Man vet inte
Man vet inte mycket om sig själv förrän man sagt det, man vet knappt något om sin övertygelse, sitt tvivel eller sin längtan förrän man talat om den.

Så skriver religionspsykologen Owe Wikström i en av sina böcker.

Det är genom att tala man ser vad det är man lever för, genom att formulera sig som man blir varse vad man tycker och genom att lyssna till sig själv som man lär sig vem man är.

När då det goda och öppna samtalet så många gånger saknas oss människor emellan, och det samtal som präglas av ytlighet och egoism istället bereder ut sig, blir frågan att ställa, om detta beror på att våra liv är så tomma.

Besinning är ett vackert ord, som Wikström använder i sin bok och som enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder ”tankarnas riktande på något, eftertanke, övervägande, överläggning, eftersinnande, reflexion”. Det är väl mot den bakgrunden det tal framträder, vilket verkligen berättar något för oss.

(Referens: Wikström, Owe, (1999), Den outgrundliga människan Livsfrågor, psykoterapi och själavård, Stockholm: Natur och Kultur, s.209 )

Den som någon gång
Den som någon gång gått in i en skog och under sin vandring betraktat skogen som genomkorsas och sedan vänt för att gå samma väg tillbaka, upptäcker vad olik sig samma skog är från andra hållet. Hur ett träd kan te sig så annorlunda bara stammen betraktas från baksidan istället för från framsidan, är lika märkligt varje gång det erfars.

Efter idoga och många försök att bemästra koncentrationen i en splittrad tid och miljö, byter jag rum och kroppsställning. Från att ha varit den flitiga vid skrivbordet lägger jag mig helt sonika i soffan. Och de nya perspektiven framträder. Att läsa, det inte fritt valda men väl obligatoriska, blir så mycket enklare då vinkeln på mitt betraktande av verkligheten förändras.

Det är därför man gör klokt i att stundom lägga sig på rygg på en klippa och titta upp i den lätt molnbeströdda sommarhimlens rörelse eller låta sig sjunka ner i snön för att göra en snöängel medan rymden susar förbi ovanför.

Ett öga
Från något förbiilande i ett samtal för flera år sedan finns ett minne. Det handlar om en bok och om Gud och om en tigers öga. Efter en efterfrågan kan den troliga boken landa i min hand.

Läser i jakten på tigerns öga. Finner, inte bara ett vilddjurs skarpa blick, utan en inburad rese av skönhet och skräck. En vars blick och skrynkliga ansikte ser mig, eller inte ser mig. En inspärrad Gud, vars andetag tränger fram i sprickorna mellan gallren och verkligheten.

Orden når mitt öga, först det yttre, sedan det inre. Det är obehagligt, vet inte riktigt hur jag ska hantera att ögat som dröjt sig kvar i mitt minne under flera år, är det öga jag med min flackande blick nu söker fånga.

Men att fånga den inburade låter sig inte göras. Att genom galler betrakta frihetens vildhet och rovdjurets farlighet blir enbart löjeväckande. Den chimärens trygghet som besöket på djurparken renderar, fyller med en större skräck än mörkret i pupillen hos den blick som mitt öga söker möta.

Skuggan faller så tung över mig från den vankande tigern, fram och tillbaka i det tilldelade utrymmets begränsning. Söker efter nyckeln som kan befria mig från dess trånande blick.



Den vita tigern

Den var lika skön som
Gud måste vara skön; isiga
ögon som hade betraktat våldet
och förlikat sig med det;

en kropp alltför väldig
och majestätisk för buren
där den blivit inspärrad. Fram
och tillbaka vankade den

i skuggan av sin egen tyngd
och lyfte vid varje vändning
sitt ansiktes skrynkliga blomma
för att titta in i mitt eget

ansikte utan att se mig. Den
hade samma färg som månljus
över snön och var lika tyst
som månljus, men den andades

som man kan föreställa sig
att Gud andas inom gränserna
för vår definition av honom, i vånda
över oändligheter som aldrig återvänder.

(R. S. Thomas, Minnen av eld)

Jul
Varför firar egentligen svensken jul?

Som kristna brukar vi försöka påpeka att vi firar jul för att Jesus föddes då, och det är ju vackert. Men hur märks det i så fall i en svensk kristen människas liv och julfirande? Att vi ställer fram julkrubban eller möjligen besöker kyrkan någon gång i julhelgen, eller?

Att butikerna och kommersialismen behöver julen är lätt att förstå, det slås nya försäljningsrekord varje år. Men är det för att handla som vi firar jul? Wikipedia säger att den tidigare kristna julen numera firas på ett sekulärt vis med julklappar i centrum.

Så är det kanske inte för att uppmärksamma att det föddes ett litet barn av fattiga föräldrar i ett stall i en oansenlig stad i Mellanöstern, som vi firar jul. Ett barn om vilket det sägs: Idag har en frälsare fötts åt er, han är Messias, Herren. (Luk 2:11)

Om en månad är julen över för detta år. Är lättnaden vi då känner beroende av att stressen och hetsen äntligen släpper och vi får chansen att åter ha vardag i våra liv, eller är det lättnaden över att det finns hopp för oss eftersom Jesus är född till den här världen som dess frälsare?

Rättvisa
I samma stund jag kliver på bussen kommer jag på vad jag glömt, nämligen att ladda mitt busskort. Så jag får lösa kontantbiljett istället. Ett par hållplatser senare kliver det på en kvinna för vilken situationen visar sig vara densamma. Inte heller hon har tillräckligt med pengar på sitt kort, utan får betala kontant. Skillnaden är att hon bara har en stor sedel, som chauffören inte kan växla, att betala med. De talas vid en stund och chauffören frågar om hon tycker att han ska slänga av henne. Det tycker hon ju inte, så han låter henne vara, med uppmaningen att betala vid ett annat tillfälle.

Här skulle jag kunna tycka att det är orättvist, att jag fick betala och den andra kvinnan slapp, trots att vi färdas med samma buss, förmodligen båda på väg hem. Men jag kommer istället att tänka på en sak som Jesus berättade en gång, en liknelse om arbetarna i en vingård (Matt 20:1-16).

Det är vingårdsägaren som går ut för att leja arbetare till sin vingård. De första han finner får arbeta hela dagen, och de gör upp om vilken lön dessa arbetare ska få för sin insats. De sista som vingårdsägaren sätter i arbete hinner endast vara verksamma en enda timme innan dagen är slut, men dessa får vid dagens slut lika mycket i lön som de som ”slitit hela dagen i solhettan”. Då de arbetare som verkat hela dagen protesterar, säger vingårdsägaren att de fått den lön de kommit överens om. Ingen orättvisa där inte, ty vingårdsägaren gör vad han vill med det som är hans.

Livet är förvisso inte rättvist, men ”med himmelriket är det som” när alla får samma lön, oavsett arbetsinsatsens tidsmässiga omfång. Inte för att de alla arbetat lika mycket, utan för att de alla antagit inbjudan till arbete i vingården. Det är rättvisan i det rike där Gud är ordningen; ingen kan berömma sig av egna meriter, utan endast av att ha blivit inbjuden att arbeta. För Gud ger goda gåvor åt vem han vill (Matt 7:11).

Ett liv i det jordiska riket präglat av himmelrikets ordning inser att livet inte är rättvist, men att Gud inte gör skillnad på människor (Apg 10:34). Och i perspektivet av att jag blivit inbjuden av Gud själv till hans rike, blir en betald eller obetald biljett på bussen helt ointressant.

Upplösning
En sådan tröst i att allt är ett provisorium på väg mot sin upplösning, att allt det vi ombesörjer med sådan nit här i tiden går mot undergången. Vilken befrielse, att allt det vi byggt inte förtjänar större allvar än så. Det fyller mig med hopp om, att allvarligare än så behöver jag inte heller ta de teoretiska överbyggnader, som förväntas vara föremål för min vördnad, i ett system som med full fokusering bidrar till påskyndandet av sin egen obefintlighet.

Istället riktar jag min uppmärksamhet och mitt liv till den som en dag säger sitt ”stopp, nu räcker det”, till den av meningslöshet drivna världen. Densamme som redan nu säger sitt ”stopp, nu räcker det” till mig, med ett erbjudande om ett liv utanför diktaturens kontrollsystem, med godkändhetsstämpel till de lydiga. Den som är bortom upplösningen, bjuder mig till nya himlar och en ny jord.

Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. När nu allt detta skall upplösas, då måste ni leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. (2 Pet 3:10-13)

Mera frihet
Mot bakgrund av att jag inte är särskilt intresserad av kvantitativa studier, utan föredrar kvalitativa, för jag ingen statistik över mitt bloggande. Men jag besitter ett mått av minne, högst selektivt förvisso, men så är väl också minnet det med vilket vi både kommer ihåg och glömmer. Detta minne gör att jag minns ett och annat, ibland visar det sig också att det jag minns är korrekt (det där är en intressant fråga: Hur förklarar man ett felaktigt minne, i vilken mån är det ett minne, vad är det om det inte är ett minne, och kan ett minne egentligen vara felaktigt?). Nåja, det jag nu minns är att jag ett flertal gånger bloggat om försäljare, till exempel försäljarna av telefonabonnemang.

Med risk för att det uppfattas som att mitt liv är uppfyllt av försäljare och att jag ägnar dem stort intresse, blir det nu ett inlägg till om försäljare.

Jag hyser stor empati för dessa försäljare, deras arbete måste pendla mellan att vara jätteroligt och hemskt påfrestande (men vilka jobb gör inte det?), inte minst med tanke på att det är många som inte uppskattar att bli stoppade av dem på sin väg någonstans. Jag hör till den kategorin som inte uppskattar konfrontationen med försäljaren. Inte för att försäljaren gör ett dåligt jobb eller är otrevlig, nej då, ofta är de både trevliga och flinka i sitt arbete, utan det är detta att de tror att jag vill ägna av min livstid åt att välja och åter välja bland en oändlig räcka av alternativ av vilka samtliga är bättre än alla andra.

Idag visade det sig dock överraskande att jag överlistat systemet. Den unge stilige mannen kommer mig till mötes, på hans t-shirt finns en logga för ett teleföretag. Men det visar sig att han inte säljer abonnemang som jag först tog för givet, utan han vill att jag ska ändra nätleverantör (kan det heta så?) till min fasta telefon. Det är här jag får chansen att triumfera genom att frankt meddela att jag inte har någon fast telefon. Han ser på mig med beundran i blicken, och mumlar lite: ”Det var ett modigt beslut.” och sedan är vårt samtal slut. Och på ett sätt hade han ju lyckats, men han får väl ingen bonus på sin lön för det, även om jag kan tycka att han förtjänade det, för han var både trevlig, och rolig. Hans ärende var ju att genom fina erbjudanden få kunder att lämna konkurrenten, och det har jag ju redan gjort, även om mitt val inte fört mig till det företag han representerar utan ut i val-friheten (alltså friheten från val).

Något val behövde jag således inte göra, men ett par lärdomar blev det ändå av detta: (1) Ta ingenting för givet, inte ens en försäljare från en teleoperatör är alltid förutsägbar i sitt ärende. Det kan finnas något nytt att erfara även i det vi trodde att vi redan visste allt om. (2) Se till att göra val som minskar antalet valmöjligheter, om du vill kunna ägna livet i huvudsak åt de väsentliga valen, de vars alternativ har mer bestående värde än konkurrensen mellan vinstdrivande företag.

Att blott vara en sökare är en tärande tillvaro, att vara en sökare som funnit platsen att söka på, är att vara lycklig.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Be så skall ni få. Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt 6:33; 7:7f)

Frihet
Sitter, tämligen uttråkad, och tittar ut genom det småspröjsade fönstret. Det slår mig att de där spröjsarna påminner om fängelsegaller. Ser skymningen komma krypande och några små och spridda snöflingor falla.

Då är inte min längtan längre enbart bort från något, utan också en längtan till något. Nu längtar jag inte bara bort från det som håller mig fången och tråkar ut mig, utan nu längtar jag till friheten i skymningen och snöflingorna.

Så fort tillfälle ges byter jag därför omgivning. Lämnar det schemalagda och njuter av friheten tillsammans med den fria rörligheten hos singlande snöflingor. Inte är de många flingorna, men de är snö. Inte är min rörlighet så stor, men den är frihet.

Domsöndagen
Dagens Bibeltexter: Dan 7:9-10; Upp 20:11-21:5; Joh 5:22-30; Ps 102:26-29

Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. (Joh 5:24-27)

Mitt i det gråa och kyliga som utgör gränstiden mellan höst och vinter infaller domsöndagen. Domsöndagen som är kyrkoårets sista söndag, därför att den berör det allra sista som, enligt Bibeln, ska ske i den här världen, nämligen domen.

Det finns ett framtidsperspektiv i talet om domen, ”den stunden kommer”, men samtidigt ett nu, ”den är redan här”. Så även om den yttersta domen ligger i framtiden och domsöndagen markerar slutet på det år som är både kyrkans och den här världens, är det samtidigt något som redan är här.

En dom har alltid två möjligheter, antingen är den friande eller så är den fällande. I den yttersta domen, på den yttersta dagen, då Jesus ska döma levande och döda, finns inte längre någon möjlighet att ställa till rätta för att få en friande dom. Det är domen i den stund som kommer. Men domen i den stund som redan är här, ger oss möjlighet till det enda som kan frikänna oss i den kommande yttersta domen: att tro på Jesus som Frälsare och Herre. Den som hör och tror på Gud och Guds ord, har evigt liv. Döden har blivit liv och på det biter ingen dom.

Det är Jesus som, på Gud Faderns uppdrag, är domaren. Jesus kan döma för att han är Människosonen. Ty Människosonen är den ende som vet både hur det är att vara Gud och hur det är att vara människa. Det är på grund av Jesus som det överhuvudtaget är möjligt att bli frikänd i domen – en möjlighet att ta vara på, genom att tro, ta emot och låta sig förvandlas genom frälsningens gåva.

Då finns det hopp. Det finns ett nu med förberedelsens möjlighet, det finns ett sedan med frikännelsens möjlighet och det finns en evighet då allting är förvandlat, nytt och slutgiltigt.

O döm oss Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
bland alla mänskor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
(Anders Frostensson)

Ligger i soffan
Ligger i soffan och läser. Det drar kallt någonstans ifrån. Jag tror det är från balkongdörren draget kommer. Ända tills jag i min bok läser: ”Det drar från döden.”

Har några ljus tända för att sprida värme. Det drar fortfarande kallt. Läser vidare: ”Så drar åren genom våra liv.”

Nu är jag övertygad: Det är inte från kylan utomhus det drar, utan från livets flyktighet och ändlighet. Låter ljusen lysa och värma, läser andra ord bland bokens många, men detta är ändå vad som oavbrutet pågår medan jag ligger i soffan och läser: mitt liv ilar mot döden.

Tystnad
Får ett brev som ger anledning att fundera över tystnadens fenomen. Den tystnad som är mer än frånvaron av ljud och mer än avsaknaden av fysiska intryck.

När är det egentligen tyst?

Inte ens orden, som jag tycker så mycket om, håller tyst – i synnerhet inte orden. Och då blir ögonens vandringar över boksidorna och tankarnas inre resor inte heller tystnad, utan bara frånvaron av fysiska ljud.

Hur tänker man tyst?

Tystnad är inte bara frånvaro, tystnad är också närvaro. En närvaro som framträder i frånvaron. Men sällan, mycket sällan, noteras den i närvarolistan.

Ord ur ett mejl jag fått, rad ur en dikt av Tomas Tranströmer och en händelse vid en sjö dröjer sig kvar.

”Den otämjde”

”Det vilda har inga ord.”

Den tysta tystnaden. Att längta efter.

Påse
Då jag går och handlar tar jag alltid en enda påse med mig. Ofta räcker inte det, i synnerhet inte om jag ska bära varorna hem, för det är ju så mycket tyngre att bära en kasse än två. Anledningen till denna enda påse är min tro på att jag inte ska ha så mycket och även om det väldigt många gånger tidigare har visat sig vara för lite med en påse, tror jag alltid att det just den här gången ska vara tillräckligt.

Detta skulle ju kunna betraktas som ett problem, att jag aldrig lär mig. Men eftersom det i så fall skulle vara ett tråkigt och ointressant problem, väljer jag att istället se det som en tillgång. För det är ju faktiskt, på sitt sätt, ett uttryck för min orubbliga tro på möjligheten till förändring.

Sällskap
Vad gör egentligen hackspettar på vintern? De har uppenbarligen annat för sig. Jag saknar min gode vän som ständigt arbetade med sitt hackande i trädet inom syn- och hörhåll för mig. Den varelse som var en sådan god hjälp i tankarna kring fokusering, uppgift och ihärdighet. Och ett sådant förtjusande sällskap. Mitt föredöme är inte där och påminner mig. Men eftersom jag så påtagligt noterar hans frånvaro, blir även den en påminnelse för mig. En påminnelse om tanken på vad som egentligen är viktigt och värt att ägna uppmärksamhet, tid och kraft åt. Och på sitt sätt, även den ett sällskap.

