Sitter vid datorn
Sitter vid datorn och skriver. Och säga vad man vill om datorer, men mitt bland alla svårbegripliga egenheter som de kan ha för sig, finns det faktiskt en som är väl värd att begrunda en stund. Jag tänker på den där lilla rutan som frågar en extra gång efter det att man gett ett eller annat kommando, om det verkligen är detta man vill göra (radera en fil till exempel).

Eftersom inte alla knapptryckningar jag gör på min dator är helt medvetna, överlagda eller menade är detta säkerhetssystem stundom av största vikt. Det hindrar mig helt enkelt från att göra onödiga misstag som sedan kan bli svåra att rätta till.

Det är inte utan att jag önskar att det fanns något liknande i själva livet. Ett slags varning i syfte att höja medvetenheten kring vad det är jag egentligen håller på med. Och så detta tvång att välja en gång till. På så sätt skulle ett och annat förmodligen kunna undvikas. För det är väl ofta så att det är det där överilade, omedvetna som vi gör som kanske ställer till mest skada för våra medmänniskor, oss själva och våra relationer. Ett mått av eftertänksamhet hade kanske räddat oss från några misstag.

I bästa fall kan datorn faktiskt lära mig något här. Att ännu mer försöka odla eftertänksamhetens dygd och göra det möjligt för mig att oftare välja rätt och mindre ofta välja fel. Och att försöka att inte irritera mig på datorns varningsrutor kanske kan vara den ringa begynnelsen till denna träning.

Tyst
I en tyst läsesal med högt i tak, och till följd av detta inte obetydliga möjligheter till eko, befinner jag mig då jag kopplar min medhavda dator till det trådlösa nätverket. I enlighet med sin vanliga flit passar då datorns antivirusprogram på att uppdatera sig, vilket efter avslutat arbete tillkännages genom att en käck röst, högt och tydligt talar om att mitt antivirusprogram ”has been updated”. Naturligtvis skär datorrösten genom rummet på det mest pinsamma sätt.

För hur det är så blir ju ljud så mycket mer påtagliga i tystnaden än vad de är annars. Mitt datorljud är ju försvinnande litet i förhållande till trafikbruset på gatan utanför byggnaden eller tjattret från människorna i det intilliggande caféet. Och ändå är det så högljutt att vi alla i lokalen, trots störningens tidsmässiga korthet, nog helst ville hålla för öronen för att värja oss. Enskildheter framträder så tydligt i ett sammanhang som detta, medan de lätt drunknar i massorna.

Detta i sig är ju angenämt, att konturerna av det enskilda blir påtagliga, att det lilla blir stort och att det som annars försvinner i sammelsuriet blir hörbart. Att stundom låta sig omges av den avskildhet som gör detta möjligt är värt ett försök. Att få se och höra det som annars försvinner bland allt annat; fågelsången en tidig morgon, vattnets kluckande mot stranden, en tår som faller, en viskning i tillit, lövens rörelse i vinden, en inbjudande blick, ett ansikte som ler. Enskildheter kan bli storheter och det försvinnande kan bli det övervinnande.

Det är så jag bäst hör Gud tala och i det finns inget pinsamt alls, för skillnaden mellan hojtande antivirusprogram och gudstilltal är så himmelsvid att de endast har det gemensamt att de båda uppfattas bäst om en del av allt det andra håller tyst.

Det goda mörkret
Svenska Dagbladet har påbörjat en artikelserie om mörkrets goda sidor. Ett gott initiativ, mörkret är en många gånger underskattad tillgång.

I gårdagens artikel uttalade sig en astronom om hur allt konstgjort ljus (ljusföroreningar) förstör mörkret och därmed möjligheten att till exempel se en tydlig och rik stjärnhimmel. Det görs en referens till Bibelns Abraham, han som fick utmaningen av Gud att räkna stjärnorna. Abraham gick bet på uppgiften och därmed var poängen vunnen – att Guds välsignelser är större än vi kan överblicka.

Astronomen i artikeln påpekar att det idag kanske skulle kunna vara möjligt att faktiskt räkna stjärnorna på himlen en natt i en stad med reklamskyltar, fasadbelysningar och gatlyktor som förorenar mörkret. All denna upplysning tar nämligen bort möjligheten att se stjärnhimlen, sådan den verkligen är. De enda stjärnor vi ser är de som lyckas tränga igenom trots det måttliga mörkret. Och dessa är långt ifrån alla som verkligen finns där.

Lycklige Abraham, han hade inget som hindrade honom från att se omöjligheten i att överblicka Guds tankar och planer. Kanske vår rädsla för mörkret i mer överförd betydelse får samma konsekvenser? Om vi ständigt flyr de mörka sidorna av livet förorenar vi det mörker där vi klarare skulle kunna se och uppleva Gud. I så fall finns det bara en sak att göra: Ta Abraham vid handen, låta sig omslutas av mörkret, lyfta blicken mot himlen och se Guds oändlighet och kärlek.

Tillgång
Det är nu ett par veckor sedan varmvattnet kom till min by. Eller i alla fall var det då vi i mitt hus fick en fungerande varmvattenförsörjning, efter att tidigare ha haft endast ljummet vatten i våra kranar.

Varmvatten, denna självklarhet, som först för endast ett par generationer sedan blev allmängods i vårt land och ännu är en avlägsenhet för stora delar av världens befolkning. Att behöva koka upp vatten för att kunna diska känns primitivt, trots att det sker i ett hem som har både spisplattor, microvågsugn och vattenkokare till sin hjälp. Det är förunderligt vad snabbt man vänjer sig vid tillgångar. De blir självklarheter och tappar därmed sin betydelse.

Det är väl därför tvivlet kan vara en alldeles utmärkt kamrat till tron. Tvivlet kan nämligen påminna tron om dess tillgång och därmed förhindra att den blir en sådan självklarhet att den tas för given och mister sin betydelse.

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
Dagens bibeltexter: 5 Mos 24:17-22; Jak 2:1-8; Luk 19:1-10; Ps 40:14-18

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa i ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”Idag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Luk 19:1-10)

Detta är en klassisk söndagsskolberättelse, och kanske har den ofta återberättats med en Sackaois framställd som en som lurat människorna på pengar, som roffat åt sig och blivit rik på andras bekostnad. Kanske var han en sådan skurk, fast det vet vi inte, för det är inte riktigt det som texten berättar om.

Texten talar om hur räddningen når det hus som är Sackaios. Detta sker genom några saker som Sackaios gör. Först och främst tar han Jesus på allvar då denne vill besöka honom, så han skyndar sig ner från trädet och tar emot Jesus med glädje – som en vän. Sedan bryr sig Sackaios inte om de andras mumlande synpunkter och negativa reaktion, utan han tar emot Jesus och låter sig förvandlas av Jesus närvaro. Konsekvensen av detta är ett förändrat liv, med generositet och månande om att göra rätt för sig om och när det blivit fel. Så har räddningen nått Sackaios genom att Jesus kommit in i hans liv.

Även om berättelsen om Sackaois är en berättelse om just Sackaois, så är det också en berättelse om vem som helst av oss människor. Så mycket är det som vi har gemensamt med Sackaois. Jesus söker också oss, att inbjuda honom är vår del av mötet. Jesus förvandlar oss, att låta oss förvandlas och ta följderna av det är vårt gensvar till Jesus. Att välja Jesus framför folkhopens synpunkter är förutsättningen för räddningen.

Så når Jesus och räddningen var och en av oss som, likt Sackaios, lämnar iakttagelsens plats uppe i trädet och istället intar delaktighetens plats mitt bland människorna.

Du som är över oss,
Du som är en av oss,
Du som är –
också i oss.

Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig,
ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig,
ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig,
ett trons sinne – att jag må förbli i dig. (Dag Hammarskjöld)

Små fötter
Jag sitter i mitt rum och hör ljudet av små fötter. Det är småfåglarna som promenerar på fönsterblecket utanför fönstret. Vad det är de finner så trevligt just där, vet jag inte. Men jag vet att jag tycker om att höra dem där.

De blir som ett sällskap i den tystnad som gör att ljudet av deras trippande kan tränga fram till mig. De blir också ett sällskap i nyfikenheten, upptäckarlusten och upprepningens nöje. För det är inte första gången de lika ihärdigt utforskar den lilla platsen i världen som utgörs av nischen utanför mitt fönster.

”Storebror ser dig” gäller inte här, utan här är det småfåglarna som ser mig. För de inte bara trippar omkring på fönsterblecket utanför fönstret, de kikar också in ibland och ser mig. Att vara iakttagen av småfåglarna är också ett sätt att vara sedd av någon.

Facebook
Så har jag då fått min första inbjudan till Facebook. Facebook är en av de där många gemenskaperna (community är ju ett vedertaget ord, men det är så tråkigt att inte kunna använda svenska ord när det är svenska jag talar, så jag säger gemenskap) på nätet, där man – om jag fattat saken rätt – kan lägga in foton och annat material om sig själv och så skapa en grupp av människor som får tillgång till detta. Det tycks vara av inte så liten betydelse att ha många vänner på Facebook. Och då gäller det väl att erbjuda alla man kan komma på att man har något slags relation till och hälsa dem med: ”I want to add you as a friend.”

Exakt vad själva gemenskapen handlar om har jag ännu inte riktigt förstått. Alla kan, när de vill, ta del av samma material därför att de är med på samma lista, och de är med på samma lista därför att de har en eller annan, nära eller avlägsen, koppling till den som skapat hela material- och listkollektivet. Det är ju onekligen en del gemensamt där och därmed förmodligen en gemenskap.

Fast kanske är det just här det börjar bli praktiskt att istället använda det engelska ordet ”community”. Helt enkelt för att det har en lite vidare betydelse än vad svenskans gemenskap kanske uppfattas ha. Community kan vara en gemenskap, men också ett samfund (fast det låter lite religiöst) eller brödraskap (fast det låter nästan lite kriminellt) eller helt enkelt samhälle (och det låter ju tryggt och bra).

Samhälle kanske är ett ganska bra ord; förenade av att dela samma sammanhang, men utan att nödvändigtvis känna varandra eller ha så mycket gemensamt utöver det att man ingår i samma community. Kanske ska se till att bli ”added as a friend”, trots allt. Fast vad är jag då, om det är ett samhälle jag söker tillhörighet i? Asylsökande?

En del
En del relationer är ju lite mer ansträngda än andra. För mig är relationen till tiden en sådan. Utifrån ett stort tvivel på om tiden överhuvudtaget finns, blir min relation till detta diffusa, som kallas tid, komplicerad.

Trots detta ställer jag mig stundom frågan om vart tiden tagit vägen. Tillfällen då något tycks ha passerat och gått mig förbi, tillfällen då jag inte kan uppvisa något konkret som den där tiden innehållit. Om det sedan betyder att tiden finns eller att jag är del i ett ständigt och tvångsmässigt relaterande till tid, inlärd social kutym, är jag inte beredd att slå fast.

Tiden är kanske bara uttryck för samma sak som glödlampan. Nämligen våra försök att kontrollera förutsättningarna för livet.

För kanske är den flyende tiden bara detsamma som den där glödlampan som gick sönder då jag tände lampan bredvid sängen medan det ännu var mörkt. Den trasigheten betyder bara att jag tillfälligt förlorat min makt över ljuset och mörkret i mitt sovrum. Jag återtar kontrollen med hjälp av en ny glödlampa.

Att inordna livet i begrepp av tid blir då bara ett sätt att kontrollera och utöva inflytande på den naturens ordning som livet är. För egentligen är det väl inte tiden som går, utan livet som pågår. Och vi vet så väl att vi inte kan styra det, för någonstans står livet utanför den tidsliga indelningen som vi ägnar oss åt. Precis som ljuset ytterst sett är något annat än de där glödande trådarna inuti i en glasboll.

Såväl ljuset som livet finns oberoende av oss, vi får del av det, kan till viss del kontrollera det, men är tillslut ändå beroende av ordningar oss överordnade, vilka inte går att slå på eller av med en strömbrytare eller rama in i en urtavla.

Ger mig
Ger mig ut för att söka vägen till en speciell plats. Det finns en väg dit, men den består av en stig och denna stig är endast en av flera valbara. Dessutom är det rejält med höstdimma, så det är lite svårt med överblicken.

Den väg jag väljer är till en början rätt, men någonstans blir det fel, så jag når inte dit jag hade hoppats. Det får bli ett nytt försök vid ett annat tillfälle. Och då väljer jag en annan stig, den rätta, i det vägskäl där jag nu valde fel.

Som varande
Som varande en stor vän av svenska språket, och inte minst dess vårdande, får man god övning i tålamod. Dessutom bör man redan från början ha ett stabilt och pålitligt tålamod att bygga vidare på, annars blir man knäckt så fort.

Visserligen bör man vara generös nog att tillåta språket att förändras. Det har det alltid gjort, allt annat vore onaturligt hos ett levande språk. Och förmodligen är vi, utan att veta om det, tacksamma för att grammatiken med tiden blivit enklare i språket, att de varianter och böjningar ett ord kan förekomma i minskat och att nya ord tillkommit för nya fenomen likaväl som att ord dött ut med bortfallet av det de står för.

Men, detta till trots, om det ska finnas möjlighet till begriplighet mellan skrivare och läsare måste något slags ordning till. Att skriva som man talar är sällan lyckat, något som inte minst särskrivningssjukan så tydligt visar. Det är som bekant skillnad mellan en sjuk sköterska och en sjuksköterska, eller mellan kassa apparater och kassaapparater.

I dagarna har jag dock stött på motsatsen, där sådant som ska vara särskrivet inte är det. En ”halvgrillad kyckling” låter som en hälsofara och ”förstora klasserna” i skolan, känns lite oroande för den som tycker att de många gånger redan är för stora.

Lilian Ryd som i sin förträffliga bok Vi åt aldrig lunch berättar om kontrasterna mellan världar i samma samhälle, hennes lappländska uppväxt och den uppsaliensiska akademin, uppmärksammar att ”de gamla”, de som gått i skolan kanske varannan dag i sex år kan skriva och stava alldeles utmärkt, medan samma kunskap tycks saknas hos dem som gått i skolan varje dag i åtminstone nio år.

Jag vet inte hur jag ska tolka allt detta, jag kanske får nöja mig med att själv stava och skriva rätt. Och detta i dokument i min dator som då de öppnas första gången, bär ett namn med en parentes som tillåter en tärande felskrivning: Ny(tt) Microsoft Word-dokument.

På min cykeltur
På min cykeltur norrut trampar jag, som vanligt, i egna tankar, när jag plötsligt möter en annan cyklist på den av trottoaren avdelade smala remsan till cykelbana. Vi undkommer konfrontation, men jag får lite nytt att tänka på.

I Korea sätter man sig inte mittemot sin vän vid bordet, man sätter sig bredvid. Inte alls som vi är vana således. Det finns något vackert i det där. Med sina vänner är man jämsides, man har blicken i samma riktning och är på väg åt samma håll.

Det är FN-dagen idag, så jag gör ett hembesök under en av dagens pauser. Jag går till FN:s tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld och besöker honom vid hans grav. Inte för att jag tror att han är där, men i alla fall. Det är min enda möjlighet till ett fysiskt möte med honom. Annars umgås vi huvudsakligen i andanom. Väl där blir jag kvar en stund, är närvarande, småpratar lite. Och självklart placerar jag mig inte mittemot, utan bredvid, vännen Dag.

