Visa oss

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,
låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper.
(Ps 67:2f)

Ombord

En tågresa. Jag sitter försjunken i en analys av en dansk barnbibel när konduktören kommer för att klippa min biljett. Att konduktören talar danska visar sig då han bemöter mitt påtalande av att jag är på fel tåg. Jag vet att jag hamnat fel och därför inte kommer hinna med min anslutning i huvudstaden. Det är då han tar till orda och talar om att min biljett inte är möjlig att omboka, så jag måste åka med det tåg som står på biljetten. Han säger det för säkerhets skull två gånger, att jag måste åka med det tåg som står på biljetten.

Nu är jag inte säker på att jag förstått, trots att han sagt det två gånger. Har jag i och med att jag köpt en biljett, förbundit mig att närvara på det tåg biljetten avser? Ja, inte vet jag, men det kanske är bäst att läsa det finstilta hos SJ nästa gång jag ska ut och resa, så jag vet vad jag förbinder mig till, genom att köpa en biljett till ett visst tåg.

Men nu är jag tillräckligt modig för att, trots den dansktalande konduktörens ord, våga pröva vad som händer om jag inte åker med det tåg jag har biljett till, utan tar ett senare. Dessutom passar det bra, eftersom jag ändå inte hann med det tåg till vilket biljetten gällde. Resan på det senare tåget avlöper helt enligt planerna. Det enda som händer är en kvarts försening redan efter en liten stund, men det är ju knappast något att betrakta som särskilt speciellt.

Så jag sitter där och fortsätter läsningen av analysen av den danska barnbibeln och när det är dags för biljettkontroll visar det sig att konduktören talar danska.

Om drottning Ester

Om drottning Ester berättar Bibeln, när hon får möjlighet att rädda sig själv och sitt folk, att: Kanske var det för en stund som denna du blev drottning. (Ester 4:14)

Det är något särskilt med det där, att det står en stund. Speciellt eftersom jag tänker mig att livet levs i ögonblick och att detaljerna egentligen är det som är det stora i livet. Det stora i Esters liv, var det som utspelade sig i en stund. Det är i den korta stunden, då hon fattar sitt beslut hur hon ska agera och sedan gör som hon beslutat, som är fullbordan av hennes livs uppgift. En stund som så snabbt ilar förbi, blev det avgörande för ett helt folk.

Så det kan vara dumt att inte ta stunderna på allvar, för tydligen kan det vara de som vänder historien.

Ett meddelande

Ett meddelande till den som tycker att tiden aldrig räcker till: Imorgon ges vi generöst en extra dag. Det måste väl vara all den där tiden vi påstår oss kunna spara, som nu hopat sig till en hel dag. Även om ”att spara tid” naturligtvis inte är möjligt, är det i alla fall möjligt att se morgondagen som en bonus. Och kanske just därför låta den bli en dag av nåd.

Brott

Om ett av benen i vår kropp skulle vara brutet på så många ställen som den tid är, i vilken vi mäter våra liv, skulle det förmodligen anses som en komplicerad skada och krävas operation och lång konvalescens för att läka och återställa.

Men frakturen på livet, tycks få bry sig om. Den splittring som håller på att ta död på den del av mänskligheten som inte är drabbad av svält och krig, utan enbart av den så kallade välfärden.

Pest

Eftersom jag just nu befinner mig mitt emellan pesten och koleran, försöker jag hitta strategier att hantera eländet på. En sådan är att tänka på hur det kommer sig att det roliga i livet är roligt. Om allt vore roligt, skulle det knappast kunna identifieras som roligt eftersom det inte kontrasterade mot något som inte var roligt. Det krävs liksom ett mått av det som det inte är, för att det ska vara något överhuvudtaget. Det roliga behöver alltså lite av det tråkiga för att kunna vara roligt. En intressant språkfilosofisk – och existentiell – fråga, där det ena förutsätter det andra, som filosofen Derrida gett ord åt. Det roliga blir helt enkelt roligare då det måste ta vägen via det tråkiga. Hoppas jag.

Bekräftelse

I sökandet efter förståelsen av ett fenomen som uppstår i mötet mellan två perspektiv som omöjligt kan förstå varandra, har min tanke kommit att angöra den brygga som är förankrad i bekräftelsen. För det tycks som att behovet av bekräftelse formar vad vi gör, vad vi tycker och hur vi uttrycker oss.

Måste avvika från massan för att utmärka mig tillräckligt för att väcka den uppmärksamhet som krävs för bekräftelsen. Samtidigt inte avvika på något annat sätt än vad som anses normalt accepterat. Väl där kan jag inhysta bekräftelsen, samtidigt som de som inte bekräftar mig genom samtycke eller total samsyn, blir oerhört hotfulla och därför motarbetas med alla medel. Ty i det land om vilket det sägs att toleransen är den högsta i världen, är intoleransen mot den som avviker på fel sätt obefintlig.

Bara den som betyder något för mig kan såra mig, om då alla betyder något för mig, eftersom de utgörs av presumtiva bekräftare, uppstår problem.

Underligt underbart

Får anledning leta reda på en liten bok och hittar rätt snart till avsnittet om den Underlige. Det finns något förtjusande över beskrivningen, bara att njuta och förundras:

Om Kristus var det sagt att han skulle kallas Underlig eller Underbar, det är, han skall vara underbar. (...) Kristus var underbar i sin person: ett barn är fött och dock Väldig Gud; (...) Föreningen av dessa två naturer i en person var i sanning underbar. (...) Han var underbar i sin kärlek till människorna och underbar i alla sina verk. (...) Han gav upp anden, dock hade han makt att återtaga sitt liv. Han dog, men han lever och genom sin död tillintetgjorde han döden. (...) Med rätta är därför hans namn Underlig, ty han är full av under och gör stora under. Vi kunna ej fatta dessa hemligheter. Låt oss undra och beundra!

Ur: Cederberg, Richard, (1915), Korta utläggningar över Kristi namn, titlar och benämningar, Stockholm: A. Sigurdssons Bokförlag (s.171f)

Nytt

Jag är en notorisk nyskapare.

I alla fall i den betydelsen att jag nästintill aldrig återanvänder något som jag skrivit. Är det förberett och skrivet för ett sammanhang använder jag det aldrig i ett annat. Åtminstone inte med mindre än att jag bearbetar det.

Denna strävan efter nyproduktion är spännande och stundom övermäktigt krävande. Men det är som att det finns något färskt över allt kreativt arbete, det kan liksom inte konserveras, utan är infångandet av ett nu som inte låter sig upprepas.

Eller så beror alltihopa bara på att jag roas hejdlöst av skapelseprocessen men tappar snart sagt allt intresse så fort resultatnivån är nådd.

Nu har i alla fall saker och ting tett sig annorlunda de senaste dagarna. Så jag har återanvänt en del, från både här och där. Bearbetat det visserligen, sammanfogat det till en ny helhet, ja, men ändå återvunnit. Och nyskapat.

Välkommen

Redan då jag parkerar min cykel på gatan utanför kyrkan hör jag det. Tonerna som får kyrkväggarna att rista. Väl inne i helgedomen blir det alltmer påtagligt. Det är sång och framförallt glädje som sipprar fram mellan bjälklager, tegelsten och murbruk. Det är lovsången och bönen en trappa upp som får hela byggnaden att ljuda av glädje. Våra etiopiska vänner firar gudstjänst på amarinja.

Och jag känner mig så välkommen av dessa varma toner från långt borta som är så nära. Så välkomnad av vännerna från den andra världsdelen, den som en gång var ett av våra stora missionsfält. Nu är de här och sjunger till oss en ton av himlens härlighet.

