Ytligt sett
Ytligt sett är det upptäckten, att det finns dagar på året då det inte är möjligt att resa med tåg från Sveriges huvudstad till dess största småstad, som är dagens största. Vilken torftighet – både av tågtrafik och kreativitet för en dag.

Tur då att det finns mer än yta i livet. Dagens upptäckt på ett djupare plan är en bekant sådan. Det är budskapet i en psalm som ljudit genom årtusenden, formulerande den verklighet, den vetskap och den tröst som är allt annat än ytlig. När djupet i mig möter djupet i Gud ljuder sången genom dalar och över höjder. Färden genom livets torftighet kantas av väntans och längtans delaktighet i psalmens bön och tacksägelse.

En vallfartssång.
Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop,
lyssna när jag bönfaller dig!
Om du lade synder på minnet,
Herre, vem skulle då bestå?
Men hos dig finns förlåtelse,
och därför fruktar man dig.
Jag väntar på Herren, jag längtar,
jag hoppas få höra hans ord.
Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen,
än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel,
ty hos Herren finns nåd
och makten att befria.
Han skall befria Israel från alla synder.
(Ps 130)

Hemma
Jag har varit med om något som är så vanligt och självklart, att det är ovanligt intill obefintlighetens gräns. En sådan igenkänning och känsla av hemmahörighet. En sådan självklarhet.

Att få uppleva något sådant, måste vara det största som finns i livet. Att få vara innesluten i ett sammanhang som sträcker sig bortom. Bortom begränsningar och därför så inklusivt.

Jag har varit på bönemöte. Bönemöte i församlingen jag älskar, med trossyskonen jag älskar, med Gud som älskar.

Ett bokpaket
Ett bokpaket har anlänt. Bland böckernas titlar och omslag utmärker sig särskilt en. Bland kvantitativ och kvalitativ metodik på längden och tvären, parat med någon bok i teologi – alla med glättiga framsidor – utmärker sig det beiga, matta papper som omger en av böckerna. Det är så vackert, att om jag hade dessa sju böcker framför mig och utan att veta vad de handlar om fick välja en att läsa, skulle jag välja denna. Den mest anspråkslösa av dem alla. En avhandling. I religionsfilosofi.

Bokens titel är Gud för oss Om den non-metafysiska realismen och dess konsekvenser för religionsfilosofins uppgift och natur och det är Karin Johannesson som skrivit. Det yttre bådar gott, för inte sällan är detta första intryck av en bok väsentligt för själva läsningen. I alla fall för mig. Eller kan det finnas något annat skäl till att Åke Aronssons bok SPSS En introduktion till basmodulen, med sin grönmönstrade framsida, inte lockar riktigt lika mycket?

Självklart
Ibland är saker så där självklara att de blir anmärkningsvärda. Som idag på eftermiddagen. Jag skulle delta i ett sammanhang, i vilket det fanns gott om förutsättningar för att det skulle blir problematiskt och kännas meningslöst, som ett slöseri med tid och energi. Just därför inkluderade jag denna samling i mina morgonböner och – naturligtvis – blev det en eftermiddag som avlöpte smärtfritt. Det kom till och med en del vettigt, konstruktivt och användbart ur samtalen.

Mer komplicerat än så är det ju sällan. Gud hör bön och Gud svarar på bön. Det svåra är att vänja sig själv vid att be sådär konkret och sedan hålla ögonen öppna och se vad Gud gör.

Det är något
Det är något med det värdefulla, detaljerna och nuet. Något som gör att jag alltmer misstänker att de hör oskiljaktigt samman. När Jesus talar om den skatt som himmelriket är, använder han en del liknelser för att förklara.

Jesus talar om mannen som finner en skatt i en åker och därför säljer allt han äger för att kunna köpa åkern och ta upp skatten. En annan liknelse handlar om köpmannen som söker fina pärlor. Då han finner en, säljer han allt han äger för att kunna köpa den. En tredje liknelse Jesus använder för att beskriva himmelriket, handlar om när en fiskare lägger ut nät och får all möjlig fångst, men ur denna sorterar de goda fiskarna och sparar dessa, medan han slänger bort de dåliga. (Matt 13:44-48)

Tre berättelser om vardagliga situationer. Det är bonden och köpmannen som gör sitt vanliga arbete, utför sina vanliga sysslor en dag lik alla andra. Och plötsligt händer det som gör dagen annorlunda. De finner det dyrbara, värt att sälja allt de äger för att förvärva. Det finns där, i det vanliga, det vardagliga och enkla. Där finns den skatt och den pärla som är mer värd än allt annat.

Så får bonden och köpmannen göra som fiskaren gör med sina fulla nät, de får samla ihop det goda och kasta bort det dåliga. För det finns där i vardagligheten, både det goda och det dåliga, både det värdefulla och det värdelösa. Inga långresor eller extravaganta upplevelser behövs, utan uppmärksamhet och känslighet för det som är värt något, är allt som krävs för att skilja det goda från det onda.

Någonstans i vardagens gråhet finns en detalj, som glimmar då den möts av den blick som förmår se den. Det är inte sedan, någon annanstans, som det värdefulla står att finna. Nej, det finns här överallt, det handlar bara om att se de goda detaljerna och avvara allt det dåliga för att kunna förvärva det enda som är värt att äga.

Så talar också Bibeln: Sök så skall ni finna (Matt 7:7). Det finns där, just nu. Att söka är således att finna genom att vara här och nu, att låta vardagens detaljer gnistra och glimma och därmed synliggöra det himmelrike som Gud ställt i ordning.

Glad
Så säger Herren:
Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,
den starke inte över sin styrka,
den rike inte över sin rikedom.
Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:
att han har insikt och kunskap om mig,
om att jag, Herren, verkar i kärlek,
i rätt och rättfärdighet på jorden,
ty däri har jag min glädje, säger Herren.
(Jer 9:23f)

Den som känner och ser Herren och Herrens gärningar kan vara stolt och glad. Till och med Herren själv gläds över sådan stolthet. Och detta – om något – måste vara ömsesidig glädje i dess sanna väsen!