Så byggs kanske världsfreden bättre bredvid än mittemot. Människor bredvid varandra mot ett gemensamt mål, inte mot varandra på väg åt olika håll. Kanske borde vi sätta oss bredvid varandra nästa gång och låta vårt möte vara på väg mot samma framtid.

”Skall nu han försöka lära mig!” – Varför inte? Det finns ingen av vilken du inte kan lära. Inför den Gud som talar i alla är du alltid i Första förberedande. (Dag Hammarskjöld i Vägmärken)

Tja
Tja, ni inbillar er väl inte att jag skulle göra mig en sådan möda och finna en sådan tillfredsställelse i att skriva, ni tror väl inte att jag skulle nöja mig med att huka mig ner och framhärda så som jag gör, om jag inte – något febrilt – förberedde en labyrint där jag kan bege mig in på upptäcktsfärd, där jag kan förskjuta mitt syfte, gräva underjordiska gångar och tvinga mitt ärende långt bortom det självt, finna utsiktspunkter i stånd att sammanfatta eller förändra dess väg, så att jag kan tappa bort mig och slutligen dyka upp inför blickar som jag aldrig mer behöver möta. Det finns säkert flera än jag som skriver för att inte längre ha något ansikte. Fråga mig inte vem jag är och säg inte åt mig att förbli den jag är: det är en mantalsskrivningsmoral, det är den som bestämmer över våra identitetspapper. Men den skall lämna oss i fred då det gäller att skriva. (Foucault, Michel, (2002), Vetandets arkeologi, Lund: Arkiv Förlag, s32)

Läser Foucault och det kom att bli så att jag läser honom baklänges. Det vill säga, jag läser hans böcker i omvänd ordning mot deras utgivningsår. På så sätt får jag chansen att läsa utan att på förhand ”veta” vad det jag läser ska betyda, Jag får börja i toppen av en pyramid och arbeta mig nedåt, där slutsatsen presenteras först och de bakomliggande strukturerna sedan. Möjligen metodologiskt bakvänt, men onekligen behagligt och helt klart arkeologiskt. För övrigt förstår vi väl allting i livet baklänges, så detta borde vara ett synnerligen naturligt sätt att tillgodogöra sig kunskap på.

Citatet ovan är avslutningen på inledningen av Foucaults Vetandets arkeologi och jag kan inte motstå det. Detta är god läsning! Långa förföriska meningar (min förälskelses grund), lite behaglig nonchalans och distans till sig själv och så denna oklarhet om vart det hela egentligen bär. Förtjusande beskrivning av skrivandets konst och av ett vetenskapligt arbete då det är som bäst.

Det finns naturligtvis ingen anledning alls att läsa spänningsromaner när det finns sådana som Foucault. Deckarförfattaren vet vart den är på väg och bokens berättelse syftar till att föra läsaren dit, medan Foucault har lika liten aning som läsaren om vart det bär, och denna brist på teleologiska överbyggnader är det som möjliggör att komma någonstans överhuvudtaget.

Det tror i alla fall Foucault och jag!

Varför
Varför är vi så rädda för orden, för språket, för talet? Varför så rädda för mötet som orden tvingar oss till?

Orden diskursiverar oss (oavsett om vi vet om det eller inte) och plötsligt kan vi finna oss inskrivna i sammanhang vi inte vill synas tillsammans med.

Det finns en sådan påtaglig makt i orden. I ordens beskrivningar finns det vi fyller dem med. Denna fyllning beror av oss som använder orden, av situationen de används i och – inte minst – av i vilka kombinationer de används.

Det är genom orden som världen styrs.

Det finns något både avslöjande och nödvändigt i att använda orden. Den makt de har över oss är att de gör oss till fångar i diskurser vi inte valt, men som vi genom orden gjort till våra. Så utövar vi vår makt över oss själva och vårt sammanhang.

Något alternativ till detta finns knappast, ty även tystnaden handlar om orden, om ordlösheten. Orden finns där i tystnaden genom sin frånvaro och så kan vi aldrig ställa oss fria, oberoende eller neutrala till orden.

Orden är allt vi har för kommunikationen, att beskriva, förklara och bortförklara med. Det är väl därför orden har sådan makt och är så skrämmande – det är vår tillägnelse och användning av dem som avslöjar vilka vi är.

Smartast
På startsidan till Svenska Dagbladets nätupplaga möts jag av annonsrubriken Världens mest värdefulla bok är här! Det låter så storvulet att jag dristar mig till att följa annonslänken. Väl där blir jag upplyst intill bristningsgränsen.

Boken handlar om sparande och kan bli min, antingen genom att jag lyckas ta mig igenom ett snårigt frågeformulär eller genom att jag binder mig till att spara minst 300 kronor i månaden. Boken Spara smartare får jag alltså som gåva om jag först börjar spara hos dem som ger ut boken. Det låter inte särskilt smart. Inte ens mot bakgrund av att boken är inbunden och värd 199 kronor.

Den som formulerat annonstexten om det där som kallas för världens mest värdefulla bok, kan inte ha läst särskilt många böcker. Och i synnerhet kan vederbörande inte ha läst följande i en ack så värdefull bok:

Samla inte skatter på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:19-21)

Det kommer
Det kommer ett mejl fyllt av ord. Bland dessa ord finns en del information gällande ett specifikt sammanhang. Vad alla de andra orden är, vet jag inte riktigt. De fungerar som ett slags höjare av svårighetsgraden, de ger informationen en komplexitet som den vid en närmare granskning helt saknar.

Det tycks behövas ett lager av information kring informationen, en hinna av ord att tränga igenom för att finna det som sägs. Det är som klarar inte den moderna, upplysta, globaliserade tillvaron av att tala på egen hand, utan den behöver hjälp av det intetsägande.

Det är inte utan att jag riktar en trånande blick mot människorna i det gamla bondesamhället. Dessa som under en hel livstid förmodligen inte behövde ta in så mycket information och intryck som jag måste stå ut med under några få timmar eller dagar. De levde då allting hade sin givna ordning, då allting följde samma rytm. De visste oftast vad som krävdes av dem och det mesta var begripligt, eftersom det var välbekant.

Tänk att det fortfarande finns människor som lever under sådana omständigheter. Som lever sina liv där människans värld är liten. Och där Gud är stor.

Morgonbön
Medan det ännu är mörkt ber jag:

Kom låt oss vända tillbaka till Herren!
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.
(Hos 6:1,3)

Tjugonde söndagen efter Trefaldighet
Dagens bibeltexter: Rut 1:6-19; Heb 13:2-3; Joh 11:1-7; Ps 8:5-7

Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt. (Rut 1:1-17)

Ibland säger vi att man blir lik den man umgås med. Det är förmodligen korrekt. Och då blir det inte oväsentligt vilka människor man omger sig med. I texten är det änkan Rut som, när hennes man är död, väljer att inte lämna sin svärmor, utan istället till varje pris slå följe med henne. Följden av denna Ruts envishet blir att hon får vara till stor välsignelse och också får bli en av kvinnorna i Jesus släkttavla.

Vi har möjlighet – och skyldighet – att välja, så låt oss då välja det goda. Psaltartexten talar om de oerhörda möjligheterna Gud lagt ner i människan:

Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter. (Ps 8:5-7)

Att reflektera något över vem vi, på olika sätt, slår följe med genom livet, vem vi anförtror oss åt och vem vi tar till föredöme, öppnar goda möjligheter för oss att kunna välja rätt. På samma sätt som reflektionen över vilka vi själva är i relation till människor som finns runt omkring oss, kan bli en hjälp att välja det goda. Vilket föredöme är vi? Visar vi människor till Gud som är det goda, eller visar vi dem bort därifrån?