Tillgång

Den enda tillgång vi har är livet. En gåva. Livet igenom använder vi den gåvan till olika saker, vi brukar eller förbrukar det vi fått oss tilldelat. Och med allt detta intecknar vi våra liv. Livet, den helt oersättliga gåvan, kan inte fås på något annat sätt än genom konceptionens underverk. Gåvan i livet är inte tid, utan det är själva livet som är gåvan. Det är alltså inte vår tid vi använder till det ena eller andra, utan våra liv.

Till följd

Till följd av ett ord som kommer i min väg påminns jag om en utantillkunskap. Något vi på skämt lärde oss utantill under något av åren i gymnasiet. Och det sitter som ett rinnande vatten, precis som Sveriges floder, de tyska prepositionerna eller Bibelns småprofeter.

På Jesus tid tillämpades utantillinlärning och därför skulle budskapet med fördel vara kort och kärnfullt. Kanske en didaktik för kyrkan att återuppta.

Okänd

Så här strax efter natten, något om den okända.

Den okända

Jag har aldrig sett din läkande hand.
Du kommer i mörkret, när ingen vet.
Jag bidar i tystnad och tillit skygg
i ensamhet.

Du min syster och mor, du och jag och ej jag,
ditt namn är natt, det är gåta skum.
Jag anar dig väldig, mäktig, blind
och ljudlöst stum.

Du vet fasors djup, som jag ej sett,
jag bävar att bryta din hemliga lag.
Men tröst vet du mild, som nekas mig
av solklar dag.

Jag har tigande gömt dig mitt sår
och värkt bland törne, tills själen var tom.
I mörkret rörde du törnet – och sprang
i vildrosblom.
(Karin Boye)

Standard

Jag som levt i tron att förkortningen SIS står för Statens Institutionsstyrelse, har nu lärt mig något nytt. Det visar sig finnas ett SIS till, nämligen Svenska standardiseringsinstitutet. På deras hemsida kan man lära sig om det positiva med att saker och ting är standardiserade, som till exempel det faktum att gaspedalen sitter på samma plats i alla bilar och att glödlamporna har likadana gängor oavsett tillverkare. Och så långt är det lätt att hänga med och tycka att standardisering är riktigt bra.

Fast det är innan jag läser följande programförklaring under rubriken Vad gör SIS?:

Det finns mycket som splittrar i denna världen. Politiska idéer, nationella ambitioner, religiösa föreställningar, brist på kunskap och vanlig mänsklig svaghet, gör att det pyr av konflikter och splittring lite varstans.
SIS verkar åt motsatt håll. Tillsammans med företag, organisationer, forskare och myndigheter i Sverige och utomlands, arbetar vi för det som förenar, det som är gemensamt.
(http://www.sis.se/DesktopDefault.aspx?tabId=21)

Det är nästan så att jag, efter att ha läst detta, vill värja mig för allt standardiserat, men det lär bli svårt. Papper som passar i pärmar, därför att båda relaterar till standardmåttet A4; skor som är lagom långa och breda för mina fötter, eftersom de inte görs efter en standard; kartan som hjälper mig att hitta rätt, eftersom den är organiserad efter en standard; och så vidare. Men när standardiseringen vill få bort varierande politiska uppfattningar, ambitioner, religiös tro, bristfällig kunskap och mänsklig svaghet, blir det mycket obehagligt. Är det totalt standardiserade paradiset verkligen lösningen på världens problem och är det överhuvudtaget förenligt med demokratiska principer och mänskliga rättigheter?

Jag bara undrar, oroat och bedjande. Må Gud i sin nåd bevara oss från standardisering av människan!

Kärlek

Mohamed Omar har skrivit en bra och intressant krönika om muslimska ledares brev till världens kristna, Ett ord som är gemensamt för oss och er, vilken publiceras i senaste numret av den svenskkyrklig anknutna tidskriften Hela jorden. Omar har en fin ton och en god poäng i sin krönika, där han anknyter till att tron på kärlekens betydelse är gemensamma för de tre abrahamitiska religionerna och att vi bör ta vara på det.

I den så kallade kristna västvärlden får muslimer och islam alltför ofta stå som synonymer till terrorism, förtryck och ondska. Detta skapar problem, konflikter och våld. Förmodligen finns samma negativa bild på andra sidan, där muslimer har en förvriden uppfattning om kristna och kristendomen.

Så initiativet från de muslimska ledarna kan bara tas emot med tacksamhet. Deras brev till världens kristna är förmodligen ett tilltal från Gud. Som kristna är vi inte kallade till att förfasa oss över ondskan i samhället, andras dumheter eller det negativa i andra religioner. Inte heller är vi kallade till att låta medias rapportering eller populistiska tyckare styra våra liv. Utan vi är kallade till att visa på ett annat sätt att leva än det som är det förhärskande, ett annat sätt att se på och bemöta människorna. Detta andra sätt har kärleken till grund, det dubbla kärleksbudet, det gemensamma för judendomen, kristendomen och islam:

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. (Matt 22:37-39)

Den som fått del av den högsta kärleken, förlåtelsen i Jesus Kristus, är också den som kan göra skillnad. För den som fått mycket förlåtet visar stor kärlek (Luk 7:47).

Knappast

Knappast är det en tillfällighet att jag i mitt första blogginlägg för gårdagen skrev om den Osynlige, den som Mose liksom såg (Hebr 11:27) och att det inlägg jag läser i en annan blogg många timmar senare samma dag, också handlar om att Mose liksom såg den Osynlige.

Knappast är det någon tillfällighet, utan snarare är det den Osynlige som kommit till synes. Att fästa uppmärksamheten på det inte omedelbart uppenbara, men i sig självklara och nödvändiga, det är att glänta något på den dörr som gör att den Osynlige träder fram.

Knappast finns det något annat sätt att se den Osynlige på, än att se det redan uppenbarade med nya ögon, att i det som syns lära sig att se det som är Osynligt. Att två gånger samma dag få påminnas om detta, kan knappast vara något annat än en hälsning från den Osynlige själv.

Komplicerat

And is it complicated? Well, it is complicated a bit; but life and truth and things do tend to be complicated. It’s not things, it’s philosophers that are simple. You will have heard it said, I expect, that oversimplification is the occupational disease of philosophers, and in a way one might agree with that. But for a sneaking suspicion that it’s there occupation.

Så avslutar filosofen J. L. Austin en språkfilosofisk artikel jag just läst och, ja, charmigt är det absolut. Och faktiskt: mycket mer komplicerat än vilken filosof som helst, är själva livet.

Kunskap

En av de vackrare och mer träffsäkra beskrivningarna av kunskap står Karin Boye för:

Kunskap

Alla de försiktiga med långa håvar
träffar havets jätteskratt.
Vänner, vad söker ni på stranden?
kunskap kan aldrig fångas,
kan aldrig ägas.

Men om du rak som en droppe
faller i havet att upplösas,
färdig för all förvandling -
då skall du vakna med pärlemorhud
och gröna ögon
på ängar där havets hästar betar
och vara kunskap.

Månförmörkelse

Den, just i detta nu, pågående totala månförmörkelsen kan man, till följd av väderförhållandena, tyvärr inte se i mitt kvarter. Men man kan ändå se något. Ty i öster är månen svagt rostrosa, medan den västerut är alldeles svart. Tänk att man kan se spår av det som inte syns. Det är en filosofisk, och på sitt sätt också existentiell, fråga att fundera vidare på.

Jorden befinner sig mittemellan sol och måne, så inget av solens ljus kan nå månen för reflektion och synliggörande, den är förmörkad. Men ändå, och just därför, synlig. Dessutom i en ovanlig skepnad, så ser vi sällan vår måne.

Att se det som inte syns. Kanske kan det vara något i samma riktning som att liksom se den Osynlige, precis som Mose gjorde. (Hebr 11:27)

Eller så är alltihop bara varslet om en soluppgång i öster, precis som vanligt.