Tolkning
En av de mer svårhanterliga uppgifterna torde vara att tolka från ett språk till ett annat. Om dessutom talaren som tolkas, lägger sig i vilka ord tolken använder i sin översättning, höjs stressnivån ytterligare.

Ett sådant scenario blev jag åhörare till häromdagen. Talaren var sydafrikan med engelska som sitt språk. Men eftersom han också behärskade afrikaans och detta språk, enligt talaren, har en del ord gemensamma med svenskan, kunde han förstå enstaka av tolkens ord och dessa kunde han inte låta bli att kommentera.

Det hela blev således en intressant mångriktad kommunikation. Och helt självklar, eftersom all tolkning är ett komplicerat språkspel. Inte bara tolkningen mellan två talade eller skrivna språk, utan även den som all vår avlyssning, all vår läsning, allt vårt refererande och all vår uppfattning av tillvaron är.

För tolkar är något vi gör hela tiden och i denna tolkning växlar vi mellan språkspel från olika perspektiv, diskurser, sätt att förstå verkligheten. Att det finns så många beskrivningar av det gemensamma, att leva, är då inte så konstigt. Möjligheterna till tolkning är helt enkelt legio, så talar livets mångfald.

Gud är här
Gud är här, alltsedan uttalandet av det första skapande ordet. Jesus har redan kommit och gett plats för den Helige Ande, att alltid vara oss nära, till hjälp och tröst. Bönen att be, är den om att se det som redan syns, att höra det som redan hörs och att ta del av det som redan är givet.

Mitt projekt
Mitt projekt av boksortering tenderar bli en följetong. Förfärande inser jag nämligen, att böckerna inte ryms i hyllorna, trots det radikala ingreppet.

Illustrativt nog lyckades jag radera alla orden i det förra inlägget, innan jag publicerade det. Så jag fick skriva ett nytt, inte alls lika bra som det första (?). Och någonstans där framträder den meningslöshet som allt detta ordande har – i alla fall ställt bredvid det väsentliga. Så mycket bestyr med allt jordiskt man samlar på sig, det är bedrövligt!

Fortsätter
Fortsätter mitt boksorteringsprojekt som påbörjades häromdagen. Snart är det avslutat för den här gången, ordningen återställd och luftigheten i hyllorna något större än tidigare.

Samtidigt blir många böner bedda. Böner om att Gud må hjälpa mig att göra samma röjningsarbete i mitt inre, för att där bereda plats för den som behöver både rymd och luftighet. Att sortera bort allt onödigt, skadligt, oviktigt för att ge rum åt det enda som är väsentligt. För Jesus är ingen man klämmer in mellan några dammiga böcker, utan för min Frälsare och Herre krävs det andra utrymmen.

Portar öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten.
(Ps 24:7f)

Tårarna rinner, för bort dammet i sin väg, banar framkomlighet för ärans konung. Ordens anhopningar på boksidorna suddas ut och fram träder den som är själva Ordet. Allt jag behöver.

Nationell
Har tittat in på de nationella bönedagarna, som pågår i Stockholm, för att be – naturligtvis. Tämligen snart får jag anledning att fundera över det där med ”nationella”. Initialt hade jag väl tänkt att det nog anspelade på nationen Sverige, men detta får jag revidera, då några norrmän höjer sina röster och ber på sitt melodiska språk.

Och detta räcker för att jag ska inse det förtjusande med ”nationella” bönedagar. Det är ju inte nationen Sverige som avses, utan den nation som är Guds rike!

Är det inte vackert: bönedagar för det folk som är Guds rike! Jag är i alla fall helt tagen av detta. För helt plötsligt försvinner alla de vanliga gränsmarkörer som vi medvetet eller omedvetet sätter upp, sådant som språk, etnicitet, kön, klass, församlingstillhörighet, tradition, o.s.v. Att Gud vill att vi möts för nationella bönedagar där det är Guds rike som är nationen, tror jag vi kan ta för givet. För vad, om inte detta, var det Jesus bad till Gud Fader om i avslutningen av sin jordiska gärning:

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du jag sänt mig. Jag ber för dem. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla dem som genom deras ord blir ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.
(Joh 17:6-9a, 20f)

Etiketter
De där etiketterna som finns i bloggen, där inläggen kodas enligt valfria sökbara ord, är inte så dumma. Till exempel kan man kolla upp vad man själv skrivit och se om det som en gång verkade så briljant, fortfarande är det (vilket det i och för sig sällan är, men i alla fall).

Något liknande skulle jag vilja ha i huvudet, för det är långt ifrån alltid jag förstår mig på systemet som det lagras efter där. Och detta gör att det, inte så sällan, är påfrestande svårt att hitta sådant som jag vet finns där.

Men å andra sidan är ju glömskan faktiskt en god kamrat i livet. Rätt mycket gör sig bäst i glömskans grådis. I synnerhet sådant vi inte kommer ihåg att vi glömt – för det kan vi ju upptäcka på nytt, med nybörjarens ljuva förtjusning. Så: Leve glömskans upptäckarlust!

Böcker
Ett noga överlagt projekt har inletts: den stora boksorteringen. Jag har bestämt mig för att vara sträng mot mig själv och det går faktiskt helt smärtfritt. Så nu har jag, efter att ha gått igenom ungefär hälften av samlingen, ett halvmetertjockt lager med utsorterade böcker på matbordet.

Boksamlingen har hittills kompakt sträckt sig över en vägg i mitt tjäll. Hädanefter kommer den att vara betydligt luftigare. Åtminstone tills jag hunnit fylla ut den med nya böcker.

Inklämd bland några jättar hittar jag en, till formatet liten och tunn, bok av Johan Ludvig Runeberg. Den har ett alldeles förtjusande omslag med mönster av turkosa och svarta kringelikrokar, inte alls olikt en moderiktig fondtapet.

