Färgförändring

Efter några dagar (och nätter) i, av sjukdom präglad, inaktivitet, är det spännande att på nytt betrakta den omgivning som är vardagens. Det som framförallt slår mig är att färgskalan förflyttats. De gröna skiftningarna har ändrats och blommornas blomning har förändrats, somligt har blommat över, annat har kommit till. Denna naturens rörelse äger rum hela tiden, men blir uppenbarligen lättare att upptäcka efter ett par dagars frånvaro. Och så blir det en påminnelse: Livet pågår!

Märkligt och ledigt

Det är lika märkligt varje gång det händer. Detta med hur oattraktiv ledigheten blir så fort den ges utrymme. Som nu, då jag tänkte ge mig själv ledigt utan krav och förpliktelser resten av dagen och så känner jag bara ett ”jaha”. Detta trots att jag för bara några timmar sedan med stor njutning tog ledigt i samband med lunchen.

Lärdomarna är väl två. För det första att värdet av längtan efter saker och ting inte ska underskattas. För det andra att ledighet då det är ledigt inte alls känns lika värdefull som ledighet då det finns tvingande plikter att uppfylla. Men detta behöver ju faktiskt inte hindra mig från att just nu ändå njuta av ledighetens frihet så gott jag kan.

Värdet av en blogg

Med ett skratt inser jag att min blogg är det mest värdefulla jag äger just nu. Åtminstone enligt vissa uträkningar jag tagit del av. Och åtminstone sett till pengar. Rätt illa egentligen. Men det finns ju annat vars värde inte korresponderar med pengar – och därför tyvärr inte räknas i den kultur som valt att ta ut all sin välfärd i form av pengar och det som kan köpas för pengar. Bara det gör det ju värt att fundera på om man verkligen vill vara upphov till en blogg vars värde kan mätas i pengar. Kan den månne säljas? Det vore kanske en idé, jag skulle kunna betala både hyran, de andra räkningarna och leva tillräckligt bra i alla fall några månader. Fast det är klart, de där värdena som inte beräknas i kronor går det ju att leva på längre än så. En evighet till exempel.

Doften av matjord

Går förbi platsen där det grävs. En grävskopa har skapat ett hål och byggt en liten hög med matjord. Och doften av höst når mig. Höst då trädgårdslandet grävs om, då spaden sätts i marken och delar den fuktiga matjorden för att blottlägga potatisen som vuxit färdigt där i myllans mörker.

Ett stråk av doften från omgrävd jord leder i ett ögonblick decennier tillbaka i tiden. På samma sätt kan framtiden ryckas nära genom något så enkelt som en smal strimma av hoppets doft.

Salva

Har tvingats skaffa mig en salva till mina ögon, eller i alla fall droppar att låta fall i ögonens små bon. Det är svårt och tämligen obehagligt, tycker jag, att hälla något i ögonen så där, men det kanske kan bli en vana om det måste. Några som rekommenderades just salva till sina ögon var däremot församlingen i Laodikeia. Det är Uppenbarelseboken som återger brevet församlingen fick sig tillsänt. Det är andlig klarsyn som behövs i Laodikeia och det är väl bara att konstatera att jag skulle behöva en hel del av den salvan också för mina ögon. För oavsett pollenallergisk reaktion i ögonen eller inte, mot andlig dimsyn hjälper inget natriumkromoglikat i världen. Där är det bara att vända sig till Gud som återstår för den rätta smörjelsen.

Om vilan

Nu i dagarna har jag så mycket att göra att jag just nu tar en paus. Och paus när det är mycket att göra ska inte underskattas har jag lärt mig. Människan är skapad för arbete och hon är skapad för paus. Gud själv tog paus, den sjunde dagen, då han skapat himmel och jord. Bibelberättelsen kunde ha nöjt sig med att beskriva de sex dagar då Gud skapade det fysiska och synliga, men även den sjunde dagen finns med där. Den dag då Gud vilade är också en del av skapelsedagarna. Det är i den skapelse som har pausen och vilan i sig som jag verkar. Därför vilar nu dokumentet i datorns vindlingar, medan jag vilsamt strosar runt med en tekopp i handen.

Kom!

En kväll, tidigare i veckan, innehöll ett bönemöte i kyrkan. Där kom det sig så, att vi påmindes om att vi lever i den yttersta tiden och att Jesus därför snart kommer tillbaka. Tyvärr är den påminnelsen inte längre så vanlig, trots att den en gång var central i den väckelse som födde denna kyrka.

Idag läser jag avslutningen av första Korinthierbrevet och konstaterar att Paulus hälsar församlingen med ett Marana ta, vilket betyder vår Herre, kom. Ett utrop som ingick i dåtidens gudstjänster. Och det är väl därför Johannes avslutar sin uppenbarelse – och därmed hela Bibeln – med Amen, kom Herre Jesus.