Trivsel

Torris på dekis. Så kan man kanske beskriva statusen på novemberkaktusen som huserar i ett av rummen här. Det ser illa ut, något får den att trivas dåligt. Fast den blommar, det är ju roligt, så helt fel kan det ändå inte vara med trivseln. Jag får helt enkelt ta loss den tredjedel av kaktusen som uppenbart ändå snart kommer att lossna och falla av. Så placerar jag några skott i en vas med vatten och hoppas att de ska rota sig i sin nya miljö. Kanske kan torrisen få ett nytt liv. Vasen placerar jag på mitt trånga skrivbord, i hopp om att lite sällskap ska vara gynnsamt. För oss båda.

Besöker

Besöker biblioteket med poetens namn. Hon dog relativt ung, men hann skriva en av de, bland den svenska allmänheten, mest kända dikterna. Hur det blivit så vet jag inte, men nog är det många som kan åtminstone den inledande strofen till dikten och dessutom vet vem som skrivit den:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubelträdets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppa,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Nu tycks ju inte våren tveka så mycket nuförtiden och det beror väl kanske på en del av det som Rachel Carson skrev om i sin bok, Tyst vår, som redan 1962 varnade för den miljöförstöring som idag är lagd i tämligen öppen dager. Men det finns ju annat än våren bland livets underverk, som kan tveka.

Vare sig våren tvekar eller inte, så var det faktiskt inte denna dikt av Karin Boye som jag tänkte citera. Men jag får väl ge Karin mer utrymme en annan gång med andra, kanske mindre kända, exempel från hennes poetiska utgivning.

Förresten var det nog inte Karin Boye jag tänkte skriva om alls från början, utan boken jag lånade på biblioteket som bär hennes namn. Ja, ja, det får väl bli en annan gång. Kanske, om inte tvekan blir för stor.

Rosen

Det är väl nästan en vecka nu, som den stått här och lyst upp, rosen som blev min på Alla hjärtans dag. Den hade redan då den kom i min vård, en del blessyrer. Dels är den bruten i stjälken, dels är den lätt uttorkad, dels hänger ett av dess kronblad löst.

Det är dessa defekter som gör den så fulländad i mina ögon. Och ännu mera tillsammans med sättet på vilket den blev min. Det var kväll, jag gick över torget på väg hem och där låg den. Först såg jag den, sedan passerade jag den, därefter hejdade jag mig, registrerade vad jag sett och gick tillbaka för att plocka upp den. Så blev den min. En gåva.

Den enda Alla hjärtans dag-ros jag fick, och någonsin fått vad jag kan erinra mig. Men det vackra, trasiga, trampat på, nonchalerat, direkt från gatan, ja, det är vackert i alla synvinklar.

Att ta emot det trasiga, det är att ta emot Jesus själv.

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. (...) Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:35f, 40)

Om detta berättar rosen för mig, där den står i den ärvda senapsburken i glas.

Att vakna

Att vakna uppfylld av längtan att få fortsätta sova, och då upptäcka att klockan ännu har flera timmar kvar tills det är dags att stiga upp, är kanske ett underskattat glädjeämne.

Nyheter

Efter att ha tröttnat på, eller möjlig kört fast i, statistikträsket ägnar jag mig åt att se till att jag kan få en och annan nyhet från den lilla eller stor världen till min dator. Så snart det är gjort blippar det till och en nyhet från ett valt media anländer. Döm om min förvåning när tidpunkten då den publicerats är ganska exakt en timme efter det att den dimper ner hos mig till följd av att den publicerats. Ett prov på morgondagens nyheter, således.

Det påminner mig om en serie jag läste när jag var barn. Den handlade om utgivandet av morgondagens tidning med nyheterna om det som ännu inte ägt rum innevarande dag. Det gick i seriernas värld naturligtvis alldeles utmärkt att lyckas med denna manöver till tidsresa. För pojken Rickard gick det också bra, trots att förstasidan på morgondagens tidning fylldes av rubriken Rickard sjönk i hamnen i natt.

Exakt hur det där gick till med Rickard, sparar jag i mitt minne. Några hemligheter kan vara roligt att spara på (hur skulle de, förresten, annars kunna vara hemligheter), om än så bara intrigen i en serie från ett svunnet decennium.

Vilken framtidsanalytiker det hade kunnat bli av författaren bakom den där serien om Rickard och morgondagens tidning. Inte nog med att vederbörande lyckades med konststycket att faktiskt publicera nyheterna innan de ägt rum, han eller hon gav också visionen till en framtid som jag denna kväll vid mitt skrivbord sett gå i uppfyllelse. Steget mellan saga och verklighet tycks ibland vara obefintligt.

Det känns faktiskt

Det känns faktiskt som att jag skrivit om trängseln på mitt skrivbord förut här i bloggen. Men saken är den, att jag nu skrivit så pass många inlägg (det här är det tvåhundrafyrtiosjätte, om det nu spelar någon roll), att jag inte längre är helt tvärsäker på vad som står i de mindre lyckade, dit jag förmodar att skriveriet om skrivbordet hör.

Att jag skrivit om alla böcker som får mitt skrivbord att stå stadigt på golvet, vet jag, men hur är det med litenheten, om den nämnts eller inte, vet jag inte. Och hur det än är med den saken är läget sådant att skrivbordet alltfort får sakerna att trängas.

Eller i alla fall de många papper som jag behöver se alla samtidigt bredvid varandra för att uppleva mig ha koll på. Detta låter sig inte riktigt göras och det är då det känns trångt. Fast i grund och botten ska man inte omge sig med så mycket utrymme, för risken är att man fyller det. Och det är då det blir trångt.

Det är alltså inte ytan eller utrymmet i sig, dess storlek, som avgör om det är trångt eller inte, utan hur mycket som finns på den där ytan eller utrymmet. Således är mitt skrivbord inte alls trångt bara jag samlar ihop alla papper. Se där, så enkelt. Ett alldeles lagom stort skrivbord för att både kunna uppleva trängsel och utrymme. Utmärkt, för de kontrasterna är nyttiga att konfronteras med ibland.

Vårvinter

Med envishet hävdar jag att orden avslöjar oss. Har just fått en bekräftelse på det. En för mig helt okänd människa skrev med värme om vårvintern, dess skönhet och möjligheter. Detta fick mig att fråga om vederbörande var norrifrån. Helt korrekt, en jämte var det jag utväxlade skrivna ord med. Inga ljudmässiga dialekter sipprade igenom, men väl en ordlig.

Så vårvinter är inte bara ett ord som är vackert och ett ord som betecknar en vacker årstid (den femte för övrigt, om det nu var någon som inte visste det), det är också ett ord som berättar något om den som använder det. Därför är det ju inte ett dugg konstigt att det är så roligt med ord.

Igen

Ibland är det så man tror att historien upprepar sig. Men så är det förstås inte, men liknande saker kan hända flera gånger. Till exempel direkt efter varandra.

Efter att nyss ha öppnat dörren för barnen med bollen, som jag berättade om i föregående inlägg, ringer och bankar det på dörren igen. Just detta tillvägagångssätt får mig att tro att det är samma barn igen, så jag tar långa benet före ner för trappan för att öppna. Jag vill ju möta dem, de vackra avbilderna, igen.

Och där är två av dem. Med en annan boll. Men denna gång har de ringt på fel dörr. Säger de. Men jag vet ju att så är det inte alls. De har ringt på min dörr, alldeles rätt. För jag får möta dem igen, se dem, prata med dem, dessa som är avbilden av Gud själv. Som ville mig något. Igen.