Genom att välja rätt sällskap och själva vara rätt sällskap kan även vi, tillsammans med Rut, bli en del i Jesus familj, vi får bli Guds barn och Jesus bror och syster.

Gud, du vår Far, vår Herre och bror,
ta emot vår längtan efter det goda.
Led oss på din väg
och hjälp oss i nåd att slå rätt följe,
så att vi en dag tillsammans kan nå ditt rike.
Amen.

Det är
Det är något spännande och lockande med de där människorna vars konturer framträder först när mörkret lägrar sig kring dem. Dessa som jag möter på min väg hem om kvällarna. Vad är det som gör att vissa människor behöver mörkrets omkrets för att bli synliga, och att dessa tycks vara helt andra än de människor som cirkulerar kring i dagsljuset?

Vad är det som gör människor synliga? Är det andra människors närvaro, eller är det andra människors frånvaro?

Att passa in eller att sticka ut, är två sätt att vara synlig på. Det ena är dagens människor, det andra är nattens. De förra präglade av närvaro, de senare av frånvaro.

Vad är det då som de av frånvaro präglade människorna saknar, vad är det som är frånvarande? Vad är det i denna närvaro av frånvaron som gör dem så spännande för mig? Är det månne aningen av en synlig osynlighet som lockar mig? Är det en frånvarande närvaro av något som är långt mycket mer än det som kräver det upplysta, tättbefolkade och synliga rummet för att framträda, som jag anar där i de konturer som formar människorna vilka dunklet skapat?

Jag vet inte riktigt, men det finns något där. Något värt att ta vara på.

Häromdagen
Häromdagen läste jag Ben, ute i världen av Doris Lessing, årets Nobelpristagare i litteratur. Bokens baksidestext berättar bland annat följande:

Hur är det att känna sig som den enda varelsen av sin art i hela världen? Att inte kunna förstå och tolka omvärldens signaler? Att ständigt mötas av människors undran och förakt för att man är avvikande till både utseende och beteende? Att vara 18 år men se ut som 40?

En sådan beskrivning skickar i alla fall upp mina förväntningar ett stycke. Men förväntningar är vanskliga saker, kanske borde man aldrig läsa beskrivningar av vad böcker handlar om. De stämmer nämligen inte alltid.

Efter att ha läst Lessings bok kan jag bara konstatera att den visserligen handlar om Ben och att Ben är annorlunda ur något slags mainstream-perspektiv. Men boken handlar ändå väldigt lite om Ben och väldigt mycket om... ingenting.

Problemet är att jag inte tror på Lessings berättelse. Jag tror inte på den bokstavliga berättelsen om Ben som, även om den är fiktion, inte är trovärdig. Jag tror inte heller på den berättelse som framträder om man väljer att se berättelsen om Ben i överförd betydelse. Inte heller den berättelsen är trovärdig.

Det är nog helt enkelt så att Doris Lessning inte vet tillräckligt mycket om utanförskap och ensamhet för att kunna skriva en bra bok om det.

Vanligtvis
Vanligtvis lägger jag liten eller ingen vikt vid vädret, utan låter det hållas utan mina synpunkter i vått och torrt. Men det är något speciellt med solregn, det väder som denna dag återkommande bjudit på. Solregn är liksom två saker på samma gång, sol och regn.

Det finns en barnbok av Anna Dunér som heter Regnbågsväder och som handlar om att vara glad och ledsen på samma gång. Precis som solregn alltså, både ljus och glädje, moln och tårar. Och så det där speciella glittret i dropparna, då solen bryts genom dem.

Solregn är inte bara ett vackert väder, det är också en vacker del av livet. En alldeles lysande beskrivning av livets ”trots allt”. Ett ”trots allt” som är ödmjukhetens bästa vän och ensamhetens bästa sällskap.

Eftersom jag
Eftersom jag just nu jobbar med frågor som rör kyrkans själavård, ställer jag några av dem här:

• Vad är själavård?
• Vilken är själavårdens uppgift och varför?
• Är det någon skillnad mellan psykoterapi och själavård, och i så fall vilken?

Mycket tacksam för svar på mina frågor, men också gärna funderingar kring ämnet som sådant. Ofta är vägen till svaret faktiskt intressantare än själva svaret - tycker åtminstone jag - så jag ser fram emot all respons jag bara kan få.

Att cykla
Att cykla är bra för tankarna. De får liksom rymd och vind i seglen. Tanken kan följa ett spår hur långt som helst. Åtminstone så länge det inte har med trafiksituationen och själva cyklingen att göra – och det är förmodligen problematiskt, men jag väljer att inte oroa mig för det.

Även om jag, när jag är ute och cyklar, inte ser lastbilar, bussar eller korsande gator, ser jag i alla fall små barn och förvirrade tanter. De senare tar jag med största försiktighet hänsyn till, de förra lägger jag ju inte märke till så till dem har jag inget förhållningssätt alls.

Och detta vill jag se som ett utmärkt sinne för vad som är viktigt och värt att lägga märke till. Kanske tankarna rent av fungerar som filtret varigenom intrycken sorteras och endast det viktiga – människorna – framträder.

Eller kanske är det bara ett exempel på att det enda jag tänker på är mig själv. För vem är jag om inte ett litet barn och en förvirrad tant.

Då jag berättar att jag bloggar händer det att jag uttrycker mig så här: ”Jag skriver inte om vad jag gör, men en del om vad jag tänker.”

I beskrivningen av mig själv här på bloggen har jag skrivit att jag ”gillar att tänka, fundera, skriva, läsa och tänka.” Det är visserligen ingen inbördes rangordning i de där intressena, men förmodligen inte heller någon slump att ”tänka” både inleder och avslutar raden.

Antar att dagens bloggande är påfallande avslöjande. Även om jag endast redovisat ett axplock av dagens tankar och funderingar, visar inläggen en viss spännvidd, inser jag. Exempel på vad jag tänker alltså, och vad är mer avklädande än tankar.

Då jag hämtade ut mitt nya körkort och fick se mig själv och möta min egen blick, drabbades jag av det där som händer ibland då man ser ett fotografi av sig själv. Tanken att det där är inte jag, så där ser inte jag ut. Nu finns ju möjligheten att fotografierna inte ljuger fullt så mycket som man stundom hoppas, så den där bleka, vithyllta varelsen på mitt körkort är förmodligen jag. Till detta fann jag två alternativa förhållningssätt: det ena att jag är tråkig och ful, det andra att jag är sofistikerad och vacker.

Istället för att se mina tankeflagor till inlägg som generande avslöjande väljer jag att se dem på samma sätt som mötet med mig själv på körkortsfotot: sofistikerat och vackert!

Fast det är klart, uppenbart är att det är tänker jag gör, och alltså skriver jag i allra högsta grad om vad jag gör. Får nog fila lite på min reklamslogan.

Försöker hålla lite liv i ett gammalt språk. Eller – om sanningen ska fram – jag ingår i en grupp som går en kurs vilken ger undervisning i ett gammalt språk. Själv bidrar jag allra mest med förvirring eftersom det är min starka sida i sammanhanget. Trots detta finns det något intressant med språk, eller snarare med den kommunikation som språk används till.

Ställde en fråga till en specialist på utdöda språk: Vad har dessa utdöda språk att säga oss? Vi möttes i ett antikvariat, men något svar på frågan fick jag inte, så jag fortsätter att fråga: Vad är det de utdöda språken kommunicerar till oss? Dessa språk som inte längre talas av någon, språk som inte har några ord för de senaste decenniernas och seklernas landvinningar och moden. Vad finns det då att säga? Ja, jag vet inte, men det är spännande. På vad sätt talar ett språk från en annan tid, till en tid som är så fylld av andra saker än dem som språket omfattade en gång, då det var i bruk människor emellan?