Det är ett kärleksäventyr som, i diktens form, bor där mellan pärmarna. Ett som ser rosor i törnen och vårblom i vinterns frusenhet:

Törnet

Törne, du min syskonplanta,
svept i vinterns is, försmås du,
höljd av taggar, hatas du.
Men jag tänker: Kommer våren,
slår du ut i blad och rosor,
och en växt finns ej på jorden,
ljuv och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängel
står ej naken i naturen,
som behövde kärlek blott,
blott en solblick av ett hjärta,
för att kläda sig i rosor
och vart väsens glädje bli.

Naturligtvis blir boken kvar, ett sådant vackert omslag kan inte avvaras. För ibland är yta inte bara yta, utan faktiskt mer än hela sitt innehåll.

Rättvist?
Undrar hur det egentligen är beställt med Guds rättvisa. Är det så att Gud verkligen är rättvis, eller?

Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.
Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk.
Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.
Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt.
Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön.
Ty så hög som himlen välver sig över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd.
Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.
(Ps 103: 6-14)

Gud är nog inte särskilt rättvis – och tur är väl det! Om Gud – som ser allt, vet allt, kan allt – skulle handla rättvist mot oss, vore vi förlorade. Nej, det är tack vare att Gud inte bemöter oss med vad vi förtjänar, till följd av våra tillkortakommanden, som Gud är vår hjälp. Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. En Gud som enbart dömer oss rättvist kan inte rädda oss, utan vår räddning är en Gud som låter rättvisan stå åt sidan, till förmån för rättfärdigheten. Herren handlar rättfärdigt.

Det är av nåden allt beror. Och av vår vilja att slippa rättvisan för att vinna rättfärdigheten. Att låta Guds ordning råda – även om den är orättvis – det är gudsfruktan och nåd i kommunikation. Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.

Märkligt
Det är så märkligt med orden, det enda vi har för att förklara verkligheten och våra erfarenheter, både för oss själva och för andra. Orden, som endast består av ljud och bokstavskombinationer. I sig betyder de ingenting, utan det är vår användning av dem som fyller dem med innehåll.

Ändå kan så mycket sägas med de där bokstäverna. Och så lite. För är inte det märkligt, hur det kan pratas och pratas, utan att någonting egentligen blir sagt. Samtidigt som det som inte sägs kan vara det som talar allra tydligast – som tystnaden.

Ibland
Ibland säger människor så kloka saker. Ofta sker det tillsynes i förbigående, varför det krävs en viss uppmärksamhet från lyssnaren för att verkligen höra. Och det är väl så det väsentliga ofta sägs, och därför det så ofta går oss förbi. Häromdagen var jag tillräckligt uppmärksam för att fånga en sådan där klokhet.

Mot en bakgrund av att människan avslöjar sina ideal, sin verklighetsuppfattning och sina strävanden genom sitt sätt att tala, sägs mycket i ett samtal som inte direkt uttalas. På så sätt är orden och språket det medel vi har att visa vilket referenssystem vi har för våra liv, vilken tro och agenda som styr oss (och det är kanske inte alltid den vi vill att det ska vara, vårt uttryckssätt avslöjar om det vi säger har djupare grund eller bara är ytlig framtoning). För den som vill leva i konsekvens av sin övertygelse gäller det alltså att låta språk och uttryckssätt vara färgat av övertygelsen, oavsett den är politisk, religiös eller något annat. För det är genom språket referenssystemet både kommer till tals och upprätthålls.

Och det som min kloka medmänniska kort konstaterade, efter mitt gillande inför ett ordval, var att det krävs arbete för att hålla igång referenssystemet. Så sant! Så ett råd till mig själv, från det mötet, är att återigen se över min övertygelse, så att den ännu mer kan prägla mitt språk och mitt uttryck och därigenom bli än tydligare. För att tala om sin övertygelse är knappast lika genuint som att tala sin övertygelse.

Svensk
En dag sitter jag på bussen och blir åhörare till ett samtal mellan en äldre man och en yngre kvinna. Mannens tal avslöjar att svenska inte är hans modersmål och kanske är det just därför han kan formulera sig så väl, när han ställer en av sina frågor till kvinnan: Är du svensk från Sverige?

Det är ju helt självklart: svensk kan man vara på många sätt, ett är att vara svensk från Sverige. Det betyder förmodligen att man är infödd och alltid bott här. Ett annat sätt att vara svensk på är naturligtvis att ha blivit det senare i livet, någonstans efter födelsen.

Men svenskar, det är vi allihop. Låt oss lyssna på den som vet att identifiera en svensk, oavsett det är en svensk från Sverige eller en svensk någon annanstans ifrån. För den äldre mannen på bussen har förstått hur det ligger till, förmodligen därför att han är en svensk som sett något mer av världen och livet i den, än vad jag som svensk har gjort.

Ljuset
En trasig reklamskylt vid en busshållplats öppnar ett fönster mot det utomvärldsliga. Istället för reklamskylt gapar ett vitt hål med starka lysrör på vardera sidan. På den vita bakgrunden har någon skrivit: Jag ser ljuset Jonatan.

För den som kan sin Astrid Lindgren är det en talande fras. Det är slutorden i boken om Bröderna Lejonhjärta. Efter det att först Jonatan och sedan lillebror Skorpan dött och kommit till Nangijala och där besegrat den onde Tengil och befriat folket i Törnrosdalen, dör de en gång till och ser då ljuset från landet som väntar på dem, Nangilima.

Tycka vad man vill om själva intrigen i Lindgrens bok, men hoppet om något bättre ”på andra sidan” förmedlar den i alla fall. Min bön och längtan, där vid den trasiga reklamskylten, blir att det mitt bland alla reklambudskap, all kommunikation som för människorna än hit än dit, mitt i alla val och pålagda måsten, ska kunna lysa igenom ett hopp om något bättre.