Plötsligt finns i mig en längtan att vi skulle ta upp den där vanan, att i våra gudstjänster utropa vår Herre, kom och att avsluta våra tilltal till varandra med kom Herre Jesus. Det kan ju tänkas att det skulle göra skillnad.

Amen, kom Herre Jesus.

På väg

Här på bloggen beskriver jag mig själv som en pilgrim. Oavsett vilken beskrivning man gör av sig själv eller någon annan/något annat läggs en speciell betydelse i de ord som används. Som regel är väl denna betydelse något som i en mänsklig gemenskap kan förstås på ett likartat sätt av fler än mig själv. Det är liksom ingen mening att jag säger att jag är en pilgrim om jag inte samtidigt antingen tar för givet att mina (eventuella) läsare förstår ordet ungefär som jag själv gör eller att jag förklarar vad jag själv menar med just ”pilgrim”.

Orden i ett språk är ju inte statiska, de har inte en given av alla begriplig och konsistent betydelse, utan det är ganska flytande. Ändå finns det så mycket samsyn att vi i alla fall kan kommunicera med varandra, även om många konflikter förmodligen inte handlar om något annat än att orden fylls med lite olika innebörder.

Nåja! Med pilgrim tänker jag mig en människa (jag) som är på väg – det finns en rörelse, en vandring (existentiell mer än fysisk) hos pilgrimen. En människa (jag) som är på väg till något bortanför det som nu är, en strävan till något annat. Den förträffliga Svenska Akademiens Ordbok beskriver ordet ”pilgrim” bland annat så här (med min modifiering av det lexikala språket):

Bildlig användning om människan eller den kristne såsom en främling på jorden och hemmahörande i Guds rike eller såsom stadd på pilgrimsfärd till himmelriket.

Just så! Så använder jag ordet ”pilgrim” som en beskrivning av mig själv.

Uppenbart finns det andra beskrivningar. Den kristna tidningen Amos tänker sig att pilgrimen kan strosa till Ikea i Barkaby, istället för till himlen. Kan så vara, men det är inte den betydelse jag lägger i ordet, för även om ett besök på det stora möbelvaruhuset kan vara värdefullt ibland, är det knappast intressant som det livsmål vilket en pilgrim valt och strävar mot. Åtminstone inte såsom jag, den kristna traditionen och SAOB förstår pilgrimen.

En liten lapp

Hittar i en sångbok en lapp med en femte vers till en älskad sång. Det är Sven Lidmans största insats för kyrkans sångskatt (enligt min bedömning): O, salighet, o, gåtfullhet (Sv. Psalmboken 234).

Den vers som inte finns med i våra psalmböcker är en som är fylld av smutsig obehaglighet och bibelförankrat bildspråk:

All synd all smuts, allt lågt begär,
ditt rena blod borttagit,
när som en krigsman i din här
ditt kors som svärd jag tagit,
när som en krigsman i din här
ditt kors som svärd jag tagit.

Min beundran

Min beundran för de rara småfåglarna som satt på fönsterkarmen och kikade in på mig har bytts mot en skatas beundran av mig. Denna skata tycks ha tagit över småfåglarnas plats utanför mitt fönster och han är där och stökar ibland – skatan rör sig inte lika tyst och smidigt som småfåglarna. Men tja, även en skata är ju ett sällskap, om än inte lika näpen som en talgoxe.

Hemlös vila

Tänker på Jesus som inte hade någonstans att vila sitt huvud (Matt 8:20). Känner att mitt huvud skulle behöva vila. Vila genom slummerns och sömnens återhämtning, men också genom att slippa flödet av allt som måste bearbetas av intryck, vetenskapande, tider att passa, plikter att uppfylla, löften att komma ihåg och så vidare.

Och så finns det en hemlöshet i det där med att få vila också. En hemlöshet då jag förstår Jesus hemlöshet, då han söker platsen att vila sitt huvud på, som är densamma som den plats där han möter mig och jag möter honom.

Han älskar dig, han väntar dig ikväll –
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
(Ylva Eggehorn, Sv. Psalmboken 256)

Och så tonar i mig några av Dan Anderssons ord:

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
”Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.”

Hemlösa fragment av tankar, kanske utan annat samband än hemlösheten, men kanske är den också ett slags hem – ett tillfälligt och hemlöst sådant.

Något

Något vackert att fästa ett öga på, inför en oviss dag.

Lycklig

Förresten: Lycklig den människa som i det torftigaste och kargaste av sammanhang, kan finna gnuttan av det goda och livgivande. Ty den människan äger förmågan att överleva livet.

Tunnsått

Det är lite tunt här på bloggen nu. Inte nödvändigtvis i antalet inlägg, men väl i innehållet i dem. Åtminstone känns det så för min del, andra kan naturligtvis ha andra uppfattningar. Hur som helst funderar jag ändå lite kring den där tunnheten.