Kunskap
Kunskapen är ett styckverk.

Så står det i boken med fler visdomsord än någon annan bok. Men så är det också böckernas bok – Bibeln (1 Kor 13:9).

Just nu känns det rätt så skönt att både min individuella kunskap och all vetenskaps kunskap endast är denna begränsning, ett stycke av något större. Det mesta är trots allt, sådant vi inte vet och inte kan veta något om.

Och det är väldigt skönt. Så jag håller glatt tillgodo med det lilla stycke av kunskapen om det ena och andra som blivit mig tilldelad. Kultiverar den och utforskar den och uppfylls av en förundran över dess litenhet i det stora hela.

Den är en del av något större, precis som jag är en del av något större eller kanske någon större. Och det är så betryggande att inte behöva veta mer än så.

Om lycka
Svenska Dagbladet har en artikel om våra krav på ständig lycka. Prästen och professorn Kjell Kallenberg uttalar sig och säger att vi lägger orimligt stor vikt vid lycka och det perfekta livet. Själv föreslår han att vi istället ska tala om välbefinnande och att denna ”rymmer tillfälliga ögonblick av lycka”.

Själv tänker jag mig kanske snarare en revidering av innebörden i ordet ”lycka”. För vad är egentligen lycka? Ja, så som artikeln omskriver den, kopplas lycka väldigt mycket till hälsa och då uppstår flera problem, som jag ser det. Dels varför lycka och hälsa skulle vara så sammanbundna och dels frågan om vad hälsa egentligen är. Om hälsa är att vara frisk, måste man fundera på vad det innebär att vara frisk – hur diagnostiseras det?

Om lycka är komplett hälsa, och hälsa är avsaknaden av några defekter, problem, besvär eller liknande, blir åtminstone två saker omöjliga: (1) att vara människa, (2) att leva.

För att vara människa är att vara otillräcklig, trots all vår forskning och våra framsteg, allt vårt kunnande. Trots att vi, enligt artikeln, det senaste seklet förlängt svenskens medellivslängd med nästan trettio åt, finns det behov som inte kan tillgodoses på rationell och vetenskaplig väg. Att leva är att vara utsatt för den risk livet innebär. Livet sätter nämligen sina spår; olyckor sker, åldrandets nedbrytning tär på oss, ondskan drabbar oss.

Någonstans tror jag att jakten på allt det lyckliga och lyckade är en förbannelse för människan. Hon luras tro att livet kunde vara bättre, medan det i själva verket inte är bättre än så här. Livet är inte bättre än sitt innehåll. En del av det innehållet är sjukdom, lidande, död, förlust, sorg, plåga, och så vidare. Så lyckan står knappast att finna i detta.

Nej, jag tror att endast genom att söka lyckan bortom livets olycka, genom att söka lyckan utanför livets begränsningar, kan den finnas. Det är inte livets omständigheter som ger oss lycka och gör oss till lyckliga människor, utan detta att livet går att leva trots omständigheterna.

Detta ”trots allt” är för mig livets lycka. Med strävan efter den ytliga lyckan som kanske sekundvis står att finna i hälsa, välbefinnande och framgång kan människan bli förblindad. Hon lever bara livet på ett horisontellt plan, medan det liv som kännetecknas av ”trots allt” också har en vertikal dimension. En dimension som sträcker sig tvärsigenom all ohälsa, alla symptom, all sorg, all misär, all olycka. En dimension som förbinder jorden med himlen, människan med Gud, och som låter det otillräckliga möta det fullkomliga och möjliggöra lycka, trots allt.

Är värdet på allt
Är värdet på allt som är värt något, mätbart i pengar? Den frågan aktualiseras av att jag av olika skäl försöker ändra mitt elpris.

Detta ständiga väljande. Vi lockas med att spara pengar, men priset vi betalar för denna ekonomiska besparing är tid och energi. Allt vi gör tar av vår tid, det kan vi inte göra något åt. Vad vi gör med våra pengar kan vi påverka i större utsträckning. Men vad är egentligen viktigast: pengarna eller livstiden?

Det finns värden som inte kan mätas i pengar, därför att inte all världens pengar räcker för att köpa dem. Och det är just själva livet. Livet, som inte tar paus och väntar medan vi sysslar med oväsentligheter, utan som pågår hela tiden och oåterkalleligt för oss mot den punkt då tiden tar slut.

Och jag är långt ifrån säker på att jagandet efter sparade slantar är en viktig del av denna begränsade livstid. Men just det är ju valet var och en har att göra.

Om värdet
Om värdet av ett bibliotek i den absoluta närheten, blir jag varse. Och då menar jag i första hand det bibliotek som finns på endast några stegs avstånd från min hemarbetsplats; alltså min privata boksamling.

Somliga - dock som regel inte jag - förfasas eller förvånas över dess omfång. Nu är det ju, om sanningen ska fram, endast en mindre del av böckerna som är användbara, och ännu färre som verkligen är bra. Men några av dem fyller ändå en viktig funktion.

Då jag sitter och skriver och i en fotnotskommentar behöver referera till något verk för att leva upp till kravet på akribi, besöker jag bokhyllan och eftersom jag har sett till att åtminstone några av böckerna där är facklitteratur inom ämnesområden som är mina, kan jag hitta något att använda mig av.

Den där processen - fotnoternas - är mig kär. Och besöken vid bokhyllan, de gör mig glad. För vad vore väl livet utan fotnoter och böcker? Tomt på innehåll och detaljer, kanske. Jag borde verkligen tacka Gud för fotnoternas detaljer!

Att se
Hittar i ett sammanhang ett citat som tillskrivs Peter Leschak. Efter lite efterforskning visar det sig att detta är en man som ägnar sitt liv åt att bekämpa skogsbränder. En grannlaga uppgift. Det vill säga, det är vad han sysslar med på sommaren. På vintern skriver han, till exempel detta:

All of us are watchers – of television, of time clocks, of traffic on the freeway – but few are observers. Everyone is looking, not many are seeing.

En bön att stilla bedja är att få se och inte bara betrakta, att inte bara titta utan verkligen se något. Trots att jag inte har TV, inte använder klocka, sällan kör bil och dessutom tillbringar min vardag i ett sammanhang som är den forskande observatörens, befarar jag att min blick alltför ofta flackar omkring, betraktandes allt möjligt utan att se ett enda dugg. Må Gud förbarma sig över mina ögon, både de yttre och de inre, så att jag ser!

Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig... (Dag Hammarskjöld)

Jag har nu skrivit
Jag har nu skrivit etthundra inlägg här i bloggen, det här är det etthundraförsta. Naturligtvis inte värt särskilt mycket uppmärksamhet, men kanske en liten självrannsakande analys.

Hur mycket har jag egentligen sagt i dessa inlägg? Och vad är det jag har sagt? Många ord har det blivit, selektivt valda, provisoriskt sammanfogade. De flesta, kanske inget, av alla dessa ord, klarar egentligen den permanenta konservering som Internet innebär. Här är de oåterkalleligt utlagda till allmänt beskådande.

Några inlägg borde förmodligen aldrig ha skrivits, några borde troligtvis aldrig ha lästs.

En viss vånda finns över alla de där många orden som nog inte borde ha formulerats. Men kanske finns här i bästa fall ändå något ord som faktiskt är rätt så bra. Och större framgång än så är det fåfängt att räkna med.

Jag har inga ambitioner med min blogg, men det betyder inte att jag inte tar den på allvar – allt i livet är på allvar, även sådant här nonsens.

Mörkt
Det är dimmigt ute, och fortfarande mörkt, men väldigt vackert. På något underligt sätt är det fullt möjligt att se att det är vackert, fast det är mörkt. Och faktum är ju att mörkret bidrar till skönheten. Fast det är ju inte alltid så enkelt att se – eller så lätt att erkänna. Men för mig är denna morgon en påminnelse om detta. En påminnelse att ta med sig till den stund, då det är svårare att se in i mörkret och där se något mer än mörker.

Om kaffepriset
Kan inte låta blir att le då jag läser om vad studenterna tycker om kaffepriserna vid olika campus. En av de tillfrågade säger så här: ”Kaffet här kostar sju kronor. Det är för dyrt. Om man dricker tre koppar om dagen blir det 400 kronor i månaden.” (Ergo 2007/13).