Ty det finns ett liv bortom reklamskyltens konstgjorda ljus, ett liv på andra sidan, med en försmak redan nu. Ett liv där Gud, som själv är ljuset, lyser upp, inte bara en kommande framtid, utan ett pågående nu. Min bön och längtan innefattar också kyrkan, att denna måtte göra mindre reklam för sig själv och mera förmedla av det som finns bakom reklamen – ljuset från en annan värld.

Det har gäckat mig
Det har gäckat mig en tid nu och jag kommer inte ifrån det och inte igenom det. Det handlar om att Hebreerbrevet talar om att Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29), samtidigt som samme Gud är den som uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken, som inte brinner upp (2 Mos 3:1ff).

Gud är både en förtärande eld och en eld som kan brinna utan att något förtärs. Rimligast tycks vara att det är en fråga om kvalitet. Det handlar om vilken kvalitet det är som Guds eld drabbar – somligt består, annat inte. Gud förtär med sin eld det som inte är bestående och det andra blir kvar. Genom luttring förtärs det timliga och kvar blir det bestående.

Samtidigt nynnar jag på en sång, som på något sätt rymmer Gud, både som den eld som förtär och som den eld som inte förtär. Det är en sång jag lärde mig i min barndoms söndagsskola och kanske borde jag nu, som vuxen, ta mig tiden att sjunga den ibland. För hur det är så är det något obegripligt stort med Gud, med Guds eld och med Guds kärlek.

Jesu kärlek är så underbar.
Jesu kärlek är så underbar.
Jesu kärlek är så underbar.
Kärlek så underbar.

Så hög, jag kan ej gå över den.
Så djup, jag kan ej gå under den.
Så vid, jag kan ej gå ut ur den.
Kärlek så underbar.

På väg
En regnig och blåsig dag byter jag tåg i Arboga. I den lilla kuren där vi tågbytare samlas, lägger jag märke till en dam med stickad mössa. Väl på tåget hamnar vi tydligen i samma vagn, för när det är dags att gå av, möts damen och jag i den korta väntan som utspelar sig innanför tågets dörrar. Några få fraser växlas, innan vi kliver av och skiljs åt.

Någon dag senare, då det är dags för mig att resa i motsatt riktning, blir jag varse att damen med den stickade mössan gör detsamma. Vi befinner oss återigen på samma tåg, i samma vagn, på väg åt samma håll.

Det är då jag inser vad lite vi vet om vilka människor vi reser genom livet tillsammans med. Det där ressällskapet som vi inte särskilt lägger märke till, men som är där, färdandes åt samma håll som vi själva.

Jag blir nyfiken på damen i mössan och undrar hur det kommer sig att hon gör samma resa som jag. Eller om det är jag som gör samma resa som hon. Kanske borde jag börja se mig om lite mer då jag reser, för någonstans kan det finnas en dam med stickad mössa, som är mitt sällskap.

Om ett nu
Gör en resa i tiden genom några årgångar gamla kvitton. De är från ett par år i mitten på 1990-talet. Då när Swedbank ännu hette Sparbanken och en liter bensin kostade mellan sju och åtta kronor. Då var mina sammanlagda telefonräkningar – utan hänsyn till index – betydligt högre än vad de är nu, men å andra sidan hade jag en hyra som utgjorde blott fyrtio procent av min nuvarande. Detta var åren då jag gick knyppelkurs och sedan den tiden ligger ännu något oavslutat i gömmorna. Reseersättningen, för resa med egen bil i tjänsten, var tretton kronor milen och den extremt låga månadsinkomst jag då hade, är trots allt högre än den jag har nu.

Så läser jag ett nu som var i det som nu betraktas som då, genom ett nu som pågår nu. Det är naturligtvis inte rättvisande vare sig för det nu som var då, eller det nu som är nu. Samtidigt är det ju så här vi ständigt gör: avläser händelser i ljuset av ett annat nu. Något annat är inte möjligt, ty all reflektion är i efterhand, alla referat är en tolkning.

Mer bestående än så är inte det som fyller våra liv. Det är till fullo förbiilande ögonblick av det vi kallar ”nu”. Ändå finns det något där i retrospektivet som lockar och lär oss. Som till exempel att det kanske inte var bättre förr, och att det kanske inte heller är bättre nu – bara att då och nu är olika perspektiv på livet i en föränderlig värld.

En ängel
Det är fantastiskt med änglar. Och ibland får man möta en av dem. Det är en ynnest.

Jag mötte en nyss, i cykelverkstaden. Utan särskilt många ord, tar han sig an min trasiga cykel och några minuter senare är den hel igen. Betalningen blir gratis. Han har förmodligen ingen aning om vilken tjänst han på detta sätt gör mig, både praktiskt och ekonomiskt. Och jag kan inte mer än säga tack, och sedan själv hjälpa någon som kommer i min väg med ett behov. Så fungerar nämligen välsignelsens rörelse: den ena gör något för den andra, som gör något för den tredje och så får alla både ta emot och ge.

Det är änglakören vars hjälpsamhet och tacksamhet är sången som ljuder över jorden, till fred och försoning.

Några dagar
Några dagar nu har jag försökt få ordning på en passus jag läste hos Sigmund Freud häromdagen: skriften är ursprungligen den frånvarandes språk.

Det självklara och uppenbara i citatet behöver inte så många tankeflagor för att framträda, men det finns något mer i de där orden. Något jag omöjligt kan få ordning på.

Så läser jag en av R. S. Thomas dikter, och kanske finns där någon beröring, mellan psykoanalysens fader och den anglikanske prästen. För det händer något när den frånvaro vars språk skriften är, i sig både rymmer och omtalar frånvaron.

Frånvaro
Det är denna stora frånvaro
som liknar en närvaro, som driver
mig att anropa den utan hopp
om svar. Det är som om jag träder in

i ett rum som någon just har
lämnat, en väntsal för någon
som ännu inte har anlänt.
Jag moderniserar mitt otidsenliga

språk, men han är inte mer här
än förut. Gener och molekyler
har inte mer kraft att frammana honom
än israeliternas rökelse på altaret.