Det som är tunt är ju inte automatiskt innehållslöst. Och det som är tunt är knappast med självklarhet utan mening. Jag tänker på ett stort träds fyllighet. Det är en fyllighet som utgörs av varje enskilt lövs tunnhet. Varje löv som i sig innehåller förutsättningar för liv och grönska. Utan det till synes tunna och relativt oväsentliga lövet – vilken skillnad gör egentligen ett eller annat löv i ett träds väldiga krona – blir det faktiskt ingen trädkrona.

Så även om tanken på att erbjuda fylliga och imponerande (?) uttalanden här på bloggen, genom inlägg som jag själv förstår som substantiella, är lockande, försöker jag att inte förringa det som är mer präglat av tunnhet. För som förespråkare för detaljernas betydelse kan jag knappast ignorera det till synes lilla och relativt obetydliga. Inte ens om det handlar om mina egna torftiga försök att hålla igång en självpåtagen blogg.

Blink, blink

När jag i går kväll, hur trött som helst, skulle borsta tänderna för att gå och lägga mig, satte lampan i badrummet igång att blinka på ett sådant där flämtande sätt som ett gammalt uttjänt lysrör kan göra. Jag insåg att den nog höll på att gå sönder, men kände att det inte spelade någon som helst roll. Det supertrötta läge som då var aktuellt, ger verkligen lite vettiga perspektiv på vad som är något att bry sig om och vad som inte spelar någon roll. För vad har en blinkande glödlampa för betydelse, egentligen. Därför kan uppenbarligen såväl extrem trötthet som glödlampor tjäna livets syfte.

Ett val

I ett samtal i helgen kom jag på mig själv med att säga att jag gjort ett vettigt val i mitt liv. Och ja, det är nog ett vettigt val, det är i alla fall ett stort val, för ingenting annat i livet får sådana konsekvenser. Ett sådant val påverkar allt och tids nog finns det inte riktigt någon återvändo, utan riktningen är utstakad genom det där valet och att då tänka att det skulle vara något annat än vettigt får så stora följder att det inte är någon idé. Och om det nu är så att Gud är världens skapare och Guds son Jesus är den som kan rädda människan från hennes otillräcklighet och därför kan ge henne det liv hon under inga omständigheter kan uppnå själv, ja, då kan det knappast vara något annat än ett vettigt val, att tro på Gud och följa Jesus.

Lite klokskap

Lite klokskap från Johannes av Korsets formuleringar:

Många nybörjare begär bara en sak, och det är att Gud skall anpassa sig efter deras vilja. De blir bedrövade om de måste böja sig för hans vilja och det är högst motvilligt som de underkastar sig den. Ganska ofta tror de att vad som inte motsvarar deras smak och önskningar, det kan omöjligen vara Guds vilja, och tvärtom, om de själva är nöjda med något så är de säkra på att Gud också är det. De reducerar Gud till sina egna mått, i stället för att rätta sig efter honom. Men säger inte Gud raka motsatsen till oss i Evangeliet: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det, och den som vill finna sitt liv, han skall mista det.” (Matt 16:25)

Det är ju inte utan att det i dessa ord, då de läses och uttalas, ryms en längtan bort från reduktionen av Gud, bort från nybörjar misstagens hägn och in i det som ger andra perspektiv på att mista och att vinna, än vad den jordiskt begränsade vyn ger.

Och det hela hänger väl samman med några ord anknutna till Johannes av Korsets, som berör vad som får vara över- och underordnat i livet:

Passion is a thief.
Not only does it bring nothing to our lives,
but it robs us of whatever good
we already possess.
And if we do not bring it under control,
it will eat us alive,
it will kill off our relationship with God.
In the end it will be the only thing
that lives in our souls.
If we do not kill it first,
it will kill us.

Och plötsligt blev orden så svåra, så präktiga och ytliga. När futtigheten i det som breder ut sig i ens liv framstår så klart, tystnar allt försvar och det enda som kan sippra fram är mumlet av ett Herre förbarma dig!

Stark och svag

Paulus skriver i Romarbrevet om starka och svaga:

Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi ska var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp.(Rom 15:1-2)

Vem är egentligen stark och vem är svag, vem är det som ska ge hjälp och vem är det som ska ta emot? Det enkla svaret är väl att det varierar. Är vi inte alla ibland starka och ibland svaga. Jag tror att vi på vissa områden, i vissa tider och i vissa situationer kan vara starka, samtidigt som vi är svaga på andra områden, i andra tider och i andra situationer. Ingen människa är bara stark eller bara svag. Nej, vi är alla både och, tror jag.

Därför kan inte den ena människan säga till den andra, att hon ingen hjälp behöver och inte heller kan hon säga att hon ingen hjälp kan ge. Alla är både behövande och mottagande. Hela tiden, fast i olika grad och i olika delar av våra liv.