Detta är ett lysande exempel på åtminstone två saker. För det första tron på att det är verkan som ska åtgärdas och inte orsaken. Om man nu dricker tre koppar kaffe per dag och köper samtliga dessa i en kafeteria, trots att man tycker det blir för dyrt, är det i och för sig en lösning på problemet med kostnaden, att tycka att kafeterian ska sänka priset på kaffe. Och det kan ju kanske vara värt ett försök, även om jag personligen tycker att sju kronor låter förhållandevis billigt. Men ett annat sätt att hantera kostnadsproblemet är att se över sina vanor. Antingen dricker man mindre kaffe eller så kanske man kan ta med sig en termos med kaffe hemifrån. Om man nu inte kan tänka sig att flytta allt kaffedrickande till hemmet.

För det andra är det ett exempel på att, trots att det finns ganska enkla sätt för den enskilde att påverka kostanden för kaffet, fokuserar tidens anda gärna på att andra ska ändra till min fördel. Varför ska jag inte få köpa och dricka mitt kaffe var jag vill, till ett pris jag själv får bestämma? Att det finns kostnader för råvara, disk, personal, lokal och så vidare kan ju knappast vara mitt problem och följaktligen inget som borde beröra mig som kund genom till exempel priset på varan jag vill köpa (eller helst få, förstås).

Nästa fråga som samma person som citeras ovan får, är en som rör huruvida hon skulle kunna tänka sig att vara med i en kaffebojkott (underförstått: att låta bli att köpa kaffe för att påverka att priset sänks). På detta svarar hon: ”Skulle jag veta att det gav resultat, så visst.” Och det är ju ett lysande svar! Bara jag har garantier för det ena eller det andra är jag villig att göra vad som helst. Bygger det månne på tron att livet går att kontrollera, att ingenting kan ske i livet som inte borde kunna ha undvikits (döden inkluderad)? Och med den totala avsaknaden av riskbeteende får man kanske ett tryggt liv, men samtidigt ett tämligen innehållslöst, gissar jag.

Det är väl just bristen på möjlighet att absolut veta, som gör att vi behöver agera, som gör att vi behöver se och välja bland de alternativ som finns. Och till detta hör också insikten att inte hela världen kretsar kring mig och mina behov, inte ens när det gäller kaffe.

Konvertiter
En mycket intressant artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga berättar om hur svenskarna rör sig över religionsgränserna, alltså konverterar. Det berättas hur de som lämnar Svenska kyrkan för en annan religiös tillhörighet (oavsett det är islam, judendomen eller katolicismen) gör det av skäl som har med längtan efter sammanhang, tydlighet och regler att göra. Det tycks alltså, om artikeln ger en korrekt bild, finnas en längtan efter en religion som både kontextualiserar individen och ger konsekvenser för hennes livsföring.

Att inte den svenska protestantiska kyrkan (som omfattar fler än Svenska kyrkans församlingar, även om det är dessa som nämns i artikeln) förmår ge detta är verkligen att beklaga. Att en religion som kristendomen och en tro som den kristna, inte kan erbjuda vare sig gemenskap eller konsekvens är mycket oroande. Bibeln talar om gemenskap både med Gud och människor, och dessutom om ett liv med följder.

Alla är ni ett i Kristus. (Gal 3:28b)

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:2)

Religion är inget som säljs med bra marknadsföring och snärtiga reklamslogans, utan bara den religion som erbjuder något som är speciellt, har en plats på den religiösa kartan. Att visa på ett annat sätt att leva än det gängse, är kanske inte politiskt korrekt, men väl religiöst intressant. Uppenbarligen frågar människor inte efter otydlighet utan tydlighet och när den svenska protestantiska kyrkan nu inte förmår vara sin egen profet, gör hon klokt i att lyssna på svenska folkets profetröst. Då kanske hon kan hitta tillbaka till det självklara, nämligen att leva det liv som Jesus visar vägen till, det annorlunda liv där tron och tillhörigheten gör skillnad.

Det som hörs
Det som hörs, det hörs. Ändå ställer filosofen frågan om trädet i skogen som faller: om ingen är där som kan lyssna, hörs det då när trädet faller? Det kan vi ju omöjligt veta, eftersom lyssnandet är förutsättningen för att avgöra om det hörs, och är någon där och lyssnar, så vet vi ju att det hörs när trädet faller. Men om det låter på samma sätt då ingen lyssnar, kan vi inte veta.

De enda ljud vi kan veta något om är dem vi avlyssnat. Men en sak är uppenbar och det är att ljuden framträder olika beroende på vad de omges av. Omges de exempelvis av tystnad hörs de på ett annat sätt än då de omges av andra ljud. Till exempel hör jag nästan onödigt bra vad min granne har för sig tidigt på morgonen, trots att jag den övriga tiden på dygnet inte tycker mig höra någonting från denne granne. Därför är det trots allt ganska skönt med de där ljuden, som tyder på att det är någon där; de ger ändå en vink om livet som pågår.

Mot tystnaden framträder ljuden på ett annat sätt, än mot den matta av ljud som så ofta är bakgrunden för just ljuden. Så tystnad är också ett sätt att lyssna. Och kanske upptäcker man genom att ibland lyssna på det sättet inte bara sina grannars göromål, utan betydligt viktigare saker.

Fast ljudet av trädet som faller i skogen fortsätter att vara en gåta.

Söndagen före domsöndagen
Dagens Bibeltexter: Jes 51:4-6; 2 Kor 13:5-9; Luk 12:35-40; Ps 139:1-18

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. (Luk 12:25-40)

Detta är en liknelse, alltså ett slags illustration för att förmedla ett budskap. Här handlar det om att Jesus, herren i liknelsen, ska komma tillbaka. Tjänarna, alltså vi, vet inte när det ska ske, men uppmanas vara beredda, eftersom det kan ske när som helst, och i synnerhet då vi inte väntar det.

Det är för den stunden, som inträffar då vi minst väntar det, som vi uppmanas hålla oss beredda. Det är händelsen då Jesus kommer tillbaka för att ta dem till sig som tror på honom. Det är inte omvändelsens stund, utan frälsningens. Den som redan omvänt sig, vänt sig till Gud med sitt liv, tagit emot frälsningens gåva, får nu uppleva den totala frälsningen bli verklighet i mötet ansikte mot ansikte med Frälsaren.

Att vara beredd på det som kan hända när som helst, att vara beredd på Jesus plötsliga återkomst, är detsamma som att vara beredd just nu. Israels folk fick uppmaningen: Bered dig att möta din Gud. (Amos 4:12b), och detsamma gäller för oss. Att vara beredd är inget som kan skjutas på framtiden, utan något som äger rum nu. Det är en daglig och stundlig överlåtelse.

Jesus, ta emot mig när jag kommer till dig,
förlåt mig och fräls mig,
låt mig få möta dig nu och den dag du kommer åter.
Amen.

Tvättmaskinen
Medan tvättmaskinen snurrar och gör tvätten ren, tänker jag på min relation med Gud. Jag står ju inte och tittar på tvättmaskinen då den arbetar. Jag kontrollerar inte att den fyller på vatten som den ska, snurrar och tvättar som den ska. Nej, jag lämnar den, stänger dörren och ägnar mig åt något annat, jag litar helt enkelt på att tvättmaskinen gör sitt jobb. När det gäller Gud är det lätt gjort att ägna sig åt att kontrollera. Att först lämna över till Gud att sköta det som bara Gud kan sköta, men sedan inte riktigt lita på att det blir gjort, utan vara där och kontrollera att allt går rätt till.

Nu kan ju Gud i inget avseende jämföras med en tvättmaskin, men om jag nu kan lita på att tvättmaskinen, som bär alla människornas begränsningar, kan utföra det den ska, borde jag kunna lita på Gud som har skapat både människan och förutsättningarna för uppfinnandet av tvättmaskinen. Gud, som är den Ende som verkligen kan göra något av betydelse.

Bortkopplad
Jag ska skicka ett mejl och då upphör min Internetanslutning att vara just en sådan och blir istället bara ett problem med ”ingen anslutning”. Eftersom jag saknar intuition för hur dylika problem ska hanteras får jag treva mig fram helt planlöst i datorns inre, på jakt efter lösningen på problemet.

Jag drar ur och sätter i sladdar, stänger av och startar om, trixar och fixar enligt bästa oförmåga. Till slut tar jag fram den lilla instruktionsboken som följde med utrustningen till bredbandsanslutningen. Av denna lär jag mig allt möjligt om vad mitt problem kan bero på och till slut lyckas jag, genom att stänga av allt, dra ur alla sladdar, vänta en stund, sätta i sladdarna, starta upp på nytt att bli uppkopplad till Internet utan problem.

Tur att det lyckades, för annars fanns mera hjälp att få endast genom att mejla till kundservicen på företaget som levererar tjänsten till mig. Och det hade ju kunnat bli lite svårt.