Mina ekvationer är lika gagnlösa
som mina ord. Vad äger jag annat
än saknaden som uppfyller hela min varelse,
ett vakuum som han kanske inte skyr?
(R. S. Thomas, Minnen av eld)

Det är något där, i frånvaron, som gäckar mig. Igen. Det refuserar mig. Igen.

Städning
När jag håller på med städningen gör jag plötsligt någon klumpig manöver och en tingest faller omkull och går sönder. När jag samlar ihop skärvorna för att kasta dem, skadar jag mig i handen.

Så lätt är det att komma till skada till följd av det man omger sig med. Nu blev inte skadan i min hand mer omfattande än att det räcker med omvårdnaden från ett plåster, men principen är intressant, för skador av olika slag är lätt att få i livet.

Om det som kan skada oss – fysiskt, själsligt, andligt – är det som vi omges av, gäller det för den som vill minimera skaderisken, att noga välja relationer i livet. Att välja vilka saker och personer man relaterar till. För allra bästa är det ju om dessa faktiskt är av ett sådant värde, att de är värda att lida för.

Och plötsligt är det ju självklart varför jag under städningens gång, ihärdigt upprepade: ”Man borde inte äga så mycket.”

Ett piano
Det är ju mycket möjligt att det endast är den förträffliga akustiken i mitt huvud (vad nu den kan bero på) som får det att i korta ögonblick låta tämligen utmärkt då jag sjunger. Och särskilt bra till eget pianoackompanjemang, eftersom dessa båda inslag då kan anpassa sig till varandra och inte behöver ta massa hänsyn till exakt rytm och text och sådana petitesser, utan kan göra lite som det blir.

Jag spelar och sjunger helt i nivå med min musikalitet, alltså något bättre än kreti och pleti och mycket sämre än de som kan benämnas musikaliska. I förhoppningen att ingen av mina grannar besitter en sådan musikalisk gåva, utan i huvudsak hör till kreti och pleti, klinkar jag frimodigt på tangenterna och låter en och annan sång lämna min strupe.

Ibland övar jag på körens sånger och tänker att mina grannar på det sättet får del av något ifrån gudstjänsten i min kyrka. För även om de missar tre av fyra stämmor i körsatsen, föreställer jag mig, att något av andan i alla fall letar sig genom betonglagren i väggarna som skiljer oss åt.

Och nu har jag fått det bekräftat: Mina grannar hör att jag spelar piano och enligt egen utsago stänger de då av TV:n och annat som låter, för att låta mitt pianospel ljuda. Det är ett förtroende, ett stort förtroende. De inte bara står ut med mitt klinkande, de låter det ta plats i sitt eget hem, sina egna liv. Förtroendet är egentligen för stort, men nu har jag fått det och därför blir det i det följande musicerande under större allvar.

Och någonstans tror jag att detta är ett uttryck för mänsklig delaktighet. Och något mycket vackert.

Soligt!
Enligt SMHI var sistlidna december en ovanligt mörk månad, med långt mycket mindre soltid än normalt. Till exempel var det blott tjugo minuters sol i Kronoberg under hela december. Det låter onekligen lite. Samma förhållande gäller för hela landet, men med viss variation. Min småstad finns inte särskilt noterad i artikeln jag läser, men förmodligen har det även här varit ovanligt lite soltid den senaste månaden.

Märkligt tycker jag, som faktiskt särskilt noterat hur härligt soligt det varit i vinter. Nu är jag i och för sig inte särskilt intresserad av väder, det spelar mig i stort sett ingen roll hurdant väder det är. Okej, får jag välja så tar jag snö, rimfrost och sol, men annars går det bra med vad som helst. Ändå har jag noterat solens glimtar.

Kan det vara så enkelt att det bara handlar om vad man vant sig vid att lägga märke till och komma ihåg? Ja, kanske och då är det ju – åtminstone i det här fallet – trevligare att lita till sitt eget minne än till SMHI:s statistik.

En dåre
Några dagar har jag nu känt till det. Att det oundvikliga har hänt och en nutida helig dåre dykt upp. En dåre som bloggar. Naturligtvis.

Han är just nu på pilgrimsvandring från Stockholm och söderut. Annars predikar han i soptunnskyrkan i Skarpnäck. Och på gator och torg, där han kommer åt. Omvändelse är huvudbudskapet och han skriver på ett språk så vackert i sin blogg.

Och någonstans kan jag inte låta bli att tycka om dåren och alltihopa. För det som av samhälle, av etablissemang, av kyrka klassas som dårskap, är samtidigt det som avslöjar det dåraktiga i samhället, etablissemanget och kyrkan.

Frihet
Frihet är inte valet mellan ja och nej, detta är splittring. Frihet är att vara helt i sitt ja.

Detta blir svaret till mig själv, efter mitt förra inlägg här. Det är en människa, mycket klokare än jag själv, som formulerat frihetens definition. Men jag är glad att min klokhet i alla fall räckte till att komma ihåg den.

Har den senaste
Har den senaste tiden funnit mig själv frekvent använda ordet plikt, för att beskriva det som hänger över mig, det som måste göras om något ska bli gjort. Nu nås jag via en förbiilande passus i en bok, av förhållandet mellan plikt och frihet.

Utan plikt ingen frihet, lyder min idiomatiska tolkning av passusen. Och det låter ju vettigt. I så fall kan jag nu – om allt går som det ska och jag sköter mina plikter – se hur friheten är blott några dussin timmar bort.

Samtidigt funderar jag vidare på förhållandet mellan plikt och frihet, för jag är inte riktigt nöjd med det slag av motsatsförhållande som de placerats i här. Låt oss säga att jag återkommer om jag kommer fram till något värt att notera.

Minne
Ett kludd jag gjort mitt bland alla anteckningar på ett papper tolkas, vid en hastig blick av min hjärna, som något ritat av någon helt annan. Och i ett slag är den över mig: saknaden! Det kommer tillbaka, det som för alltid är en omutbar del av mig, trots att det är så tidsmässigt och praktiskt avlägset.