Det är väl därför Paulus säger att var och en, det vill säga alla, ska tänka på sin nästa och göra det goda. Antingen stark eller svag delar inte upp människor i kategorier, utan gör varje människa till en helhet av både styrka och svaghet, både tillgångar och brister. Givandet och mottagandet är delar av människan. Problemet tycks dock alltför ofta vara att se det och att använda delarna. Men är det inte just det som Bibeln, genom Paulus uppmanar till: Vi ska var och en...

Ett möte

Så har jag nästintill kunnat se min gode vän hackspetten i ögonen. Vi har befunnit oss blott något fåtal meter ifrån varandra, han arbetandes i en tall och jag spatserandes förbi. Jag känner mig privilegierad. Tänk att vara en människa som fått nåden att lära sig se och höra hackspetten. Och glädjas över det. Det är verkligen ett privilegium.

(Han har förresten fått ett namn, hackspetten, men jag avstår tills vidare från att röja hans identitet. Man behöver ju inte berätta allt. Och kanske måste jag först inhämta hans samtycke förresten, det är ju strikta regler för sådant där på internet.)

Den blå blomman

Finner några små blå blommor som växer precis intill en ekplanta som ännu är i sin linda. Men något med de förlängda proportionerna får mig att bli stående i andakt. Ekplantan som tids nog kommer att växa sig stor och stark, åldras med långsamhet och sträcka sina grenar över ett stort område. Tätt intill dess stam tyr sig den lilla blå blomman för trygghet och beskydd. Jag vill också vara den lilla blomman bredvid det stora och trygga. Så jag ber min bön, till den jag tror på, till den som skapat både mig, trädet och blomman: förgätmigej.

Ett mejl

Ett mejl har under natten letat sig till mig från kontinenten. Och från Gud förstår jag då jag läser det. Det får mina ögon att tåras och jag bestämmer att detta ska få bära mig idag: att någon har tänkt på mig, att någon slagit följe ett stycke på vägen, att vi idag möts i bönerna för oss själva och varandra. Det är stort, och egentligen är det allt som behövs, men så mycket annat pockar på och stör. Men jag ska återkomma till min e-postlåda, se mejlet, se avsändaren, se Gud och se mig själv mitt i detta – innesluten för en stund i det, att någon sett.

Omkoppling sker

Jag tycker inte om att vara irriterad över sådant som egentligen är ganska oviktigt. Men ibland blir det ändå så. Som idag när min internetuppkoppling mitt i arbetet bara slutade att fungera. Nu har man ju varit med förr så det var bara att dra ur alla sladdar, starta om allting och hoppas att det skulle räcka. Men icke. Det är då irritationen växer. Till slut tar jag fram broschyren som medföljde vid tecknandet av abonnemanget. Och där finns en felsökningsgudie – jag har redan gjort allt de föreslår, utom en sak: ”Om problemen kvarstår kontakta vårt kundcenter på e-postadress...”. Ja, just det.

Nu vore det ju skam om jag inte försökte hitta något trevligt i detta avbrott och jo, det gör jag. I en jämförelse. Förvisso har jag ett visst (skapat?) behov av min internetuppkoppling, men det finns en annan uppkoppling som är långt mycket mer avgörande för mig, nämligen den till Gud. Och det är här lugnet i det irriterande infinner sig: Gud är alltid där, till honom är det alltid öppen och farbar väg för kommunikation. Och vad är då en trilskandes jordisk, av människan påkommen, uppkoppling egentligen värd? Inte mycket, ty Guds kontakt med människan, Guds uppsökande av den som var förlorad, är oersättlig och allt som egentligen behövs.

Så får jag, genom ett telefonnummer jag lyckas hitta, kontakt. Först blir jag bortkopplad förstås, men så småningom får jag faktiskt tala med den förtjusande inspelade rösten som ska navigera mig genom ”tryck 1, tryck 2, tryck...”. Jag ger upp innan jag tagit mig genom alla vinklar i labyrinten och kvalificerat mig för köplacering hos kundtjänst, men då har jag i alla fall fått veta att det är ett pågående fel som drabbat mig och den region där jag befinner mig. De jobbar just nu på att lösa det, får jag veta. Och så långt är jag alltså nöjd.

Det gäller ju för övrigt Gud också. Gud jobbar på störningen i vår kommunikation. Den som, trots att den alltid är öppen, ändå inte alltid fungerar. Men då beror det ju inte på leverantören av kommunikationsledningen, utan på användaren av den. Det är jag som brister i tillsyn av det som faller på mitt ansvar. Men Gud jobbar ständigt på att uppmärksamma mig på detta och hjälpa mig att koppla rätt i kommunikationsnätet.

Ungefär så kan ett irriterande avbrott i en jordisk kontakt, gynna det långt mycket mer väsentliga: den himmelska kommunikationen.