Det ringer

Det ringer på min dörr. Under den korta tidsrymd då jag överväger om jag ska avbryta det jag håller på med för att öppna, hinner den som söker mig banka ivrigt på dörren. Detta avgör saken: Det kan ju vara någon som vill mig något, även om jag inte väntar besök.

Utanför dörren står det tre små barn i varierande storlek och färg. Förmodligen är det därför de är så bedårande vackra – mångfaldens skönhet.

Vad som föranlett dem att först ringa och sedan banka på min dörr är att de behöver en pump som kan fylla deras slankiga fotboll med luft. Tyvärr kan jag inte tillhandhålla något dylikt, så de får söka vidare. Men jag gläds åt att de frågade, för vem vill inte vara efterfrågad ibland.

Detta, gott folk, är ett utmärkt exempel på livets enkelhet. Att bli sedd kan vara så enkelt som att öppna dörren, växla några ord med de lekande barnen och därmed möta något av mänsklighetens mångfald och Gud själv. Ty det var tre avbilder av Gud som stod där utanför min dörr och ringde och bankade. Det var tre avbilder av Gud som behövde luft i sin boll för att kunna genomföra den viktiga leken. Det var tre avbilder av treenig Gud som mötte mig, då jag öppnade min dörr. Det var någon som ville mig något.

Effektivt

Det i särklass mest effektiva sättet att få ingenting gjort är att föresätta sig att få mycket gjort. Att planera vad allt tidsutrymme ska ägnas åt, för att maximera kvantitativt resultat, riskerar leda till total kollaps i själva genomförandet. Utövandet av effektivitetens normer sker istället bäst i det återhållsamma, till synes passiva och overksamma. Just där, i avsaknaden av uppstyrd organiserad effektivitet, lagras göromålen och får chansen att nå den mognadsgrad då de visar sig vara genomförda.

Ett ögonblick

Ofta tycks det vara ögonblickens förbiilande verklighet som bjuder det mest intressanta. Sådant där som gör att vi önskar vi kunde stoppa tiden en stund och ta del av det som händer. Uppleva det en lite längre stund, lägga märke till vad som verkligen händer och njuta ohejdat.

Men ögonblickets godbitar erbjuder inte den utbredningen. Därför funderar jag på hur jag bäst bereder den mark, eller den tid, eller det liv, som låter ögonblicket breda ut sig.

Att relatera

[J]ag tror vi måste svika oss själva för att något skall kunna skadas oss emellan.

Så skriver Dag Hammarskjöld, några och tjugo år gammal, i ett brev till ungdomsvännen Jan. Och det finns något förtjusande i den där formuleringen. Något om det bestående, det viktigaste och det svåraste.

Att vara trogen sig själv för att kunna bevara relationen till den andre. Ja, förmodligen är det så. Ingen som är falsk mot sig själv kan vara äkta mot någon annan. Den som inte klarar av relationen till sig själv, klarar inte i längden – och på djupet – relationen till någon annan. För det är genom sig själv man möter andra, det är i självdistans, självinsikt och självrespekt den andre framträder, som någon annan än jag själv, som någon att relatera till och som någon att lära känna.

Djupa hemligheter och verkligheter i en kort mening. En mening skriven – kanske i förbigående, ibland är det där det mest genomtänkta och briljanta glimmar till – i ett brev, nedtecknat i de trakter som är mina. Ett åttiotal år har passerat sedan Dag satt med pennan i hand och tillskrev sin älskade vän, den vän med vilken han upplevde det största en människa kan få uppleva: sann relation. Sådana relationer går det inte många av på ett liv. Kanske inte någon.

Anledning

Det finns all anledning för mig att känna tacksamhet över min helt ogrumlade positiva hållning i inledningsskedet till vilken uppgift det än vara månde. Vad jag än har att ta itu med är min tro att det här ska snart vara gjort. Inte så sällan visar det sig inte vara så snart gjort. Men då är jag ju igång och drivs av att följa processen till slutet.

Som nu, då statistiken breder ut sig i min dator och mitt huvud, på mitt skrivbord och det omkringvarande golvet. Tur att jag inte insåg riktigt alla svårigheter jag skulle stöta på, innan jag började, även om en hel del var observerade redan då.

Men det är som det lägger sig på plats efter hand. Åtminstone måste jag ibland sätta ner foten, fatta ett beslut och följa en bland flera möjliga vägar. Detta för att helt enkelt komma vidare. Med risken att det senare visar sig vara ett felaktigt beslut eller en oframkomlig väg. Men vad är egentligen alternativet, jo att inte röra sig alls, och det är faktiskt värre. För inte bara av sina framgångar lär man sig något, utan även av sina felsteg.

Exakt hur det förhållandet mellan framgång och felsteg ser ut kanske jag skulle kunna komma till klarhet om bara signifikansprövningens mysterium avtäcktes i sin helhet. På detta väntar jag ännu.

Att bli människa

Människokallet är människoblivandet.

Människoblivandet är att börja vilja Guds vilja. Först därigenom förverkliga vi vårt innersta väsen, ty om än ej i Gud äro vi dock av Gud.

Att vilja bliva människa, det är att välja ett visst ”jag” och forma sig därefter.

Så klokt och slutgiltigt formulerade han sig, den forne generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, medan han ännu var en yngling, ovetande om sina framtida öden.

Att ge

I Lukasevangeliet finns det en vers med ett anmärkningsvärt innehåll: Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. (Luk 6:38)

Det märkliga är uppmaningen är att ge för att få. Och påpekandet, att detta får konsekvenser, vår givmildhet blir måttet som mäter upp det vi ska få.

En sak till är anmärkningsvärd, nämligen ordningen. Det är först ge sedan få, givandets mått först och sedan mottagandets. Det handlar alltså om att ge för att få, men framförallt om att ge innan man fått.

Perla Bjurenstedt har tolkat detta i en sång:

Det enda vi har kvar till slut,
det är vad vi har givit ut.
Glädjen att få dela med sig,
gör livet rikt.
Det enda vi har kvar till slut,
det är vad vi har givit ut.
I himlen blir det glädje,
när vi lär oss ge.

Det var förmodligen detta kvinnan i gårdagens evangelietext förstått. Hon som hällde en hel flaska omåttligt dyrbar nardusolja över Jesus. Hon som blev utsatt för människornas kritik för sitt slöseri, samtidigt som hon från Jesus hörde orden: Hon har gjort vad hon kunde. (...) Överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne. (Mark 14:3-9)

Att låta givandet ge plats åt mottagandet, det är att avstå för att finna vägen till det bestående.

Innan jag somnade

Innan jag somnade satte jag på radion och lyssnade med ett halvt öra på något program. Sedan somnade jag och radion slog av sig själv (eller om det var tvärtom). När jag vankade satte jag på radion igen för att höra lite nyheter och upptäckte då efter en stund att det strömmade samma program, samma ord ur den som innan jag somnade.

Betyder det att tiden slutar gå då man sover? Fascinerande tanke. Och på ett sätt är det ju så, för just i sömnen upphör vår möjlighet att kontrollera tiden genom mätning av den, med klocka, aktivitet, inaktivitet, ljus, mörker o.s.v. Så på ett sätt stannar tiden då vi sover. Samtidigt antar vi att den går precis som vanligt, eftersom vi upptäcker att mörker blivit ljus, att visarna rört sig några varv runt urtavlan, att hemsidor och nyhetsbloggar uppdaterats, o.s.v.

Eller betyder det bara att tiden inte är lineär utan snarare rör sig i, om inte en cirkel så i alla fall, en spiral? Inte omöjligt, för se på årstidernas ständiga återkomst, veckorna som avlöser varandra, klockslagen som återkommer två gånger per dygn och allt vi upprepat gör varje dag. Det finns en cirkularitet, kanske även när vi sover.