Jag vill gråta, vill tröstas, vill ses, vill mötas, vill bli uppring, vill bli rådfrågad, vill bli betrodd, vill få brev, vill allt det där som inte går. Det finns helt enkelt inte längre plats för det i mitt liv, samtidigt som mitt liv nu, i så stor och avgörande grad, beror av all den där frånvaron.

Att gråta, minnas, tänka, önska och förvirras är en gemenskap med den människa som för all framtid har en plats i mitt hjärta. Och så mycket mer sedan platsen är tom.

Hinna med
Så mycket vi vill hinna med. Och så går det inte. Tiden och orken räcker inte till. Är det då att försöka få mer tid och ork, som är lösningen eller handlar det snarare om att försöka vilja mindre, att välja mer och sovra bland möjligheterna?

I en låda
I en liten låda intill mitt skrivbord trängs nu almanackor för tre olika år. De har blivit kvar, ingen har sorterat bort dem till andra platser, än den som är avsedd för material för daglig användning.

Slår upp dagens datum i de tre årgångarna och noterar, bedrövat, att detta tycks vara den tråkigaste av de tre dagarna. Idag är det tomt, förra årets motsvarighet innehöll bland annat ett besök från Kina, ser jag.

Finns tiden där i almanackorna? Är den fångad i och med de små anteckningarna? Jag vet inte, men på ett sätt är det nog så, för vad är tiden utan sitt innehåll? Det som fyller denna dag med innehåll lär knappast vara något värt att notera för att kunna resa tillbaka till. Eller? För vad vet vi egentligen om vad som får betydelse för oss, vilka händelser – storslagna eller obemärkta – som egentligen är av vikt.

Anteckningar i en almanacka är bara ett försök att ordna vad vi tror är viktigt, nödvändigt, roligt. Hur det verkligen ligger till med den saken, kan knappast almanackan ge oss svar på. För det krävs något annat än en resa i den ordnade, kategoriserade och uppbokade tiden.

Trångt
Gud, gud, gud. Detta ord/namn känns så trångt och felaktigt. Kan man inte försöka släppa det gamla ”gud” och inse att var människa har en egen uppfattning och tro.

Så står det i en av kommentarerna till artikelserien om andlighet på Svenska Dagbladets Idagsida, som jag refererade till häromdagen.

Att ordet Gud känns trång och felaktigt skulle naturligtvis kunna bero på att det bara är ett ord. Ett ord som av människor fyllts med innehåll under långa tider och nu inte längre bär den relevans det en gång gjorde.

Eller så beror trångboddheten hos Gud på att människan satt sig själv över Gud, i tron att ingen är större än henne själv. Och ur det perspektivet behövs förstås ingen Gud.

Det skulle också kunna vara så att det finns en divergens mellan människors förväntningar på vad Gud ska vara och vem Gud verkligen är. I så fall är begränsningarna inte Guds, utan människans och hon har med dem visat sitt behov av något större – alltså behovet av Gud.

Religiöst
Det är gott om uppgörelser. Svenska Dagbladet har – återigen – haft en artikelserie om andlighet och där har till exempel en avhoppad pingstvän kommit till tals. Jag är inte ute efter att tysta de kritiska rösterna eller negligera de sargade själarna, men varför är det bara denna bild som tecknas, såväl i media som i skönlitteraturen? Den är faktiskt inte rättvisande. För hur häpnadsväckande det än kan tyckas i ett upplyst, sekulariserat, postmodernt samhälle, finns det människor som har andra upplevelser, som gör andra val, som kan berätta helt andra berättelser. Om dessa hör vi föga.

Men kanske lyder publiceringen under en agenda där religionen ska tystas. Trots att detta knappast är tillbörligt i en stat som kallar sig demokratisk och vars lagar innehåller både religionsfrihet och yttrandefrihet.

Nästan blogg
Den ofta förträffliga tidskriften Nod, noterar i sitt senaste nummer (2007/4) att Jag behöver en nästa (och nån som läser min blogg).

Det där med bloggandet är intressant, det går ju inte att komma ifrån. Men att räkna med läsare, är inte det i själva verket ganska förmätet. Betänk att internet innehåller oräknelig mängd information, det finns miljontals och åter miljontals olika webbsidor (antar jag). Och även om man begränsar sig till sidor på svenska eller sidor från Sverige, får utbudet antas vara gigantiskt. Nu är ju inte alla dessa bloggar, men även om vi skär ner ytterligare och bara talar om svenska bloggar, finns det troligtvis fler alternativ att välja på än vad som är praktiskt möjligt att hinna läsa.

Om man därtill lägger, att många bloggar tycks ha ett tämligen nonsensbetonat innehåll, måste man ställa frågan om det är motiverat att önska sig läsare som ägnar av sin livstid åt att läsa det som skrivs. Mitt svar att det knappast är något man kan förvänta sig.

Om det är en nästa jag behöver (och det är vad jag behöver) är knappast att starta en blogg det bästa. För även om jag skulle råka få en och annan tillfällig eller permanent läsare, finns det inget som säger att jag som bloggare blir medveten om denna medmänniska. Det finns ju trots allt inget krav att lämna kommentatorsspår efter sig då man läst en blogg. Och hur långt räcker då läsarna?

En verklig medmänniska, en sådan som kan kallas min nästa, är en fysisk verklig person, inte en åsikt på en webbsida. Så även om jag gärna ser kommentarer i min blogg, får veta lite om mina läsare och kanske till och med får kommunicera med dem i kommentarsformatet, vill jag hellre ha verkliga människor omkring mig.

Att vara sedd av någon är mer än att vara kommenterad. Att vara sedd av en medmänniska är som sällskapet och pratstunden jag fick med en vacker liten dam på snart 73 år, då jag var på väg hem från affären. Hon talade högt och oavbrutet om sitt hem, sina grannar, sina pengar, sina arbeten, sina sockerkakor och trapporna i husen där hon bott. Kan synas ointressant, obehagligt, onödigt, men det var det verkligen inte. För vi följdes åt ett stycke på vägen och något mer medmänskligt än så finns inte. Hon var min nästa.