Ordlöst

Någonstans i trakten av naturens genljud i form av blommor och blad förlorar alla ord sin kraft. De överröstas så helt och fullt av skönheten som inte behöver orden för att tala.

Ett språk, en bok

Och som om Vårherre hade avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, och bygga sig en stuga ytterst i snön.

Så inleds Sara Lidmans Jernbaneepos som består av sju böcker om livet i västerbottniska Lillvattnet. Jag har just påbörjat läsningen av detta litterära verk och fängslas så här långt främst av språket. Det är ett språk som kräver en del av läsaren.

Där finns bibelrefererande undertonerna (eller är det månne övertoner?), där finns stavningar och uttryck från svunna sekler, där finns västerbottniska idiom. Där finns den värld som detta språk betecknar och den värld där detta språk talas och dessa världar möter mig där jag finns något hundratal mil söder om och ungefär lika många år efter händelserna i Lillvattnet.

Mellan oss bygger Sara Lidman den bro, där språket kommunicerar oss. Det är det som är boken.

Maskros

Så var det ju det där med maskrosorna. Strax efter att jag upptäckt att någon tagit bort de blommande gula bollarna utanför min trappa, finner jag ett helt fält med lysande maskrosblommor.

En promenad

En promenad i närområdet under gårdagen bjöd på allt: midsommarblomster, äppelblom, hägg, syren och så en massa annat blommande och spirande. Jag sträckte mig långt över staket och tomtgränser för att se och känna doften, för att njuta och hänföras. Det finns egentligen inga ord, ty orden är för trånga för dessa underverk. Men fantastiskt är det. Och ändå är det samma visa varje vår. Men det är inte samma, den klingar ny varje gång – precis som Guds nåd är den gamla vanliga och ändå: ständigt sprudlande färsk.

Från en bok

Finner en anteckning från läsningen av en av Martin Bubers små böcker. De är alltid små i antal sidor räknat, men innehållsligt stora. Lyssna till vad han skriver utifrån den chassidiska traditionen (en maggid är en predikant):

En chassid frågade maggiden från Zloczow: Det heter att var och en i Israel bör fråga sig, när kommer mitt verk att nå upp till mina fäders, Abrahams, Isaaks och Jakobs, verk? Hur ska man förstå det? Hur skall vi kunna tro att vi förmår efterlikna de bibliska fäderna?
Maggiden förklarade: Liksom fäderna fann en väg att tjäna Gud, var och en efter sin egenart, den ene kärlekens väg, den andre styrkans och den tredje praktens väg, så skall vi, var och en enligt sin art i ljuset av läran och tjänandet, finna en ny väg och inte göra det som redan är gjort, utan det som väntar på att bli gjort.
Med varje människa sätts någonting nytt till världen, någonting speciellt och egenartat som inte funnits förut.
– Var och en i Israel skulle istället tänka på att ingen är beskaffad just så som han själv och att det inte finns någon som är fullkomligt lik honom själv. Om det redan funnes någon som var som han behövde han själv inte finnas. Den enskilde är något nytt i världen och måste fullkomna sina egenskaper. Därför att det inte sker fördröjs Messias’ ankomst.
(Buber, Martin, (1989), Människans väg, Ludvika: Dualis, s22f)

Förutom det egna värdet, den egna platsen och uppgiften, tål åtminstone det där med Messias ankomst att tänka på.

I pingsttid

Sol och blåst idag. Det kan väl inte vara något annat än Guds ljus och den helige Andes vind, tänker jag. Så här på annandag pingst.

Design

Läser från Romarbrevet:

Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera. (Rom 9:20-21a)

Det borde betyda att för den som tror på Gud som skapare av människan finns det någon överordnad, någon vars kunskap om mig är större än min egen och vars design jag är. Följden av detta blir att denne som vet mer också är den som bäst kan sätta upp ramarna och reglerna för mitt liv, och jag gör klokast i att försöka följa. Inte för att jag alltid förstår, utan för att skaparen vet mer än det skapade. Och bättre råd än så går inte att få.

Men om man inte tror på Gud som skapare blir det ju andra konsekvenser för människan, förstås.

Morgon

Vaknar idag med ett bibelord i mig:

Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
Stor är din trofasthet.
(Klag 3:22-23)

Så sant. Och så skönt.

Pelargoner

Min fokusering på pelargoner är verkligen total. Helt uppslukad är jag av dessa blomster. Samlar dem i solen på min balkong och fördelar dem över den yta som står till förfogande.

Det är inte utan att jag kan tycka det vore lämpligt om något av hängivenheten kunde fördela sig på sådant som åligger mig av uppdrag. Men icke, där är ointresset påfallande dominerande. Behöver en gnutta tillvändhet till dessa verk och i väntan på den inspirationen fogar jag ännu en nyans till pelargonsamlingen. Och vänder mitt beundrande öga till det som så fullt har fångat min uppmärksamhet och min kärlek.

