer,
de som annars skulle kyla dig.

Och om man råkar ringa fel
och den som svarar
drar på sina ord som för
att uppehålla en lite
ska man gärna prata en stund,
för om det är det enda samtalet på
hela veckan så kan även en felringning
räknas.

För allting räknas.
Jorden är en sådan plats
där allting räknas.
(Fredrik Lindström)

Ett alternativ

Ett alternativ, till följd av ett val, som utesluter alla andra alternativ:

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv; ”Inte vill väl ni också gå er väg”” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstå att du är Guds helige.” (Joh 6:66-69)

Har anledning att fundera en del över detta. Oåterkalleligt. Oåterkalleligt val, oåterkallelig avsaknad av alternativ, oåterkallelig anledning till bön och tankar.

Ett ord

Lägger märke till att jag i ett elektronsikt brev använder ordet kärkommen. Ett vackert ord, sällan använt. Kanske finner vi inte anledning till användning av kärkommen. Det är ett speciellt ord, betecknande som det är för det vilket omges av kärlek, uppskattning och tillgivenhet. Men just så är det i fallet med brevet jag skriver. De tillskrivna är mig kära, så är det bara. Trots vår mycket korta och plötsliga vänskap, vilken snabbt förändrades av ett stort fysiskt avstånd. Om ett ord som kärkommen spontant dyker upp i ordandet, kan det knappast bero på något annat än att det krävs vissa människor, vissa hälsningar, för att överhuvudtaget leta sig ner till ordlagrets innersta gömmor, där sådant som kärkommen förvaras. Och det i sig är naturligtvis ypperligt kärkommet.

Gemensamhet

Where do I want to go, and how do I get there? Few questions have more important implications for the general course of our lives.

Så sant som det är skrivet av Kenneth Pargament i, The Psychology of Religion and Coping, (1997:68), vilken läses i dagarna. Och han fortsätter:

Religion offers answers to both of these questions.

Och det är hur sådan religiös orientering tar sig uttryck i människors liv och leverne, som intresserar både Pargament och mig. Svårare än så behöver det tydligen inte vara, att ha något gemensamt med en annan människa. Åtminstone inte om man tillåter sig att vara lite vid i sin gemenskap.

Ett vittne

En liten stund på balkongen i vårsolen. En skata glider kraxande förbi. Även den vittnar om Guds skapelse.

Vårkänslor

En promenad i den sol som faktiskt, genom sin värme, vittnar om vår på riktigt, iakttar jag mina medmänniskor. En äldre man som omsorgsfullt stoppar ett löst korsord i ett kuvert, två kvinnor som sitter bredvid varandra på en bänk med blickarna stint fixerade framför sig, en man med rollator som köper o’boy, en flicka som sakta går hem efter skoldagen med en alltför stor gul och cerise ryggsäck på ryggen.

Dessa människor och så många andra, visats i samma område som jag; bor här, rör sig här, lever här. Och jag tycker om dem. Blir så glad av att se dem i vårsolen idag – främlingar som de är, till trots. Det är definitivt inte jag och de, utan det är vi. Vi är medmänniskor. Vi som lever våra liv och som lever dem just här.

April, april

Ett av nöjena, så här den första dagen i april, är att kuska runt bland diverse dagstidningars hemsidor och försöka identifiera vilken av alla nyheter som är årets aprilskämt. Några timmar senare kan man göra om varvet och se om man gissat rätt, för då brukar aprilskämten framträda i sin avslöjade form.

Personligen tycker jag att det brukar vara ganska enkelt att avslöja skojarna. Men då ska man inte underskatta betydelsen av vetskapen att det är första april och jag därför letar just tokigheter. Kanske vore felaktigheterna inte lika enkla att finna utan denna datumstyrda förberedelse.

Förmodligen borde man göra samma sak en helt vanlig dag – för inte kan väl allt som skrivs i tidningarna de dagarna representera en sann bild av verkligheten. Men risken är väl att avslöjandena inte lika enkelt låter sig göras. Ty det är starkare makter som styr vilka nyheter som filtreras igenom till publicering, än vad som formulerar de årliga aprilskämten.

Om värkens verkan

Grav träningsvärk i överarmarna. Så är läget idag. Befann mig i ett stort varuhus igår för några inköp. Och eftersom bil inte finns bland mina ägodelar, kuskar jag runt medelst cykel eller buss. Detta renderar en hel del bärande och igår blev det mycket sådant. Därav resultatet med dagens träningsvärk.

Nu inser jag att man kan betrakta träningsvärk på åtminstone två olika sätt. Antingen kan man se den som ett bevis på hur otränad man är (förvisso sant), eller så kan man se det som ett bevis på att inte all kapacitet tidigare använts.

Således kan det onda i armarna just nu få vara en påminnelse för mig om mina outnyttjade resurser. Jag väljer att se det så, för då bli det negativa helt plötsligt ganska positivt. Dessutom svingar sig tanken vidare till frågan om detsamma kanske även gäller det inre i människan. Kanske ”träningsvärken”, när det gör ont i själen, inte är ett problem utan en indikator på möjligheterna som finns där. Att det onda inte visar på begränsning utan på outnyttjad tillgång. Att tårar och bekymmer inte är vägs ände, utan kartan som stakar ut potentialen för framtiden.

Svindlande tankar, men spännande. För tänk om det faktiskt är så, att inte ens det som gör ont behöver vara enbart negativt, utan lika väl kan bära bud om det möjliga.