Oroande
Läser som hastigast om att vi oroar oss för fel saker. En undersökning har gjorts, som visar att det saknas överensstämmelse mellan hur oroliga vi är och hur den verkliga faran ser ut. Vi är helt enkelt väldigt oroliga för sådant som det inte är så sannolikt att vi ska råka ut för och mindre oroliga för sådant som, statistiskt sett, utgör större faror för oss.

Erinrar mig ett sammanhang då samtliga närvarande (av någon för mig obegriplig anledning) förväntades berätta vad man var orolig för. Alla berättade om någon oro, för barnen, sjukdomar, framtiden, och så vidare. Allt medan jag själv brottades med en allt större oro över att inte ha något att säga då turen kom till mig. Och så blev det, jag valde att säga som det var: Jag kan inte komma på någonting som jag oroar mig för.

Så jag undrar: Måste man vara orolig? Räcker det inte med att veta att somligt är farligt – till exempel livet – och att ett mått av förnuft kan vara ett lämpligt sällskap? Den frihet som avsaknaden av oro ger, möjliggör en trygghet som den oroliga så väl behöver, men inte kan nå så länge oron styr. Aldrig så många säkerhetsstaket, överfallslarm, cykelhjälmar, förordningar och nollvisioner kan ge den trygghet som friheten från oro ger. Så är det.

En anteckning
Finner en anteckning om det rymliga bibelordet. Och det är ju tillräckligt för att tankarna ska ge sig ut på grönbete, glömska om plikternas iordninggjorda tankespår.

Det finns en rymlighet i bibelordet. Inte så att där kan rymmas vad som helst av tolkningar, beteenden och utnyttjande där bibelordet blir på mina villkor. Nej, den rymlighet som finns, är en som ger rum för mig, att stiga in och bli delaktig i det som sker. En rymlighet där jag blir del i något utanför mig själv och i något större än mig själv.

På så sätt blir rymligheten i bibelordet ett och detsamma som det rum i mig, som längtar efter sammanhang, kärlek och mening.

Adventstid
Det blåser utanför fönstret, viner i träden som står där och jag hör mig nynna på en adventssång:

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer hit, en Mänskoson,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer med ett sällsamt bud
från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
och låt hand rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt
– det är advent, det är advent.
(Carl Boberg 1883)

Som med så många adventssånger är det egentligen inte så mycket specifikt advent med de här verserna. Eller så är det så att själva advent inte är så mycket advent som vi gärna tror. Hursomhelst är det fullt rimligt att så här, åtskilliga månader från den kalendariska adventsperioden, både påminnas om, citera och nynna denna sång. Och det på grund av vad som slog mig då jag en kort sekund övervägde att utelämna raderna om att det är advent: Det är ju advent även nu.

Så här i början av januari, i begynnelsen av ett nytt år, är ju ankomst det vi väntar på. Precis som i adventstiden alltså. Vi väntar på snön, på sommaren, på nästa lön, på vardagen, på att det här året ska bli annorlunda än det förra, och så vidare. Så nog väntar vi på ankomsten av något speciellt.

Kanske är också detta det år då Jesus ska komma tillbaka och då är det inte tid att vänta tills det blir advent i almanackan nästa gång, utan då är det bäst att ställa dörren på glänt, låta löftets fläkt från himlen susa genom vår brokiga värld och fylla oss med den aning som föder längtan efter han som ska komma. Då öppnas hjärtats tempel och undret sker, väntan är över, ankomsten är ett faktum: Jesus är här!

Någonstans
Någonstans mitt i allt det som pågår äger själva livet rum. Och det är vad mitt intresse gäller; inte så mycket vad som pågår, men vad som äger rum. I det rummet är jag deltagare även om jag befinner mig på åskådarläktaren, för livet kan inte hejdas, utan genomförs och förbereds i samma andetag. Att varsla denna hemlighet, är nog i själva verket just detta: att leva.

Sitter vid köksbordet
Sitter vid köksbordet i lunchens efterdyningar. Läser tidningen, dricker en kopp te, äter en pepparkaka, dagdrömmer.

Abrupt och påtagligt plågsamt slår tiden till. Via en hemsk färd från det tidlösa vilsamma, förs jag tillbaka till det tidsmässiga och tvingande, och blir varse att jag ju har ett uppdrag att utföra och som jag nog i pliktens namn borde ägna mig åt, istället för det som pågår där på pinnstolen vid kökets slagbord.

Jag tycker inte om tiden, förmår liksom inte bli vän med den. Den motarbetar mig så ofta, även om det finns tillfällen då vi klarar av att samarbeta och andra då vi till och med har nytta av varandra. Fast de där sista stunderna är rätt så ovanliga, det vanliga är konfliktens förhållande mellan mig och tiden.

I något slags försök till anpassning tar jag hand om disken och masar mig sedan till datorn, böckerna, anteckningarna och plikten. Så nu sitter jag här istället och dagdrömmer. Drömmer om bättre tider, sådana utan tid.

Tillbaka
Hoppet återvänder! Hackspetten är tillbaka efter sin alltför långa frånvaro. Han sköter sitt träd och jag sköter mina åtaganden. Han bryr sig inte om mig, behöver inte mig, och kanske är det därför han predikar så bra. I mitt blickfång viskas predikan högljutt fram, når mig och blir mitt möte med det som är större. Ty hackspetten talar inte i första hand sitt eget språk, utan gör med varje hack i trädet ljudet från Skaparen hörbart. Hörbart för den som lyssnar riktigt noga.

Bläddrar i minnet
Bläddrar i minnet och i datorns mappar. Ser ut över alla papper på skrivbordet och försöker minnas noteringarna jag skulle komma ihåg.