Kort

Himlen är illande blå, vita blomblad yr som snöflingor i luften. Innanför dörren till soprummet ligger ett julklappspapper och på bilparkeringen står två mörkklädda män och lägger sista handen vid en begravningsbukett av vita rosor. Så nära är livets gränser varandra. Så kort är resan mellan livets enkla härlighet och livets svåra förfärlighet.

Vit doft

Blomningen på spirean vid grannhuset håller verkligen på att överrösta sig själv med den doft den sprider vida omkring. För mig som förbipasserande går det inte att undgå att njuta. Så det gör jag, njuter av både vällande vita blommor och doftande ljuvlighet.

Lackat och klart

Stefan Andhé skriver någonstans att man ska se till att alltid ha välputsade skor. För när livet blir dystert och grått, kan man alltid titta ner på sina skor som åtminstone skiner och blänker. Det är en god livsfilosofi. Och även om jag absolut inte har något emot välputsade skor, tvärtom jag ser gärna ner på dem, tänker jag mig ändå att målade naglar kan fylla samma funktion. Något att titta på då det mesta är grådaskigt och tråkigt. För de lyser upp, i alla fall litegrann, en stund. Ytligt, möjligen, men kanske också förmågan att finna glädje i det lilla.

Haiku

Hamnar på en haiku-sida och inser att det är samma sida som för bara någon vecka sedan korsade min väg. Kikar runt lite hastigt och hittar ett par godbitar att förmedla:

Vinterstormen
blåser små stenar
mot tempelklockan.
(Buson)

Lyssnar man noga hörs
i stormen mer än tusen
olika ljud.
(Shiki)

Jag lär återkomma till haikun, kanske även här.

Nyhet

Vill minnas att jag häromdagen såg någon notis om att det nu igen var torka med svält som följd i Etiopien. Idag ser jag stora och braskande rubriker om att det är matkris i New York, där alltfler blir beroende av soppkökens välgörenhet.

Det vore ju oförskämt att i detta läge inte ställa sig själv frågan hur det kommer sig att dessa nyheter presenteras för mig på så olika sätt. Jag ska inte försöka ge något svar, men kanske är det så enkelt som att den som någonstans gör ett första urval av nyheter är mer styrd av intresse för supermakten USA än för ökenlandet Etiopien.

Möjligen är det så och då är det riktigt illa. För mig är i alla fall en svältande människa i Etiopien lika mycket människa som den newyork-bo som tvingas inta sin lunch på någon välgörenhetsorganisations soppservering. Men det är uppenbarligen inte den bild någon nyhetssorterare någonstans vill att jag ska få av världen.

Jag skäms över att vara en del av den västvärld där denna indelning av människor görs. Och det enda jag kan göra åt det är väl att vara medveten om att någon – egentligen flera – väljer och vinklar de nyheter som når mitt öga och öra. Människors verkliga verklighet är något annat.

Hoppfullt

Om Abraham berättar Romarbrevet:

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Rom 4:18)

Det är ju inte utan att det där är rätt så gäckande. Att hoppas där det inte finns något hopp. Är det ett hopp på något som inte finns och alltså inte är reellt möjligt? Ja och nej, tror jag. Abraham hoppades på det som var orealistiskt, att han och hans fru Sara som gamla skulle få en son, något som sedan decennier var en omöjlighet enligt den biologi som är människans. Samtidigt hoppades Abraham på något som i allra högsta grad var rimligt och möjligt, han hoppades på att ett löfte från Gud skulle infrias.

Och någonstans där svindlar tanken ohejdat. Hopp som uppfylls, inte därför att det egentligen är möjligt, utan därför att Gud har gett ett löfte.

Det är vad man kan kalla hopp det, hoppet om förverkligandet av det till synes omöjliga.

Och någonstans här inser jag att detta var betydligt mer personligt än bara så där i största allmänhet, som jag trodde då jag började skriva om Abrahams orimliga hopp. Det är nog bäst att jag än en gång slår följe med Abraham på trons väg och hoppas på det som inte hoppet kan rymma.

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. (Hebr 11:1)

Skillnaden

Ser hur ljuset sakta sprider sig över himlen och skapar en ny dag. Det sker nästa obemärkt och ändå gör det så stor skillnad. Det gör skillnaden mellan natt och dag. Undrar hur mycket annat i livet som sker så där nästan obemärkt och ändå gör den stora skillnaden?

Blommor

Jag väntar på sommaren.

Och samlar pelargoner.

Nu

[V]ad är väl framtiden mer än ett annat ovisst nu.

Så skrev Dag Hammarsköljd i ett brev 1929 och nog är han något väsentligt på spåren. Det är nuet vi har och framtiden är inte annorlunda i det avseendet. Även framtiden består av nu, precis lika ovisst som det innevarande. Mer skillnad än så är inte någon idé att förvänta sig av framtiden, det är endast ett annat nu. Ingen förändring sker, bara för att ett nu går över i ett annat, framtida, nu. Att leva är inte att vänta in ett annat nu, utan livet är det som äger rum i det nu som är nu.