Motor
Det är intressant hur hela kroppen fungerar tillsammans. Själv har jag en motor i benen som gör att då benen rör sig – företrädesvis genom promenad eller cykling – ökar tankarna och kreativiteten. Inte för att dessa är overksamma annars, men det finns ju grader av intensitet. Så verklig hjärngympa är inte korsord, sudoku eller problemlösning, utan helt enkelt promenader.

Tänk att få vakna
Tänk att få vakna en morgon som har samma förutsättningar som skapelsens första morgon. Det är en gåva, ett ansvar och en glädje.

Morning has broken like the first morning;
blackbird has spoken like the first bird.
Praise for the singing. Praise for the morning.
Praise for the springing fresh from the Word.

Sweet the rain's new fall sunlit from heaven,
like the first dewfall on the first grass.
Praise for the sweetness of the wet garden,
sprung in completeness where His feet pass.

Mine is the sunlight. Mine is the morning,
born of the one light Eden saw play.
Praise with elation, praise every morning,
God’s recreation of the new day.
(Eleanor Farjeon)

Sju vackra flickor
Sju vackra flickor i en ring, går jag förbi. De står tätt intill varandra, de bär alla likartade svarta midjekorta jackor och de vänder exakt samtidigt på sina huvuden och tittar på mig, då jag passerar. Allt medan jag tänker på några av filosofen Martin Bubers ord:

Kollektivitet är icke förbindelse, det är en hopbuntning: medlemmarna är sammanpackade, individ intill individ, gemensamt utrustade, gemensamt förberedda, med endast så mycket liv från människa till människa att det uppeldar marschstegen. Men gemenskap, gemenskap i vardande (endast den känner vi hittills) är ett icke-mer-bredvid-varandra-utan-med-varandra hos en mängd personer vilka, även om de rör sig mot ett gemensamt mål, överallt erfar sig vara vända mot varandra. Det är ett dynamiskt visavi, ett flödande av Jag till Du: gemenskap råder där gemenskap sker. (Buber, Martin, (1993), Dialogens Väsen. Traktat om det dialogiska livet, Ludvika: Dualis, s94)

Integritet
Efter att jag tidigare här på bloggen (071027) ställt mig frågande till Facebook, är det nu dags för en uppföljning. En artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga ger vid handen att ”Facebook är som en tatuering du ångrar”. Artikeln handlar om alla de spår vi lämnar efter oss, överallt och inte minst på nätet.

Även om föreställningen om privatlivet är en tämligen modern uppfinning är väl ändå integritetens historia lika lång som människans. Behovet av en unik och personlig personlighet hör nog till människans signum. Om det mesta (allt?) vi gör kartläggs genom övervakningskameror, surfning, register, mejl, DNA, näthandel, och så vidare, försvinner möjligheten till integritet. Och det vore förmodligen förödande för människan. Artikeln avslutas med följande: ”Du måste vara fri för att kunna vara kreativ och personlig integritet tillåter dig att vara fri.”

Allt har sin tid
Det är det här med tiden. Den som vi så ofta tycks uppfatta som vår fiende, något som pågår utanför vår makt, en begränsning snarare än en tillgång. Men om det stämmer som Bibelns Predikaren säger, att allt har sin tid, finns det kanske andra sätt att uppfatta tiden.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred. (Pred 3:1-8)

Tiden är i så fall inte i första hand det som sätter gränserna för vad vi kan göra, utan snarare det som utgör möjligheterna för att något kan äga rum. För om allt har sin tid, vore det ingenting utan tiden. Om det finns en period för allting, en tid, är tiden fylld av alla de möjligheter som står oss till buds, istället för att utgöra begränsningen för allting.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människorna urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta av livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud. (Pred 3:9-13)

Det är genom tidens händelser som vi får en glimt av vem Gud är och vad Gud gör. Att se Gud hel och hållen ligger utanför tidens möjlighet, men genom sin närvaro i tiden på detta sätt – genom att låta tiden innehålla allt det som den gör – visar Gud på större sammanhang. På så sätt utgör ju tiden trots allt en begränsning, men en begränsning som i sig rymmer det vilket inga gränser har, det för vilket det inte finns en tid, utan som står utanför tiden och därmed är större än det som den här tidsberoende världen kan erbjuda.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid, ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån. Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom. Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits. Gud letar åter fram det flydda. (Pred 9:14-15)

Antingen
Antingen är man kvicktänkt, passionerad, tuff och ångerfull (!), eller så är man lugn, elegant, litterär och hälsosam. Vilket man är avgörs, enligt en reklamtidning från det stora möbelvaruhuset, av om man dricker kaffe eller te.

Eftersom jag själv alltid dricker te, och aldrig kaffe, är diagnosen lätt att ställa. Låt se om den stämmer:

• lugn
  Ja, jag är lugn, men stundom impulsiv.


• elegant
  Självklart!


• litterär
  Nog för att jag läser en hel del och äger ohejdat många böcker, men litterär? Betyder det att jag ska vara som innehållet i böckerna, eller?


• hälsosam
  Ibland så.

Bäst att kontrollera alternativet också, kaffedrickarnas kännetecken:

• kvicktänkt
  Det händer.


• passionerad
  Ständigt!


• tuff
  Nja, det vet jag inte riktigt.


• ångerfull
  Nej, det kan jag inte påstå, jag försöker stå för det jag gör och lära mig av misstagen (och det händer att jag lyckas med det).

Ser ut lite som att det blev ganska dött lopp där mellan följderna av att dricka te eller kaffe. Det skulle ju kunna bero på att kännetecknen har väldigt lite, eller ingenting, med te och kaffe att göra och att jag faktiskt är formad av andra saker än bara mitt val av varm dryck. Men mitt val av te visar ändå på hur ovanlig jag är. Det är, påstår reklamtidningen, så många som 98 % av tedrickarna som vill ha mjölk i teet, men dit hör inte jag. Märkligt att jag på detta sätt sammanfaller med en annan grupp om 2 %, nämligen den som inrymmer de i Sverige som inte har TV. Varför jag inte har någon TV är väl efter denna utläggning uppenbart: Vad behöver en lugn, elegant, litterär (?), kvicktänkt och passionerad människa TV till när hon kan dricka te istället?

Detta är dagen
Detta är dagen då Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100 år. Med tanke på vilken författarinsats hon gjort, vilket inflytande hon haft och har på mängder av människor världen över, kan det vara med rätta hon ges viss uppmärksamhet.

Samtidigt snurrar något annat i mitt huvud. Nämligen det som en person sa igår, att vårt jobb endast är ett skal, inte viktigt annat än som något att förmedla evangeliet med.

Så frågan är vad det är vi förmedlar med de liv vi lever. Förmodligen sänder vi alla ut något slags budskap, medvetet eller omedvetet. Detta är vårt sätta att påverka världen, genom vårt dagliga liv och värv, genom de små valen i de hastigt förbiilande ögonblicken.

Det sägs att det inte är de stora utgifterna som dränerar ekonomin utan de små. Allt det där som var för sig knappt kostar någonting, men tillsammans blir den stora summa som kan fälla oss. Kanske är det på samma sätt med livet. Det som sätter spår, lämnar avtryck och verkligen påverkar, är inte i första hand de stora och uppmärksammade valen, utan de små och till synes obetydliga, men som tillsammans blir avgörande. Att välja blir då viktigare i det lilla än i det stora. Åtminstone för den som vill påverka vad livet påverkar. Och det är för sådant som vi har denna dag.

Vi hemfaller
Vi hemfaller ofta åt fäblessen att tala om vädret. Vid en tur utomhus noterar jag att det känns som att det är snö i luften. Samtidigt slår det mig att samma känslighet inte tycks lika självklar och påtaglig när det gäller det andliga. Åtminstone är inte min erfarenhet att pånyttfödda kristna självklart äger en känslighet för den andliga väderleken. Det är rätt anmärkningsvärt utifrån tron att Gud genom sin Helige Ande bor i den som är född på nytt. Och är det någon som vet något om det andliga så är det just den Helige Ande.

Det går att fundera mycket kring hur vi lär oss denna andliga känslighet och hur vi bäst rustar oss då vi lärt oss identifiera variationerna. För det är ju inte bara det fysiska vädret som kräver rätt kläder och skor av oss.

Blir ofrivillig
Blir ofrivillig åhörare till ett samtal mellan två väninnor. Den ena av dem berättar att hon samma kväll ska till en kyrka för att en bekant ska sjunga där. ”Så är det visst nattvard och lite annat också”, säger hon. Den andra kvinnan verkar osäker på vad det egentligen är väninnan berättar om, hon trevar sig fram i samtalet för att hitta nyckeln som låser upp och förlöser. Under detta trevande framkommer det att vad hon söker är själva vitsen med samlingen, vad den är till för. Väninnan som ska lyssna på sången, kan inte riktigt ge besked, hon är alltför fokuserad på sin bekant som ska sjunga. Dock fortsätter samtalet att kretsa kring syftet med samlingen, men något svar på den frågan nås inte riktigt, även om några försök till förklaring ges.