Eller så var det bara Sveriges Radio som valt att reprisera samma program både före och efter min sovtid. Men även i det fallet måste det väl ha hänt något däremellan, eller?

Ofta

Ofta läggs alltför stor koncentration på vad som sägs. Medan mer energi borde ägnas hur det sägs. För inte sällan är innehållet mer beroende av hur än av vad.

Hör

Hör hur jag dag efter dag nynnar, visslar, tänker på en fras i en sång. Till detta har jag fogat en egen melodi, som jag kombinerar med orden formulerade av någon annan. En dag stannar jag upp och hör efter lite extra vad det är jag egentligen uttalar. Och så blir jag varse vad jag hoppas: Jag hoppas att de där orden, i den där egenkomponerade melodin, är ett vittnesbörd från mitt inre och en bön från mitt yttre, om det liv som är mitt och ska bli mitt.

Vilken frasen är? Det tänker jag inte avslöja, därtill är den alltför personlig, ty jag talar hemligheter med Gud.

Globalisering

Globaliseringen gör världen mindre. Och i kvällens samvaro förde den också människor närmare varandra. Har suttit som en bland en handfull människor i ett rum och bett till Gud en stund. Vi är från tre olika världsdelar, olika i våra uttryckssätt, men ett i Kristus.

Jag och Du

Avsaknaden av avstånd förtar närheten. Att inte lämna ett visst utrymme mellan sig själv och andra omöjliggör verklig närhet mellan människor.

Martin Buber talar om att möta den andre som ett Du, ett subjekt fritt från mitt eget subjekt. Inte som ett objekt för mitt relationella behov, utan som ett fristående subjekt, ett Du möjligt att ha relation med.

Glömmer vi inte alltför ofta det där avståndet, så att vi, kanske av rädsla för att mista varandra, hanterar den andre som vore den ett objekt över vilket jag har all makt. Nej, verklig relation är den som inrymmer frihet mellan de båda subjekten, där Jag inte behöver Du för mina syften, utan där Jag får möta ett Du. Där Jag får vara den Jag är och Du får vara den Du är och vårt möte består i vår olikhet, vår frihet från varandra och där vår relation är det som utspelar sig i rummet mellan oss.

Tomt

Kommer på mig själv med att tänka de kommande dagarna som ”tom tid”. Det är minimalt med schemalagda måsten och därutöver endast obokad tid. Men att tänka den som tom tid öppnar för möjligheten att fylla den med något. För det är ju det tomma som kan fyllas, men inte lika självklart det obokade.

Jag ser fram emot att göra mer nytta än på länge, genom att luta mig tillbaka på soffan med en bok i handen och tankarna inom räckhåll.

Avslutning

Vid avslutningen av en vanlig dag.

Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

När min tanke tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid –
inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.
(Svenska psalmboken 217)

Vanlig

En vanlig dag .

Det är de vanliga dagarna som är de farliga. Det är då det oväntade inträffar, då det oplanerade sker. Det är vanliga dagar, då krig bryter ut, då människor skadas i förfärliga olyckor, då döden besöker oss. Men det är också vanliga dagar då nya människor föds, kärlekens blick möter oss och glädjen besöker oss.

Det är de vanliga dagarna vi kan göra skillnad. Det är de vanliga dagarna som gör skillnad, på gott och på ont.

Idag är en sådan vanlig dag.

Får anledning

Får anledning söka i pärmarna i bokhyllan, efter papper från ett sammanhang som ligger nästan tio år bakåt i tiden. Med glupande intresse tar jag del av mina anteckningar och stenciler från en svunnen händelse. Och det jag upptäcker är att detta tycks vara detsamma som jag sysslar med just nu och som fick mig att börja bläddra i den där pärmen. Det hänvisas till böcker jag just läser eller nyligen använt mig av, det talas i termer som är än mer aktuella för mig nu än vad de var då. Det var kanske något som började då och som alltfort pågår, ett intresse som då hittade porten till den labyrint där jag sedan dess trevat. Rätt trevlig upptäckt, för helt plötsligt läser jag de där anteckningarna av mig själv och andra med nya ögon. Det är mer kunskap och mer erfarenhet som nu tar del av det som en gång var det första mötet med en ny värld.

Ett slags tecken i tiden, på att tid inte har så mycket med tid att göra, utan mera handlar om ett sätt att sortera saker och ting, till exempel i pärmar, för att det ska vara lättare att hitta dem då tiden på nytt gör dem aktuella. En beskrivning inte så långt ifrån den hermeneutiska cirkelns, om vilken något skymtade förbi alldeles nyss i mitt bläddrande.

Att säga något

Det ligger en lapp här på vilken jag skrivit: Säga något på torsdag! Bakom detta finns ett löfte och det nedskrivna syftar till att hålla mig kvar i tid och rum såpass att jag inte glömmer bort vad jag lovat.

Jag ska alltså säga något på torsdag. Varje gång jag ser den där anteckningen kommer det över mig som en våt, tung, stor filt. Något som omsluter mig, som jag inte kan värja mig för, men som samtidigt tvingar mig till aktivitet.

Uppdraget att säga något är så stort, att det skrämmer mig. Nog för att jag kan prata, mycket till och med. Men att säga något, det är en helt annan sak.

Orden

Det är något med orden. Något med orden, som jag funderar över nu igen. Orden är en avgörande del både av vår kommunikation och av våra erfarenheter. Utan orden kan vi inte uttrycka oss, inte ge mening åt det som händer oss och inte lagra information. Även bilder har ett språkbruk av ord, i och med att bilden föreställer något och detta uttrycks i ord.

Orden fanns med redan den första skapelsedagen. Gud uttalade sitt ord och det skapades: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Gud sade: ”Ljus bli till!” Och ljuset blev till. (1 Mos 1:1, 3). Bibeln talar vidare om hur samma ord som uttalades av Gud i begynnelsen är Ordet Jesus: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1). Ordet är Gud i människogestalt, Gud inkarnerad.

Orden som vårt språkliga uttryck, står inte fria från denna ifrån början nedlagda ordning, att orden är skapande. Guds ord, det allsmäktiga, skapar himmel och jord, ljus och mörker, växter, djur, människor. Det inkarnerade gudsordet Jesus skapar upprättelse, försoning och evigt liv. Guds ord är fullkomliga.

Människans ord skapar också, men till följd av sin ofullkomlighet inte på samma nivå som Guds ord. Vi förmår inte genom våra ord skapa himmel och jord, eller frammana förlåtelse för vår synd och försoning med Gud. Vi kan använda skaparkraften i våra ord till att binda oss själva och andra i fängelser av begränsning och förakt. Eller vi kan tala ord som skapar möjligheter och kärlek.

Den begränsade människan kan med sina ord, dem hon från skapelsen fått från Gud, säga sitt ja eller sitt nej till den vars ord aldrig förgår. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Matt 24:35)

Det är makt i orden. Våra egna ord kan lösa eller binda, säga ja eller nej. Och den som en dag oåterkalleligt har sista orden är den som själv är Ordet.

Inser

Inser att det förflutit en vecka (eller är det två?) då jag haft mindre kontakt med människor än vad jag annars har och samtidigt träffat människor vid fler tillfällen än vad jag vanligtvis gör. Det är en gäckande upplevelse som jag inte riktigt kan få att falla på plats. Jag har träffat fler, men på något sätt samtidigt mött färre.

För det är ju så, om vi ska vara ärliga, att långt ifrån varje sammanträffande med en annan människa är ett egentligt möte, medan en blick eller till och med en tanke faktiskt kan vara ett möte. Att verkligen mötas är således något fundamentalt annat är att råkas så där i största allmänhet. Så färre träffar och fler möten, är vad jag behöver. Fast det blir allt för sällan så, tyvärr.