Att bereda plats

Nedanför trappan till mitt hem växer ett par maskrosor. De har frodats gott i vårvärmen och jag har mer än en gång tänkt att jag ska försöka ta bort dem eller åtminstone minska deras omfång. Men nu blommar den ena av dem med tre ståtliga solgula blommor. Och helt plötsligt inser jag att det där kan jag ju inte ta bort. Det vore ju att skända skapelsen. Dessutom visar det sig att de illande gula blommorna passar alldeles utmärkt till min lika färgstarka ytterdörr, och vem vill förstöra den harmonin. Så nu väjer jag för maskrosorna när jag ska äntra trappan. Och så tänker jag att det är kanske inte alltid blommorna som ska böja sig för människans framfart, utan ibland behöver människan faktiskt bereda väg för blommorna. Till och med för ogräsets gnistrande blommor.

På väg till Emmaus

Funderar på det här med kallelsen. Är det vad jag brinner för som är kallelsen snarare än hur det kommer till specifikt uttryck? Jag vet inte, men jag funderar. Och med mig i tankearbetet vandrar två av Bibelns figurer. Det är de två männen som, precis efter den påsk då Jesus blivit korsfäst, död och begraven, vandrar från Jerusalem till Emmaus. Under vägen får de sällskap av en man som de först senare förstår är den uppståndne Jesus. När de efter denna insikt ser tillbaka på vandringen med Jesus säger de: Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen? (Luk 24:32)

Brinnande hjärtan. Det var dessa brinnande hjärtan som förde dem ut att berätta om det de varit med om. Det var dessa brinnande hjärtan som blev fyren de navigerade efter framgent. Kanske var det som deras hjärtan brann för, också deras kallelse. Jag vet inte.

Skapelseunder

Promenaden till affären står i ett oproportionerligt förhållande till tiden.

Den tog oproportionerligt lång tid med tanke på dess korta sträcka, men den tog oproportionerligt kort tid med tanke på alla de skapelseunder som fanns att betrakta på vägen.

Det knoppas, det blommar, det spirar från träd, buskar och blommor.

Och allt mot bakgrund av sommarvärme, bara ben och blå himmel.

Mellantrakter

Gud skapade mörker och ljus. Gud skapade himmel och jord. Han skapade också de främmande mellantrakterna.

Sådana ord fyller en sida i Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. De framträder mitt i en berättelse som är om ljus och mörker, men kanske ännu mer om livets riktning och rörelse.

Så bra!

Allt är väl, om man ser till det positiva. Och då är det kanske lika så bra, att se till det där positiva. Så är allt bra.

Kanske är allt bra även om man ser till det negativa, för på något sätt pågår ju ändå livet och det är livet vi är födda till, det är livet som är vår möjlighet och allt vi har. Så även om det är eländigt, pågår den gåva vi fått oss anförtrodd. Och det är ju bra.

Förlorat & återfunnet

Tack och lov för datorns sökfunktion! Alla referenser, den långa (nåja) listan var förlorad, men är återfunnen. Sparar onekligen en del jobb åt mig, vilket betyder att jag kan ägna mig åt något annat istället. Viktigare och i bästa fall roligare. Så räcker det med en förvirrad människa, som vet att hon skrivit den där listan, men som omöjligt kan hitta den i datorns endimensionella värld och en teknisk finnes i nämnda dator, för att lättnad och glädje ska uppstå. Slutsatsen blir alltså att datorn har sina goda funktioner och – framförallt – att förvirring och oförmåga att hitta rätt, knappast behöver ses som enbart ett problem. Tvärtom, det kan vara det som genererar glädjen och tacksamheten. Som i fallet med den förlorade, men numera återfunna referenslistan.

Deadline

Det största problemet med deadlines tycker jag är, att de hindrar mig från att ägna mig åt den enda deadline som egentligen är väsentlig: livets ändlighet.

Någonstans

Tänker att det här med att tro på och lita till Gud inte nödvändigtvis gör livet lättare (ibland kanske det till och med blir svårare), men att det ändå ger en botten, på något vis. En botten, någonstans, någon gång. Trots allt.

Konsert

Börjar dagen med en konsert. Det är traktens småfåglar som, i vanlig ordning, bjuder in till arla underhållning. Andäktigt avlyssnar jag första delen av framförandet, för att sedan brutalt bli avbruten av en telefonsignal. Och allt detta innan dagen ännu till fullo hunnit fördela sitt ljus över omgivningen.

En budbärare

Jag står i köket och plötsligt skär ett uppfordrande kvitter genom lugnet. Det visar sig vara en talgoxe som sitter på balkongräcket och hojtar. Så snart jag lokaliserat den, flyger den sin kos och fortsätter sitt kvittrande i ett mer sansat tonläge.