Nu är det ju inget utdött språk jag studerar, det kan man knappast kalla det. Det är trots allt officiellt språk i en av världens stater. Fast själva studiet är för mig något i stil med att väcka döda till liv. Det vill säga, det är egentligen omöjligt, men det behöver man ju inte nödvändigtvis bry sig om. Hur det går, det återstår att se.

Dum spiro, spero.

Följer regelbundet främst kommentarerna i en välbesökt och uppmärksammad blogg. Det finns flera tecken som tyder på att de allra flesta kommentatorerna åldersmässigt är unga människor. Det är flera saker jag uppmärksammar, bland annat:

• språket
  Det är många förkortningar som hör hemma i sms- och chattvärlden samt en påfallande och bedrövande dålig svenska både vad gäller stavning, meningsbyggnad, interpunktion och ordkunskap.


• associationerna
  I bloggen såväl som i kommentarerna görs anspelningar på filmer, repliker, seriefigurer och annat från populärkulturen (ytterst sällan från aktualiteter eller nyheter och i stort sett aldrig från så kallad finkultur). De allra flesta tycks vara kapabla att förstå dessa anspelningar och se dem som naturliga.


• intertextualiteten
  Det görs frekvent hänvisningar till andra inlägg och kommentarer i bloggen och det byggs som en egen värld inom det sammanhang som bloggen utgör. För att kunna följa detta krävs det ett ständigt läsande och deltagande i bloggen, den utomstående göre sig inte besvär. Detta bekräftas dessutom av att kommentarerna i stor utsträckning skrivs av samma personer, åtminstone om man får tro användarnamnen.


• konformiteten
  Det finns ett stort mått av det enahanda bland kommentarerna. De ser, oberoende av antal, tämligen likadana ut och kretsar endast kring några få teman.

Just det där sista med konformiteten blir nästan skrattretande påfallande i ett par av dagens kommentarer. Det är apropå en människa som uppfört sig på ett okonventionellt sätt. En kommentar säger: Ehm.. Var han på lyset eller är det bara en underbart rolig människa? :S. En annan säger: Oj! Jag känner mig lite kluven här. Vad borde jag känna?

Båda dessa kommentarer visar på samma sak, nämligen närheten till kollektivet. I det ena fallet både i uppfattningen att det är något galet med den som uppför sig annorlunda och att det borde kunna förklaras av att vederbörande är onykter, vilket tycks vara en vanlig fördom. I det andra fallet att kommentatorn inte törs avgöra själv vad hon/han känner, utan frågar efter vad hon/han borde känna, alltså vad som passar de andra.

Med vetskap om att sådana här kommentarer på nätet troligtvis tillkommer i all hast och sällan kan antas vara särskilt genomtänkta och därför kanske inte så relevanta att dra för stora slutsatser av, är jag ändå beredd att påstå att de troligtvis är tämligen signifikativa. Just spontaniteten i dem är förmodligen avslöjande, att de inte är reflekterade och välformulerade gör att de visar på hur den första tanken ser ut hos kommentatorerna och denna första tanke har förmodligen en del att säga om människosyn, självbild, värderingar och förhållningssätt.

Några värderande slutsatser, utöver de som redan framskymtat, avstår jag ifrån och påpekar istället att vi inte bör förbise att den ena av de här citerade kommentarerna faktiskt innehåller möjligheten att den okonventionella personen helt enkelt är en ”underbart rolig människa”. Låt oss sätta vårt hopp till detta!

Får sönder ett blad i en bok jag läser. Lagar med tejp, men det känns verkligen inte tillfredsställande. För alltid kommer nu denna boksida att vara trasig. Orsaken var en tidigare läsares alltför idoga understrykningar som jag, eftersom de stör min läsning, försökte sudda ut.

Så står den skada jag, av misstag, åsamkar denna bok inte ensam, utan den har orsaker och betydelser som står utanför min kontroll. En räcka av händelser har lett fram hit. Om inte någon annan strukit under i den där boken, om inte jag besvärats av understrykningarna, om inte jag valt att försöka sudda ut dem, om inte jag tvingats låna boken på biblioteket, om inte bara ett exemplar av boken funnits på biblioteket, om inte jag valt just den boken bland kursens valbara litteratur, om inte kursen fått en förändrad litteraturlista i sista minuten, om inte jag valt att gå just den här kursen, om inte... Ja, då hade detta aldrig hänt!

Mitt i beskrivningen av själavårdens praktik är det som det går sönder. Och det värsta är att det inte går sönder bara på den ena sidan av bladet i boken, utan även på den andra. Så är det inte en utan två trasiga sidor, trots att det faktiskt bara var en som gick sönder.

”Om inte”, är en sida av livet som vi människor ofta återkommer till. Om inte om hade funnits hade mycket varit annorlunda. Men nu finns ”om” och då kan livet kanske inte vara annorlunda – men väl bli annorlunda.

Den dubbla trasigheten, att en sida går sönder men två är trasiga, är nog så symptomatiskt för livets sammansatthet. Ingen och ingenting står för sig självt, det finns samband överallt.

Så passande under läsningen om själavården, för är det inte just det som kyrkans själavård handlar om: Så här är mitt liv till följd av en hel massa olika saker, och nu handlar det om att med det livet leva och möta framtiden. Ett liv som inte ”bara” är materiellt, emotionellt eller psykologiskt, utan också andligt. Inte bara den ena sidan av bokens blad går sönder, utan av en skada blir det två. Så hänger det fysiska och psykiska livet oskiljaktigt samman, inte bara med varandra utan också med det andliga livet. Att visa på detta torde vara kyrkans och själavårdens uppgift.

Varje gryning lyfter
hela världens framtid
djupt ur det som var.

Vi är aldrig framme.
Vi ska alltid börja
om och om igen.

Allting du förändrar,
du som ej förändras.
Du gör allting nytt.

Ny din nåd var morgon
och i dig vi äger
allting, alltid, nu.

Anders Frostenson

Att gå ut en mörk kväll, titta upp mot stjärnhimlen och be bönen

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är...

det ger perspektiv åt tillvaron.

När jag för en stund lämnar mitt trygga bo för att ute i världen uträtta ett av livets alla ärenden, möter jag en av de stora inom svensk kulturelit.

Giganten frågar mig om vägen till biblioteket, så jag ger honom den enkla vägbeskrivningen. Inte med en min visar jag att jag mycket väl känner igen honom och vet vem han är, utan jag ägnar all min uppmärksamhet åt vårt korta samtal. Samtalet, svaret på frågan, vägbeskrivningen är ju det enda väsentliga i situationen.

Och vad har det i just den situationen för betydelse att han är känd både inom och utom riket, medan jag är en grå liten mus i tillvaron, att han är ekonomiskt mer välbeställd än vad jag någonsin kommer att bli, att han är hyllad och erkänd medan jag är ingetdera, eller att han är mer begåvad än vad jag är (fast just det är jag faktiskt inte säker på att han egentligen är). Naturligtvis har det ingen betydelse alls.

Inför livets vägval är vi alla desamma. Ingen kommer undan behovet av vägbeskrivning, av att fråga till råds, av att lyssna till svaret. Där är vi som människor helt och oåterkalleligt lika. Alla behöver vi hitta livets väg och vägen till livet.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv? (Matt 16:26)

Har återigen läst boken innehållande en missionärsskildring från tiden kring andra världskriget. Karl och Hanna Asp reste tillsammans med dottern Rut från Sverige till Kina. Året var 1935 och hemma i Sverige lämnades sönerna Samuel och David. Kinafararna skulle inte komma att återvända förrän tio år senare och då med en stor sorg bagaget.