Det slår mig att dessa kvinnor nog är ganska vanliga då de söker syftet, målet, avsikten med samlingen i kyrkan. Präglade som vi är av resultatinriktning, målbeskrivningar och tron på att något blir värt att göra bara man kan nå ett resultat med det. Som om värdet låg i något som händer sedan.

Nej, värde ligger i nuet. Att gå till kyrkan, att lyssna till sången, att ta emot nattvardens gåvor har inget annat syfte än deltagandets. Det finns inga strategier bakom det andliga, det är inga programpunkter på en agenda. Det är inte för att nå något särskilt syfte som jag deltar, utan för att just delta, och själva deltagandet är nog.

Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet
Dagens bibeltexter: Jes 64:6-9; Ef 4:29-32; Matt 18:21-35; Ps 78: 35-39

Vi har alla blivit som något orent, en nedsölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss. Ingen åkallar ditt namn, ingen vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och utlämnat oss åt våra synder. Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk. (Jes 64:6-9)

Denna bön och syndabekännelse talar om syndens och förlåtelsens inverkan på våra liv. Synden gör oss orena, förstör rättfärdigheten, och sveper iväg oss, hemlösa som höstens vissna löv. I synden kan vi inte se Gud, han döljer sitt ansikte för oss.

Bönen om förlåtelse förändrar förhållandena. Förlåtelsen ger upprättelse, omformning och nystart. Åter får vi se Guds ansikte och formas av Guds hand. Den hand som är den enda plats där vi är verkligt hemma, eftersom den handen en gång skapade oss.

När Gud ser till oss, skänker förlåtelsen, formar oss efter sin vilja och gör oss rättfärdiga, blir vi del i Guds folk, de människor som har Gud till sin Herre. Och Gud ser till oss, då vi vänder oss till honom.

Fader, jag överlämnar mig åt dig, gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig tackar jag dig.
Jag är redo till allt, jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig och med allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud.

Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig
i dina händer utan förbehåll
med oändlig förtröstan
ty du är min Fader.
Amen
(Charles de Foucauld)

Möts av kritik
Möts av kritiken att i ett sammanhang inte tillräckligt tydligt ha klargjort min utgångspunkt, min egen förförståelse. Denna bör redovisas för att de påståenden man gör, inte ska synas alltför generaliserande. Detta eftersom förförståelsen förväntas påverka såväl det man ser som hur detta tolkas. Den kritik jag får är relevant, men i detta sammanhang ändå lite anmärkningsvärd.

Det dråpliga är nämligen att den som ger mig denna kritik själv läst, tolkat och funnit det jag skrivit relevant, fast utifrån en annan förförståelse (som vederbörande felaktigt tror är min). Betyder det att den noggranna redovisningen av förförståelsen, för att inte framstå som alltför generaliserande, i detta fall är överskattad? Tydligen kan mina påståenden uppfattas som relevanta även utifrån en annan förförståelse, och då är ju inte min förförståelse avgörande för den tolkning jag gjort. Och det var väl ungefär så jag tänkte då jag preciserade min utgångspunkt på det sätt som jag gjorde.

Nästa gång ska jag tänka på inte bara min egen förförståelse och redogöra för denna, utan även försöka föreställa mig läsarens förförståelse som ligger till grund för hur denna tolkar redovisningen av min förförståelse.

Alltid lär man sig något!

Fördelen
Fördelen med allt som inte blir gjort är att det finns kvar. Två saker kan då hända: Antingen gör man det som ska göras vid ett senare tillfälle istället för nu, alltså sedan. Detta sedan kan naturligtvis placeras hur avlägset som helst från nu, i en oskriven framtid. Sedan finns alltid kvar, i alla fall på den här sidan döden, sedan är det för sent. Eller så blir det just för sent att göra det som skulle göras. Och då slipper man.

Det finns väl egentligen bara ett problem med den här filosofin och det är att det finns somligt som är viktigare än annat och detta somliga är oklokt att låta bli för sent att göra. För det kommer, förr eller senare, att blir för sent att göra det som skulle göras sedan. När solen väl gått ner för sista gången för oss, då är det för sent att göra något åt det som rör vårt eviga väl. Allt annat kan vänta, allt annat kan vi slippa göra, men att dö kommer vi inte undan och att möta evigheten hör döden till. Men valet för evigheten, hör detta livet till, och är inget som kan göras sedan, utan endast nu.

Snö
När det finns snö, finns det inte mycket annat att tala om. Eller, allt annat står sig helt enkelt slätt bredvid den fulländning som snön står för. Och då är orden bara i vägen. Så nu får snön själv tala. Att den dessutom är svårslaget vacker är en nåd.

Har en tid
Har en tid lagt märke till att jag blivit så rädd för kommatecken då jag skriver. Vet inte varför, bara att min interpunktion blivit alltmer otydlig, krävande och förvirrande.

Kanske är det en rädsla att tvinga på texten en rytm och en innebörd som den inte självklart har. Eller en rädsla för att min brist på kommateringskunskap ska komma till synes (fast den blir ju knappast mindre synlig för att jag avstår från kommatecken). Eller en rädsla för själva tecknen, dessa som ingenting betyder i sig och samtidigt är det vilket vi är beroende av för förståelsen av vår kommunikation. För även om vi inte tänker på det, så använder vi ju kommatecken också då vi pratar, fast vi inte uttalar dem.

Där kanske vi har det, i uttalandet. Kommatecknen uttalas inte, utan deras uppgift är tystnadens. Det är genom att inte höras som de hörs. Och med tilltron till att det viktigaste förmodligen sägs i mellanrummen mellan orden och raderna, i pauserna och i tystanden, kanske min nyfunna osäkerhet inför kommateringen fått sin förklaring.

Att sätta pränt på tystnaden är att ta sig stora anspråk, och absolut något som kräver den största respekt. Att sätta pränt på tystanden är att verkligen säga något. Att inte interpunktera blir då tomt prat, medan de små men viktiga krumelurerna i interpunktionens register är de som avgör alltihopa.

Det snöar!
För ordningens skull är det bäst att jag meddelar att temperaturen nu samarbetar med mina uttalanden. Temperaturen har helt enkelt ramlat ner till den nivå som krävs för förverkligandet av mitt tidigare påstående om att det snöar. Så nu är täcket av det ljuvliga vita allt överväldigande och glädjen står högt i tak.

Högtid
Läser att snart är singelns dag här. Efter att mors dag införts som en hyllning till kvinnan, kom fars dag som en rent kommersiell angelägenhet. På senare år har ytterligare några kommersiella högtider vunnit terräng i vårt land, Alla hjärtans dag och Halloween.

Allt detta står att läsa i en artikel i SvD:s nätupplaga. Och det är ju intressant, att högtiderna drar alltmer åt det kommersiella hållet. Åtminstone om man får tro förutsägelsen som etnologen i artikeln gör.

Det borde inte ha gått många förbi att julen, som det redan rustas för i slott, koja och framförallt affär, alltmer blivit en kommersiell högtid. Varje år slår julhandeln nya rekord, och dessa kan inte bara förklaras av inflationen.

De högtider som en gång var tydligt religiösa sådana, främst julen, påsken, pingsten, blir alltså alltmindre religiösa och alltmer kommersiella. Eller är det helt enkelt så att de inte alls blir mindre religiösa, vi har bara bytt religion, från kristendomen till kommersialismen.

Det snöar!
Det snöar och detta är ett mycket glädjande besked. Det enda som komplicerar mitt påstående är att det krävs en stor del god vilja för att det ska vara sant.

Det är inte snön i sig som är problemet, inte heller att jag inte talar sanning, utan det är temperaturen det är fel på. Det är helt enkelt en aning för varmt ute för att nederbörden ska kunna vara snö. Men om det varit något kallare hade regnet varit snö och jag haft helt rätt i mitt hävdande att det snöar.

Dessutom är det mycket roligare att tänka att det snöar och omgivningen blir upplyst i vitt, än att det regnar och allting bäddas in i svart.

Ärenden
Går för att uträtta några ärenden. Först ska jag hämta ut en biljett och detta ska göras hos det lokala ATG-ombudet. Så jag beger mig till detta. Tror jag i alla fall, men då jag står där och sträcker fram min lapp med koden till min biljett, får jag veta att detta inte är något ATG-ombud. Eftersom stället ifråga, så vitt jag begriper, tar emot olika typer av spelkuponger utgick jag ifrån att spel är spel och det betyder att detta är ett ATG-ombud. Men så enkelt är det tydligen inte, så jag blir hänvisad vidare.