Jag utgår ifrån att fågeln hade något ärende till mig, att den verkligen åsyftade något med det där ljudet som direkt fångade min uppmärksamhet. Vad jag fortfarande funderar på, är exakt vad jag skulle göras uppmärksam på. För det vet jag inte, men det har väl något med livet att göra, tänker jag. Och rör förmodligen något viktigt, för vad annat än viktiga ting kan en talgoxe tänkas bära bud om.

En psalm

Det språkliga uttrycket i en av Kristi Himmelsfärdsdagens psalmer känns kanske lite passé, som något från förr, men själva innehållet utgör ett nästan onödigt påtagligt nu:

Till härlighetens land igen
jag ser dig, Jesus, fara;
men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.

Långt från min Faders hus jag går,
ack herre, huru länge?
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sig tränger.
Den outsäglig, innerlig,
skall dela skyn och hinna dig.

En skymt jag då i tro får se
utav det goda landet,
där du från mig ej skiljes mer,
när löst ur syndabandet
bland helgonen jag fri och glad
får bo i levande Guds stad.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
dit söker sig mitt hjärta:
till himlen och min Frälsare,
till glädjen världen ej kan ge.

(Svenska psalmboken 159)

Vårtecken

Nu är det musöron på björkarna utanför mitt fönster. Ser ut att vara stora möss i år...

Det kliar

Hua, vad det kliar i mina öron! Det är följden av ett alltför långvarigt noggrant avlyssnande av viktiga inspelningar jag behöver ta del av. En liten hörsnäcka i örat räcker för att skapa kliande eksem. Jag kommer att tänka på att Paulus skriver till Timotheos om hur det kliar:

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. (1Tim:4:3)

Orden som når mina kliande öron är raka motsatsen till det som Paulus tvingas omtala. Jag lyssnar till orden från människor som är mycket angelägna att följa den rätta läran. De har helt enkelt delat med sig ett stycke av sina liv som kristna. Så att det kliar i mig beror inte på det förvillande, men behagliga, i några villoläror, utan helt och hållet på nickelinnehållet i delar av hörsnäckan.

Gudstjänst

Igår firade jag gudstjänst i en kyrka jag inte besöker så ofta. Vi samlas på kyrkbacken för att avlyssna klockringningen och sedan till musik följa processionskorset in i kyrksalen. Då klockorna börjar klämta sliter en liten man av sig sin keps och jag blir rörd till tårar. En sådan respekt för signalen som kallar till samling i Guds hus! Jag tycker förvisso det är tjusigt med den vördnad han så spontant visar, kyrkklockornas kallande till andakt är värd respekt, men samtidigt önskar jag att hela livet ska vara en sådan andakt, där det ständigt klämtar till gudstjänst. Inte därför att kyrkan nödvändigtvis behöver bjuda fler aktiviteter, utan för att hela livet, vardag som helgdag, för den som tror, är en gudstjänst, ett underverk att vörda, ett ansvar att ta på allvar.

Då vi tågar in i kyrkan kommer en man ilande förbi. Kyrkvaktmästaren ropar in honom och bjuder honom att vara med. ”Men jag kan ju inte gå in så här”, säger mannen och syftar på den sexpack öl han bär under armen. ”Det fixar jag”, säger vaktmästaren glatt, och visar mannen på en plats där han säkert kan förvara sin öl till efter gudstjänsten. Den bilden förstärker för mig, att det inte är en högtidlig uppklädd företeelse att fira gudstjänst, utan att det hör det vanliga livet och de vanliga människorna till. Och en sådan kyrkvaktmästare, som är beredd att vakta ölen åt kyrkobesökarna, behöver varje kyrka.

Att hela gudstjänsten ramas in av folkmusik förstärker på något självklart sätt, den vardagliga vördnad som jag efterfrågar kring livet och gudstjänsten. Avslutningsmusiken består av en brudmarsch som till att börja med framförs på en ensam försynt violin, men som efterhand förstärks av först en flöjt och sedan orgeln. Musiken stegras i takt med att leendet i violinstens ansikte blir allt bredare. Vilken avslutning! Som en introduktion till något stort.

Kristi Himmelsfärdsdag minner inte om ett slut, utan om en fortsättning. Jorden utgör inte begräsningen för livet, utan är förberedelseplatsen för evigheten i himlen. Det som Bibeln kallar bröllopsfesten, då de som tror får möta den de tror på, som en brud möter sin brudgum.

Tiden är förbi

Så har den förrunnit, den dag som förenade det som en gång fördelades ur samma mylla. Igår var det såväl 1 maj, som folknykterhetens dag och Kristi Himmelsfärdsdag. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, barn av samma tid, för en dag förenade igen. Förmodligen olyckligt att deras vägar en gång så påtagligt skildes åt.