Det är gott om fragment. Vart och ett är inte så mycket i sig självt, men kan passas in i ett större sammanhang och bli det som avgör riktningen.

Fragment är ett vackert ord, tycker jag, och ser framför mig en skamfilad och missfärgad bit av något material där något står skrivet, lite otydligt och chifferartat. Fragmentet är både formen och innehållet, ett litet stycke taget från ett större, där passformen och budskapet inte obehindrat är tillgängliga.

Någonstans verkar det så vackert att vara ett sådant där fragment. I synnerhet ett sådant fragment som någon letar efter. Längtar efter att bli hittat. Att bli funnen, satt i ett sammanhang och uttydd, dechiffrerad.

Och just så är det ju, att låta sig finnas av Gud är att få en hemvist. Där blir otydligheten till klarhet och det lösryckta får ett sammanhang. Och framförallt visar det sig att det finns Någon som kommer ihåg alla de där noteringarna som verkade så fragmentariska, men som i själva verket var så avgörande för sitt sammanhang. Om de bara låter sig hittas i röran.

Religion
Ja, vad ska man säga. Mitt i arbetet med att kartlägga förutsättningarna för en religiös minoritets identitetsbildning, läser jag Anders Piltz krönika i Dagen.

Piltz skriver om religiofobin. Om hur barn undanhålls de religiösa inslagen i skolavslutningen, trots att den äger rum i en kyrka. Om hur det sekulära samhället inte vill se religion som något tillåtet att förmedla till sina barn, trots religionsfrihet och internationella konventioner. Om vuxnas undvikande av att svara på barnens frågor, där de existentiella och religiösa har sin plats. Och han talar om att detta någon gång kommer att ta ut sin rätt, ty ”barn kräver svar”.

Så vad ska man säga. Förutom att jag tackar Anders Piltz för att han så väl formulerat dessa sanningar, kan jag bara tillägga, att vi nog bör lyssna lite mer på barnen, på barnens frågor, barnens vetgirighet, barnens envishet. Och vi kan ju börja med att lyssna till barnet i oss själva, då kanske vi inser att livet inte är så enkelt, att vissa delar inte bara kan negligeras, att vissa frågor måste ställas, och att vissa saker ovillkorligen ingår i livet oberoende av vad som anses vara politiskt korrekt.

Här finns krönikan att läsa:
http://www.dagen.se/dagen/ViewKronikor.aspx?KronikorID=11&article147646

Reflektion
Läser att vi ska reflektera då det är årsskifte. Jag vet inte det jag. Det är klart, om man aldrig annars reflekterar och tänker efter kanske det är en god idé, men är det inte en ännu bättre idé att inte fokusera så mycket på det som redan har så mycket uppmärksamhet och istället reflektera lite då det inte är så upphaussat.

Jag tänker så här: Årsskiften inryms i en tid av helger då det är lätt hänt att det blir stressigt, då det ofta är gott om förväntningar och då vi tror oss om att denna gång kunna klara av att hålla de där löftena som alltid annars gått över styr. Det är liksom så laddat att det nästan bäddar för snedvridna förhoppningar eller onödig misströstan.

Så mitt försök är att istället reflektera vid andra tillfällen (också). Det är ju inte bara mellan december och januari det är ett skifte eller mellan 7 och 8 i ett årtal. Det är ständigt skifte, skifte mellan det nu som har varit, det nu som är nu och det nu som kommer.

Och förmodligen är det viktigare vilka reflektioner vi gör i detta nu, som är vårt allt, än att vi framställer förhoppningar och löften i en yra av att ett ögonblick skulle vara mer speciellt än andra.

Arbete
Egentligen är ju allt arbete roligt. Det är bara fråga om när det är roligt.

Somligt är roligt innan det genomförs, annat är roligt medan det genomförs och väldigt mycket är roligt efter att det är genomfört.

Mycket förenklat och renodlat kanske drömmarna hör hemma i den första kategorin, det man är intresserad av i den andra och det nödvändiga i den tredje. Inte så sällan kombineras ju också de där varianterna av tiden för rolighet.

Något att tänka på för den som inte ser fram emot dagens måsten. Och något att tänka på för den som vill öva sig i att, i första hand, se positivt på saker och ting.

Paus
Vid den här tiden i årscykeln faller frågorna om jul- och nyårsfirandet tätt. En beskrivning som når mig innehåller en paus från julen, till förmån för en solsemester. Jag slås av kontrasten, eftersom jag också valde att ta en paus. Men, som det tycks, på ett helt annat sätt.

Jag tog en paus från det vanliga julfirandet, för att istället, som jag valt att uttrycka det, fira jul tillsammans med Jesus. Hur det hela tedde sig stannar mellan nämnde Jesus och mig. Men det var intressant att notera att paus är ett fenomen helt beroende av paus från vad.

Paus handlar inte nödvändigtvis om att inget göra, inte heller självklart om att göra något radikalt annat. Utan enligt min erfarenhet är det snarare detaljerna som ger både pausen och annorlundaheten.

Så nu i nyårslöftestider kanske det kan vara något att tänka på: Det är inte säkert att de stora och dramatiska förändringarna är de mest förändrande, det kan vara ett ögonblick, något till synes litet, som är det verkligt förvandlande.

Tiden
Varje gång jag ställer mig frågan, om jag har något att skriva om i bloggen idag, är allt jag kan tänka på, några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer. Så det får bli så. Tranströmer har gett oss många träffande bilder rörande livet och denna är den enda jag stött på som faktiskt ger en igenkännande bild av fenomenet tid. Bakgrunden är den att Tranströmer hittar ett gammalt brev i en låda, och nu är det som att brevet kommer till honom en andra gång, med sin smärta och sina frågor.

Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick. Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
(ur ”Svar på brev” i Det vilda torget, 1983)

Det kanske är därför vi är så angelägna att fira och högljutt proklamera att ännu ett år har passerat, samtidigt som vi stundligen ojar oss över tidens hastiga framfart.