Det vandrar

Det vandrar en munk genom Sverige. Han beger sig till olika kyrkor med sitt budskap som handlar om omvändelse från den kommersialisering som håller kyrkorna i sitt grepp. Igår var han i Filadelfia i Stockholm och tidningen Dagen berättar i sin nätupplaga om händelsen med en braskande bild på munken omgiven av två poliser.

Jag kan bara hoppas på att nämnde munk gör sig besväret att snart nog besöka också min kyrka. Det ser jag verkligen fram emot och vad mig anbelangar är han hjärtligt välkommen. Dels är jag intresserad av den människa som munken är och dels är jag intresserad av bemötandet han skulle få i det sammanhang som är mitt. Och naturligtvis är jag intresserad av vad munken har att säga. Detta sammantaget kan mycket väl berätta mer än stundens skådespel, för trots allt är det ju inte helt omöjligt att Gud kan tala på något sätt, även genom en okonventionell munk från en stockholmsförort.

Leende

Den engelsktalande pastorn, vars gudstjänstfirande gemenskap just välkomnats i församlingen, ger en hälsning i gudstjänsten. Han har afrikanskt ursprung och är avsevärt livligare och intensivare i sin framtoning än vad de flesta svenskar är.

Vi pryda svenskar i åhörarskaran skrattar gärna lite överseende åt denna osvenska livlighet. Som tog vi honom inte riktigt på allvar, för att han talar och agerar som han gör.

Vad är det vi gör, då vi ler och skrattar på detta sätt? Jag vet inte, men mina tankar går till Abraham och Sara. Gud hade lovat det åldriga barnlösa paret en son som skulle föra deras släkte vidare i en oräknelig skara. Både Abraham och Sara hade svårt att ta detta på allvar, så de log åt Guds löfte (1 Mos 17:17; 18:12). Ett leende som avslöjade deras oförmåga att lita på att Guds löften håller och att även det omöjliga är möjligt för Gud. De fick sedan en son – naturligtvis.

Vad avslöjade våra skratt och överseende leenden i gårdagens gudstjänst? Förmodligen samma sak. Bristande tilltro till den Gud vi bekänner oss till. Tänk om det är detta, det osvenska, lite jobbiga, det annorlunda och ovana, som är precis vad vi behöver för att Gud ska kunna röra vid oss på nytt. Då vi fastnat i gjutna former lämnas vi inte längre något rörelseutrymme, men kanske kan den som inte fastnat i denna överkontrollerade stilisering rubba våra beteenden, vår tro och möjligheterna för Gud att röra vid oss.

Min bön blir att vi, istället för att skratta åt varandra, ska böja våra knän i bön till Gud som har all makt i himlen och på jorden och tillsammans söka den Gud som är både livlig och lugn, både yvig och stillsam, och som alltid möter den som söker honom.

Att tala om Gud

Vad kan man egentligen säga om Gud? Och vad händer då den frågan ställs?

Utifrån att Gud är bortom språket, ryms Gud följaktligen inte i språket. Samtidigt uppfattar människan att hon kan erfara något som hon benämner Gud och som hon därmed har placerat i språket. I försöken att förklara och tolka den där erfarenheten skapas ett språk om Gud. Frågan är om något därmed sagts om Gud eller om det hela bara säger något om människans tal om Gud.

Jag vill tro att det finns språkliga uttryck som kan ställa på glänt en dörr mot den verklighet som finns bortom den immanenta som är vår jordiska. Redan genom att ställa frågan om vad som egentligen kan sägas om Gud och om något överhuvudtaget kan sägas om Gud, har något sagts om Gud – och om människan.

Det tycks hos människan finnas en tanke på att det finns något större än henne själv. Hon eftersöker helhet, sammanhang och mening. Genom den tveksamhet som framkommer av frågeställningen om vad som är möjligt att säga om Gud, har redan sagts att Gud inte ryms i språket och inte låter sig vare sig definieras eller förklaras.

Samtidigt är språket det vi har för att tolka våra liv. Eftersom Gud själv blivit Ordet, i Jesus Kristus, finns det ändå ett visst hopp om att något av Gud kan rymmas i språket. Våra uttalanden om Gud säger förmodligen mest om vår egen mänsklighet, men jag vill tro att den lyhörde också stundom kan höra ljudet från ett språk bortom språken, hur den som själv är Ordet och alltings upphov, låter sin existens ljuda genom alla begränsningar och möta det människohjärta som vågar gå bortom sina tillkortakommanden, språkets ordrikedom och tomhet för att höra det som talas ur Ordets tystnad. Då blir det Gud som förklarar människan, istället för människan som förklarar Gud.

Omöjligt

Har just nu extra anledning att fundera över det ständigt lika intressanta, nämligen hur vi kan tala om Gud. Mot bakgrund av att Gud är bortom den inomvärldsliga verkligheten, det som är möjligt för människan att uppfatta, är det relevant att reflektera över hur vi gör för att tala om den som är denna immanenta verklighets uppkomst och förutsättning – utan att själv rymmas i den. Gud finns bortom, men uppenbarar sig i sin skapelse, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna uppleva och försöka tala om Gud. Men orden är oss för små, de kan egentligen bara benämna det immanenta. Språk för det transcendenta, det bortom, det större, har vi inte. Men vi gör våra nödvändiga försök. Kanske har en av kyrkans teologer ändå lyckats ganska väl i följande:

Osynligt -
ingen hand förmår fånga det. Orörbart -
och ändå:
överallt rörs man av det. Vad är det då?
O under - vad är det inte? Namnlöst.
Dåraktigt försökte jag gripa det.
Jag slöt handen, trodde jag höll det fast.
Men det flydde, kunde inte behållas.
Full av förtvivlan
lossade jag mitt grepp.
Då, -
i min öppna hand
såg jag det igen.
Outsägbara under!
Outgrundliga mysterium!
(Simeon, den nye teologen, död 1022)

Sitter

Sitter i ett rum där några av vinterns solstrålar letar sig in och lyser starkt i våra ögon. En av de närvarande försöker justera gardinerna för att solen inte ska blända oss. Då detta att stänga ute solen inte lyckas, hör jag mig själv säga: Vi rör på oss, så det kommer att gå över. Detta sagt med jordens rörelse i åtanke, där den sol som nu träffar våra ögon om en liten stund kommer att belysa något annat istället.

Samtidigt som jag hör mig säga detta, inser jag att det är ett bra uttryck för livet i stort. Även livet rör på sig, saker och ting förändras, för vi rör på oss, så det kommer att gå över.

Kors

En dag gräver jag lite djupare i smyckeskrinet och finner det silverkors jag fick i present i samband med konfirmationen. Inte använt på mycket, mycket länge. Men denna dag får det sin plats i en kedja kring min hals.

Under dagens lopp möter jag en kvinna från Taiwan som är student och översättare. Hon ställer några frågor och hänvisar till att de beror på mitt smycke: korset. Det förvånar mig att hon noterar en sådan sak, då korset knappast kan anses vara särskilt speciellt som smycke. Det har ju de senaste åren varit gott om kors, vars enda funktion är utsmyckning. Hur kan hon se att mitt faktiskt står för något mera, att det innanför det där korset finns ett hjärta fyllt av tron på det som korset i den kristna traditionen står för: Jesus Kristus?

Ja, inte vet jag, men min vän från andra sidan jordklotet uppfattar blixtsnabbt att det bakom ett vanligt silversmycke finns något mera. Det där utmanar mig: tänk att ha mött en människa som kan uppfatta skillnaden mellan en utsmyckning och ett liv.