Väl på plats hos rätt ombud får jag veta att det inte går att betala med min typ av betalkort. Eftersom jag innehar ett av de i Sverige allra vanligaste betalkorten och det numera är ganska ovanligt att man inte kan betala med kort, blir jag lite förvånad men godtar faktum och drar mig tillbaka, samtidigt som jag sneglar på de två kortavläsarna (eller vad det nu kan heta, de där apparaterna där man drar sitt kort, slår in sin kod och trycker på den gröna knappen) som står vid kassan där jag nyss stod.

Så beger jag mig för att uppsöka en uttagsautomat. Den första jag kommer till är ur funktion, vid den andra är det, till följd av detta, lång kö. Medan jag står där och väntar på min tur, skriver jag i mitt huvud inledningen till detta blogginlägg och funderar över hur det kan vara så komplicerat att uträtta ett så enkelt ärende. Är det brist på vettighet i systemet eller är det bara jag som inte är gjord för det här samhället?

Tillbaka hos ATG-ombudet får jag, mot kontant betalning, min biljett och ärendet är avklarat. Eftersom jag nu sedan länge tröttnat på alltihopa struntar jag i de övriga ärendena och går hem istället.

Ännu en dag
Ännu en dag att klämmas mellan åtaganden knutna till rum och tid. Denna uppsplittring som ständigt stör närvaron. Trött på ytliga bestämningar att rätta mig efter, styr jag ändå mot plikterna, för att genomföra dem, få dem avklarade och åter vara fri en stund.

Detta ständiga jagande efter något, alltid på väg någonstans. En tillvaro där ingenting är nog, där färden aldrig når fram och där jakten aldrig fångar något bestående.

Tacksam för en större bestämning än denna. En där rum och tid kan upphöra, där koncentrationen kan vaskas fram och där det att vara framme är detsamma som att vara på väg. Ständigt på väg, alltid framme; redan här och ännu inte. Så är det med tron som höjer sig över begränsningarna och störningarna, till ett möte med det större. En utsiktspunkt där det blir möjligt att skilja ut det viktiga, se det väsentliga och glömma allt det andra. Någonstans att vara, i rotlöshetens flaxande. Ett hem för den längtande.

Det ringer
Det ringer en försäljare. Han representerar den lokala internetleverantören på en ort någonstans i Sverige. Han undrar om jag har fått bredbandspåsen (eller något sådant). Eftersom jag inte bor på den aktuella orten har jag ju inte det. När jag inte heller bor på någon av de andra orter som samma internetleverantör lagt under sina fötter, utan i en, i sammanhanget, helt irrelevant del av landet, blir han lite förvånad. Frågan är varför jag finns på ”att-ringa-listan”. Nåja, han finner sig snabbt, talar om att jag bor på en trevlig ort och önskar mig en trevlig kväll.

Som regel stör jag mig på de där försäljarna som hör av sig, eller så tycker jag synd om dem. Fast jag förstår att de bara gör sitt jobb och att inte alla hela tiden kan vara på trevlighetens topp (det kan ju inte ens jag). Dessutom kan alla göra misstag och därför kan även försäljare ringa fel.

Men denne var annorlunda. Det fanns något i den lättsamma tonen och distansen till försäljningsuppdraget hos denne uppringare som, trots allt, gjorde hela samtalet och den onödighet det egentligen utgjorde för oss båda, värt en liten tidsmässig del av ett liv.

Så lite behövs det för att bli en gnutta glad och upprymd. Åtminstone om man för en stund vågar vara lite trevlig och lättsam – och då tänker jag inte bara på försäljaren.

Att veta
”Har ni gått igenom alla substantiv i tredje deklinationen?” Så frågar den vikarierande läraren i kursen som söker hålla liv i ett gammalt språk med komplicerad grammatik. Jag tittar på min bänkkamrat och vi mumlar båda samtidigt: ”Hur ska vi veta det?”

För frågan är ju lite absurd. Hur kan man veta att man fått kännedom om allt inom ett tema, utan att först veta allt som finns att känna till om temat ifråga? Och känner man redan till allt, kan man ju omöjligen svara nej på frågan som ställdes. Alltså är, så som frågan är ställd, endast ett ja-svar möjligt.

Det borde innebära att utan vetskap om helheten kan man inte avgöra vad man missat. Det betyder att så länge man inte vet så mycket, är det heller inte mycket kunskap som man upplever sig sakna, och då man har vetskap om mycket kommer också insikten om vad man inte kan. Den kunniga blir helt enkelt varse vad som finns att kunna och kan därmed identifiera sin okunnighet.

Kanske är den ovetande människan till följd av detta lyckligare. Eller fattigare. Jag vet inte, för hur ska jag kunna avgöra det, då det mesta är sådant som jag är okunnig om.

Ofta talar vi om tidens flyktighet och beklagar oss över hur fort tiden går och att vi inte hinner med det vi hoppats och föresatt oss. Jag tänker att även om det är så att tiden alltför ofta tycks kort, så finns det ändå tillfällen då det finns all anledning att vara tacksam över att den faktiskt går. Som några timmar idag. Nu kan det bara bli bättre!

Så trött
Så trött på detta att alltid vara hänvisad till att välja, på nytt och på nytt, ständigt dessa val. Vill vara någonstans där jag kan slippa ifrån alla nya val och för en stund bara leva i dem jag redan gjort. Inser att detta är något liknande det som Tomas Tranströmer känner inför behovet av ordlöshet:


Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Skönt att någonstans inte behöva välja. Att bara vara utvald. Jag behöver bara låta mig väljas av den som redan valt mig. Det är hos Gud den där fristaden finns.

Svart
Handtvättar en svart tröja och blir varse att vattnet först bli kraftigt grönt och sedan vackert blått. Tröjan är fortfarande svart.

Kanske är det svarta trots allt inte så svart som det verkar. Och det kan ju vara skönt att påminna sig om, då det är annat än tröjan som är svart.

Det finns
Det finns en total flyktighet hos orden. Det går inte att binda fast dem, inte att låsa dem i positioner. Deras makt består inte i statiskheten utan i rörligheten.

Så vad är det egentligen jag skriver här på min blogg? Ja, vem kan avgöra det? Men det är väl en del av skrivandets tjusning, att orden inte betyder någonting, samtidigt som de betyder vad som helst och allting.

Följden blir att den makt orden utövar, inte självklart kan kontrolleras. Åtminstone inte av den som skriver dem. Och det är ju ett spännande ansvar.

Kommer hem
Kommer hem och möts av dagens post innanför dörren. De samlade försändelserna uppgår till två stycken. Båda adresserade reklamutskick. Och jag tycker att det är så meningslöst. Jag har aldrig bett om de där utskicken, men eftersom jag någon gång varit kund hos dessa företag tar de sig rätten att förse mig med information om ditt och datt. Nu är det ju så att jag inte är intresserad och om jag ändå skulle vara intresserad är jag fullt kapabel att på egen hand ta reda på informationen jag behöver. Jag vill, kort sagt, inte ha dylik post mig tillsänd.

Erinrar mig en situation för en tid sedan då jag fick, inte en utan två identiska informationstidningar från en hjälporganisation. Orsaken var att jag hade gett en gåva vid ett tillfälle och därmed hamnat i något ”givarregister”. Eftersom jag som mest endast flyktigt bläddrade i den ena av tidningarna, tyckte jag att två var i överkant. Så jag ringde upp organisationen i fråga och sa att jag inte ville ha två exemplar av deras informationstidning. Döm om min förvåning då jag fick veta att det inte gick att plocka bort någon ur adressregistret för utskick. Va? Jo, det var helt enkelt för kostsamt! Och jag som trodde att jag skulle spara på deras resurser om jag avstod den tidning jag ändå inte läste.

I en tid så informationstät att den nästan är oframkomlig, riskerar vi att bli så uppfyllda av all information att vi inte ser något annat. Vi blir upplysta om allt och inget, instängda i ett sammelsurium av budskap, och förmår inte längre skilja det viktiga från det oviktiga. Och hur ska vi då kunna se och hjälpa den behövande, om vilken en del av den där informationen kanske handlar?

Söndagen efter Alla helgons dag
Dagens bibeltexter: Job 17:15-16; 1 Kor 15:35-49; Joh 6:37-40; Ps 116:1-9

Vad har jag för hopp, vem kan skönja lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? (Job 17:15-16)

Här formulerar Job frågor som han förmodligen har gemensamma med många andra människor. Och det är i allra högsta grad berättigade frågor i en värld av förgängelse och flyktighet. Vad finns det som har bestående värde? Finns det något som inte tar slut i och med döden, utan övervinner denna?