Efter ett antal år med vittnesbördet och hjälpsamheten som dagliga sysslor, bland de kineser till vilka de upplevt sig kallade, tillfångatogs familjen Asp av japanerna den 28 september 1943. Trots att de påpekade att de var svenskar och tillhörde ett neutralt land, visades dem ingen nåd. Det enda de hade att lita till var sitt medborgarskap i ett rike som inte är av denna världen. Helt utlämnade åt den Gud som kallat dem till missionstjänsten i Kina, fördes de bort som fångar av de japanska soldaterna.

Ständigt bevakade fick de bo under mycket knappa omständigheter, med ont om mat och stor ofrihet. Trots detta böjde de sina knän och tackade Gud för allt gott. Ingenting hade fattats dem och trots den fysiska fångenskapen var de andligen fria. Och mamma Hanna tackade Gud för att de fått ”nåd och kraft att lämna de älskade gossarna kvar i Sverige”, eftersom dessa då undslapp krigets, flyktens och rädslans fasor. Svårigheterna gjorde det möjligt för dem att ännu mer vittna om Jesus som frälsare och Herre, en möjlighet som de tog väl vara på, kallelsen hade ju inte förändrats bara omständigheterna för den.

Efter ett knappt halvår under dessa förhållanden blev Karl skjuten till döds av japanerna i samband med ett luftanfall. Kvar fanns Hanna och Rut för att under fortsatta umbäranden leva i fångenskap i ytterligare nästan ett år innan befrielsen kom.

Efter några månaders vård, återhämtning och resa, återsåg de i oktober 1945 Sverige och den kära familjen. Efter i det närmaste tio år av skilsmässa från varandra, men i sällskap av den Gud som både kallade och hjälpte – trots allt.

Häromdagen försvann jag mellan två utlåningsdiskar på det anrika biblioteket.

Jag har just hämtat mina beställda böcker. Ja det är så det går till i denna förtjusande raritet till boksamling: stora magasin belägna lite här och var rymmer alla de miljontals böcker som finns för den som vill läsa. Men läsaren själv får inte söka bland bokraderna, utan den servicen står vänliga bibliotekarier för. Allt medan läsaren bara behöver hämta sin iordninggjorda trave med böcker och låna dem i automaten.

Just automaten är problematisk i ett sammanhang som detta. Den klär liksom inte i den miljö där den är inhyst. Men den står där, och vantrivs förmodligen något alldeles oerhört, installerad som den är i ett sammanhang som är den så övermäktigt. För vad är egentligen en dator, bredvid en boksamling – inte mycket.

Nåja, en av mina beställda böcker passar inte riktig den där automaten, så jag beger mig till den manuella utlåningsdisken. Där är servicen självklart ett strå vassare. Det är här mitt existentiella trauma uppenbaras: jag finns inte! Någonstans på den korta vägen från automaten till disken försvann jag. Mitt lånekort vill inte kännas vid att det är kopplat till något slags existens, närmare bestämt min, så det signalerar endast ickeexistens.

Den rådiga bibliotekarien vet naturligtvis bättre och lyckas så småningom övertyga sin dator om att jag visst existerar. Och så är traumat upplöst och boken lånad. Så var det med den bristen på existens, den vara bara temporär, eller så fanns den bara i den konstgjorda världen – automaternas.

Fast det är klart: Jag kan tänka mig värre ställen – betydligt värre – att hamna i existentiellt vakuum på, än bland orden. Och allt det liv som orden – för att inte tala om Ordet – utgör. Inte minst med tanke på att platsen där allt detta hände, dessutom bär återuppståndelsens namn.

Tacksägelsedagen
Dagens bibeltexter: Jer 31:3-6; Upp 4:8-11; Matt 15:29-31; Ps 65:9-14

Jesus gick utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade; stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)

Här tycks det vara människornas begränsningar och brister som för dem närmast Jesus. Det är de som beskrivs som lama, blinda, lytta, stumma, och så vidare, som läggs ner framför Jesus. Just bristerna tycks vara deras största tillgång i sammanhanget, den för dem ända till platsen precis framför Jesus.

De människor som på detta sätt genom sin närvaro och sina tillkortakommanden är nära Jesus, får uppleva hur Jesus rör vid dem, hur han botar dem och de talar, blir friska, går, ser.

I ett annat sammanhang berättas det om hur Jesus möter en kvinna. Hon är en fattig änka och Jesus ser henne då hon lägger sin gåva i templets offerkista.

Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på. (Mark 12:43b-44 Svenska Folkbibeln)

Hon ger av sin fattigdom, precis som de blinda och lama gjorde i den förra texten. Dessa kommer alla till Jesus, inte med vad de har utan med vad de inte har. Det är sina brister de bär fram, av sin fattigdom de ger. Och det är just detta som Jesus kan förvandla, välsigna och hela. Inte det vi redan kan, all förträfflighet och förmåga, utan när vi ger av vår fattigdom, då sker undret och vi får häpna och prisa Gud.

Sjung med oss, ni alla Guds underbara verk
från morgon till kväll,
ni lysande stjärnor, havsdjup och höga berg,
ni snabbt upprinnande källor
sjung med i våra lovsånger
till Fadern, Sonen och den Helige Ande
och svara ni himmelens änglar:
Amen! Amen! Amen!
Makt, ära och evig lovsång till vår Gud
all nåds Gud!
Amen! Amen! Amen! (bön från papyrus, den första kristna tiden)

För den som befinner sig någorlunda nära en kyrka en lördag kväll kan det vara värt att lyssna lite extra efter kyrkklockorna som klockan 18.00 ringer in helgen. Helgmålsringningen kan då bli en påminnelse om den röda dag som följer på de övrig sex dagarna i veckan och om vilken klockringningen bär bud.

Söndagen är en annorlunda dag, eller kan i alla fall få vara en annorlunda dag. En dag att fylla med andra saker, än det som är alla de andra dagarnas innehåll.

Så kan klockklangen, för den som vill, få vara en påminnelse om att det finns annat i livet än vardagens ekorrhjul. Och att detta andra har sin betydelse och sitt utrymme. För oavsett man kan höra någon helgmålsringning eller inte finns det varje vecka en söndag, en dag för det andra.

Cyklar förbi en balkong. Det hänger alltid tvätt på tork på ett snöre som är spänt tvärsöver den där balkongen. På tvättstrecket hänger kläder i två delar. De liknar pyjamasar. Fast det beror förmodligen bara på min lokala svenskorienterade uppfattning om hur kläder ska se ut.

Det är något hoppfullt med den där tvätten. Att någon bemödar sig att tvätta, och därmed hålla smutsen borta, tyder på hoppet om en morgondag.

Det som för bara ett par generationer sedan var ett rejält dagsverke – att få tvätten skinande vit och ren – har idag förenklats intill nonchalansens gräns. Medan maskinerna snurrar, blöter, skrubbar, sköljer och torkar kan nutidsmänniskan ägna sig åt annat.

Så talar tvätten på balkongen till mig. Den hänger alltid där och den talar om smuts, om renhet, om mänsklig möda, om bekvämlighet. Och så ställer den frågan om hoppet om en morgondag.

Nu har mottagaren av årets nobelpris i litteratur tillkännagivits.

Tjugohundrasju års pristagare heter Doris Lessing, en brittisk författare, född 1919, uppvuxen i Rhodesia.

Jag får erkänna att Lessing inte finns i min erfarenhet, jag har inte läst henne och känner till för lite för att egentligen yttra mig. Men en snabb analys av det som sägs om henne så här direkt efter tillkännagivandet ger en bild. Den bilden talar om en kvinna som fångat några viktiga drag i 1900-talets utveckling. Hon ger postkoloniala perspektiv på världen (av egen erfarenhet får man förmoda), hon har lagt en grund för feminismen och hennes insats beskrivs som väsentlig för kvinnors plats som företrädare för verkligheten.