I Bibelns första bok

I Bibelns första bok ryms en lång berättelse om Abraham. Genomgående i skildringen är att den ålderstigne och barnlöse Abraham får ett löfte av Gud om ättlingar fler än sandkornen. Tiden går, löftet upprepas, inget händer. Abraham blir allt äldre och löftet alltmer utopiskt. Men till sist får Abraham och hustrun Sara, genom ett Guds under, den utlovade sonen Isak.

Det finns mycket att lära av Abraham, en av dessa lärdomar är att vänta. Abraham hade löftet, tiden gick, omständigheterna förändrades, löftet stod kvar. När sedan sonen föds och löftet fullbordas är det som framträder den långa väntan i ett nytt ljus. Visserligen är sonen en gåva från Gud och den långa väntan äntligen slut, men det är som att själva väntan var mer än bara en transportsträcka fram till löftets uppfyllelse.

Och så tror jag att det är i livet: väntan är inte en transportsträcka fram till ett resultat, utan det är en aktiv handling. Att vänta är helt enkelt att leva. Petrus uppmanar oss i sitt andra brev att leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag (2 Pet 3:11b-12a).

Det är denna aktiva, målmedvetna väntan Abraham ger exempel på. Den Abraham som ses som ett föredöme när det gäller att tro. Tro, som är detsamma som att leva i sin väntan. Abraham om vilken det sägs att där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde (Rom 4:18a).

Värdefullt

När jag tecknade ny hemförsäkring fick jag frågan om jag ville ha en tilläggsförsäkring i form av allrisk. Efter en kort eftertanke, lämnade jag mitt svar. Svaret var nej tack och orsaken den att jag inte kunde komma på en enda sak jag äger som skulle kunna komma i åtnjutande av en sådan allriskförsäkring. Det skulle vara datorn då, men en ensam ägodel är inte nog för att teckna en hel försäkring.

Jag bor i en hyresrätt i ett flerfamiljshus från sjuttiotalet, beläget i ett illa sett bostadsområde långt från centrum. Jag har ingen bil, ingen hund, ingen tv, ingen stereo, ingen dvd-spelare, ingen iPod, inga aktier, inga tillgångar, inga pengar. Och inget annat heller av sådant som betraktas som kapital eller kapitalvaror.

Det enda jag har som är värt något är min själ. Det är därför jag är så rik.

Äntligen

Äntligen är kyrkoåret i takt med min blogg. I alla fall med avseende på färg.

Idag börjar fastan, den period som pågår ända fram till påsk och är en förberedelsetid för påskens händelser. Det är nu det är dags att dra ner på det vanliga och låta allvaret ta plats. En tid för eftertanke, då vi genom att avstå något av det som i vanliga fall hör till våra liv – bilkörning, tv-tittande, internetsurfande, mat, o.s.v. – kan göra det som profeten Amos och aposteln Paulus uppmanar oss till: bered dig att möta din Gud, och: låt försona er med Gud. (Amos 4:12; 2 Kor 5:20)

I den liturgiska ordningen är fasteperiodens färg lila. Och den lila färgen står för botgöring. Det är dags nu.

Identitet

Hör en man på tåget som säger: Man har så många identiteter som man har telefonnummer. Detta apropå erfarenheten av att tala i sin fasta telefon och samtidigt bli uppringd på mobilen.

Faktiskt en ganska illustrativ beskrivning av individens identitet i ett postmodernt och fragmentiserat samhälle. De ständiga och pockande valen, oviljan att slå sig till ro, rastlösheten som driver vidare i jakten på... ja, vad då? Sig själv kanske.

De otaliga möjligheterna i alla upptänkliga sammanhang kan ju inte annat än splittra individen och omöjliggöra för hennes identitet att stabiliseras och träda fram. Identiteten blir snarare den ständiga förändringen, än något som definierar den unika människan.

Eftersom jag endast har ett telefonnummer känner jag mig stabil i min identitet, en enda som den uppenbarligen är. Men min stabilitet varar endast fram till dess mannen på tåget fogar ett alternativ till sitt första påstående, nämligen att man har så många identiteter som man har e-postadresser. Även om jag inte har så väldigt många, skräms jag ändå av tanken att jag skulle ha tre identiteter (eller är det fyra, lite oklart hur många adresser jag har).

Kanske är det verkligen så illa, att koncentration är mycket svårt i en omgivning som söker enheten i splittringen och inte märker attraktionen i det konsistenta.

Frånvaro

Ju mer frånvarande vi försöker göra frånvaron, desto mer närvarande gör vi den. Det vi undviker att prata om, konfronteras med, erkänna blir som ett skavsår, till ständig irritation och omöjligt att läka.

Så pass präglar frånvaron våra liv. Ibland mycket mer än närvaron. Det vi försöker undvika genom att göra det frånvarande, blir istället det som genomsyrar hela våra liv.

Frånvaron övervinns förmodligen bäst genom att göras närvarande. Då den slutar att vara föremål för undvikande och blir integrerad i det närvarande, tenderar dess frånvarande effekt att försvinna. Frånvaron kan då, bland det närvarande, bli delaktig och stilla vila.

Mångsidigt

Filosofen Martin Buber har sagt att en bok inte bör innehålla fler än 120 sidor. Ett sympatiskt påstående som Buber själv inte alltid lyckades uppfylla, men påfallande ofta. Hans filosofiska huvudverk, den bedårande, Jag och Du, är till exempel en bok på ungefär 150 sidor, men med ett innehåll så omfattande att det räcker ett helt liv.

Och det finns något där, i förhållandet mellan en boks omfång och vad den förmår säga. För det är ju inte självklart så att många sidor betyder mycket innehåll. Tvärtom kan den mer kortfattade boken innehålla en stringens som koncentrerar läsningen och dessutom höjer graden av begriplighet.

En annan filosof, Immanuel Kant, skriver i en av sina texter:

Abbé Terrasson säger visserligen att om man inte mäter en boks storlek efter antalet ark, utan efter den tid man behöver för att förstå den, så kan man säga om mången bok att den skulle vara mycket kortare om den inte vore så kort. Men om man å andra sidan syftar på fattbarheten hos en vittgående, men i princip sammanhängande helhet av spekulativ kunskap, kunde man med lika stor rätt säga att mången bok skulle ha blivit mycket tydligare om den inte hade avsetts att vara riktigt så tydlig.

Bättre kan det knappast sägas, tycker en som uppfattar de allra flesta böcker vara alltför långa och därmed onödigt svårtillgängliga.

Ljus

Så länge ljuset är ljust betyder det ingenting, utan först när det är mörkt får det sin betydelse. Mörkret betyder därför mer än ljuset, för det är i mörkret ljuset blir intressant. I ljuset gör ljuset ingen skillnad, men i mörkret träder det fram och förvandlar.

En sommar

En sommar tillbringade jag i ett 1700-talstorp mitt i en skog. Torpet låg på ägorna till ett gods vars tidigare ägare också ägt ett annat gods i grannskapet. Vid detta senare gods verkade, vid tiden för byggandet av mitt torp, en informator vid namn Carl Gustaf Leopold. Han kom senare att bli medlem av den nybildade Svenska Akademien och blev den som utformade de stavningsregler som svenskan än i dag, i nio fall av tio, följer.

Om Leopold läser jag i senaste numret av Språktidningen och om sommartorpet läser jag i mina egna minnen. Att en petig ordälskare som jag alltså har en historia som – åtminstone genom en generös och något ansträngd beskrivning – sammanfaller med den helt dominerande bakom vårt nutida språks stavning, är en intressant kuriositet.

En annan intressant koppling mellan det där torpet, min ungdoms kyrka, den svenska poesin och en av mina nuvarande grannar finns också, men den sparar jag till en annan gång. Världen är full av sammanträffanden. Eller av konspirerande bloggare.