Jesus egna ord ger oss svaret i en av dagens texter:

Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen. (Joh 6:40)

Hoppet, lyckan och framtiden finns alltså i tron på Jesus. Den som väljer att ha med Jesus att göra här i livet, får också ha med Jesus att göra efter döden. För den som tror på Jesus och tar emot honom som sin personliga frälsare, är livet, oavsett hur det ter sig, fyllt av hopp och mening, och döden övergången till det eviga livet.

Det enda vi säkert vet är att vi ska dö. Livet är vår möjlighet att förbereda oss för detta. Det har dagens psalmist upptäckt och satt ord på i tacksägelse och bön:

Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade. Dödens snaror omgav mig, dödsrikets fasor nådde mig, jag var i nöd och förtvivlan. Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv! Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig. Kom till ro min själ, Herren har varit god mot mig. Han räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava. Jag får vandra inför Herren i de levandes länder. (Ps 116:1-9)

Alla helgons dag
Dagens bibeltexter: Jes 60:18-22; Heb 12:1-3; Matt 5:13-16; Ps 126

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den kan lysa för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:13-16)

På Alla helgons dag går tankarna till de redan döda, vi minns och påminns. Och förmodligen hoppas vi på att också vi en dag ska kommas ihåg, att vi ska ha levt ett liv som är värt att minnas. Ett sådant liv har de som kallas helgon levt, de har satt spår med långtgående konsekvenser. I dagens episteltext talas om ”en sky av vittnen” (Heb 12:1) och det anspelar på en uppräkning av en del av dem som levt liv som satt spår, som utgör föredömen och som finns kvar i minnet hos människorna. Det är dessa som är helgonen.

Bibeltexten talar om salt och ljus, om hur saltet och ljuset gör skillnad. Det talas om att vi är jordens salt och världens ljus. Det är på så sätt ett människoliv kan göra skillnad, på så sätt en människa kan bli ett helgon.

Det talas om goda gärningar, men också om något mer. Det handlar om goda gärningar som gör att människorna ”prisar er fader i himlen”. Det är genom att göra sådant som får människorna att se Gud som livet blir salt och ljus, det är genom att göra Guds vilja som en enda människa kan göra stor skillnad. Tillbaka till episteltexten:

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. (Heb 12:1-2a)

Omvändelse och Jesusefterföljelse är alltså vägen till det liv som är salt och ljus för världen, som gör skillnad. Det är också vägen till det liv som kan skrivas med stort L och som räcker långt bortom dödens begränsning. Att omvända sig, söka förlåtelse och befrielse är helgonets väg till livet.

Herre Jesus,
ta emot mig,
förlåt mig mina synder,
befria mig
och låt mitt liv vara salt och ljus,
så att världen kan se dig.

Det är påven
Det är påven, och endast påven, förunnat att få helgonförklara människor och då sker det efter ett speciellt liv och en lång process över tid. Åtminstone i den religiösa världen. I ett sekulärt sammanhang råder naturligtvis helt andra ordningar.

Att bli helgonförklarad är knappast enkelt någonstans, men uppenbart är kraven olika i relation till olika verklighetsuppfattningar. Kanske är det förklaringen till varför det statligt ägda och finansierade public service-företaget Sveriges Radio, ägnar 24 timmar åt Ingmar Bergman på självaste Alla Helgons Dag. Är det inte anmärkningsvärt ändå, att en enda person ges så mycket utrymme på en dag som, trots vårt sekulariserade samhälle, ännu finns omnämnd i våra almanackor och vårt medvetande som allmän helgdag till minne av helgonen.

Må Bergman vila i frid och må efterdyningarna av hans konstnärliga insats länge leva. Men tänk om det är någon för oss alla okänd, som gjort den största insatsen för vårt land, och som vi därför borde minnas och kanske också helgonförklara. Det finns förmodligen någon kvinna eller man någonstans, som ägnat sitt liv åt att be och därmed utövat den största makt som finns.

Kanske är det svaren på böner i det fördolda som gjort att Sverige är det land som levt århundraden utan kring, som har en skyhög levnadsstandard och som har en onormalt frisk befolkning. Kanske är det så och kanske finns det då någon okänd där att minnas och tacka, då det är dags att fira Alla Helgons Dag. Någon som aldrig nått offentlighetens ljus, någon vars namn vi inte känner, någon som utfört de stordåd som skulle kunna ge rätten till kanonisering. Någon som är känd av den Ende som ser i det fördolda och som Ensam känner varje människa. Någon vars böner Gud lyssnat på och svarat på.

Ägnar en stund
Ägnar en god stund av dagens, i sig inte så långa, städtid åt att avlöva jakarandorna. (För visst är det jakaranda jag har? Jag kommer aldrig ihåg det där. Jag har plockat frökapslarna själv, drivit upp plantorna själv och lärt mig en bra minnesregel för att komma ihåg vad det är – men det räcker inte. Jag vet ändå inte. Den som vet får gärna rätta mig om jag har fel. Tills vidare omtalar jag dem i alla fall som jakaranda.)

Jakarandan har alltid avlövningstid. Bladen är små och faller i stor mängd. De liknar nästan paljetter eller kanske konfetti. Och det är ju festligt. Så här är fest hela tiden, eftersom det ständigt faller nya blad med följden att det alltid är höststämning kring de där växterna.

Nu är det ju avlövningens tid även ute i naturen och det är väldigt vad ljust det blir uppåt då träden kläs av. Man ser liksom himlen bättre. Och just himlen tycks ha nått en annan av mina krukväxter, nämligen novemberkaktusen. För denna har nu fått sin första blomma för säsongen. Den blommar, trots mörkret och den i övrigt avlövade stämningen. Det är som behöver den mörkret och nedbrytningen för att kunna blomma.

Och vad kan vara vackrare! Att kunna leva med både avlövningen och blomningen. Livet innehåller ju dessa båda delar och mina krukväxter förkunnar så högljutt att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns tider då det är dags att kläs av, för att få vila en tid, i väntan på våren, ljuset, knoppningen. Så finns det parallellt med detta möjligheten att ändå nås av tillräckligt mycket ljus för att få blomma med de mest ljuvliga blommor.

Och alltsammans har på något sätt med himlen att göra. Kanske är det avlövningens öppnande mot himlen, som möjliggör närvaron av det som gör blomningen möjlig. I så fall kan hösten vara festlig, mörkret vara ljus och nedbrytningstid samtidigt vara blomningstid.

Emas non quod opus est sed quod necesse est. (Cato)
Köp inte vad du kan få användning för utan vad du inte kan undvara!

Detta är så klokt sagt att alla ytterligare kommentarer vore att söka det som kan komma till användning istället för att ty sig till det som är nödvändigt.

Statistik
Får del av lite statistik. Den handlar om hur många procent med olika akademiska examina som får jobb och anses etablerade på arbetsmarkanden ett år efter avslutade studier. För den kategori som stämmer överens med mina ämnen och min examen är möjligheten till arbete strax under 40 procent. Låter ju lite dystert, fast samtidigt betyder det att om jag söker fem arbeten som jag är akademiskt kvalificerad för borde jag få nästan två av dem. Alltså borde jag, statistiskt sett, få åtminstone ett jobb värdigt min akademiska titel om jag söker fem lediga tjänster i branschen. Och det är ju inte så illa.

Fast detta är ju statistik. Verklighet är något annat. Att jag själv till exempel, innan jag fick en examen, hade ett flertal anställningar för vilka jag först nu skulle kunna anses akademiskt kvalificerad, komplicerar ju det hela. Dessutom ser jag i statistiken att de med högre examensgrad än jag själv inom samma ämnesområde, har något sämre möjlighet till etablering på arbetsmarknaden. Betyder det att utbildning minskar i värde ju högre upp i akademins trappor den vindlar?

Ja, inte vet jag. Utöver dessa akademiskt högutbildade stackare inom min egen specialitet, är det endast de med olika grad av konstnärlig utbildning som har sämre förutsättningar på arbetsmarkanden än vad jag har. Vilken tur då att min konstnärlighet endast befinner sig på amatörstadiet, det hjälper ju faktiskt upp den personliga statistiken en del. Men eftersom jag inte alls är säker på att (statistiskt) underläge alltid är det sämsta, kanske detta istället är en utmärkt möjlighet till ett liv med andra styrmedel än statistik och meriter. För verklighet är trots allt något annat än statistik. Verkligheten är nämligen på riktigt.