Låter ju gott och bra, även om det i allt för mycket låter som en beskrivning i termer som är på modet och därför kanske främst berättar något om dem som utser pristagare och om oss som analyserar. Doris Lessing är kvinna, vilket påpekas i en politiskt korrekt anda, och postkolonialism och feminism är –ismer i tiden. Således föga förvånande att just detta betonas för att presentera henne.

Det är inget annat än att läsa någon eller några av Lessings böcker för att bilda sig en egen uppfattning. En uppfattning kanske fri från experternas terminologi och istället fylld av min egen - vilken naturligtvis är precis lika avslöjande.

En framgångsrik blogg ska vara personlig, men inte privat. Det är en stående klyscha, som jag försöker följa. Ändå kommer jag på mig själv med att skriva om de mest intima saker, som min musiksmak eller vilka böcker jag läser. Och sådant ljuger ju aldrig om ens karaktär.

Läser detta och inser att jag fallit i precis samma fälla som skribenten ovan. (Nu kan jag ju omöjligen ange källan till citatet, för då skulle jag, genom att berätta vad jag läser, återigen blotta mig.)

Fast det är sant – böcker är väldigt avslöjande. I alla fall i den mån läsaren av bloggen känner till böckerna eller författarna som omnämns. Just detta att avläsa (!) vad människor läst, och kanske framförallt inte läst, är för övrigt en ganska rolig syssla, till exempel under uttråkande föreläsningar.

Men eftersom böcker och läsande är en av de väsentliga nerverna i livet, får jag nog uthärda att jag genom dem avslöjar mig. Så en dag kanske jag berättar vad traven på nattduksbordet eller bokraddan på skrivbordet innehåller. Samtidigt som jag tröstar mig med att jag i alla fall inte avslöjar något om min musiksmak.

Ser att jag skrivit fel i almanackan och bokat tid för ett möte med mig själv. Inte så dumt egentligen, men denna gång var det fel. Istället för mitt namn vid det där klockslaget ska det stå ett annat namn. Skriver in det och ordningen är återställd.

Fast en gång fick jag faktiskt utmaningen att i almanackan skriva in mitt eget namn för den tid som skulle vara min. Jag följde aldrig det där och det var nog dumt.

Har styrt om lite här. Allt för att än mera leva upp till mitt alias.
För övrigt är det roligt med färg!

Ute och promenerar i skogen. Hösten visar sig från sin förtjusande sida, fotograferar och kommer hem med flertalet härliga bilder. På hemväg dyker plötsligt ett skarpt och obehagligt ljud upp. Det tränger sig igenom både tankarnas och fotografiernas värld, och stör alldeles oerhört. Det är ljudet av katastrof; utryckningsfordonens gälla alarm. Förstår av ljudstyrkan att det nog är till någonting nära mitt hem de är på väg, men jag ser inget, hör bara.

Ingenstans finns tanken att det kan vara hemma hos mig som katastrofen breder ut sig. Naturligtvis är det inget av sådant slag som rör sig i tanken hos den som inte ens med aldrig så mycket ansträngning kan komma ihåg om hon tvättade håret i morse eller inte. Att då överhuvudtaget närma sig frågan om huruvida jag tänt några ljus, satt på någon spisplatta eller gjort något annat och sedan glömt bort det, med möjlig katastrof som följd, det är fullständigt otänkbart.

Kommer hem och möts endast av en stinkande soppåse.

Är jag nonchalant eller bara obekymrad? Om detta står det var och en fritt att tycka vad den vill, men jag lutar åt det senare, för hur det än är så är det behagligt med bekymmersfrihet.

Och den befarade branden var på gatan intill min och visade sig inte vara någon brand, utan en torrkokning med rökutveckling som följd. Ingen fara alls, med andra ord – den här gången.

Det kommer ett brev. Och jag blir så rörande glad. Ett handskrivet brev, lite svårläst och felstavat. Det är från en vän som jag inte skulle få några brev alls ifrån om det inte vore för tragedin som förenar oss.

I brevet finns ett litet barn. Ett litet barn som bär ett namn som påminner om livet. Att en tragedi också kan rymmas i den största lyckan.

Det är som en hyllning till det som aldrig kan förloras så länge vi minns och en hyllning till livet som tar plats.

Att ha något gemensamt med andra människor kan vara just detta: ett minne, ett barn, ett namn.

Artonde söndagen efter trefaldighet
Dagens bibeltexter: 5 Mos 30:11-16; Jak 2:8-13; Mark 10:17-27; Ps 19:8-15

Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.” (Mark 10:23-27)

Utan att någonsin ha försökt få en kamel att krångla sig igenom ett nålsöga, är det lätt att ana att det förmodligen är omöjligt. Även om man letar reda på en väldigt liten kamel och väljer ut en stoppnål med största möjliga öga, så blir det nog svårt att lyckas. Om det verkligen är så svårt för en människa att komma in i Guds rike, då är det ju helt hopplöst och inget värt att ägna någon kraft åt.

Kan så tyckas, men Jesus talar ju inte bara om omöjlighet, han talar också om möjlighet. Jesus talar om människans omöjlighet och om Guds möjlighet. Följden av det blir att ingen människa på egen hand kan nå Guds rike, men att alla människor kan göra det med Guds hjälp.

Den människa som är rik i denna värld, som klarar bra på egen hand, tack vare begåvning, kontakter eller kontanter, klarar sig ingenstans i det som är Guds rike. För i det riket gäller andra ordningar, där har ingen företräde framför någon annan till följd av vad man kan, har lyckats samla på sig eller tillägnat sig på olika vis. Nej, i Guds rike gäller bara en enda sak: Guds nåd.

Nåd är att få något utan att förtjäna det, något större än vad man någonsin kan förtjäna. All världens rikedom, begåvning, kontaktnät eller vad det nu kan vara, är inte ens i närheten av att vara tillräckligt för att mäta sig med Guds nåd. I Guds rike gäller helt enkelt andra ordningar än vad som är giltigt i det rike som den här världen utgör.

Så det är förvisso omöjligt för människan att bli räddad och komma in i Guds rike, men till följd av detta så är det också möjligt. Fast på ett annat sätt: Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud!

Herrens lag är utan brist, den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann, den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta, de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara, de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena, de skall alltid bestå.
Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga.
Genom dem blir din tjänare varnad, att följa dem ger riklig lön.
Vem känner sina fel?
Fria mig från synder jag inte vet om,men hindra mig också från öppet trots, låt det inte få makt över mig!
Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig,
Herre, min klippa, min hjälpare. (Ps 19:1-10, 12-14a, 15)

Jag har blivit avslöjad och JAG SKÄMS!!

Är ute på en liten promenad då jag blir stoppad av en man. Han ber mig om en tjänst. Hans uppsyn, uppträdande och vädjan visar att han hör till dem som tyvärr får leva sina liv på samhällets baksida.

Det han ber om är enkelt. Ändå går jag honom inte till mötes.

Snabbt har jag bildat mig en uppfattning om situationen. Alldeles säkert till följd av en massa pinsamma förutfattade meningar, men samtidigt till följd av en missuppfattning på grund av att jag missförstod vad han avsåg med det han sa.

Tydligen allt för stolt för att kunna ändra mitt nekande till att istället bistå honom, så snart jag insett att jag missuppfattat situationen, framhärdar jag i mitt avvisande.

Och han förstår det! Han förstår att jag misstror honom och därför inte vill hjälpa. Och det är ju så att jag misstror honom ända till dess jag förstår att jag missförstått. Han har så rätt! Jag inte bara misstror honom, utan när jag inser att det var felaktigt fortsätter jag som om ingen insikt alls drabbat mig. Det är riktigt illa!