Språkkänsla

Häromdagen kom användningen av ett ord i min väg. Sammanhanget indikerade att användaren knappast hade svenska som modersmål. Och det är ju via barn och dem med andra modersmål än svenska, man kan få del av de där underbara tillämpningarna av vissa ord. Ord som i sig tycks helt självklara, men som i detta bruk lyser med hela sin absurditet, till nöje och nyskapande. Och till språkhistorisk lektion, som det skulle visa sig i det här fallet.

Ordet var förfriskning. Personen ifråga var sjuk och önskade förbön för ”förfriskning”. På sitt sätt helt korrekt, och ändå så totalt fel. Samtidigt betyder förfriskning faktiskt vederkvickelse eller förnyelse och vem behöver inte detta då man är sjuk är vill bli frisk. Så varför skulle man inte kunna använda ordet på det sättet egentligen?

Det är här språkkänslan kommer in. Somligt är grammatiskt korrekt och kan till och med vara innehållsligt korrekt, men ändå upplevas som fel. Det är helt enkelt språkkänslan som signalerar att det ”känns fel”. Språkkänsla erövrar man inte i brådrasket och kanske är det inte möjligt att fullt ut ha den på mer än sitt modersmål.

Samtidigt är det trösterikt detta, att möjligheten att bli förstådd på ett främmande språk inte kräver en korrekt användning av språket, utan även det felaktiga kan vara fullt begripligt. Det var till exempel ingen tvekan om vad han menade som under innebandymatchen ihärdigt ropade ”bråttom, bråttom” till sin lagkamrat som jagade den undflyende bollen. Att ha bråttom är ju att skynda sig, så varför inte. Men språkkänslan säger nej och det vet alla vi som har svenska som modersmål (eller borde veta i alla fall, ibland finns det anledning att undra över vart språkkänslan tagit vägen då språket tycka bli alltmer otyglat). Men förstådd kan man bli utan språkkänsla, som tur är.

Hur som helst kan Svenska Akademiens Ordbok ge besked om att det finns en utdöd betydelse av ”förfriskning” som är – just det – ”tillfrisknande”. Så det är inte alltid självklart vem som vet bäst.

Livet är

Livet är till sitt väsen en längtan. Ett slags notorisk otillfredsställelse, som biter sig fast. Det är som att människan aldrig kan bli riktigt tillfreds, utan alltid bär en gnutta av en längtan till något mer, något annat.

Det tycks som att denna längtan inte självklart har ett föremål. Den är en längtan, men inte med nödvändighet en längtan till eller efter något uttalat.

Att längta är naturligtvis inte fel – tvärtom det är en av människans verkliga styrkor, att kunna drivas bortom det rumsligt och tidsligt överblickbara och begränsande – men om livet bara blir en enda väntan på att längtan ska uppfyllas, rusar livet förbi oss utan att vi hinner leva.

Att leva det liv som blivit mitt, så som det ser ut just nu, är den bästa hanteringen av en pockande längtan. Ett liv öppet för förändringar, men inte beroende av dem. Ett liv inte i strävan att få sin längtan uppfylld och bli fri ifrån den, utan ett liv där längtan likväl som en drivkraft till tillfredsställelse också är en del av livet värd att uppehålla. Längtan tvingar oss att välja och låta livet styras av det som är större, det som är bortom, av det som är vår längtan.

Lyssnandet

Lyssnandet till predikan i den gudstjänst jag besökte under söndagen, beredde det efterlängtade men ack så sällsynta. Det visade sig att jag fick sällskap ett stycke på den väg som är livets. Min medmänniska predikanten hade uppenbarligen vandrat ett stycke väg så pass lik min egen, att vi kunde mötas i gudstjänstens delaktighet.

Detta sällskap, där ensamheten skingras ett ögonblick, är en av livets höjdpunkter. En höjdpunkt inte nödvändigtvis uppfylld av karnevalsstämning, för att anknyta till predikans inledning, utan likaväl kantad av tårar. Ty även tårar kan vara glädje, även ensamhet kan vara gemenskap.

- en av dem som haft öknen till huvudgärd och kallar en stjärna sin broder. Ensam. Men ensamheten kan vara en kommunion. (Dag Hammarskjöld i Vägmärken)

Liturgi

Liturgi ses med olika ögon i olika delar av det som är den världsvida kyrkan. Somliga tycker det är en självklarhet att en uttalad liturgi omger gudstjänsten och kyrkans liv, medan andra ser det motsatta som det självklara.

Oavsett kyrklig tradition och vana, kan behovet av en viss ordning i det kristna livet finnas. Häromdagen mötte jag en människa som så väl lyckades formulera just detta, en bestämd ordning i livet, det som är liturgi i dess bästa form.

Det handlar om att skaffa vanor som hjälper till att fokusera på Gud och beroendet av Guds tillsyn, nåd och frälsning. Att man till exempel varje gång man promenerar också ber till Gud, eller att man vid varje måltid fokuserar på Gud som är livets förutsättning.

Enkla saker som kan vara nog så svåra att vänja sig vid. Men för den som vill låta alltmer av livet ljuda som en lovsång till Gud, är lite vardagsliturgi faktiskt en god hjälp.

Nyligen

Nyligen läste jag den etthundratrettiosjätte psalmen i Psaltaren och jag blev utmanad. Varannan rad är nämligen en och densamma, psalmen igenom.

Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
Han ensam gör under,
evigt varar hans nåd.
Han skapade himlen med vishet,
evigt varar hans nåd.
Han gjorde de stora ljusen,
evigt varar hans nåd,
solen till att härska över dagen,
evigt varar hans nåd,
måne och stjärnor till att härska över natten,
evigt varar hans nåd.
Han ger bröd åt allt levande,
evigt varar hans nåd.
Tacka himlens Gud,
evigt varar hans nåd.
(Ps 136 i sammandrag)

Tänk om hälften av det jag säger var Guds nåd. Eller en tredjedel, eller i alla fall en fjärdedel. Tänk om överhuvudtaget något av det jag säger var Guds nåd!

Jag har inget annat att göra, än att be med psalmisten och forma de ord jag själv inte förmår: evigt varar Guds nåd.

I beskrivningen

I beskrivningen av mig själv här på bloggen påstår jag att jag är en pilgrim. En pilgrim därför att jag är ”på väg”. I Nationalencyklopediens ordbok förklaras ordet ”pilgrim” som person som vallfärdar till en helig ort ursprungligen vanligen vandrande och ofta under svåra strapatser.

På väg till en helig ort. Rent fysiskt är det naturligtvis respektive religions heliga platser som pilgrimen kan vara på väg till; muslimen går till Mecka eller Medina, den kristna till Jerusalem, Rom eller någon annan plats med särskild betydelse, o.s.v.

För den som är pilgrim i en mer överförd – och ständig – bemärkelse, är det också målet som är det väsentliga. Det är inte så att ett andligt kringströvande i allmänhet är pilgrimens, utan det är att vandra den väg som blir resultatet av ett klart och tydligt mål, som är att vara en pilgrim.

Följden av detta blir, att pilgrimen inte med nödvändighet behöver göra horisontella rörelser på sin färd, utan de vertikala kan också föra framåt mot målet. Att bli kvar där man är och låta fördjupningen pågå, kan vara allt pilgrimen behöver göra för att färdas mot det mål som är överordnat allt annat.

Jag är alltså inte någon andlig vagabond, men en vandrare i livet med ett mål i sikte som styr riktningen. Den riktade och målmedvetna, fokuserade, vandringen är den som jag vill låta vara mitt liv. Och det kan vara kantat av svåra strapatser, men det gör inte skillnad i grunden. Paulus skriver om detta med orden:

Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. (2 Kor 4:6-9)

Detta är pilgrimens frihet, att inte behöva vara kringränd, inte ens av kravet på förändring. En riktning räcker, ett mål är nog – det heliga.