Dessutom: Jag tror att jag svarade som jag gjorde utan att tänka, helt enkelt något slags inlärd automatik som kopplades på. Och det är därför jag skäms så förtvivlat. Jag vet bättre! Och trodde nog mig själv om att vara mer trogen min övertygelse än vad jag nu visade mig vara.

Detta kan inte göras ogjort, men jag har haft all anledning att be Gud om förlåtelse för min försummelse. Mannen kanske jag aldrig mer möter och kan be om förlåtelse, så Gud får ta hand om min ånger. Dessutom ber jag innerligt om att denna händelse ska bli en konstant sten i min sko så att jag aldrig, aldrig glömmer den. Kanske jag då kan göra bättre nästa gång.

Må Gud förbarma sig över mig, arma syndare!

Kommer på mig själv med att gråta över att mitt liv inte varit sorgligt under andra omständigheter.

Att det är sorgligt är en sak. Det hör livet till, enligt min erfarenhet, och är inget som är lönt att försöka komma undan. Men om det varit sorgligt under andra omständigheter, hur hade sorgligheten då tett sig? Naturligtvis en absurd fråga, men någonstans är väl de där tårarna, väckta av en tragedi, också tårar över livets hela svårighet.

För, egentligen är väl ändå livet så sorgligt att det är rimligt med varenda tår vi kan fälla över det. Och samtidigt: just detta att det så oåterkalleligt är sorgligt, gör de stunder glädjen och lyckan skymtar fram omätbart värdefulla. I det perspektivet är omständigheter av ringa betydelse.

Å andra sidan: Om livet innehållit andra omständigheter och tårarna därmed framkallats av en annan synvinkel, kanske också glädjen och lyckan fått andra perspektiv. Om livet varit bättre hade jag behövt se vidare omkring mig för att röras till tårar över det sorgliga och dessutom kanske missat att förstå vikten av tacksamhet för det nära och lyckliga. Om livet varit värre hade förhållandet kanske varit det motsatta. Då hade den egna situationen kunnat vara skäl nog att fälla många tårar, men mot den bakgrunden framträder också anledningarna till glädje så mycket tydligare.

Samtidigt är andras sorg också min sorg och andras glädje också min glädje, det är väl just därför livet är så förtärande sorgligt och så häpnadsväckande lyckligt på en och samma gång. Sorg och glädje är trots allt nära – och goda – grannar.

Mitt i ett onödigt stort informationsflöde, där många frågor som inte sökt sitt svar ändå får ett svar, söker jag det enkla och monolitiska.

Lyssnar till hackspetten igen, så enkelriktad och koncentrerad i sitt görande. Allt medan min tanke och uppmärksamhet far än hit, än dit på jakt efter allt och ingenting.

Det tycks lida sådan brist på värde detta flackande, samtidigt som det tycks vara en påtvingad förutsättning för livet i en splittrad värld.

Vill slippa bruset, intrycken och perceptionens överhettning. Längtar med Tomas Tranströmer till: En gång då jag är död och äntligen får koncentrera mig. (Ur ”Svar på brev” i Det vilda torget, 1983.)

Idag firas kanelbullens dag av vissa. Andra firar att det idag är 50 år sedan Sputnik 1, världens första satellit, lämnade jorden.

Själv firar jag denna dag min dopdag. Det är just idag 26 år sedan jag iklädd vit dopdräkt synliggjorde det beslut som dessförinnan varit en naturlig och självklar del av mitt liv.

Jag kan fundera på det där ibland: att jag inte riktigt visste vad jag gjorde då jag lät mig döpas, och samtidigt visste att detta är viktigt och något jag vill och bör göra för att kunna möta den framtid som är resten av mitt liv. Trots min upplevda tafatthet kring dopet är jag tacksam för att jag då tog det steg som alltsedan dess varit något för mig att luta mig emot, som ett tecken på ett val och en tillhörighet.

Allt möjligt i relation till livet och tron går det att tvivla på, men det är faktiskt svårt att tvivla på sitt dop. Att det ägt rum finns det så många vittnen till, att även om jag själv inte skulle komma ihåg det, finns det andra som gör det och därmed kan bekräfta att det ägt rum. Och att jag i dopet bekräftat mitt ja till Jesus och min tillhörighet till någon som är större än jag själv.

I det perspektivet står både kanelbullar och sputnikar sig ganska slätt.

Jag har speciella glasögon då jag läser och sitter framför datorn. Allt för att se bra och inte anstränga mina ögon i onödan. Problemet är egentligen bara ett och det är att då jag tittar upp från boken eller datorn blir det jag betraktar så suddigt i konturerna. Det är något med avståndet som ställer till det.

På nära håll ser jag så bra med mina läsglas, men de är ingenting att ha för den som söker perspektiv, den som vill betrakta avstånd, få överblick och se större sammanhang. För detta krävs det annat än närprogressiva glasögon.

Min gode vän Dag Hammarskjöld skriver i sina Vägmärken:

Är livet fattigt? Är icke snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa.

Det är något med avståndet; det som klarar blicken på nära håll gör den grumlig på långt. Att se klart och tydligt på nära håll, på det som är rakt framför, är inte automatiskt detsamma som att se klart och tydligt i ett vidare sammanhang. Eller tvärtom: att se det fjärran ger inte självklart tillgång till det närbelägna. Kanske är det just kombinationen som ger rikedom åt livet: att kunna se både nära och långt borta. Om detta inte låter sig göras, och om Hammarskjöld har rätt i sin analys, är det inte livet som är torftigt utan bara blicken som inte är inställd för att se mer än bara det ena avståndet. Att växa är då att våga möta såväl det som är nära beläget som det som utgör de stora sammanhangen.

Det är något med avståndet – och för att uppleva avstånd krävs just ett visst avstånd. Ögon som kan se klart på nära håll för att vinna insikt i sig själv och ögon som kan se klart på långt håll för att se andra, blir i så fall en tillväxt och en väg ut ur fattigdom.

Efter en lång dag med cykling fram och tillbaka och däremellan prat och sång är jag nu trött och törstig. Behöver fylla på med vatten och vila. Ganska självklart egentligen. Men kanske just därför också så lätt att glömma bort att inte bara kroppen behöver sitt utan även det inre behöver få släcka sin törst och hämta kraft i vilan. Kanske är det just om detta en av kvällens sjungna sånger handlar, till uppmuntran och utmaning.

Lord, I will lift my eyes to the hills.
Knowing my help is coming from You.
Your peace You give me in time of storm.
You are the source of my strength,
You are the strength of my life.
I lift my hands in total praise to You.
Amen.

Drar mig till minnes en bild som en person berättade en gång, som handlar om människan, sommaren och hösten.

På sommaren finns alla fina blommor i alla tänkbara färger. Dessa färgglada blommor fångar vårt intresse och vår förtjusning. Under samma period är alla trädens löv gröna. Bara en enda färg och få är det som hänförs av dessa.

Så kommer hösten och löven får för sig att försöka likna blommorna. Löven skiftar i färg, från grönt till några av blommornas glada kulörer. Så drar de till sig uppmärksamhet och beundran. Men då händer det förfärande: Löven lossnar och ramlar av från träden!

Så är det som att det fungerar utmärkt för blommorna att ha olika färg, men inte för trädens löv. Orsaken är naturligtvis att löven och blommorna har olika uppgifter. Så självklart, men är det inte påfallande ofta vi människor frestas tro att bara vi vore som någon annan, någon som väcker mer uppmärksamhet än vad vi gör och är mer beundrad än vad vi tycker att vi är, då vore allting bra. Och så strävar vi efter att bli som de vi inte är och därmed förlorar vi, precis som höstlöven, fästet och kan inte längre vara det som vi var tänkta för.